Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Arkitektur som praktik, politik och humaniora
Ett samtal med Claes Caldenby, professor emeritus i arkitekturens teori och historia
FOTO SOFIA BEL HABIB
Akta dig så du inte blir förläst, sa Claes Caldenbys mormor, och såg på Uppsalas luffiga överliggarstudenter som aldrig slutade plocka högskolepoäng. Men Claes Caldenby blev professor i arkitektur vid Chalmers tekniska högskola och började uttala arkitektur med skarpt K. På släppfesten till IDÉ:s sjätte nummer, i december 2024, samtalade han med redaktionens Axel Persson om arkitekturens roll i historien, i universitetsvärlden och i Göteborg, samt dess relation till humaniora.
Axel Persson (AP): Arkitektur är ju lite av ett säreget ämne. Det innehåller många dimensioner. Dels är det något väldigt långsiktigt: byggnaderna som vi uppför ska ju i bästa fall stå i hundra år – helst ännu längre. De ska vara vackra. De ska vara hållbara, i bemärkelsen att de ska stå kvar, och att de klimat mässiga aspekterna blir allt viktigare. Men inte minst så är ju resultatet av arkitekturen någon form av scen, tänker jag, som vi alla lever våra liv i. Och det är där det blir riktigt intressant. Arkitekturen är någonting som berör oss alla.
Claes Caldenby (CC): Du är redan nu inne på Vitruvius tre kategorier. På latin heter det firmitas, utilitas och venustas – alltså hållbarhet, nytta eller bekvämlighet och skönhet. Det lustiga är att i Vitruvius bok, som skrevs strax före vår tideräknings början, så är det bara ett litet stycke. Han nämner det verkligen i förbifarten. Men det har levt vidare i 2000 år, det sättet att se på vad arkitektur handlar om. Att man med behållning kan läsa en 2000 år gammal text om sitt yrke är ju rätt fantastiskt egentligen. Som i Vitruvius fall – det är den äldsta kända arkitekturboken som är bevarad.
AP: Det är fantastiskt. När jag var yngre så var arkitekturen mer en upplevelse än en tanke. I takt med att jag har blivit äldre, kanske blommade upp när jag gick på Chalmers, har jag börjat fundera kring arkitekturen. Claes, du är ju uppväxt i Uppsala och har tillbringat hela ditt yrkesmässiga liv inom ämnet – och mer därtill får man ju säga. Hur var det när du växte upp? Vad hade du då för förhållande till arkitekturen och hur kom du in på ämnet?
CC: Inget alls skulle jag säga, egentligen. Du säger Uppsala nu, och när jag brukar säga det till folk så frågar de genast: Hur var universitetsmiljön i Uppsala? Ingen aning, måste jag säga, för jag växte upp på fel sida ån. Uppsala var ju då, och ännu mer än nu, delat i två sidor. Universitetet och Domkyrkan ligger på västra sidan av ån, och på östra sidan av ån ligger först borgerliga Uppsala och sedan industristaden Uppsala. Det var på den östra sidan jag växte upp, i en miljö som inte hade någon som helst kontakt med vare sig arkitekter eller andra akademiker. Min morfar var metallarbetare på Nymans verkstäder som tillverkade cyklar. När min mormor började ana att jag var väldigt intresserad av att läsa böcker sa hon flera gånger: Akta dig så du inte blir förläst! Det tror jag är en berättelse om att den bild som man på östra sidan hade om vad universitetsmiljön var, den fick man från de så kallade överliggarna som gick runt som luffare på stan. Något annat kunde man inte se, för det utspelade sig inne i byggnaderna som man aldrig besökte. Man såg de här luffarna som hade misslyckats med sin akademiska karriär och tänkte att sådär blir det minsann.
AP: Men du klarade dig lite bättre än luffarna. Du gick på KTH och tog arkitektexamen 1971.
CC: 1971, ja. Vi hade ju inga arkitekter i släkten. Man brukar ofta prata om att de som kommer utan en sådan bakgrund, till en så speciell utbildning som arkitektutbildningen är, kan ha svårt att förstå koderna i början. Vad är god arkitektur? Det finns inga enkla regler för det. Det är väldigt kodifierat och underförstått. Någonting som man måste växa in i, ett yrke som man socialiseras in i. Det där med ar-ki-tekt eller ar-schi-tekt är en klassiker. Som ni hör så säger jag ar-ki-tekt. Till min sorg så vet jag faktiskt inte när jag började säga det. Jag brukade ha en stadsvandring med förstaårskursstudenterna, första veckan de var på skolan– vi gick runt och pratade om vad det var vi såg, och varför det ser ut som det gör. En gång var det en i slutet av vandringen, när jag frågade om någon hade några frågor, som räckte upp handen och sa: Vad heter det egentligen, ar-ki-tekt eller ar-schi-tekt?
AP: Vad svarade du?
CC: Då svarade jag naturligtvis att det är en så kallad sociolekt. De som är inne i yrket säger oftast ar-ki-tekt. De som inte är det säger ar-schi-tekt. Jag frågade studenterna hur många det var som sa ar-schi-tekt och det tror jag var 90 procent. Då sa jag åt dem: Försök vara vaksamma på när ni börjar säga ar-ki-tekt, för det kommer att finnas en press i miljön. Eller försök kanske snarare att inte ge vika för det, utan behåll er oskuld. Att kunna se yrket utifrån tror jag är jätteviktigt.
AP: Du har ju levt ett liv i den här världen, och tog dig sedan till Göteborg och Chalmers, och doktorerade om kollektivhus. Kan du berätta om den här doktorandtiden? Hur var det att doktorera i början på 70-talet?
CC: Jag var på det som hette Arkitekturens teori och historia. I början på 70-talet var arkitekturhistoria ett jättestort ämne, väldigt snabbt växande i en tid precis efter miljonprogrammets haveri, när arkitekter plötsligt började intressera sig för ombyggnad, byggnadsvård och stadsförnyelse. Jag pratade senast häromdagen med någon som beklagade sig över möjligheterna idag i den akademiska världen – att man inte hinner ägna sig åt det som man har kallat för tredje uppgiften, vända sig utåt, att karriären och meriteringen har blivit mycket tuffare. Så var det ju inte på 70-talet, utan då var man på gott och ont utlämnad åt sig själv. Jag fick ett doktorandstipendium, kunde försörja mig i fyra år på det. Jag hade två timmars handledning per termin med professorn. När jag själv blev handledare så var kvoten tio procent av min tjänst, alltså fyra timmar i veckan. Det var ju på sitt sätt problematiskt, naturligtvis, men det gav ju också en fantastisk frihet. Man kunde göra vad man ville under fyra år. Så är det definitivt inte idag. Jag har ju också kommit att leva hela mitt liv i det här gränslandet mellan akademin och praktiken och trivts väldigt bra där – men varit rätt så ensam, för de flesta är antingen i praktiken eller i akademin. Det finns stora poänger, tror jag, med att de där världarna möts.
AP: Ett annat gränsland är arkitektur och humaniora. Hur skulle du säga att arkitekter förstår humanister, hur förstår humanister arkitekter? Vad finns det för synergier mellan de här två världarna?
CC: Det beror på vem du frågar. Jag har varit intresserad av ett bredare fält, alltså humaniora – jag har läst idéhistoria, ekonomisk historia, praktisk filosofi och sånt vid sidan av arkitektutbildningen. Världen är, till inte så liten del, en byggd värld. Arkitekturen formas av idéer av olika slag – att den går att studera med hjälp av idéhistorien är självklart för mig. Sedan har det genom åren funnits försök på Chalmers i allmänhet att introducera humaniora. Jag har suttit med i olika grupper som har diskuterat sådana saker. Jag minns ett möte där några representanter för studentkåren var med. De ville vara lite oppositionella och sa: Varför ska vi som teknologer eller blivande ingenjörer studera humaniora, när humanisterna inte är intresserade av teknik? Då sa jag till dem: Varför ska ni vara lika dumma som humanisterna i så fall? Jag tycker att allmänbildningen kring arkitektur i största allmänhet är ganska dålig, även hos humanister. Och jag tror att jag säger det därför att jag förväntar mig mer från humanister, att de skulle vara mer intresserade av arkitektur som ett sätt att förstå världen. Sedan är det ju ett väldigt brett fält som innefattar teknik, samhällsvetenskap och estetik. Men ibland får jag uppfattningen att humanister, lite grann som Arkitekturupproret, ser arkitektur som en underavdelning av estetiken. Det är för mig alldeles för enkelt och förtorftigt. Det är så väldigt mycket mer.
AP: Om du skulle besvara den här kanske ganska svåra frågan: Vad är arkitektur?
CC: Du var ju inne på Vitruvius tre kategorier. Man har försökt utvidga dem på olika sätt då och då. Ett annat sätt att formulera det är som Elias Cornell sa, att arkitektur är estetisk organisation av praktisk verklighet. Och jag har försökt formulera det ibland som att det är materia formad till rum. Den materiella vändningen sägs ha skett någon gång på 90-talet, från den språkliga vändningen. Jag har diskuterat med till exempel Per Magnus Johansson på Arche, där jag skriver rätt mycket. Han som själv är väldigt arkitekturintresserad menar att humanister har ett väldigt starkt fokus på texten. Och texten är ju inte hela världen när det gäller att beskriva arkitekturen. Jag haren känsla av att arkitekturhistorien ibland har skrivits så att det är de arkitekter som har förmått tala om sin arkitektur eller sätta ord på den som har hamnat på främsta positionen i arkitekturhistorien. Det menar jag är en brist, eller någonting som inte ger hela bilden. Jag håller på med en bok om bakgrundsarkitekterna nu, de där som aldrig sa någonting om sin egen arkitektur. De är minst lika intressanta.
AP: Jag tycker att det finns många bra exempel på hur synen på arkitektur och arkitektens roll har förändrats genom historien. Som när man är i Rom och tänker på de här stora konstnärerna: Rafael har målat Skolan i Aten, Michelangelo det här underbara taket i Sixtinska kapellet, och Bernini har gjort de här skulpturerna som står på vart och vartannat torg i staden. Alla tre var ju också ledande arkitekter när man byggde Peterskyrkan i Rom. Det vill säga, de stora konstnärerna var också arkitekter. Hur ser arkitektens roll ut idag och hur har den förändrats genom historien?
CC: Om man talar om arkitekter i modern mening – och om vi håller oss till Sverige – så tror jag att yrket får en något sånär modern form under slutet av 1800-talet. Vad som skett var en professionalisering av arkitekt yrket genom att man fick egna utbildningar av ett nytt slag. Fram till mitten av 1800-talet så kunde man bli arkitekt i huvudsak på två vägar i Sverige, antingen som fortifikationsingenjör i det militära där man fick en byggutbildning, eller som utbildad på Konstakademins byggnads skola. Och de var ganska olika sorters arkitekter. Det uppstod konflikter mellan dem. De som var fortifikationsingenjörer menade att de konstakademiutbildade arkitekterna inte förstod teknik. De var bara esteter, bara vackra målningar och vackra fasader. Men det blir också en professionalisering av yrket i den meningen att man får en egen tidskrift, tidskriften Arkitektur, som fortfarande finns kvar – och där jag har jobbat i 47 och ett halvt år som en i redaktionen. 1901, när tidskriften startade i modern mening, blir arkitekt ett yrke. En profession för sig själv, eller semi profession säger man ibland. Och då differentieras arkitektyrket också från byggmästaryrket. Det var ju många under 1800-talet som var både arkitekter och byggmästare – det vill säga stod för att finansiera och leda bygget. Kring 1900 fanns det 150 arkitekter i Sverige. 100 stycken i Stockholm och 20 i Göteborg, tror jag. Det var alltså en väldigt liten yrkeskår, fast väldigt expansiv. Sen separeras arkitekterna allt mer från bygget och definitivt under 1950-talet med den snabba modernisering som sker. Då motas arkitekterna ut från byggarbetsplatsen och är inte önskvärda där längre. De blir ritande arkitekter. Idag finns det ett väldigt intresse från arkitekter för återanvändning, ombyggnad, allt som har med det att göra. Transformation är ett sånt där begrepp som dyker upp och kommer från Danmark. Många arkitekter säger att det är ett mycket roligare arbete, för manfår kontakt med byggnaden som man ska göra förändringar i, man är på byggarbetsplatsen med nödvändighet. Till skillnad från processen där man bygger och ritar nytt, då är man ju väldigt distanserad från processen.
AP: Om man ska komma in lite på Göteborgsutveckling – vi ser ju att det är ganska mycket som händer i stan. Många byggarbetsplatser, Masthuggskajen, ny halvö utanför Järntorget, Karlatornet syns ju från stora delar av ... Västsverige, höll jag på att säga. Backaplan ska bli ny innerstad. Det byggs mycket i Frölunda. Miljonprogramsområdena ska förtätas på olika sätt. Vad tänker du om den utvecklingen som sker nu? Vart är vi på väg?
Valhallabadet ska rivas. Scandinavium ska rivas. Det är redan beslutat, allting. Det är en parodi på demokrati.
CC: Ja, det frågar man sig verkligen. Jag är ju sedan snart 10 år ordförande i något som heter Centrum för byggnadskultur som startades1974 – ett slags försök att komma vidare från den återvändsgränd som arkitekturen hamnade i under 60-talet, under rekordåren och miljonprogrammet, och försöka hitta ett annat sätt att förhålla sig till det. Då var man ganska nära lierad med kommunens planerande instanser och politiker. Idag har det nog tyvärr blivit en polarisering. En forskare på Chalmers som nu är professor i stadsbyggnadsteori, Kristina Grange, intervjuade planerare i England, Danmark och Sverige och kom fram till att det sedan millennieskiftet skett en politisering av planeringen. Tillväxt är det allt överordnade målet, och professionella synpunkter från planerare är inte önskvärda i den mån de motsäger det. Tyvärr så är det så som planeringen i Göteborg i hög grad bedrivs. Man fattar underhandsöverenskommelser med exploatörer, och man bryr sig inte om vad det egna stadsbyggnadskontoret tycker om det – de är åtsagda att göra det de ska, enligt alla formalia så att man inte kan åka dit för det. Men det hela är beslutat i förhand. Så är det också till exempel nu med Valhallabadets rivning, som är en aktuell fråga. Man går ut med ett planprogram och säger att nu bjuder vi in till samråd kring det här. Så står det i en bisats på något sätt: Valhallabadet ska rivas. Scandinavium ska rivas. Det är redan beslutat, allting. Det är en parodi på demokrati tycker jag. Tyvärr. Vi är ett antal personer som försöker kämpa för att göra något åt det här, men det är inte lätt att få ett genomslag i den här diskussionen eller få politikerna att lyssna. Det gör de inte i särskilt hög grad.
AP: Den här maktförskjutningen – jag tolkar det som att byggbolagen, kanske också fastighetsägare, har fått större makt. Och politikerna tänker sig att de ska vara mer involverade i hur och vad som byggs. Men vad är ett önskvärt scenario? Hur kan vi bygga den goda staden? Vad hade varit en positiv utveckling?
CC: Det är ju en gammal formulering att vad vi behöver är starka politiker och starka tjänstepersoner i en respektfull dialog med varandra och med allmänheten. Inte sådana här beslut under hand i det hemliga. Lagstiftningen är på många sätt utmärkt, den talar om hur det ska gå till. Men sen har man utvecklat metoder för att på alla sätt runda den. Det hela blir en parodi. Det borde finnas anledning till att man ser poängen med en sån ömsesidig respekt för den professionella kunskapen. Och det är naturligtvis politikerna som ska bestämma i sista hand, så ser demokratin ut, och så ska det vara. Men de ska göra det på goda grunder och det är tyvärr inte det som sker idag.
AP: Du nämnde att humanister lever och verkar i texten. Du själv har ju en enorm produktion när det kommer till text. Jag skrev till dig och sa att jag hade gjort en sökning på ditt namn på Universitetsbiblioteket, och att jag fått 67 träffar på tryckta böcker. Men då fick jag reda på att de hade missat 30 böcker. Det var 97!
CC: Den 97:e är på väg.
AP: Så var det. Och även den 100:e var på väg, sa du?
CC: I varje fall den 99:e.
AP: Och antalet artiklar, då fick man lägga på en nolla?
CC: Det är tusen drygt.
AP: Och så har du som sagt varit med i redaktionen i tidskriften Arkitektur i 47 och ett halvt år. Jag är imponerad, för egen del så kan det vara väldigt ansträngande att skriva några sidor som man tycker är publicerbara. Hur gör du, hur ser din skrivprocess ut? Hur får du tid och inspiration?
CC: Numera är jag ju pensionär, så jag har ju all tid i världen. Men jag har ju skrivit rätt mycket även tidigare, och det är väl helt enkelt för att jag tycker det är så roligt. Jag kan inte låta bli. Jag har hittat ett sätt som passar mig väldigt bra nu. Det börjar ofta med en process där jag samlar på mig idéer och antecknar dem vartefter de kommer. Det kan bli ett par sidor med diverse lösa trådar. Om man håller på så länge som jag har gjort nu så uppstår det väldigt mycket kopplingar av olika slag, som jag kanske inte hade så lättillgängliga tidigare. Det är infall. Essän som form passar mig väldigt bra i den meningen. Den är ju något slags gränsland mellan det vetenskapliga skrivandet och det friare litterära skrivandet. För övrigt ska jag säga att jag hatar att skriva texter för akademiska tidskrifter, för de är så pedantiska med vartenda komma. Den sortens vetenskapliga texter har jag väldigt svårt för, jag känner mig inte bekväm med dem. Men däremot den här fria formen, den fria associationen, tycker jag är jätterolig att hålla på med. Det är den formen som essän erbjuder. Ofta är det så att det är en ganska lång process, flera månader ofta, där jag antecknar saker. Sedan sätter jag igång med skrivandet och då kan det gå ganska fort. Oftast. Ibland hakar man ju upp sig, hittar inte riktigt vägen ut. Men har man varit med så länge som jag har varit med så bärs man av någon slags tillit att det kommer säkert att lösa sig den här gången också. Och det är rent av så att just när jag fastnar, det är då det blir riktigt roligt, för då inser jag att här är någonting som jag inte redan vet eller som jag skulle vilja förstå bättre och hitta ett sätt att formulera.
AP: Man inser ju först ibland när man skriver att man inte förstår någonting. Man kan inte skriva om man inte har förstått det. Jag har tagit med den här boken som du har skrivit som heter Städerna och minnet. Den innehåller ett antal artiklar som du har publicerat i Arche. Det är kanske inte reseberättelser, men resebetraktelser? Skulle man kunna säga så?
CC: Stadsessäer kanske.
AP: Stadsessäer, det var ännu bättre. Från en kurs som du har haft på Chalmers, där ni har gjort studieresor. Ni har besökt bland annat Paris, Trieste, Istanbul, Odessa.
CC: Esfahan var det stora äventyret, i Iran. Min första vuxenbok fanns i pappas bokhylla hemma, jag läste den någon gång ett februarilov, jag kan ha varit 14, 15 år. Det var Willy Kyrklunds Tre berättelser, Mästaren Ma och någon till, som fullständigt fångade mig. Jag tyckte det var jättefascinerande. Det finns en bok som heter Till Tabbas där Willy Kyrklund beskriver en resa i Persien på 50-talet. Det varen dröm att få komma till Iran som uppfylldes till sist, när vi åkte med 67 studenter till Esfahan. Ett jätte äventyr som var en fantastisk upplevelse.
AP: Studieresor inom arkitekturen är juganska vedertaget, att besöka olika platser och byggnader, men som jag förstår det så var fokus under de här resorna att just röra sig lite i gränslandet mellan arkitektur, konst, humaniora. I förordet skriver du något som jag fastnade mycket för, att ni ville skapa ett frirum för att osäkra situationen. Lyckades ni osäkra situationen på de här resorna?
CC: Ja, kanske ... Det var en norsk gästlärare på skolan som hade den där formuleringen, »bra konst osäkrar situationen«, och den fastnade vi för. Det var alltså en frivillig kurs som hade skapats för ett nytt program som heter Arkitektur och teknik, och den hette Materiell arkitekturteori. Den lärare som var ansvarig för det där programmet var väldigt öppen och flexibel, så om vi ville göra något lite annat så stod det oss fritt. Det började med ett intresse för den här materiella vändningen som vi utforskade på olika sätt, arkitektur som en materiell kultur. Sedan blev det alltmer så, ganska snabbt egentligen, ett exempel på det här med konst och humaniora för arkitekt-studenter. Core curriculum heter det på de amerikanska universiteten, där alla oavsett ämne läser filosofi och en del humaniora som en slags introduktion till den akademiska utbildningen. Det gick helt enkelt till så att vi bestämde att vi skulle åka någonstans som avslutning på en terminskurs. Vi försökte närma oss den där platsen som vi skulle besöka via skönlitteratur, musik, konst, film och på olika sätt också läsa texter om den materiella vändningen. Det visade sig att det här var precis vad studenterna ville ha. Det funkade jättebra.
Vi började väldigt lätt med att åka till Paris. Det var ett säkert kort. Sen åkte vi till Sankt Petersburg därför att studenter visste att jag hade varit väldigt mycket i Sovjet på 70-talet.Sedan blev det vartefter så att jag och min kollega Peter Christensson, som är konstlärare på skolan, skapade den här kursen tillsammans. Vi bestämde helt enkelt vart vi skulle åka utifrån vart vi själva ville åka någonstans. Läser man Lonely Planets guide så ser man att Trieste är the world’s most underrated destination – dit måste man helt enkelt åka. Trieste var den södra utposten för järnridån, när det begreppet infördes en gång i tiden, efter andra världskriget. Det ligger i det här gränslandet i öster mot Asien. Det har kommit att bli så att vi har åkt väldigt mycket i de här trakterna: Istanbul, Yerevan, Esfahan som är en bit österut, idet som en gång i tiden var världens centrum. Som vi med något konstigt europeiskt perspektiv betraktar som långt bort. Det är i själva verket vi som är långt bort.
Arkitektur är bäst i verkligheten.
Det finns en historia som jag gillar: Agatha Christie blev intervjuad av en journalist på äldre dar som frågade henne: Vad är din dröm för framtiden?. Jo, jag skulle vilja bygga ett litet hus på stranden i Tasmanien, sa hon. Varför så långt bort? sa journalisten. Från vad då?, sa hon. Den där perspektivvändningen tycker jag är spännande. Vi åkte till Odessa till exempel, en fantastisk stad som dessvärre är svår att besöka numera. En dröm som jag haft länge var att åka till Lviv i Ukraina. Jag konstaterar i förordet att till Lviv kommer jag nog aldrig.
AP: Dessvärre ser det inte så positivt ut för närvarande i alla fall. Du har levt ditt liv i arkitekturen – vad har den betytt för dig personligen?
CC: Ja, vad skulle det ha varit om jag inte hade gjort det? Samtidigt är det ju så att så länge vi befinner oss i städer omges vi ju hela tiden av arkitektur. Jag har ju sedan tio år kurser i arkitekturhistoria på Senioruniversitetet. Entusiastiska seniorer som ständigt vill ha nya vinklar på det här ämnet. Jag har ju frågat dem: Vad förväntar ni er av de här kurserna egentligen? Vad vill ni ha ut av dem? Och då säger de gång på gång ungefär samma sak: Vi vill kunna förstå vad det är vi ser när vi går runt i stan. Det är ju också vad jag har försökt erbjuda. Jag har haft mycket stadsvandringar genom mitt liv. Arkitektur är bäst i verkligheten. När man kan peka på den och ta på den. Plötsligt kan en tegelsten bli en hel berättelse om en värld och varför den ser ut som den gör. Det finns hur mycket som helst att upptäcka. Även för mig som hållit på med det här i snart 60 år.
