Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Arkitektur som praktik, politik och humaniora
Ett samtal med Claes Caldenby, professor emeritus i arkitekturens teori och historia
FOTO SOFIA BEL HABIB
Akta dig så du inte blir förläst, saClaes Caldenbys mormor, och såg påUppsalas luffiga överliggarstudentersom aldrig slutade plocka högskolepoäng. Men Claes Caldenby blev professor i arkitektur vid Chalmers tekniskahögskola och började uttala arkitekturmed skarpt K. På släppfesten till IDÉ:ssjätte nummer, i december 2024, samtalade han med redaktionens Axel Perssonom arkitekturens roll i historien, i universitetsvärlden och i Göteborg, samt dessrelation till humaniora.
Axel Persson (AP): Arkitektur är ju lite avett säreget ämne. Det innehåller många dimensioner. Dels är det något väldigt långsiktigt:byggnaderna som vi uppför ska ju i bästa fallstå i hundra år – helst ännu längre. De ska varavackra. De ska vara hållbara, i bemärkelsen attde ska stå kvar, och att de klimatmässiga aspekterna blir allt viktigare. Men inte minst så är juresultatet av arkitekturen någon form av scen,tänker jag, som vi alla lever våra liv i. Och detär där det blir riktigt intressant. Arkitekturen ärnågonting som berör oss alla.
Claes Caldenby (CC): Du är redan nu innepå Vitruvius tre kategorier. På latin heter detfirmitas, utilitas och venustas – alltså hållbarhet,nytta eller bekvämlighet och skönhet. Det lustiga är att i Vitruvius bok, som skrevs strax förevår tideräknings början, så är det bara ett litetstycke. Han nämner det verkligen i förbifarten.Men det har levt vidare i 2000 år, det sättet attse på vad arkitektur handlar om. Att man medbehållning kan läsa en 2000 år gammal text omsitt yrke är ju rätt fantastiskt egentligen. Som iVitruvius fall – det är den äldsta kända arkitekturboken som är bevarad.
AP: Det är fantastiskt. När jag var yngre så vararkitekturen mer en upplevelse än en tanke. Itakt med att jag har blivit äldre, kanske blommade upp när jag gick på Chalmers, har jag börjat fundera kring arkitekturen. Claes, du ärju uppväxt i Uppsala och har tillbringat heladitt yrkesmässiga liv inom ämnet – och merdärtill får man ju säga. Hur var det när duväxte upp? Vad hade du då för förhållande tillarkitekturen och hur kom du in på ämnet?
CC: Inget alls skulle jag säga, egentligen. Dusäger Uppsala nu, och när jag brukar säga det till folk så frågar de genast: Hur var universitetsmiljön i Uppsala? Ingen aning, måste jag säga,för jag växte upp på fel sida ån. Uppsala varju då, och ännu mer än nu, delat i två sidor.Universitetet och Domkyrkan ligger på västrasidan av ån, och på östra sidan av ån liggerförst borgerliga Uppsala och sedan industristaden Uppsala. Det var på den östra sidan jagväxte upp, i en miljö som inte hade någon somhelst kontakt med vare sig arkitekter eller andraakademiker. Min morfar var metallarbetare påNymans verkstäder som tillverkade cyklar. Närmin mormor började ana att jag var väldigtintresserad av att läsa böcker sa hon fleragånger: Akta dig så du inte blir förläst! Det trorjag är en berättelse om att den bild som manpå östra sidan hade om vad universitetsmiljönvar, den fick man från de så kallade överliggarna som gick runt som luffare på stan. Någotannat kunde man inte se, för det utspelade siginne i byggnaderna som man aldrig besökte.Man såg de här luffarna som hade misslyckats med sin akademiska karriär och tänkte attsådär blir det minsann.
AP: Men du klarade dig lite bättre än luffarna.Du gick på KTH och tog arkitektexamen 1971.
CC: 1971, ja. Vi hade ju inga arkitekter i släkten. Man brukar ofta prata om att de somkommer utan en sådan bakgrund, till en såspeciell utbildning som arkitektutbildningen är,kan ha svårt att förstå koderna i början. Vad ärgod arkitektur? Det finns inga enkla regler fördet. Det är väldigt kodifierat och underförstått.Någonting som man måste växa in i, ett yrkesom man socialiseras in i. Det där med ar-ki-tekt eller ar-schi-tekt är en klassiker. Som nihör så säger jag ar-ki-tekt. Till min sorg så vetjag faktiskt inte när jag började säga det. Jagbrukade ha en stadsvandring med förstaårs-kursstudenterna, första veckan de var på skolan– vi gick runt och pratade om vad det var vi såg,och varför det ser ut som det gör. En gång vardet en i slutet av vandringen, när jag frågadeom någon hade några frågor, som räckte uppanden och sa: Vad heter det egentligen, ar-ki-tekt eller ar-schi-tekt?
AP: Vad svarade du?
CC: Då svarade jag naturligtvis att det är enså kallad sociolekt. De som är inne i yrketsäger oftast ar-ki-tekt. De som inte är detsäger ar-schi-tekt. Jag frågade studenterna hurmånga det var som sa ar-schi-tekt och det trorjag var 90 procent. Då sa jag åt dem: Försökvara vaksamma på när ni börjar säga ar-ki-tekt,för det kommer att finnas en press i miljön.Eller försök kanske snarare att inte ge vika fördet, utan behåll er oskuld. Att kunna se yrketutifrån tror jag är jätteviktigt.
AP: Du har ju levt ett liv i den här världen, ochtog dig sedan till Göteborg och Chalmers, ochdoktorerade om kollektivhus. Kan du berätta om den här doktorandtiden? Hur var det attdoktorera i början på 70-talet?
CC: Jag var på det som hette Arkitekturensteori och historia. I början på 70-talet vararkitekturhistoria ett jättestort ämne, väldigtsnabbt växande i en tid precis efter miljonprogrammets haveri, när arkitekter plötsligtbörjade intressera sig för ombyggnad, byggnadsvård och stadsförnyelse. Jag pratadesenast häromdagen med någon som beklagadesig över möjligheterna idag i den akademiskavärlden – att man inte hinner ägna sig åtdet som man har kallat för tredje uppgiften,vända sig utåt, att karriären och meriteringenhar blivit mycket tuffare. Så var det ju intepå 70-talet, utan då var man på gott och ontutlämnad åt sig själv. Jag fick ett doktorandstipendium, kunde försörja mig i fyra år på det.Jag hade två timmars handledning per terminmed professorn. När jag själv blev handledare så var kvoten tio procent av min tjänst,alltså fyra timmar i veckan. Det var ju på sittsätt problematiskt, naturligtvis, men det gav juockså en fantastisk frihet. Man kunde göra vadman ville under fyra år. Så är det definitivt inteidag. Jag har ju också kommit att leva hela mittliv i det här gränslandet mellan akademin ochpraktiken och trivts väldigt bra där – men variträtt så ensam, för de flesta är antingen i praktiken eller i akademin. Det finns stora poänger,tror jag, med att de där världarna möts.
AP: Ett annat gränsland är arkitektur ochhumaniora. Hur skulle du säga att arkitekterförstår humanister, hur förstår humanisterarkitekter? Vad finns det för synergier mellande här två världarna?
CC: Det beror på vem du frågar. Jag har varitintresserad av ett bredare fält, alltså humaniora– jag har läst idéhistoria, ekonomisk historia,praktisk filosofi och sånt vid sidan av arkitektutbildningen. Världen är, till inte så liten del,en byggd värld. Arkitekturen formas av idéerav olika slag – att den går att studera med hjälpav idéhistorien är självklart för mig. Sedan hardet genom åren funnits försök på Chalmers iallmänhet att introducera humaniora. Jag harsuttit med i olika grupper som har diskuteratsådana saker. Jag minns ett möte där någrarepresentanter för studentkåren var med. Deville vara lite oppositionella och sa: Varför skavi som teknologer eller blivande ingenjörerstudera humaniora, när humanisterna inteär intresserade av teknik? Då sa jag till dem:Varför ska ni vara lika dumma som humanis-terna i så fall? Jag tycker att allmänbildningenkring arkitektur i största allmänhet är ganskadålig, även hos humanister. Och jag troratt jag säger det därför att jag förväntar migmer från humanister, att de skulle vara merintresserade av arkitektur som ett sätt att förståvärlden. Sedan är det ju ett väldigt brett fältsom innefattar teknik, samhällsvetenskap ochestetik. Men ibland får jag uppfattningen atthumanister, lite grann som Arkitekturupproret,ser arkitektur som en underavdelning av estetiken. Det är för mig alldeles för enkelt och förtorftigt. Det är så väldigt mycket mer.
AP: Om du skulle besvara den här kanskeganska svåra frågan: Vad är arkitektur?
CC: Du var ju inne på Vitruvius tre kategorier. Man har försökt utvidga dem på olika sättdå och då. Ett annat sätt att formulera det ärsom Elias Cornell sa, att arkitektur är estetiskorganisation av praktisk verklighet. Och jaghar försökt formulera det ibland som att det ärmateria formad till rum. Den materiella vändningen sägs ha skett någon gång på 90-talet,från den språkliga vändningen. Jag har diskuterat med till exempel Per Magnus Johansson på Arche, där jag skriver rätt mycket. Hansom själv är väldigt arkitekturintresserad menaratt humanister har ett väldigt starkt fokus påtexten. Och texten är ju inte hela världen närdet gäller att beskriva arkitekturen. Jag haren känsla av att arkitekturhistorien iblandhar skrivits så att det är de arkitekter som harförmått tala om sin arkitektur eller sätta ord på den som har hamnat på främsta positionen iarkitekturhistorien. Det menar jag är en brist,eller någonting som inte ger hela bilden. Jaghåller på med en bok om bakgrundsarkitekterna nu, de där som aldrig sa någonting omsin egen arkitektur. De är minst lika intressanta.
AP: Jag tycker att det finns många bra exempel på hur synen på arkitektur och arkitektens roll har förändrats genom historien. Somnär man är i Rom och tänker på de här storakonstnärerna: Rafael har målat Skolan i Aten,Michelangelo det här underbara taket i Sixtinska kapellet, och Bernini har gjort de härskulpturerna som står på vart och vartannattorg i staden. Alla tre var ju också ledandearkitekter när man byggde Peterskyrkan i Rom.Det vill säga, de stora konstnärerna var ocksåarkitekter. Hur ser arkitektens roll ut idag ochhur har den förändrats genom historien?
CC: Om man talar om arkitekter i modernmening – och om vi håller oss till Sverige – såtror jag att yrket får en något sånär modernform under slutet av 1800-talet. Vad somskett var en professionalisering av arkitektyrket genom att man fick egna utbildningar avett nytt slag. Fram till mitten av 1800-talet såkunde man bli arkitekt i huvudsak på två vägari Sverige, antingen som fortifikationsingenjöri det militära där man fick en byggutbildning,eller som utbildad på Konstakademins byggnadsskola. Och de var ganska olika sortersarkitekter. Det uppstod konflikter mellan dem.De som var fortifikationsingenjörer menadeatt de konstakademiutbildade arkitekternainte förstod teknik. De var bara esteter, baravackra målningar och vackra fasader. Mendet blir också en professionalisering av yrketi den meningen att man får en egen tidskrift,tidskriften Arkitektur, som fortfarande finnskvar – och där jag har jobbat i 47 och ett halvtår som en i redaktionen. 1901, när tidskriftenstartade i modern mening, blir arkitekt ettyrke. En profession för sig själv, eller semiprofession säger man ibland. Och då differentierasarkitektyrket också från byggmästaryrket. Detvar ju många under 1800-talet som var bådearkitekter och byggmästare – det vill säga stodför att finansiera och leda bygget. Kring 1900fanns det 150 arkitekter i Sverige. 100 stycken i Stockholm och 20 i Göteborg, tror jag. Detvar alltså en väldigt liten yrkeskår, fast väldigtexpansiv. Sen separeras arkitekterna allt merfrån bygget och definitivt under 1950-talet medden snabba modernisering som sker. Då motasarkitekterna ut från byggarbetsplatsen och ärinte önskvärda där längre. De blir ritandearkitekter. Idag finns det ett väldigt intressefrån arkitekter för återanvändning, ombyggnad,allt som har med det att göra. Transformationär ett sånt där begrepp som dyker upp ochkommer från Danmark. Många arkitekter sägeratt det är ett mycket roligare arbete, för manfår kontakt med byggnaden som man ska göraförändringar i, man är på byggarbetsplatsenmed nödvändighet. Till skillnad från processendär man bygger och ritar nytt, då är man juväldigt distanserad från processen.
AP: Om man ska komma in lite på Göteborgsutveckling – vi ser ju att det är ganska mycketsom händer i stan. Många byggarbetsplatser,Masthuggskajen, ny halvö utanför Järntorget,Karlatornet syns ju från stora delar av ... Västsverige, höll jag på att säga. Backaplan skabli ny innerstad. Det byggs mycket i Frölunda.Miljonprogramsområdena ska förtätas på olikasätt. Vad tänker du om den utvecklingen somsker nu? Vart är vi på väg?
Valhallabadet ska rivas.Scandinavium ska rivas. Detär redan beslutat, allting. Detär en parodi på demokrati.
CC: Ja, det frågar man sig verkligen. Jag är jusedan snart 10 år ordförande i något som heterCentrum för byggnadskultur som startades1974 – ett slags försök att komma vidare frånden återvändsgränd som arkitekturen hamnadei under 60-talet, under rekordåren och miljonprogrammet, och försöka hitta ett annat sättatt förhålla sig till det. Då var man ganska näralierad med kommunens planerande instanseroch politiker. Idag har det nog tyvärr blivit enpolarisering. En forskare på Chalmers somnu är professor i stadsbyggnadsteori, Kristina Grange, intervjuade planerare i England,Danmark och Sverige och kom fram till attdet sedan millennieskiftet skett en politisering av planeringen. Tillväxt är det allt överordnade målet, och professionella synpunkterfrån planerare är inte önskvärda i den mån demotsäger det. Tyvärr så är det så som planeringen i Göteborg i hög grad bedrivs. Manfattar underhandsöverenskommelser med exploatörer, och man bryr sig inte om vad detegna stadsbyggnadskontoret tycker om det – deär åtsagda att göra det de ska, enligt alla formalia så att man inte kan åka dit för det. Men dethela är beslutat i förhand. Så är det också tillexempel nu med Valhallabadets rivning, som ären aktuell fråga. Man går ut med ett planprogram och säger att nu bjuder vi in till samrådkring det här. Så står det i en bisats på någotsätt: Valhallabadet ska rivas. Scandinavium skarivas. Det är redan beslutat, allting. Det är enparodi på demokrati tycker jag. Tyvärr. Vi ärett antal personer som försöker kämpa för attgöra något åt det här, men det är inte lätt attfå ett genomslag i den här diskussionen eller fåpolitikerna att lyssna. Det gör de inte i särskilthög grad.
AP: Den här maktförskjutningen – jag tolkardet som att byggbolagen, kanske också fastighetsägare, har fått större makt. Och politikernatänker sig att de ska vara mer involverade i huroch vad som byggs. Men vad är ett önskvärtscenario? Hur kan vi bygga den goda staden?Vad hade varit en positiv utveckling?
CC: Det är ju en gammal formulering att vadvi behöver är starka politiker och starka tjänste-personer i en respektfull dialog med varandraoch med allmänheten. Inte sådana här beslutunder hand i det hemliga. Lagstiftningen ärpå många sätt utmärkt, den talar om hur detska gå till. Men sen har man utvecklat metoderför att på alla sätt runda den. Det hela blir enparodi. Det borde finnas anledning till att manser poängen med en sån ömsesidig respektför den professionella kunskapen. Och det ärnaturligtvis politikerna som ska bestämma isista hand, så ser demokratin ut, och så ska detvara. Men de ska göra det på goda grunder ochdet är tyvärr inte det som sker idag.
AP: Du nämnde att humanister lever ochverkar i texten. Du själv har ju en enorm produktion när det kommer till text. Jag skrev tilldig och sa att jag hade gjort en sökning på dittnamn på Universitetsbiblioteket, och att jagfått 67 träffar på tryckta böcker. Men då fickjag reda på att de hade missat 30 böcker. Detvar 97!
CC: Den 97:e är på väg.
AP: Så var det. Och även den 100:e var på väg,sa du?
CC: I varje fall den 99:e.
AP: Och antalet artiklar, då fick man lägga påen nolla?
CC: Det är tusen drygt.
AP: Och så har du som sagt varit med i redaktionen i tidskriften Arkitektur i 47 och ett halvtår. Jag är imponerad, för egen del så kan detvara väldigt ansträngande att skriva några sidorsom man tycker är publicerbara. Hur gör du,hur ser din skrivprocess ut? Hur får du tid ochinspiration?
CC: Numera är jag ju pensionär, så jag harju all tid i världen. Men jag har ju skrivit rättmycket även tidigare, och det är väl helt enkeltför att jag tycker det är så roligt. Jag kan intelåta bli. Jag har hittat ett sätt som passar migväldigt bra nu. Det börjar ofta med en processdär jag samlar på mig idéer och antecknar demvartefter de kommer. Det kan bli ett par sidormed diverse lösa trådar. Om man håller påså länge som jag har gjort nu så uppstår detväldigt mycket kopplingar av olika slag, somjag kanske inte hade så lättillgängliga tidigare. Det är infall. Essän som form passar migväldigt bra i den meningen. Den är ju någotslags gränsland mellan det vetenskapligaskrivandet och det friare litterära skrivandet.För övrigt ska jag säga att jag hatar att skrivatexter för akademiska tidskrifter, för de är såpedantiska med vartenda komma. Den sortensvetenskapliga texter har jag väldigt svårt för,jag känner mig inte bekväm med dem. Mendäremot den här fria formen, den fria associationen, tycker jag är jätterolig att hålla på med.Det är den formen som essän erbjuder. Ofta ärdet så att det är en ganska lång process, fleramånader ofta, där jag antecknar saker. Sedansätter jag igång med skrivandet och då kan detgå ganska fort. Oftast. Ibland hakar man ju uppsig, hittar inte riktigt vägen ut. Men har manvarit med så länge som jag har varit med såbärs man av någon slags tillit att det kommersäkert att lösa sig den här gången också. Ochdet är rent av så att just när jag fastnar, det ärdå det blir riktigt roligt, för då inser jag att härär någonting som jag inte redan vet eller somjag skulle vilja förstå bättre och hitta ett sätt attformulera.
AP: Man inser ju först ibland när man skriveratt man inte förstår någonting. Man kan inteskriva om man inte har förstått det. Jag hartagit med den här boken som du har skrivit som heter Städerna och minnet. Den innehållerett antal artiklar som du har publicerat i Arche.Det är kanske inte reseberättelser, men resebetraktelser? Skulle man kunna säga så?
CC: Stadsessäer kanske.
AP: Stadsessäer, det var ännu bättre. Från enkurs som du har haft på Chalmers, där ni hargjort studieresor. Ni har besökt bland annatParis, Trieste, Istanbul, Odessa
CC: Esfahan var det stora äventyret, i Iran.Min första vuxenbok fanns i pappas bokhyllahemma, jag läste den någon gång ett februarilov, jag kan ha varit 14, 15 år. Det var WillyKyrklunds Tre berättelser, Mästaren Ma ochnågon till, som fullständigt fångade mig. Jagtyckte det var jättefascinerande. Det finns enbok som heter Till Tabbas där Willy Kyrklundbeskriver en resa i Persien på 50-talet. Det varen dröm att få komma till Iran som uppfylldestill sist, när vi åkte med 67 studenter till Esfahan. Ett jätteäventyr som var en fantastiskupplevelse.
AP: Studieresor inom arkitekturen är juganska vedertaget, att besöka olika platseroch byggnader, men som jag förstår det såvar fokus under de här resorna att just rörasig lite i gränslandet mellan arkitektur, konst,humaniora. I förordet skriver du något som jagfastnade mycket för, att ni ville skapa ett frirumför att osäkra situationen. Lyckades ni osäkrasituationen på de här resorna?
CC: Ja, kanske ... Det var en norsk gästlärarepå skolan som hade den där formuleringen,»bra konst osäkrar situationen«, och den fastnade vi för. Det var alltså en frivillig kurs somhade skapats för ett nytt program som heterArkitektur och teknik, och den hette Materiell arkitekturteori. Den lärare som var ansvarig för det där programmet var väldigtöppen och flexibel, så om vi ville göra någotlite annat så stod det oss fritt. Det började medett intresse för den här materiella vändningensom vi utforskade på olika sätt, arkitektur somen materiell kultur. Sedan blev det alltmer så,ganska snabbt egentligen, ett exempel på dethär med konst och humaniora för arkitekt-studenter. Core curriculum heter det på deamerikanska universiteten, där alla oavsettämne läser filosofi och en del humaniora somen slags introduktion till den akademiskautbildningen. Det gick helt enkelt till så attvi bestämde att vi skulle åka någonstans somavslutning på en terminskurs. Vi försöktenärma oss den där platsen som vi skulle besökavia skönlitteratur, musik, konst, film och påolika sätt också läsa texter om den materiellavändningen. Det visade sig att det här varprecis vad studenterna ville ha. Det funkadejättebra.
Vi började väldigt lätt med att åka till Paris.Det var ett säkert kort. Sen åkte vi till SanktPetersburg därför att studenter visste att jaghade varit väldigt mycket i Sovjet på 70-talet.Sedan blev det vartefter så att jag och min kollega Peter Christensson, som är konstlärare påskolan, skapade den här kursen tillsammans.Vi bestämde helt enkelt vart vi skulle åka utifrån vart vi själva ville åka någonstans. Läserman Lonely Planets guide så ser man att Trieste är the world’s most underrated destination – dit måste man helt enkelt åka. Triestevar den södra utposten för järnridån, när detbegreppet infördes en gång i tiden, efter andravärldskriget. Det ligger i det här gränslandet iöster mot Asien. Det har kommit att bli så att vihar åkt väldigt mycket i de här trakterna: Istanbul, Yerevan, Esfahan som är en bit österut, idet som en gång i tiden var världens centrum.Som vi med något konstigt europeiskt perspektiv betraktar som långt bort. Det är i självaverket vi som är långt bort.
Arkitektur är bäst iverkligheten.
Det finns en historia som jag gillar: AgathaChristie blev intervjuad av en journalist påäldre dar som frågade henne: Vad är din drömför framtiden?. Jo, jag skulle vilja bygga ett litethus på stranden i Tasmanien, sa hon. Varförså långt bort? sa journalisten. Från vad då?,sa hon. Den där perspektivvändningen tyckerjag är spännande. Vi åkte till Odessa till exempel, en fantastisk stad som dessvärre är svår attbesöka numera. En dröm som jag haft längevar att åka till Lviv i Ukraina. Jag konstaterari förordet att till Lviv kommer jag nog aldrig.
AP: Dessvärre ser det inte så positivt ut förnärvarande i alla fall. Du har levt ditt liv iarkitekturen – vad har den betytt för dig personligen?
CC: Ja, vad skulle det ha varit om jag inte hadegjort det? Samtidigt är det ju så att så längevi befinner oss i städer omges vi ju hela tidenav arkitektur. Jag har ju sedan tio år kurser iarkitekturhistoria på Senioruniversitetet. Entusiastiska seniorer som ständigt vill ha nyavinklar på det här ämnet. Jag har ju frågat dem:Vad förväntar ni er av de här kurserna egentligen? Vad vill ni ha ut av dem? Och då säger degång på gång ungefär samma sak: Vi vill kunnaförstå vad det är vi ser när vi går runt i stan.Det är ju också vad jag har försökt erbjuda. Jaghar haft mycket stadsvandringar genom mittliv. Arkitektur är bäst i verkligheten. När mankan peka på den och ta på den. Plötsligt kan entegelsten bli en hel berättelse om en värld ochvarför den ser ut som den gör. Det finns hurmycket som helst att upptäcka. Även för migsom hållit på med det här i snart 60 år.
