Kapitalismens bananformade körsbärsträdgård
Text & Illustration: Markus Lindén | Illustration: David Sundström
I Anton Tjechovs pjäs Körsbärsträdgården möter vi en aristokratisk familj med landägerskan Ranevskaja som familjens huvud. (1) De tillhör en gammal och förlegad värld som är på väg att ersättas. De har blivit menlösa och överflödiga när industrin bokstavligen tågar in via järnvägen till Ryssland. Vi följer dem över några dagar där vi märker att den oförbätterliga familjen som är tyngda av skulder håller på att förlora sitt gods. Familjen lever i förnekelse och ser inte vad som är på väg att hända. I slutet av pjäsen hör vi hur godsets tillhörande körsbärsträdgård huggs ned, redan samma kväll som godset själv auktionerats ut. Det låter tragiskt, men stycket är en komedi. Den komiska karaktärens repetitiva tillstånd och oförmåga till förändring leder i tider av samhällelig omvälvning ofta till sådana tragiska konsekvenser. Frågan är om det inte också finns någonting liknande i det förflutna, en traumatisk förlust av någonting som går att komma på spåren, som man inte kan komma fram till vad det är, men som ändå skapar det upprepande beteendet. Kan komedi hjälpa oss att undvika vårt eget komiska stapplande mot en tragisk undergång?
Körsbärsträdgården är symbolen för det vackra, det objekt som hela pjäsen kretsar kring trots att vi aldrig skådar det. I samma skede som den huggs i bitar splittras också Ranevskajas familj. Förtvivlade blickar familjemedlemmarna fram i tiden. Samtidigt som de bär på en förväntan har de svårt att visualisera hur det nya livet kommer att gå. För den yttre betraktaren bådar det illa: aristokratin saknar konkret kompetens för det nya livet som kommer att vara prestationsbaserat.
En annan samhällsklass tar över: borgaren, industrialisten eller entreprenören.
Det är Lopatjkin, köpman och ättling till Ranevskajafamiljens livegna, som påvisar borgarklassens driftighet. I slutändan blir det han som köper upp hela godset på auktion och bygger datjas (sommarstugor) åt medelklassen som tågar in på den vackra landsbygden – frågan är bara hur länge den förblir vacker när körsbären med dess blommor måste offras. Det tragiska gestaltas inte direkt av Tjechov, ändå känner vi av det i bakgrunden.
Oförmågan att förändra sig med tiden är ett tydligt komiskt grepp som Tjechov nyttjar till fullo när han gestaltar hur någonting nytt tar över efter någonting gammalt. Karaktärerna tangerar Henri Bergsons utläggning i Laughter: An Essay on the Meaning of Comic om den komiska karaktären: omedvetna och rigida upprepar de samma misstag om och om igen. (2) Hela deras vara tycks fångade av en bakomliggande automatik, någonting som egentligen inte tillhör deras egen person. Dessa karaktärer handlar inte på riktigt, de utför bara gester som konsekvens av något de själva ännu inte upptäckt.
I den amerikanska komediserien Arrested Development, ungefär hundra år senare, möter vi samma fenomen som i Körsbärsträdgården: komiska karaktärer som inte kan ändra sina dysfunktionella sätt att leva på, lika lyckligt ovetande om sina verbala tabbar som blinda för sina praktiska misslyckanden. Familjen Bluth är entreprenöriella borgare som (fusk)bygger hus åt medelklassen.
De flesta av familjens medlemmar har inga andra förmågor än excentricitet och dyra levnadsstilar. Vi ser dem slösaktigt göra sig av med de sista tillgångarna av deras en gång framgångsrika företag som nu lider av ekonomiska problem och juridiska tvister. Familjens enda ordentliga son, Michael, gör vad han kan för att hålla samman det sjunkande skeppet, men även han är blind för vad som verkligen sker. Företagets grundare, Michaels pappa George, blir arresterad för förräderi men fortsätter ändå att dra i trådarna. Gång på gång vilseleder han Michael och i en utdragen process får vi bevittna familjens undergång och sönderslitning.
Familjen Bluth har ingen körsbärsträdgård att sörja när deras byggföretag kollapsar och deras status som framgångsrika borgare försvinner. Symbolen för familjen och deras företagaranda finns istället i det smått patetiska gula bananstånd där Michaels egen son, George-Michael, säljer chokladdoppade bananer efter skolan. Det var där The Bluth Company en gång i tiden började. Trots att bananståndet eldas ner, krossas av byggmaskiner och vandaliseras så återuppstår det gång på gång i samma form som innan. Man fortsätter att bygga upp det igen som av ren nödvändighet.
Bananståndet är symbolen för kapitalistisk innovation, en hänvisning till den driftige entreprenören som börjar litet och bygger sig uppåt. Men bananståndets förstörelse har inget tragiskt över sig, inte heller markerar det ett systems undergång som med körsbärsträdgården hos Tjechov. Istället är det som att bananståndets förstörelse och återuppståndelse är en del av hela systemet, som en oändlig komedi som aldrig tar slut, en historia som bara fortsätter att återupprepa sig.
Och i detta finner vi något unheimlich, något kusligt som inte hör hemma, i själva det borgerliga (banan)ståndets ekonomiska system som vägrar ge plats åt någonting nytt.
Precis som vi kan ana att det kommer att gå allt annat än bra för familjen i Körsbärsträdgården så vet vi att det går åt helvete för familjen Bluth. I slutet av Körsbärsträdgården separerar karaktärerna och ger sig av åt olika håll, men vi får bara ana och dra våra egna slutsatser från karaktärernas naivitet. I Arrested Development får vi istället fortsätta att följa familjen efter att den har splittrats. Men komiken därefter är inte lika slående, varken den fjärde (2013) eller femte (2018) säsongen lockar till skratt på samma sätt fastän skådespelarna är lika briljanta och samma komiska formel följs. Familjemedlemmarnas livsöden är inte lika tragiska som vi föreställer oss Ranevskajas, de är snarast patetiska i diverse former. Kanske är det här någonstans som Karl Marx analys om historiens upprepning blir till verklighet, den stora tragik som följde i spåren av den ekonomiska kollapsen på 1920-talet möter hundra år senare sin fars – kapitalismen vägrar att dö och efterspelet blir varken tragiskt eller komiskt. De politiska konflikterna står inte mellan fullblodsfascism och totalitär kommunism utan istället mellan olika identitära rörelser. Det gamla aristokratiska systemet var mycket mer sårbart, alla dess tillgångar var konkreta ting som kunde förloras. Men kapitalismen har genom oerhörd innovation och entreprenörskap lyckats abstrahera värde genom pengaskapandets skuldsättningscirkus. Mer kan alltid skapas, skuldsättningen som skapar pengar har inget slut. (3) Där ett gult bananstånd bränns ner, byggs snart ett nytt upp.
Kapitalismen har integrerat repetitionen i sitt eget vara och vi som människor lever ut vårt vara inom kapitalismens varusystem.
Arrested Development visades ursprungligen mellan 2003 och 2006, men familjen Bluths historia kan lika gärna läsas som en förespegling av den ekonomiska och politiska utveckling som skulle följa. Bluthfamiljens ekonomiska kollaps, en konsekvens av dåliga fuskbyggen, är en föregångare till år 2008:s finanskris. Tron på att pengar har ett egenvärde, att det är något substantiellt och inte bara den abstrakta positiva sidan av bankernas skapade skuld, är också den idémässiga grunden till den finanskris som förlitade sig på en evigt växande börsmarknad. Problemet var bara hur den förlitade sig på att vanligt folk skulle klara av oändlig skuldsättning för att kunna köpa sina hem. Även om många illusioner skövlats sedan dess har utvecklingen inte gått mot en mer pragmatisk ekonomi. Snarast har de abstrakta tendenserna blivit än mer framträdande. Utvecklingen av kryptovalutor, NFT:s och den i tider av ekonomisk kris växande finansmarknaden påvisar att kapitalismens drivkraft inte finns i varken den ryska landsbygdens datjor eller den amerikanska kapitalismens bananstånd: istället finns den i negativiteten, i det abstrakta, i det mörka. I såväl kulturell, politisk och ekonomisk bemärkelse. Frågan är bara vad som kryper fram i detta mörker.
Arrested Development utforskar i de efterföljande säsongerna även de politiska konsekvenserna av finanskrisen på mindre skala. I dess första återuppståndelse 2013 kretsar händelserna i stort kring en politisk kampanj vars ledmotiv blir bygget av en vägg mellan USA och Mexiko. Detta ger familjen Bluth först hopp om sitt företags framtid då George genom mutor och fiffel försöker åta sig projektet. (4) George-Michael har av misstag blivit IT-entreprenör då hans app Fakeblock misstolkas av rika och kända investerare som en app som skyddar individer mot sociala medier när det i verkligheten bara rör sig om en ljudsimulering av slag på ett träblock.
Kapitalismens innovationer tar nya tag och nya absurditeter finansieras genom skuldsättningens outsinliga pengabank – den som bokstavligen skapar pengar ur ingenting. Numera behövs inte ens en bank: kryptovalutor, dyker upp i vågor från ingenstans, NFT:s med mindre substans än luft värderas för miljarder men kollapsar snart till ingenting igen. Oavsett vad som sker kryper något nytt fram igen. Kapitalismens repetition fortskrider, variationer på samma tema, men hur länge fortsätter den att ha ett komiskt värde? Hur länge retar repetitionen till skratt? Förr eller senare blir det bara smärtsamt och outhärdligt, för även traumat präglas av repetition, och trots att vi en gång kunde skratta åt eländet måste vi snart erkänna: det orsakar oss djup psykisk smärta. Det är som att samhället självt lever genom ett trauma, något det inte kan sluta upprepa.
Repetitionen sker i både samhället och individen. I individen ter det sig komiskt när en individ av ren automatik återupprepar samma misstag och visar sin blindhet inför den mekanism som tagit över kroppen och språket. I historien upptäcker vi repetition i återkommande former: kapitalismens cykliska kriser är en repetition, men även det feodala systemets fall och kapitalismens kommande fall (hur utdraget det än må bli) är repetition i ett större perspektiv. Det som förenar individens och samhällets olika former är att de ger uttryck för trauma: en repetition av någonting bortglömt. Det är ofrånkomligen så att denna repetition kan vara såväl innovativ som komisk, men båda formerna härstammar från en repression av någonting. I en av Sigmund Freuds mest banbrytande skrifter, Remembering, Repeating and Working Through skriver han att ”repetition is a transference of the forgotten past” och ”the compulsion to repeat […] replaces the impulsion to remember”. (5) Det är alltså det bortglömda som kommer fram i repetitionen, men istället för att söka sig tillbaka till ursprunget i minnet löper man framåt i en handling, enligt traumats mönster. Att gå tillbaka och minnas, att hitta kärnan av det som skapar beteendet, är alltså det enda sättet att bryta repetitionens ofrivilliga, till en början stränga, sedan till viss del lustfyllda och slutligen smärtsamma uttryck.
Men om traumat sträcker sig genom flera generationer, om traumats mönster rör sig som ett socialt betingat eller ärvt beteende, om orsaken inte längre ens finns i minnet, står vi då bara handfallna inför det enda vi kan och känner till? Dömda att repetera våra misstag?
Enligt Freudiansk teori är repression en nödvändig del av samhället. Kulturens framväxt lutar sig, i teorin, dessutom mot fortsatt och förstärkt repression som motor i systemets repetition. För att samhället ska kunna fortsätta krävs det att vi trycker undan våra begär och låter dem formas utefter den omvärld vi lever i. De primala drifterna, främst sexualdriften Eros som söker efter lustens direkta tillfredsställelse måste underkastas verkligheten, måste kuvas utefter de verkliga förutsättningarna. Genom sublimering av sexualdriften socialiseras människan efter sin omgivning och lär sig hur hon tillfredsställer tillräckligt av hennes begär för att förmå att fortgå. En verklighetsanpassning måste ske. De begär som inte tillfredställs skjuts upp och hon underkastar sig samhällets, verklighetens och (numera) kapitalismens spelregler. I Aggressiveness in Advanced Industrial Societies skriver Herbert Marcuse att ju mer Eros sublimeras och underkastas samhällets regler, det vill säga förskjuter sitt krav på tillfredsställelse, desto mer plats får istället den destruktiva dödsdriften Thanatos. (6)
Eros uppfylls bara under det stränga kravet att individen anpassar sig till den innovativa andan.
Till en början, när repressionen är som starkast, ter sig kapitalismens uttryck som trist och enformig vardag. Tänk industriarbetaren som är så illa tvungen att arbeta för att alla ska med när samhället formas till en mekanisk organism och alla som inte anpassar sig får svälta ihjäl. Det är en enkel mental anpassning till en hård verklighet även om den är psykiskt slitsam i längden. När repressionen efter industrialiseringen spelat ut sin roll och grundläggande behov enkelt tillfredsställs ter sig kapitalismens repression lika komisk som i Arrested Development. Det finns ett lustfyllt uttryck och bejakande av eros krav på tillfredsställelse i både bananståndets ständiga återuppståndelse så väl som levnadssättet som följer av goda tillgångar. Men allt sker inom kapitalismens spelregler och krav på ständig ekonomisk aktivitet, att man gör och skapar någonting som bidrar till ökad ekonomisk aktivitet, oavsett om det är chokladdoppade bananer eller fuskbyggen. Eros uppfylls bara under det stränga kravet att individen anpassar sig till den innovativa andan. Bluthfamiljens många medlemmars försök att söka sin egen lycka och tillfredsställelse är ohållbart inom ett system som förlitar sig på ständig tillväxt, vilket kräver ständig uppoffring. När repressionen spelat ut sin roll, när vi inte längre behöver underkasta oss stränga villkor för att tillfredsställa våra grundläggande behov blir repressionen som ändå påtvingar oss anpassning till ett system som inte klarar av att uppfylla våra önskningar intensivt smärtsam för samtliga inblandade. Konsekvensen är frustration, vi blir destruktiva och rentav farliga för varandra. Thanatos växer. Det märks inte minst i det politiska klimatets utveckling det senaste decenniet.
För att förstå vad som händer måste vi ta Marcuses begrepp överskottsrepresentation i beaktning. (7) Under svåra förhållanden är det enkelt att uthärda svåra bekymmer och underkasta sig nödvändigt arbete. Men när allting tvärtom förefaller väldigt enkelt och de materiella behoven tillfredsställs av bara några få timmars arbete i veckan blir det plötsligt olidligt att stå ut med samma grad av repression och underkastelse till systemets verklighet, alltså sublimeringen av lustprincipen.
När Freud lanserade psykoanalysen under 1800-talets slut så gjorde han det inifrån ett redan borgerligt samhälle. Det finns alltså, som Marcuse påpekar, ingen anledning att förmoda att den sociologiska aspekten av Freuds samhällsanalys är universell. Det finns inget skäl till att repressionen måste stiga i takt med samhällets utveckling. Snarare måste den göra det enbart inom ramarna för ett system som gått in i försvarsläge, ett system där de efterföljande traumatiska betingade repetitionerna blir allt mer våldsamma, där Eros ständiga uppskjutning övergår till Thanatos självdestruktion. Kapitalismen går inte att särskilja från denna psykologiska process, snarare är den intimt förbunden med den. Det kapitalistiska systemet livnär sig på vårt sätt att hantera trauma men ger oss aldrig en utväg, bara flertalet variationer av illusioner av en utväg, nya drömmar av ekonomiskt produktiva beteenden. Repression är en del av kapitalismens själva system, det är den ideologiska grunden som gör människor fogliga för dess åter och åter skiftande former. Den enda frågan är hur vi bryter oss ut från detta hjul, hur vi skapar möjligheter för människor, för alla människor och inte bara några lyckliga, att bejaka sina lustprinciper.
Det kapitalistiska systemet livnär sig på vårt sätt att hantera trauman men ger oss aldrig en utväg, bara flertalet variationer av illusioner av en utväg, nya drömmar av ekonomiskt produktiva beteenden.
Enligt Bergsons utläggning om komiken arbetar den komiska formen med generaliteter. Karaktärerna är stereotyper som går att känna igen från omvärlden och samhället, de besitter drag som går igenom vårt samhälle. (8) Egentligen måste vi alla känna igen oss, eller känna igen drag i oss själva i någon av karaktärerna i en komedi som Arrested Development. Men om kapitalismens dyspepsi ska kunna botas måste vi kunna angripa den. Vi måste kunna angripa levnadssättet och idealen, vilka behöver synliggöras.
Pjäsen Körsbärsträdgården och komediserien Arrested Development är båda utmärkta exempel på tidsenliga gestaltningar av en generell repetition av beteende i samhället. Även om den komiska repetitionen följer samma mönster som traumats repetition och orsakar samma typ av skada i längden så är vi ändå inte bundna till den, för om traumat inte finns i oss utan bara är en form och ett beteende vi är inskolade i, är vi inte heller dömda till att upprepa det. Vad komiken förmår, trots att Bergson klassificerar det som en lägre konstform än dramat och dess hantering av det individuella, är att hjälpa oss externalisera de drag och beteenden som har gått i arv men nu successivt blir överflödiga och framstår som löjliga. Komiken hjälper oss att ta avstånd från dumheter i oss själva utan att behöva angripa det med allvarets fördömande blick, utan att belasta oss med skulder som skänkts till oss från föregående generationer – det vill säga, utan att vi behöver ärva föregående generationers repressiva beteendemönster. Komiska pjäser och serier är inga botemedel på det stora hela, de hjälper oss inte att hitta nya mönster och former, bara att förkasta de gamla. Komedi är nödvändigt för att hålla oss sunda och levande i tider där anpassning och förändring ständigt fordras, men självt är det inte tillräckligt.
Kanske är det ändå oförmågan att bli tragiska som är det som håller tillbaka vår möjlighet att avsluta kapitalismens tidsålder. Det som gör att fascismen åter sitter i farstun. För det är bara i det tragiska dramat som vi återfinner någon katharsis, bara där vi finner individens undergång och därefter kan vänta oss någon slags återfödelse. Frågan är dock vad det innebär, om inte ytterligare en repetition – kanske en som inte kräver fullständig underkastelse och kanske en där världen kan bli vacker igen.
Världen kan bli vacker igen.
Noter:
Anton Chekov, The Cherry Orchard, övers. James N Loehlin (Cambridge: Cambridge University Press, 2006)
Henri Bergson, Laughter: An Essay on the Meaning of the Comic, övers. Fred Rothwell (New York: The Macmillan Company, 1913)
För en mer detaljerad ingång i hur pengar skapas ur ingenting se Bank of Englands utläggning: https://www.bankofengland.co.uk/-/media/boe/files/quarterly-bulletin/2014/money-creation-in-the-modern-economy
Något som har fått flertalet människor att fråga på diverse forum online om det är därifrån Trumps idé om att göra precis detta kommer ifrån (definitivt inte, men likheten är unheimlich).
Sigmund Freud, "Remembering, Repeating and Working Through", övers. Joan Riviere, s.151, http://marcuse.faculty.history.ucsb.edu/classes/201/articles/1914FreudRemembering.pdf.
Herbert Marcuse, "Aggressiveness in Advanced Industrial Societies" i Negation, övers. Jeremy J. Shapiro (United Kingdom: MayFlyBooks, 2009.) s.187
Marcuse, "Aggressiveness in Advanced Industrial Societies", s.189
Bergson, "Laughter", s.44 & 150
