Att prata om fysik på ett annat sätt

IDÉ samtalar med fysikern och idéhistorikern Julia Ravanis

Text & transkribering: Linn Gustavsson

Den 4:e april i år firade vi utgivningen av IDÉs första tryckta nummer på Kafé Hängmattan i Majorna. För denna händelse bjöd vi in fysikern och idéhistorikern Julia Ravanis  att tala om sin bok Skönheten i kaos (2021). Ravanis, som för närvarande doktorerar i teknikhistoria på Chalmers, har med Skönheten i kaos författat en populärvetenskaplig bok där den teoretiska fysiken görs greppbar genom paralleller till mänskliga erfarenheter. Ravanis har även erfarenhet av tidskriftsarbete i egenskap av skribent och redaktör för Glänta. Här samtalar hon med IDÉs Julia Nyberg om populärvetenskap, förhållandet mellan naturvetenskap och humaniora såväl som tidskriftsformatets styrkor.  


JN: Boken Skönheten i kaos är ett försök att ta ned fysiken på jorden, att göra det abstrakta begripligt genom liknelser till vardagliga händelser eller känslor som vi alla kan relatera till, till exempel att vilja komma någon nära, men samtidigt skjuta dem ifrån sig. Vill du säga något mer om boken?

 JR: Det är en bok om modern fysik, kvantfysik och relativitetsteori. Det är en abstrakt fysik som är väldigt matematisk, med teorier som ligger väldigt långt från den mänskliga vardagen. Det handlar om materiens innersta beståndsdelar eller rymdens absolut mest avlägsna företeelser, som svarta hål och Big Bang. Jag ville berätta om de här abstrakta fysikaliska teorierna på ett sätt som inte inbegriper någon matematik, utan i stället koppla dem till något mera mänskligt och konkret, något vi alla varit med om, som att vara kär, att ha nära vänner eller att längta efter någonting. Jag tycker att det finns många paralleller mellan sådana mänskliga känslor och de här på sätt och vis världsfrånvända fysikaliska teorierna. Min ambition har varit att skriva en bok om fysik för människor som annars inte hade läst något om fysik för att det känns för svårtillgängligt eller kanske för tråkigt, för irrelevant, eftersom fysiken inte direkt spelar någon roll i ens vanliga liv. 

JN: Ditt intresse för universum, för matematik och fysik, väcktes tidigt om jag har förstått det rätt. Vad tror du att det hade betytt för dig att läsa en bok som din egen när du var yngre?

JR: På något sätt skrev jag nog boken för en yngre version av mig själv. Så kanske det alltid är när man skriver en bok, att man skriver den för att man själv hade tyckt om att läsa den. Jag har absolut tänkt mig själv som 15-åring, att tonårs-Julia skulle kunnat läsa den här boken och älskat den. Det var den första läsaren jag såg framför mig innan jag hade kontakt med förlaget. Jag tänkte att det här var en bok för personer som var intresserade av de stora frågorna i fysiken: hur är världen beskaffad, hur kom allting till, vad betyder världsbilden som naturvetenskapen målar upp? Det var sådant jag själv funderade på och kände att jag inte fick några tillfredsställande svar på. Jag kände att det fanns ett behov av att skriva om fysik på ett annat sätt. 

JN: Det verkar som att det har betytt mycket för dig att skriva den här, och att du har haft en bild av vad det är för glapp som ska fyllas och vad den ska innehålla. Finns det någonting som har överraskat dig i skrivandet eller i arbetet med boken? 

JR: Ja, under skrivandet omvärderade jag absolut vad det var för bok jag höll på att skriva. Från början hade jag en mycket större ambition att förklara fysik för folk som annars inte skulle förstå fysikförklaringar, för att de är så matematiska och kommer så långt in i utbildningarna. Det som överraskade mig var att det nog inte är det som är poängen med boken, vilket ytterligare har förstärkts av dess mottagande. Det kanske inte är så många som lär sig kvantfysik av att läsa min bok. Om man ska göra det på riktigt måste man nog först lära sig all den här matten. Snarare är poängen kanske att man kan få upp ögonen för fysik och få en första inblick i en värld som man tidigare inte känt till alls. Man kan nog inte förklara relativitetsteori efter att ha läst min bok, men man kanske tänker ”den här känslan har jag haft” och tycker att analysen av den var lite ny och oväntad. Jag tror det viktigaste är att öppna upp för samtal och inspirera folk till att sätta sig in i ämnen eller teorier som annars ligger långt utanför deras ”comfort zone”. Att förmedla att fysik kan vara någonting annat än bara det här ganska fyrkantiga, tråkiga eller väldigt spaceade, abstrakta ämnet. 

JN: Det blir kanske också ett sätt att bredda ägandeskapet kring att reflektera runt de här sakerna.

JR: Exakt. Man startar ett samtal där fysikens världsbild inte blir så främmande för folk, så att man inte räds lika mycket att prata om fysik. Jag tror att många som är mer humanistiskt lagda känner sig bortskrämda från naturvetenskapen i allmänhet och fysiken i synnerhet. Att fysiken enbart är fysikernas grej, den mest vetenskapliga vetenskapen man kan hålla på med, och den som inte är beredd att lägga tre till fem år på att läsa matematik har inte med de frågorna att göra. Då kan man inte uttala sig om Big Bang eller grundvillkoren för det materiellas existens. De frågorna hålls stängda bakom ganska höga murar. Boken har varit ett sätt att bryta ned dem och öppna upp för samtal.  

JN: Du är ju skolad både inom idéhistoria och fysik. Tre år in i din utbildning i teknisk fysik på Chalmers behövde du ta en paus. Du ville helst resa har jag förstått, men pengarna räckte inte till, och därför blev det idéhistoria. 

JR: På Chalmers är det ju så att man går i skolan från åtta till tre, så det liknar gymnasiet. Man har långa dagar, många föreläsningar och det är fullt schema. Det är jättemycket fokus på tentan som ska komma och alla pluggar bara för att klara tentan. Det fanns ingen tid till att reflektera över det vi lärde oss och jag kände att jag ville ha tid. På det sättet öppnade idéhistoriestudierna upp otroligt mycket för mig. Det gav mig exakt det jag behövde just då, på ett praktiskt plan. Jag hade plötsligt mer tid, för det var inte så många föreläsningar, och de började inte klockan åtta på morgonen… Det som lockade mig till idéhistorien var metoderna man använder, det dagliga arbetet. Om man jämför att doktorera i fysik med att doktorera i teknikhistoria som jag gör nu, så forskar man inom fysiken hela tiden på detaljnivå, och tar sällan ett steg tillbaka och reflekterar över vad det är man faktiskt håller på med. Det självkritiska elementet är mycket mindre tydligt i naturvetenskapen än jag upplever att det är inom humaniora eller vetenskapshistoria. Vad är det för berättelse man för fram, och vad är ens egen roll i det berättandet? Premisserna för vetenskapshistoria är att vetenskap och teknik är oskiljaktiga från resten av samhället och alltid präglas av de institutioner där folk verkar. Inom naturvetenskapen utröner man däremot sanningen om världen, och den sanningen ser många fortfarande som neutralt objektiv, som om den inte har jättemycket att göra med människornas värld och det akademiska systemet. Det tror jag helt enkelt inte stämmer. Idéhistoria var på något sätt en katalysator för att skriva den här boken. Jag hade inte skrivit den om jag inte hade läst idéhistoria. 

JN: Matematik beskrivs ju ibland som ett väldigt rent eller universellt språk. Hur tycker du det är att arbeta med den typen av källa idéhistoriskt, att kontextualisera sådana idéer? Har det varit något speciellt intressant eller utmanande i det?

Det som överraskade mig var att det nog inte är det som är poängen med boken, vilket ytterligare har förstärkts av dess mottagande.

JR: Det är väl på två olika sätt. Vetenskapshistoriker arbetar ju med vetenskapliga teorier och historisk kontext som källor, och det är redan väletablerat hur man gör för att koppla Einsteins teorier, till exempel, till hans liv och till den samtid han levde i. Järnvägarna börjar plötsligt byggas runt omkring i Europa och då blir samtidigheten en stor fråga: hur ska vi få klockorna på alla olika tågstationer att synka? Det är i det sammanhanget som Einstein börjar fundera på samtidighet och omvärderar hela tidens existens. Där fanns det en vetenskapshistorisk tradition att ingå i, så det kom nog ganska naturligt för mig när jag skrev. Svårigheterna var snarare att förklara vad Einsteins teorier faktiskt betyder, vad de innebär, och att göra det på ett sätt som inte blir alltför dumt förenklande men heller inte går för långt in på djupet så att man tappar bort sina läsare. Jag ville verkligen inte att det här skulle bli en ”för smart” bok för att någon skulle kunna förstå den. Den avvägningen var något jag tänkte på genom hela skrivandet. Det är svårt att balansera, å ena sidan ska man gestalta fysiken på ett sätt som gör den rättvisa och som på något sätt berättar sanningen. Å andra sidan måste man göra det förståeligt. 

JN: Det måste vara speciellt när skrivandet är interdisciplinärt och man rör sig mellan olika traditioner.

JR: Ja, precis. Det är nog en ganska svår bok ändå. Därför tänkte jag att det skulle finnas vissa partier där de som är idéhistoriskt skolade känner sig mer hemma och sedan andra partier där de som är skolade inom fysik känner sig mer hemma. Sedan finns det partier där alla känner sig hemma, där jag berättar om mina personliga erfarenheter till exempel, som är någonting som alla kan ta till sig. Det var mycket en fråga om att blanda olika typer av text och olika typer av resonemang. 

Publikfråga: Du har ju också skrivit artiklar i tidskrifter. Vad skulle du säga om skillnaden mellan att skriva en essä i en tidskrift och att skriva en bok?

JR: En stor skillnad är att när du skriver en bok så är det ditt eget projekt. Det var jag som hade helhetsidén om boken, och det är jag som har bestämmanderätt över den. Att skriva för en tidskrift är att ingå i ett sammanhang, där helheten inte utgår enbart från ens egen essä, utan det finns ett tema och en helhet som redaktionen har bestämmanderätt över. På det sättet kan det vara mer givande att skriva för en tidskrift än att skriva en egen bok. Det är mer ensamt att skriva en bok. Även om man jobbar ihop med andra under skrivprocessen, så är det inget socialt sammanhang, vilket tidskrifter är. 

JN: Och det är ju verkligen ett socialt sammanhang här ikväll. 

JR: Exakt! Man går på releasefest och träffar de andra skribenterna och redaktionen och kan mingla med dem och känna att man tillsammans har gjort någonting, att man är en del av någonting. Sedan så finns det där tidskriftsnumret där som ett fysiskt, konkret bevis på att man har gjort någonting tillsammans. Det är ju väldigt fint.