Himlen - från mysterium till naturresurs?

Text Marcus Lindén

Foto: Unsplash

Om ingen evig visshet fanns i människan, om det i grunden till allt låg blott en vild fermenterande makt, som vridande i dunkla lidanden skapade allt, vad som var stort och vad som var obetydligt, om en oändlig tomhet, aldrig mättad, dolde sig under allt, vad skulle då livet vara förutom förtvivlan? [1]

Søren Kierkegaard


Skådespelaren William Shatner fick 2021 på initiativ av multimiljardären Jeff Bezos åka upp i rymden. Ett mediejippo för Bezos som ville marknadsföra sitt företag med ­ambitioner att bygga upp infrastruktur för framtida mäns­­­­k­ligt liv bortanför jorden. Shatner som är känd från Star Trek, där människor och andra utomjordiska former av liv gestaltas i rymden, förväntade sig en »ultimat katarsis« men fann istället känslan av en begravning. Vad han såg bortom jordens ömtåliga yta var inget mer än döden. [2] Himlen var i människans historia länge en religiös bild, ett mystiskt kosmos vars stjärnbilder kretsade kring jorden. Men himlens verklighet, den oändligt tomma rymden, ekar existentiell ångest av ett slag som vi inte förmår konfrontera utan att den ger upphov till en känsla av förintelse. Vår syn på himlen definierar vår roll i universum. Sättet vi ser på himlen avgör vad vi är på jorden, så som vad vi är på jorden i sin tur avgör hur vi ser på himlen. Vad rymden är för oss, vad vi tror oss finna där för mänskligheten, avgör också vad jorden i sig betyder för oss – är det en språngbräda till ytterligare planeter och solsystem, eller är det det enda hem som vi har i ett i övrigt likgiltigt och kyligt kosmos?

Synen på rymden har genomgått stora föränd­ringar i århundraden. Egentligen började det redan med den kopernikanska revolutionen. Jorden var inte längre universums centrum, och himlen ovanför oss var inte längre ett kosm­iskt spel med religiöst ordnade symboler: »It turned the skies astronomical and no longer religious«. [3] Den kopernikanska revolutionen förde med sig ett nytt tänkande som gjorde rymden till ett studieobjekt och förpassade himlen till något som ligger bortom.

Men denna revolution skedde inte över en natt. När den brittiske astronomen Thomas Wright på 1700-talet framförde sin tids mest träffsäkra teorier om universums uppbyggnad och tillkomst, galaxernas utformning och hela universums omfattning, fanns det även direkt religiösa funktioner inbyggda i dessa spekulationer. Vintergatans centrum var enligt Wright en helig tron för Gud, varifrån en moralisk ordning härstammade. Även om Wrights bild av universum som religiöst ordnat inte längre får gehör i vår samtid har insikten om att vår sol är en av många i ett kluster, och att mängden världar, stjärnor och planeter är oräkneliga, successivt vunnit mark till att idag vara en allmän uppfattning.

1800-tals poesin kan skvallra om en världssyn under förändring, men den gör fortfarande religiösa och existentiellt meningsfulla tolkningar av natthimlen. I den romantiska diktaren Novalis Hymnen an die Nacht är vår värld »nedsänkt i en djup grav«, men han tilltalar natten och stjärnorna på ett bedjande och romantiskt vis. [4] Natthimlen kan fortfarande framkalla religiösa upplevelser då stjärnorna ropar på oss, »med männi­skotunga och ton«. [5] Skenet av stjärnhimlen är ett »Lebenswein« som rinner in i oss, och slutligen kommer också vi att förvandlas till stjärnljus. Mörkret om natten, himlen som öppnar upp sig i denna natt med stjärnljuset ovanför oss har en transformerande existentiell karaktär som leder oss mot en slags extatisk existens. Den mörka natten som öppnar upp vår vy ut i kosmos är inte kall och likgiltig, den lyses upp av stjärnor och i den finner vi vår egen mänsklighet.

Detta var på tidigt 1800-tal, då himlen fortfarande kunde beslöjas med djupt meningsgivande och religiösa föreställningar. Nästan hundra år efter Novalis visar Nietzsches messianska alter-ego Zarathustra ett kompli­cerat förhållande till stjärnorna. Zarathustras längtan inspireras av stjärnorna, och skapelsemetaforen för den stundande övermänniskan är den dansande stjärnan som ska födas ur det kaos vi bär inom oss. Men vi har inte längre det intima förhållandet med natten och ­upplever inga kvalitativa existentiella förändringar. Samtidigt möter vi i Also Sprach Zarathustra »de sista människorna«. Det är de som är nöjda med sin tillvaro, de som är nöjda med att vara höjden av av all mänsklig framgång utan att själva vilja vidare någonstans, de som nöjer sig med att svepas med i tidens tecken och förbli vad de är. De sista människorna är oförmögna att finna inspira­tion i de blinkande punkterna i det mörka himlavalvet: »Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är stjärna? – frågar de sista människorna och blinkar.« [6]

Heidegger skriver i Wozu Dichter? om hur vår tid präglas av att alla levande varelser blir till objekt eller funktioner för teknologi. Det levande underordnas det mekaniska vilket hindrar människan från upptäckten av sin egen natur. Människan, när hon överlåter världens ordnande efter den »bara viljan till självframställning«, riskerar till och med att tillintetgöra sin egen natur. [7] Det är inte bara naturen som blir råmaterial för produktion, även människans egen kropp och förmågor underordnas den teknologiska ordningen. [8] Produktion är ordet som vi byter ut skapande mot, självframställning och självhävdande ersätter ­längtan och kärlek – det tycks vara så att de sista människornas negationer plötsligt finner sina positiva uttryck efter nya tilltag­ande principer. Människan i det moderna tekno­logiska samhället, som växer fram i början på 1900-talet, är inte längre den sista människan utan den enda människan. Den historiska slutpunkt som Nietzsches sista människor tidigare befann sig i har spatialiserats och är inte längre ett tillstånd i tiden utan ett rum: en hel social miljö har skapats utifrån produktion och självframställning och all tanke och koppling till dåtidens människor, så väl som frågan om människans egen natur, förintas inom det teknologiska maskineri som produ­cerar varor i överflöd och stöper om människan i olika produktiva roller i detta system. Systemet i sig har framgång och fortsätter i tiden, men människan har stannat upp och lyder bara enligt systemets lagar.

Människan i det moderna teknologiska samhället, som växer fram i början på 1900-talet, är inte längre den sista människan utan den enda människan.

I Verklighet till döds skriver Harry ­Martinson, nobelpristagare och hobbyastronom, på liknande vis som Heidegger om maskiner: »känslolösa, hastiga, nästan sadistiska fram­­susande bilar« är ett uttryck för »världs­ingen­­­jörs­andan« som hotar Sverige och hela världen. [9] Naturen har blivit till råmaterial för industriell utveckling och är det som vi, enligt Martinson, behöver återfinna kontakten med. Med ett nytt sätt att se på vad människan är på jorden, en ny produktiv och självhävdande människa, följer också en ny syn på himlen.

Vår syn på himlen definierar vår roll i universum.

Om den astronomiska himlen fortfarande är astronomisk så måste vi säga att ordet har skiftat något i betydelse. Frågan vi nu ställer oss är vad som finns i rymden som vi kan utnyttja för våra egna syften. Vad kan vi utvinna ur rymden? Hur kan vi nyttja den? Det är frågor för multi-miljardärer med egna rymdfarkoster och vanföreställningar om rymdkolonisering som inte direkt berör oss i vår vardag. Men ändå är det en syn som populariserats och gjorts trovärdig genom en uppsjö av, både bättre och sämre, rymdtematiserad fiktion under 1900-talet. Oavsett hur vi värderar olika science fiction-verk om rymden i litteratur och tv så fyller de alla en enhetlig funktion. De bidrar alla till illusionen om ett universum som ett möjligt hem för människan och gör oss blinda för faktumet att vi enbart har en planet, bara ett möjligt hem i universum. Så gott som det enda undantaget i denna genre är Martinsons internationellt sett föga kända diktepos Aniara. Martinson fick aldrig göra någon rymdresa som William Shatner gjorde. Men hans egna observationer av rymden producerade likväl samma känsla av omättad oändlig tomhet, något som kommer till uttryck i just Aniara där han skildrar människans direkta konfrontation med rymdens verklighet.

I Aniara möter vi en grupp människor som flyr från jorden. Människans teknologi har utnyttjat naturen till dess bristningsgräns och gjort planeten obeboelig, människorna måste fly därifrån och ge naturen respit från sina destruktiva aktiviteter. Rymdskeppet ­Aniara är ett passagerarskepp på väg mot Mars, men efter en olycka hamnar skeppet ur kurs och kan inte återvända eftersom styrreglaget gått sönder. Vad som följer är många långa år av en fatalistisk rymdfärd med oförändrad kurs. Människorna på Aniara är bok­stavligen ­dömda till att vara de sista människorna. Aniara präglas där­efter av desperata försök att undvika galen­skap. Vad som följer är ett ofantligt ­lidande över flera decennier. Styckvis får vi korta inblickar i passagerarnas levnadssätt, deras ­diverse metoder för undvika den ofatt­­bara real­itet som de befinner sig i. Ju längre ­Aniaras resa ut i rymden löper, desto mer fragmenterade blir beskrivningarna både av vad som sker på skeppet och det som finns utanför. Det går inte att adekvat representera det ändlösa svalget, den oänd­lighet som varken ord eller siffror förmår göra rättvisa, den stora tomhet som omger hela vår planet, den klarhet, liksom tankens klarhet, »som var rymdenssjäl«, vari Gud och all betydelse saknas. [10] Den mentalitet som präglar vad Martinson benämner som världsingenjörs­andan är en klar men likgiltig tanke. Frånskild människans egentliga väsen betraktar denna abstrakta tanke naturen enbart som medel. Martinson använder sig sedan av den kalla rymden som metafor för denna tanke och det är ut i den som människorna i hans diktepos Aniara driver iväg. Vidden och omfattningen av rymden är omöjlig att i sig representera, enbart den abstrakta tankens klarhet finns att jämföra med. Upp i himlen har de rest, och inte funnit mer än en gudlös tomhet. Desperat har de sedan försökt skydda sig mot den i halvdana försök att återta det som gått dem förlorat. I himlen har de sökt efter ett nytt hem, en ny jord eller rent av en ny gud – någonting som kanske skulle kunna göra dem mänskliga igen. Men i denna kalla rymd hittar de ingenting. Skeppet Aniara var sannerligen aldrig något mer än de sista människornas »sarkofag« – de som utnyttjade jordens resurser för teknologins skull och i vanföreställningen om rymdkolonisering enbart fann en oändlig rymdgrav utan möjlighet till återvändo.

En vanlig misstolkning är att Aniara varnar oss för framtiden, snarare rör det sig om en metafor för vår samtid. Vårt rymdskepp heter inte Aniara, det heter jorden och här är vi dömda att dö och även förgöra vårt eget hem om vi inte förändrar hur vi lever, ­tänker och relaterar till jorden vi står på. Precis som männi­skorna på Aniara har vi förlorat kont­akten med vår egen natur och behandlar jorden som en bank av naturresurser som utnyttjas för teknologiska framsteg och eko­nom­isk framgång. Ω


Noter

  1. »Dersom der ingen evig Bevidsthed var i et Menneske, dersom der til Grund for Alt kun laae en vildt gjærende Magt, der vridende sig i dunkle Lidenskaber frembragte Alt, hvad der var stort og hvad der var ubetydeligt, dersom en bundløs Tomhed, aldrig mættet, skjulte sig under Alt, hvad var da Livet Andet end Fortvivelse?« (min översättning) Søren Kierkegaard, »Frygt og Bæven«, (Samlede Verker Bind 5, Köpenhamn: Gyldendal, 1963), 17

  2. Samantha Locke, »‘It felt like a funeral’: William Shatner reflects on voyage to space«, The Guardian, 11 oktober 2022, https://www.theguardian.com/culture/2022/oct/11/it-felt-like-a-funeral-william-shatner-reflects-on-voyage-to-space

  3. Vilém Flusser, Post-history, övers. Rodrigo Maltez Novaes och Siegfried Zielinski. (Minneapolis, MN: Univocal Pub., 2013. Print. Flusser Archive Collection.), 11

  4. »in eine tiefe Gruft versenkt« (min översättning): Novalis, Hymnen an die Nacht * Die Christenheit oder Europa, (Leipzig: Insel-Verlag, 2013), https://www.gutenberg.org/files/43821/43821-h/43821-h.htm

  5. »Mit Menschenzung’ und Ton« (min översättning): Novalis, Hymnen an die Nacht * Die Christenheit oder Europa

  6. »„Was ist Liebe? Was ist Schöpfung? Was ist Sehnsucht? Was ist Stern“—so fragt der letzte Mensch und blinzelt.« (min översättning): Friedrich Nietzsche, Also Sprach Zarathustra, (Project Gutenberg, 2005), https://www.gutenberg.org/cache/epub/7205/pg7205-images.html

  7. Martin Heidegger, »What are poets for?«, övers. Albert Hofstadter, Poetry, Language, Thought, (New York: Harper & Row, 1975), 111-116

  8. Martin Heidegger, »What are poets for?«, 111

  9. Harry Martinson, Verklighet till döds, (Stockholm: P.A. Nordstedt & Söners, 1940), 64

  10. Harry Martinson, Aniara, (Stockholm: Bonniers), 64, https://litteraturbanken.se/författare/MartinsonH/titlar/Aniara/sida/5/etext