Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
Dödliga i alla länder - förenen eder!
Text Johannes Malmgren | Illustration Niklas Berg
I ett mausoleum i Moskva ligger fortfarande Lenins mumifierade kropp i en glaskista, bevarad i stilla slummer. Som om han väntade på att en dag stiga upp.
»Lenin levde, Lenin lever, Lenin skall alltid leva«. Så skaldade Vladimir Majakovskij, och just den diktraden blev en vanlig paroll i Sovjetunionen för att markera att Lenin alltid är närvarande genom sitt tänkande och de dåd han uträttat. Men orden har också en betydligt mer bokstavlig betydelse. Majakovskij tillhörde de sovjeter som var övertygade om att människorna, med vetenskapens hjälp, en dag kommer vara kapabla att återuppstå från de döda. Majakovskij var immortalist.[1]
1914 dök ett manifest upp i Ryssland med titeln »Dödliga i alla länder förenen eder«. De två författarna, en före detta präst och en prästseminarist, menade att mänskligheten måste förenas i kamp mot döden.[2] Manifestet är ett exempel på en större tendens i det för- och efterrevolutionära Ryssland. Referenser till odödlighet förekom i vetenskapen, i politiken såväl som i kulturen från början av 1900-talet fram till det sena 1930-talet. Litteraturvetaren Irene Masing-Delic har visat att sådana referenser förekommer på många håll i Pasternaks, Gorkijs och Bloks verk.[3] Dessa återkommande referenser hör samman med en betydande, men i Västeuropa relativt okänd del av den sovjetiska idévärlden: immortalismen.
I den Leninkult som uppmuntrades av de styrande i Sovjetunionen ingick en föreställning om att Lenin triumferar över döden. Lenin hade på sätt och vis redan gjort det en gång, genom att överleva Fanny Kaplans mordförsök, så varför inte en gång till? Bland medlemmarna i »Kommissionen för odödliggörandet av V.I. Uljanov Lenins minne« som ansvarade för mausoleet fanns flera immortalister.[4] Det finns uppenbara paralleller till Jesus Kristus i hur dessa strängt ateistiska immortalister såg på Lenin – arbetarklassens frälsare som skulle bli den förste att återuppstå från de döda. Mycket riktigt fanns också religiösa rötter till den immortalistiska tanken.
Den ryska immortalismens fader, Nikolaj Fedorov, en asketisk bibliotekarie och avlägsen släkting tillkosmonauten Jurij Gagarin, var djupt kristen. Sedan var Fedorovs kristendom, grunden för den lära han utvecklade under 1800-talets sista decennier, rätt egenartad. Han föreställde sig kristendomen som en handlingsreligion. Med stöd i den rysk-ortodoxa kyrkans lära att människan ska försöka efterlikna Gud menade Fedorov att kristna är förpliktigade att verka för odödlighet och att återuppväcka alla som någonsin levt. Att göra det är för Fedorov att visa vördnad för förfäderna och för släktskapet mellan människorna som i hans ögon är någonting heligt.[5]
När Fedorov skriver om återuppståndelse ligger fokus vid det materiella, det påtagliga, den fysiska kroppens återuppståndelse. Fedorov hade trots sin kristendom onekligen en ganska mekanistisk förståelse av liv. Han anklagade till och med materialisterna för att ha en vidskeplig attityd till kroppens förruttnelse: kroppen var för Fedorov en maskin, och monteras en död kropp ihop igen återvänder medvetandet till den. Förutsättningen för återuppväckande blir då att hela kroppen kan återfinnas. En av Fedorovs föreställningar var att förfädernas partiklar förmodligen har spridits över hela universum.[6] Återuppväckandet av förfäder skulle förmodligen kräva kolonisering av andra planeter för att ge utrymme för alla människor. Detta förklarar Fedorovs och senare ryska immortalisters stora intresse för rymdresor.[7]
Det fanns inga uppenbara skäl till att odödlighet inte skulle kunna ingå i mänsklighetens allsmäktighet.
Fedorov var övertygad om att återuppståndelse med vetenskapens hjälp skulle kunna bli en »gemensam sak« för hela mänskligheten, någonting som skulle kunna förena troende och icketroende. Framför allt var Fedorov övertygad om att döden var roten till alla mänsklighetens problem och konflikter: döden omvandlar stolthet över fäderna till sorg över deras frånvaro, vilket vänder bröder mot varandra och får naturen att framstå som en bedrövlig gravplats.[8] Att återuppväcka de döda skulle innebära att sluta se människans omgivning som en blind kraft och i stället ta kontroll över naturen. Det skulle bli en medvetet ordnad tillvaro. Ett liv utan död skulle bli mycket annorlunda än det ändliga livet. Ett sådant liv skulle innebära ett förverkligande av sobornost, en levande spirituell gemenskap av alla troende som någonsin levat, ett slags idealtillstånd av uppgående i ett kollektiv som rysk-ortodoxa och slavofiler ställde i kontrast till individualismen i väst.[9]
I Sovjetunionen var Fedorovs skrifter brännmärkta på grund av de kristna inslagen. Fedorov hade å sin sida en skeptisk attityd till socialismen. Eftersom socialismen skulle innebära harmoni mellan människa och natur verkade den socialistiska rörelsen förorda en framtida harmonisk inställning till döden. Detta stod i direkt motsättning till Fedorovs vision om den odödliga människan. Många sovjetiska immortalister tog dock till sig delar av Fedorovs läror utan att acceptera trossatsernas kristna grund. När Gud avlägsnas ur Fedorovs idéer blir de synnerligen prometeanska: utan Fedorovs gudstro kretsar inte immortalismen längre kring ett uppdrag från Gud och blir i stället ett försök att ersätta Gud med människan.[10]
En lång rad framstående sovjetiska politiker och forskare var immortalister, och referenser till odödlighet är oerhört vanliga i tidig sovjetisk kultur och politik. Ändå fick immortalismen aldrig något officiellt erkännande i Sovjetunionen. Föreställningen om de dödas återuppståndelse, oavsett hur mycket anhängarna hänvisade till sin tilltro till vetenskap, väckte obehagliga associationer till religiöst svärmande och ockultism. I den officiella ideologin kunde folket, klassen eller kollektivet gärna odödliggöras, men med undantag för vissa ledare skydde man tal om individers odödlighet. Samtidigt gjorde den officiella sovjetiska marxismen antagandet att mänskligheten utvecklades mot att behärska naturen i så hög grad att mänskligheten en dag skulle bli allsmäktig. Det fanns inga uppenbara skäl till att odödlighet inte skulle kunna ingå i mänsklighetens allsmäktighet, därför blev inte heller immortalismen officiellt fördömd.
De som efter Fedorov har inspirerats av hans läror bildar en tradition i den rysktalande världen som under första halvan av 1900-talet höll en låg profil, men som från och med 70-talet brukar kallas för kosmism. Kosmisterna förenas av en holistisk syn på universum som någonting levande och dynamiskt, en föreställning om att kosmos i sin totalitet har en inre mening och att denna mening till stor del står att finna i människans evolution. För kosmisterna är människan en ofärdig varelse, som måste behärska inte bara det yttre utan också sin egen natur för att bli fullständig. Människan måste bli kapabel till medveten och kontrollerad evolution.[11] För att förstå hur denna tradition kom att påverka både sovjetisk kultur och vetenskap är det nödvändigt att gå tillbaka till de avantgardistiska grupper som omvandlade en religiös lära till en sekulär, revolutionär idé.
Några år efter revolutionen var filosofen Nikolaj Berdjajev åskådare till en debatt mellan kommunister, anarkister och tolstojaner i en överfull sal. Publiken utgjordes av sjömän, rödarmister och arbetare. En arbetare tog ordet för att angripa Bibelns många motsägelser. Ändå bekände han sig som lärjunge till Fedorov. Eftersom revolutionen redan hade satt det maximala sociala programmet i verket var det bara en tidsfråga innan de döda skulle återuppstå, menade arbetaren. Publiken bröt ut i gapskratt. Arbetaren var en av biokosmisterna, en av kosmismens kulturella utväxter. [12]
Biokosmisterna leddes av en excentrisk anarkist och poet, Alexander Agienko, med artistnamnet Svyatogor, efter en mytologisk slavisk hjälte. De utgjorde en av många avantgardistiska kulturella riktningar i det unga Sovjetunionen. Biokosmisterna sekulariserade Fedorovs idéer. De förkastade också Fedorovs betoning på kollektiv mänsklighet på bekostnad av individen. Biokosmisterna hyllade den kreativa individualiteten. Deras program hade tre punkter: odödlighet, återuppståndelse och resor till andra planeter. Biokosmisterna blev en liten parentes i immortalismens historia eftersom deras rörelse blev kortvarig. Agienko och andra ledande medlemmar försvann till arbetslägren på 30-talet.[13] Deras varaktiga avtryck blev att de var först med att formulera och sprida en tydligt sekulär kosmism och immortalism.
Flertalet biokosmister ingick i en kulturell rörelse för proletär kultur i Sovjetunionen, Proletkult. Det var en stor men kortlivad rörelse som fördömdes av kommunistpartiets centralkommitté och föll samman redan 1920. Bland de idéer som vägledde Proletkult var bolsjeviken Anatolij Lunatjarskijs förhoppning om att rörelsen skulle kunna använda konst för att få människors religiösa känslor att tjäna socialismen. Lunatjarskij förordade en slags antireligion, där människan skulle ta Guds plats i ritualer och myter. Detta kallade Lunatjarskij för gudabyggande. För honom var revolutionen ett uttryck för gudabyggandet, eftersom det innebar att människors tro och drömmar kanaliserades bort från Gud till människans självbefrielse.[14]
Deras program hade tre punkter: odödlighet, återuppståndelse och resor till andra planeter.
Bland de ledande gestalterna inom Proletkult fanns också Alexander Bogdanov, forskare, politiker och författare, som hade utkämpat och förlorat en strid mot Lenin om makten över bolsjevikerna. Han delade en del intressen med Fedorov utan att vara en av dennes anhängare. Bogdanov var nämligen svag för djärva framtidsvisioner om rymdresor, föryngring och evigt liv. Han spekulerade i olika medicinska vägar mot föryngring och livsförlängning och han skrev också science fiction. I Bogdanovs Röda Stjärna från 1908 fungerar det marsianska kommunistiska samhälle den ryske rymdfararen Leonid besöker som ett sätt att begripliggöra en möjlig framtid för läsaren. Bland annat lever marsianerna oändligt länge och åldras långsamt på grund av vetenskapliga framsteg.[15] Denna bok var i sin tur påverkad av en betydande kosmist, Konstantin Tsiolkovskij.
Den unge raketentusiasten Tsiolkovskij träffade Fedorov i Moskva och förblev anhängare till en del av dennes idéer i resten av sitt liv. Mötet med Fedorov bidrog till att motivera Tsiolkovskij till att intressera sig för raketforskning, och därmed föra in en stor dos kosmism i denna forskning. Han fick aldrig någon formell utbildning. Tsiolkovskij började som science fiction-författare för att därefter stegvis, och på egen hand, börja experimentera med att bygga raketer. Dessa experiment skulle lägga en del av grunden för det sovjetiska rymdprogrammet.[16]
Under större delen av sin livstid förde Tsiolkovskij en oansenlig tillvaro i fattigdom. Men precis innan sin död tilldelade Stalin honom arbetets röda fanas orden som belöning för hans insatser inom raketforskningen. Under rymdkapplöpningen odlades en Tsiolkovskij-myt om att Tsiolkovskij varit marginaliserad i Tsarryssland men fick stöd att verka i Sovjet.[17] Tsiolkovskijs filosofiska och mer spekulativa skrifter förblev emellertid länge opublicerade, en pinsam och förtigen bakgrund till raketforskarens vetenskapliga motivation.
Fedorov och Tsiolkovskij delade en oro över att jorden, solen och i längden hela galaxer var i fara på grund av människans bristande kontroll över ett kaotiskt universum och över »rymdskeppet Jordens« resa genom rymden. Bara medvetet handlande kan bringa ordning i detta universum.[18] Detta blev för Tsiolkovskij en motivation till att utforska och förstå rymden. Om inte människan bemästrar sig själv och de kosmiska krafter som omger henne, riskerar mänskligheten att förbli i ett tillstånd av ständigt lidande, kanske till och med undergång.[19]
Tsiolkovskij var enligt egen uppgift både materialist och panpsykist: eftersom all materia potentiellt kan omvandlas till levande organismer menade han att all materia lever.[20] Enligt Tsiolkovskij kännetecknas högre former av liv av högre former av medvetenhet, varför mänskligheten befinner sig på en evolutionär utvecklingslinje mot att omvandlas till ett slags universellt medvetande, kapabelt att överskrida gränsen mellan medvetande och materia. För honom var det rätt och riktigt av organismer att sträva efter högre grad av medvetenhet. Därför ansåg han att de högre stående organismerna också har en rätt, till och med en förpliktelse, att förinta mindre medvetna former av liv.[21]
Dessa blodtransfusioner skulle skapa ett universellt släktskap mellan människorna, en fysiologisk kollektivism, som skulle underminera den borgerliga individualismen.
Tsiolkovskijs tilltro till att evolutionen leder mot livsformer med allt högre grad av medvetenhet fick honom att föreställa sig att det redan existerar högre medvetanden än det mänskliga i universum, och att dessa medvetanden eftersom de bemästrat hela kosmos redan interagerar med mänskligheten. För att mänskligheten ska kunna utvecklas i samma riktning måste den erövra en förståelse av universum som helhet och därmed lämna sin vagga, jorden, och utsträcka sig över hela kosmos.[22]
Tsiolkovskij och hans kosmistiska idéer tolererades på grund av hans vetenskapliga skicklighet. Han förde in en närmast mystisk dimension i den sovjetiska rymdforskningen. Associationerna till en fulländad mänsklighet var vanliga i sovjetisk propaganda om rymdkapplöpningen, där resan till fjärran världar antogs vara en gemensam sak för hela mänskligheten och ett steg mot världsfred.
I Sovjetunionen var det vanligt att också välskolade bolsjeviker ägnade sig åt den inte särskilt ateistiska sedvänjan att skåla åt döda bekanta vid festliga tillfällen. Kommunistiska gudabyggare och immortalister var explicita motståndare till den rysk-ortodoxa kyrka de ändå lånade tankegods ifrån. Gudabyggarnas och immortalisternas försök att göra människan till Gud utgör sekulariserade versioner av den rysk-ortodoxa förståelsen av deifikation, att erkänna människans gudomlighet.
Samtidigt som immortalismen inte framstod som helt förenlig med den officiella ideologin i Sovjetunionen hade den också många drag med kulturell resonans i det tidiga sovjetiska samhället. Precis som marxismen-leninismen uttryckte immortalismen en preferens för totala, universella lösningar. Immortalismen delade också den officiella ideologins tilltro till människans potential, och till teknologins förmåga att lösa mänsklighetens problem. Dessa drag i den ryska immortalismen har också gjort att den rönt visst intresse bland samtida transhumanister och andra teknofuturister.
I det samtida Ryssland förekommer fortfarande kosmistiska och immortalistiska rörelser som ofta präglas av en besvikelse över att den sovjetiska drömmen om livsförlängning och rymdresor inte infriades. Vid sidan av fedorovianerna är viktiga gestalter miljardären Vladimir Itskov som finansierar forskning för att skapa artificiella slitstarka kroppar, samt forskaren Danila Medvedev som intresserar sig för bevarande av kroppar med kryonik, båda i förhoppningen att föra människan närmare odödlighet.[23]
En privatiserad form av den »gemensamma saken« kan urskiljas bland amerikanska tech-miljardärers fixering vid evigt liv genom teknologiska landvinningar. Peter Thiels intresse för att föryngra sig genom blodtransfusioner från tonåringar är ett exempel på detta.[24] I det sammanhanget kan också »longtermismen« nämnas, det vill säga positionen att mänsklighetens långsiktiga överlevnad och fulländning bör prioriteras över alla andra målsättningar. Också denna position är populär i Silicon Valley. Bland annat används longtermismen av Elon Musk för att argumentera för behovet att kolonisera Mars.[25] Samma idéer som kännetecknade kosmismen och immortalismen i dess kristna och socialistiska former återfinns därmed idag i prokapitalistisk form.
Vad den samtida immortalismen kommer leda till är en öppen fråga. Redan Bogdanov föreställde sig att blodtransfusioner mellan yngre och äldre skulle kunna förlänga äldres liv och bota yngres sjukdomar. Dessa blodtransfusioner skulle skapa ett universellt släktskap mellan människorna, en fysiologisk kollektivism, som skulle underminera den borgerliga individualismen. I Bogdanovs fall skulle drömmarna om livsförlängning komma att kosta honom livet. 1928 avled Bogdanov efter att ha genomfört ett misslyckat experiment med blodtransfusioner på sig själv.[26]
Noter
George M. Young. The Russian cosmists: The esoteric futurism of Nikolai Fedorov and his followers (Cambridge: Cambridge University Press 2012), 179–180.
Aleksandr Gorskij & Iona Britjnikev, Vselenskoe delo (1914), 8. Citerad i Anya Bernstein, The future of immortality: Remaking life and death in contemporary Russia (Princeton: Princeton University Press), 25.
Irene Masing-Delic, Abolishing Death: A Salvation Myth of Russian Twentieth-Century Literature. (Stanford: Stanford University Press 1992).
För en ingående skildring av rollen immortalistiska idéer spelade i kommissionens arbete, se Nina Tumarkin, »Religion, Bolshevism and the Origins of the Lenin Cult«, The Russian Review 40, nr. 1 (1981).
Fedorov skriver alltid om fäder och söner, aldrig om mödrar och döttrar.
Young, The Russian Cosmists, 78.
Boris Groys (red.). Russian cosmism. (MIT Press, 2018), viii.
Nikolaj Fjodorovitj Fedorov, What Was Man Created For? The Philosophy of the Common Task (Honeyglen Publishing/l’Age d’Homme 1990), 42.
Young, The Russian Cosmists, 25.
Young lägger stor vikt vid att en sekularisering av Fedorov lätt leder till den prometeanska föreställningen att människan genom handling måste ersätta en frånvarande Gud. Se Young, The Russian Cosmists, 178–192.
Bernstein, The future of immortality, 66.
Young, The Russian Cosmists, 198.
Groys, Russian Cosmism, 235.
Roland Boer. »Concerning the ›Warm Stream‹ within Marxism«, International Critical Thought 6.1 (2016): 13–28.
Alexander Bogdanov. Red Star (Bloomington: Indiana University Press 1984), 85.
Young, The Russian Cosmists, 145–149.
Young, The Russian Cosmists, 150.
Bernstein, The future of immortality, 223.
Kosmologiska spekulationer är ett återkommande inslag i sovjetisk vetenskap och filosofi, se till exempel Evald Iljenkovs Cosmology of the Spirit (Stasis 5.2. 2017).
Young, The Russian Cosmists, 151.
Groys, Russian Cosmism, 12.
Groys, Russian Cosmism, 113–131.
Bernstein, The future of immortality, 49–52. Young, The Russian Cosmists, 234.
