Strövtåg i bildningens värld

En intervju med Lydia Sandgren

Transkibering: Linn Gustavsson Foto: Julia Britschgi

På släppfesten för tredje numret av IDÉ fick vi besök av Augustprisvinnaren Lydia Sandgren som 2020 kammade hem priset för sin Göteborgsroman Samlade Verk. Här samtalar hon med IDÉ:s Gabriella Wedberg om bildning, fantasi och erfarenheten av att studera på universitetet.

Gabriella Wedberg (GW): Hej och välkommen Lydia! Det är ju släppfest för IDÉ här idag, så vi börjar med en idéhistorisk fråga. Mamman i din debutroman, Samlade verk, blir professor i just idéhistoria. Hur kommer det sig att du valde det?

Lydia Sandgren (LS): Min koppling till ämnet idéhistoria är en ofullbordad kärlek, kan man säga. När jag började på universitetet så visste jag inte vad jag skulle läsa. Det fanns så väldigt mycket man kunde välja på. Det fanns en tjock katalog. Det här var innan internet, höll jag på att säga, men det är en lögn. Men det var ändå mest papperskatalogen man bläddrade i. Jag hade en diffus idé om att jag ville studera humaniora och att jag på något vis ville bilda mig, men jag hade ingen aning om i vilken ände man började. Jag fattar inte varför jag inte läste litteraturvetenskap, för det ligger ju annars ganska nära till hands. I stället valde jag teoretisk filosofi, för att det lät svårare än praktisk filosofi. Fast praktisk filosofi är egentligen roligare. 

GW: Just det. 

LS: Teoretisk filosofi tyckte jag var ganska tråkigt. Jag brottades hela tiden med frågan om hur jag skulle implementera det, vad verklighetskopplingen var. Jag tror att det jag egentligen ville läsa, men som jag inte visste fanns, var idéhistoria. Hade jag hittat dit hade min väg in i den formella bildningen och universitetets värld nog varit lite mer behaglig och intressant. I stället hade jag en känsla av att befinna mig i en djungel och hugga ned lianer med en machete. Så var mina första år på universitetet. 

GW: Så du hade egentligen velat läsa idéhistoria, men det blev aldrig av helt enkelt. Du har ändå studerat på universitetet i 6–7 år. Vad har det betytt för dig som person? 

LS: Det som har betytt allra mest är att universitetet gett mig tillträde till kliniken. Jag är ju psykolog, det var det jag sedan blev. Men den teoretiska filosofin väckte frågan: vad ska jag med det här till? 

GW: Har det hängt med in i psykologyrket på något sätt? Att du tänker på logik och sånt…

LS: Jag tror att det har satt sina spår på något sätt som jag inte riktigt kan identifiera. Kanske lite ordning och reda i tankeverksamheten. Utifrån min erfarenhet av filosofin har jag insett att det inte är i den rena akademin jag har min hemvist, utan att jag trivs bättre ute bland människor, där jag får prata med dem om vad som egentligen är liknande frågor. Därför började jag på psykologprogrammet. Jag förstod också, trots att jag var 22 år gammal, att det är skillnad på att läsa psykologi och att utbilda sig till psykolog. Det är två olika vägar, där den ena leder in i akademin och den andra in i kliniken. Att jag skaffade mig en utbildning som gjorde det möjligt för mig att träffa patienter, att vara kliniskt verksam, har haft jättestor betydelse för mig. Oavsett vad jag tar mig för i mitt bildningsliv har erfarenheten av att tala på ett systematiskt sätt med människor om det som så att säga är allmänmänskligt allvar – erfarenheten av kärlek, erfarenheten av att ha varit ett barn och att växa upp, att kanske själv få barn, att ha vänner, att försöka etablera sig i vuxenlivet – varit viktig för mig. Det är frågor som är närvarande i filosofin och idéhistorien på olika sätt, men framför allt i psykologin. Där finns en korsbefruktning mellan kliniken och mitt bildningsprojekt. Det hade jag inte kunnat göra utan en universitetsexamen. Nu, tio år efter min examen, tänker jag också att det gjorde något med mig att jag var tvungen att underkasta mig den form för att tillgodogöra sig och presentera kunskap som finns på universitet. Med en universitetsutbildning måste man underordna sig ett utbildningssystem, även om man i teorin kanske kan tillgodogöra sig ungefär samma material hemma på sin kammare. Det tror jag är en viktig erfarenhet. 

GW: Snart är det ju 400-årsjubileumsfirande för vår härliga stad Göteborg. Samlade Verk är ju verkligen en Göteborgsroman, kan man säga. Hur var det att skriva om Göteborg på det sättet? Vilken var den största utmaningen med det?

LS: Det var allt sånt där lite vardagsmässigt. Större politiska skeenden var inte så svårt, eftersom det finns mycket skrivet om det. Det var snarare allt sånt där man gör en vanlig dag. Jag har ett exempel. När den unge Martin och den unga Cecilia träffas och är hemma och är bakfulla. Året är 1984 och jag frågade mig: vad gör man 1984 när man är bakfull? Jag visste ju vad man gjorde när man var bakfull 2004, och även 2014. Det man gjorde 2014 var att man kollade på Netflix. 2004…

GW: DVD? 

LS: Ja, DVD, då hade jag en liten TV. Då kanske man låg och kollade på MTV, och hade man tur gick det en repris av Sex and the City. Och sen gick man ner till Brunnsbo pizzeria och köpte en pizza och sen gick man upp och kollade på ett till repris och hade det lite gott. Och sedan åkte man till Café Java och satt där. När man hade hämtat sig efter kvällens vedermödor. 

GW: Starkt! 

LS: Men, 1984, vad gjorde man då? Hade man ens TV hemma? Om man hade det, vad gick på TV? Det var jag tvungen att försöka ta reda på. Om Cecilia hade en TV hemma, så hade hon inte en dyr färgteve, senaste modellen, för hon var ju student i idéhistoria. Hon måste ha haft någon gammal skrutt-TV. Var det ens värt att kolla på den? Hade man en tidningsprenumeration, läste man GP? Vad stod i sådana fall i GP? Så där var jag tvungen att hålla på. Jag minns också att jag var helt upptagen av vilken färg Systembolagets kassar hade. 

GW: Vilken var det?

LS: Jag tror att de var gröna innan de var vita, vilket de var innan de blev papperspåsar. När jag på gymnasiet var det under en period lite trendigt om man var en pop-indie-person, vilket jag var, att man gick runt med matteboken i en sån gammal systemetpåse. 

GW: Absolut. Det var viktigt med påsar! 

LS: Ja, det var också otroligt tufft med påse från Satisfaction, den gamla skivbutiken. Eller Dolores, en serieaffär. Sådant hade jag kunnat veta om jag skrev om något som utspelade sig 2004–2005, men det var jättesvårt att ta reda på det för 70-, 80-, och 90-talen. 

GW: Du, det finns ju en uppsjö romaner som handlar om Stockholm. Hur tycker du att Göteborg brukar skildras i litteraturen? Har du någon uppfattning om det? Ville du liksom göra någonting med det där? 

LS: Det ville jag absolut, för jag var drabbad av hybris och Hjalmar Söderberg. Jag tänkte att jag ville göra för Göteborg vad Hjalmar Söderberg hade gjort för Stockholm. Sen var jag inte fruktansvärt beläst när jag började med Samlade Verk, så jag tänkte att det inte verkade finnas några Göteborgsböcker. Nu har jag modifierat den tanken lite. Det finns naturligtvis böcker som utspelar sig i Göteborg, men inte riktigt på samma sätt som i Stockholm, där staden själv träder fram. Utan Göteborg är mer som en spelplats för de händelser som tilldrar sig. Jag ville att själva stadens ande, eller rättare sagt, stadens av mig påhittade ande, skulle träda fram. 

GW: Gjorde den det?

LS: Jag tror det, för jag har ändå fått höra tillräckligt ofta att precis så här var det. 

GW: Vilket betyg! 

LS: Ja, men jag är bara delvis förtjänt av det. Att läsa romaner är en kreativ syssla. Man hittar på och fyller ut mycket själv. Jag var en gång på en middag och då var det en dam som sa: ”Ja det här med FNL-märkena, det var så jävla bra. Att du visste det! Att alla gick runt med ett FNL-märke. Tänk att du som är född -87 plockade upp det där med FNL-märkena.” Då tänkte jag: har jag haft med något FNL-märke i boken? Jag var inte säker på att det ens fanns något FNL-märke, men vad vet jag? Jag hittar ju på allt möjligt! 

GW: Hon också, uppenbarligen!

LS: Ja! Min redaktör var med på middagen. Eftersom han hade hela manuskriptet i sin telefon sökte han på ”FNL”. Noll träffar. Men i boken som hon hade läst kryllade det av FNL-märken på kavajslagen. Klas Östergren har en snarlik story som han brukar dra, och det är att en gammal gubbe gick fram till honom på gatan när han hade skrivit Gentlemen, alltså någon gång på 80-talet. ”Du, Klas, fan vad bra, det där med de pepitarutiga halsdukarna! Att du visste det, att man hade sådana pepitarutiga halsdukar när man gick på jazzklubb,” sade han. Sedan gick Klas hem och läste, men det stod inget om någon pepitarutig halsduk. Så där gör vi hela tiden, och det är en del av läsandets storhet. Där gör man som läsare ett arbete som verkligen inte är att underskatta. 

GW: Vi pratade ju tidigare om vad universitetet har betytt för dig. Jag tänker att vi ska prata lite om bildning också. Det finns ju många definitioner av vad bildning är, och inga knivskarpa gränser mellan utbildning, uppfostran och annat som kan berika livet och ge kunskap och erfarenheter. Men om du ändå ska försöka att bena ut lite, hur tänker du att förhållandet mellan utbildning och bildning ser ut? 

LS: Det är en jättebra fråga och den är svår. Jag skulle säga att utbildning snarare handlar om att man tillgodogör sig en systematiserad mängd kunskap i syfte att reproducera den eller använda sig av den inom ett relativt avgränsat fält. Utbildningen är syftesstyrd. Man lär sig om utvecklingspsykologi, socialpsykologi och gruppsykologi i syfte att en dag bli psykolog och arbeta med de grejerna. På psykologprogrammet läser man inte Platon.

GW: Det gjorde vi ju på idéhistoria. 

LS: Som idéhistoriker måste man naturligtvis ha läst Platon, som ju är en grundbult. Ska man lära sig idéhistoria måste man lära sig idéernas historia, det vill säga vilka idéer som har funnits så långt tillbaka som vi vet. Då kan man inte hoppa över Platon.

GW: Utbildningen är alltså det tillämpbara? 

LS: Ja, det man sedan ska bruka. En personlig definition är att bildning för min del syftar till att fördjupa min förståelse för människans villkor. Det är en bred och lite flummig definition. Den rymmer nästan allting, men det gör bildning potentiellt också. Jag tycker att bildning också behöver en bredd. Man kan inte bara spjutspetsbilda sig och lära sig allting om exempelvis omständigheterna kring bibelns nedtecknande, men inte veta någonting om franska revolutionen, eller för den delen det litterära klimatet i 1920-talets Paris. Om man ska ha några anspråk på att vara bildad behöver man röra sig i ett brett fält som man besöker då och då i sina strövtåg. Jag är också funderat på om man ens kan säga att man är bildad.

GW: Horace Engdahl och Liv Strömquist gav sig ju iväg på en bildningsresa. Skulle Horace Engdahl säga han att han är bildad?

LS: Det tror jag nog, annars skulle det osa falsk ödmjukhet. Horace, vem försöker du lura? 

GW: Det är intressant att fundera på för vem eller vilka bildning är en angelägenhet. Vad tänker du om det?

LS: Jag skulle säga att allmänbildning är en angelägenhet för tutti. Det är svårt att vara en fungerande samhällsmedborgare om man inte har lite koll. Men lite koll är inte samma sak som att vara bildad. Jag tycker nog att man behöver veta att det finns en kontinent som heter Sydamerika. 

GW: Även om man är bilmekaniker och aldrig kommer åka dit? 

LS: Ja, det behöver man veta, för man har ju hela tiden med människor att göra, som är präglade av sina historiska, geografiska och sociala omständigheter. Det här är lågt hängande frukt, men kanske är det lite enklare att inte bli en galen nazist om man har en aning om hur det kommer sig att folk lämnar sina hem och beger sig över halva världen för att söka skydd i ett land där de ändå bara blir förföljda av massa dårar. Kunskap tror jag generellt gör en till en lite mer tolerant människa. Det kanske är idealistiskt och naivt av mig att tänka så men… 

GW: Det gör väl ingenting? 

LS: Nej, jag tycker att det är den enda tanken man kan ha! Alternativet är alldeles för skrämmande, att man kan vara bildad och ändå vara nazist. Det är svårt att förstå på bred front. Individer är inte så svåra att förstå. Man kan alltid förstå dem utifrån deras specifika sammanhang. Men på bred front? Alla människor kanske inte behöver läsa James Joyce, men jag tycker nog att folk bör läsa tidningen och kanske någon liten bok då och då. 

GW: Lydia, stort tack för att du kom hit ikväll. 

LS: Tack ska ni ha, för att jag fick komma! 

Noter

1. Café och mötesplats för många subkulturer på 90-talet. Det låg vid Vasaplatsen.

2. FNL, Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam, alltså Sydvietnamesiska Befrielsefronten, var en gerillarörelse som slogs med den nordvietnamesiska armén i kriget mot Sydvietnam och USA.

Läs också:

Den groteska kroppen – ett samtal med tros- och livsåskådningsprofessorn Ola Sigurdson

Att prata om fysik på ett annat sätt – ett samtal med fysikern och idéhistorikern Julia Ravanis