Offer på fördomarnas altare

Jenny (1843) och judisk emancipation i Sverige

Text Jens Carlesson Magalhães  | Illustration David Sundström

Emancipationsbegreppet fick en ny betydelse kring sekelskiftet 1800, nämligen frigörelse från särlagstiftning. 1782 infördes Judereglementet i Sverige, vilket gav så kallade skyddsjudar rätt att bosätta sig i Göteborg, Norrköping och Stockholm – senare även Karlskrona. För att erkännas som skyddsjude krävdes ett kapital på 2 000 riksdaler, vilket var en betydande summa. I Sverige diskuterades judars rättigheter på i princip varenda riksdag från det att riksdagen och Gustav III 1779 tog beslut om viss religionsfrihet, vilket förebådade skapandet av Judereglementet, fram till 1870 då emancipationen till slut genomfördes. Även i pressen fördes livliga diskussioner, och romaner och andra verk om judar, oftast judefientliga, var vitt spridda i Sverige under 1800-talet. Judereglementet upphävdes under den oroliga sommaren 1838, då Stockholms gator såg flertalet upplopp (de så kallade Crusenstolpe-kravallerna), och ersattes med Juniförordningen, i vilken judar erkändes som »svenskar av mosaisk trosbekännelse« och fick medborgerliga rättigheter, men inte politiska. När denna kungliga förordning tillkännagavs i augusti – man hade inte vågat kungöra den tidigare av rädsla för att uppvigla folket – blossade oroligheterna upp igen och protester mot judars rättigheter fyllde sidorna i tidningar som Aftonbladeti Stockholm. Denna gång riktades våldsamheterna mot huvudstadens judiska befolkning. Flera av de inskränkningar som i och med Juniförordningen blivit avskaffade återinfördes efter de högljudda protesterna, såsom restriktioner på var judar fick bo. Under decenniernas gång svängde den allmänna opinionen till fördel för judars rättigheter och emancipationen 1870 innebar att judar fick politiska rättigheter. De kunde alltså välja och väljas till riksdagen – en av den borgerliga offentlighetens främsta arenor.[1] Vägen från Juniförordning till emancipation var dock lång.

Tre år efter oroligheterna som skakade Stockholm, 1841, grundades ett till en början hemligt sällskap: Samfundet I.I: Judiska Intresset. Sällskapet bildades för att kämpa för emancipation och mot judefientlighet. Svenska judar kom därmed att ta en alltmer aktiv roll i de debatter kring »judefrågan« som fördes i svensk press. Judiska Intresset bestod av en intellektuell elit av den yngre delen av Sveriges judiska befolkning och spred sig samma år till Göteborg där en filial bildades. Flera I.I:ster, vilket var vad medlemmarna kallade sig själva, såsom Jacob Levertin – den förste judiske läkaren i Sverige – och Axel Lamm, kom att nå högt uppsatta positioner i Stockholms mosaiska församling, medan en av de ledande männen i Göteborg, Michael Simon Warburg, var en av de första judarna i svensk offentlig tjänst. Detta i en tid då judar enligt lag var utestängda från statligt ämbete. 

Judisk emancipation diskuterades runt om i hela Europa och debatter om »judefrågan« kom att fortgå långt in på 1900-talet. Startskottet för vad som brukar benämnas som emancipationstiden (1781–1871) var den tyske historikern och politiske skriftställaren Christian Wilhelm von Dohms skrift Ueber die bürgerliche Verbesserung der Juden (1781). Dohm menade att de legala restriktioner som fanns för judar var orsaken till judars »dåliga karaktär«, vilken i sin tur orsakade judefientlighet. Om judar fick politisk likställighet skulle de, enligt Dohm, förbättra sig själva och till slut bli värdiga medborgarskap. Snart kom ett svar från den framstående hebraisten Johann David Michaelis – en banbrytande förgrundsgestalt inom den historisk-kritiska teologin – i vilket kristna anti-judiska föreställningar blandades med upplysningstankar om sydländska raser. Michaelis argumenterade för att judar aldrig skulle kunna integreras i samhället och förebådade därmed den rasbaserade antisemitismen. Såväl Dohms verk som Michaelis svar uppmärksammades i svensk press.[2]

Judendom sågs av många som omoralisk och arkaiskt traditionalistisk, och i likhet med Immanuel Kant propagerade många kristna emancipationsförespråkare och teoretiker för judendomens upplösning och uppgående i en ny universell, moralisk religion. Oenighet fanns huruvida judar skulle få rättigheter först när de blivit kristna eller om de, genom att erhålla samma rättigheter, skulle övertygas om kristendomens påstådda överlägsenhet och därefter självmant konvertera. Det var alltså inte alltid en tanke om att judar skulle få samma rättigheter som kristna utan att behöva anpassa sig till majoritetssamhället: en sådan anpassning förutsattes och förespråkades av det stora flertalet kristna tänkare.[3] Tillsammans med haskalah (den judiska upplysningen) påverkade detta många judar och liberal judendom (numera benämnt reformjudendom), vilken omvärderade vissa traditioner på historisk-kritisk grund, växte fram och blev en dominerande inriktning under 1800-talet – inte minst i Sverige. Under århundradets första hälft var konvertering till kristendom i princip det enda sättet för judar att få samma rättigheter som kristna medborgare och många lät därför döpa sig själva och sina barn. Åtskilliga andra vägrade att överge sin judiska religion, kultur och tradition och uteslöt därför konvertering – samtidigt som de eftersträvade samma rättigheter som sina kristna jämlikar. Emancipation blev lösningen på denna problematik: man skulle kunna vara jude och fullständig medborgare på samma gång. Ju fler rättigheter judar fick, desto färre konverterade.[4]

Begreppet emancipation har en lång historia. Vid sekelskiftet 1800 började det användas för att beteckna kampen för katolikers rättigheter i England och på 1820-talet blev begreppet ett slagord för judars rättigheter.[5] För att få en bild av hur emancipationsidéer strömmade till Sverige kan Judiska Intressets inventarielista över sällskapets boksamling vara en bra ingång. Där finns såväl filosofiska texter av Moses Mendelsohn som politiska verk av sådana framstående emancipationsförkämpar som den judiske juristen Gabriel Riesser, men också åtskilliga nummer av den tysk-judiska tidningen Allgemeine Zeitung des Judenthums (AZJ), från vilken emancipationsförespråkande artiklar översattes av Judiska Intressets medlemmar för att införas i svensk press. Det var inte heller ovanligt att romaner var inlägg i politiska debatter och bland dessa politiska, historiska och filosofiska verk återfinns Jenny (1843) – en tysk roman som I.I:sterna ansåg kunna hjälpa deras kamp för likställighet. 

Jenny författades av Fanny Lewald, född Marcus (1811–1889), och var ett inlägg i den debatt om judisk emancipation som ständigt var aktuell under 1800-talet. När Jenny gavs ut på svenska, 1845, hade enbart sju år förflutit sedan Judereglementet upphävdes. Lewald var en radikal och feministisk författare och i sin samtid mycket populär. Huvudpersonen i Jenny är en stark kvinna som kämpar för att leva sitt liv såsom hon själv vill. I en annons införd i Aftonbladet i Stockholm proklamerades det att Jenny »blifvit erkändt såsom tillhörande det bästa af Tysklands nyaste litterära produkter«.[6]

En viktig faktor bakom författandet av Jenny var, enligt de forskare som fördjupat sig i Lewalds liv och verk, att familjen var assimilerad så till den grad att hon fick reda på sin judiskhet av några grannar först när hon var fem eller sex år gammal. Inte ens i Lewalds till synes liberala och toleranta hemstad Königsberg gick judar fria från glåpord på gatan. Hon lärde sig tidigt att den som var öppen med sin judiskhet gjorde sig till en måltavla för elaka kommentarer och i vissa fall till och med förföljelse. Under skolåren hände det att hon blev retad. Andra gånger överöstes hon med frågor om judendom, vilka hon inte kunde besvara. Det som sårade henne mest var det faktum att hon inte fick komma hem till sina väninnor då många föräldrar inte accepterade att deras döttrar lekte med judiska barn. Även om Lewald konverterade till kristendom 1828 – ett beslut som togs av hennes far – kom hon fortfarande att känna en gemenskap med det judiska folket och var stolt över judars deltagande under revolutionsåret 1848.[7]


»Om hon bara ej såge så fördömdt judisk ut!«


Romanen handlar om judinnan Jenny, som befinner sig i kris. Hon slits mellan sin judiska familj och sin kärlek till en kristen. Äktenskap mellan judar och kristnva var förbjudet enligt lag i Tyskland fram till 1847 och i Sverige till 1863.[8] I en notis i Dagligt Allehanda 1844 kan man läsa följande:

Hjeltinnan, Jenny, en ung judinna, utrustad med alla kroppens och själens företräden, faller, just i det ögonblick, då hon är nära att vinna sin högsta önskan, ett offer för verldens oöfvervinnerliga fördomar mot det folk, hon tillhör, och för sitt eget sträfvande att vara detta folks karakter konseqvent trogen.[9]

Notisen framhåller att Jenny var läsvärd, vilket troligtvis var en bidragande orsak till att Judiska Intresset intresserade sig för verket. Samtidigt kan dock en pik mot trohet till det judiska anas bland de avslutande orden.

Romanen inleds med att några unga intellektuella diskuterar en kvinnas utseende. En av dem utbrister: »Om hon bara ej såge så fördömdt judisk ut!« Densamme, benämnd Horn, uttalar sedan att man inte kan umgås med de som är vänner med judar då man själv i sådana fall riskerar att bli anklagad för att vara en judevän. En annan konstaterar därmed att Horn »med sina åsigter ännu står qvar i medeltiden«.[10] Här ser vi tidigt i romanen ett exempel på det narrativ som växte fram i och med emancipationskampen, nämligen att judefientlighet hörde hemma i den »mörka medeltiden«.[11] Detta narrativ var en manifestation av det framtidshopp som var inbyggt i emancipationskampen. Framstegen som gjordes resulterade i att man lämnade allt hemskt som tillhörde medeltiden bakom sig, ansågs det. Drömmen var att när emancipationskampen väl var över skulle judar aldrig behöva vara rädda för judefientlighet och förföljelser. Ett hopp om en bättre värld, en tro på att en ny tid skulle komma, då en persons judiskhet inte längre innebär ett hinder för att följa sina drömmar och göra karriär.[12]


Ett hopp om en bättre värld, en tro på att en ny tid skulle komma...


Berättelsen slutar med en duell mellan Jennys blivande man – en äldre greve – och en adelsman som på grund av brudens judiskhet ogillar det stundande äktenskapet. Greven såras under duellen och vid dödsbädden försöker han mildra Jennys sorg. Då han strax därpå avlider hörs ett klagorop från Jenny och okaraktäristiskt nog för den viljestarka protagonisten dör hon av sorg.[13] Vid hennes begravning är enbart tre personer närvarande: hennes far, kusinen Josef (faderns tilltänka gemål till dottern) och brodern Edvard (en läkare som inte kan göra karriär på grund av sin judiskhet). Josef frågar sig varför de ännu lever nu när Jenny är död.

Då reste sig Edvard kraftigt: »Vi lefva,« sade han, med en siares ingifvelse – »för att skåda en tid, då inga sådana offer blöda på fördomarnes altare? Vi vilja lefva, för att skåda en friare framtid och vårt folks emancipation!«[14]

Dessa ord avslutar romanen. Det är en känsloladdad skildring av judefientliga fördomars negativa inverkan på människors liv, de svårigheter och den djupa förtvivlan som äktenskapsförbud innebar för kärlek och emancipationens extrema framtidshopp. En motståndskraft mot yttre krav på assimilation påvisas, ett motstånd som är tydligt bland många judiska emancipationskämpar.[15]

Det är okänt vem som har översatt Jenny, men medlemmarna i Judiska Intresset hyllade översättningen och tillskrev arbetet kammarjunkaren E. M. C. Pontin, vilken tidigare hade författat flera emancipationsförespråkande artiklar. Dessa hade givits ut som en broschyr och finansierades av Judiska Intresset.[16] Enligt Pontin var det dock inte han som hade översatt Jenny.[17] Vem det än var ansågs översättningen vara en insats i kampen för emancipation.

I.I:sterna valde att låta en av deras medlemmar, Martin Schück, skriva en positiv recension för att därmed väcka intresse för verket. Tanken var även att motverka missionären Moritz, vilken vid denna tid försökte omvända svenska judar till kristendom.[18]

Judiska Intressets strategi var i mångt och mycket att bilda allmänheten. Till skillnad från många kristna tänkare var judiska emancipationsförespråkare noga med att judendomen skulle bevaras om än reformeras i rationell riktning i linje med bildningsideal – det vill säga att »förlegade« traditioner avskaffades. Genom bildning kunde fördomar upplösas ur folks sinnen och upplysta människor skulle inse att judar förtjänade politiska rättigheter. Att sprida och väcka intresse för en roman som Jenny var ett steg i att bilda människor och väcka sympati för den judiska kampen för likställighet.

Även om Judiska Intresset som sällskap avvecklades under 1850-talet fortsatte kampen för emancipation. En kamp som innebar en omdefinition av svenskhet. Emancipationsförespråkare såg framför sig en tid då man inte längre särskilde medborgare på grund av deras religion. De kämpade för att Sverige skulle bli ett land där alla fritt kunde praktisera sin religion och samtidigt få kalla sig svenskar. När emancipationen väl var uppnådd i Sverige 1870 och i Tyskland 1871 hoppades många att förföljelsernas tid var över. Aldrig mer skulle någon bli ett offer på fördomarnas altare.


Noter

  1. Mats Berglund, Massans röst: Upplopp och gatubråk i Stockholm 1719–1848, Studier i stads- och kommunhistoria 34 (Stockholm: Stockholms universitet, 2009); Lars M. Andersson, En jude är en jude är en jude: Representationer av »juden« i svensk skämtpress omkring 1900–1930 (Lund: Lund Universitet, 2000); Cordelia Heß, »Eine Fußnote der Emanzipation? Antijüdische Ausschreitungen in Stockholm 1838 und ihre Bedeutungfür eine Wissensgeschichte des Antisemitismus«, i Jahrbuch für Antisemitismusforschung 27. Antisemitismus in Literatur und Musik sowie in Geschichte und Gegenwart, red. Stefanie Schüler-Springorum (Berlin: Metropol, 2018), 65–87; Cordelia Heß, The Medieval Archive of Antisemitism in Nineteenth-Century Sweden, Religious Minorities in the North (Berlin, Boston: De Gruyter, 2021), https://doi.org/10.1515/9783110757408. För de lagändringar som gjordes mellan 1838 och 1870, se exempelvis Carl Henrik Carlsson, Judarnas historia i Sverige (Stockholm: Natur & kultur, 2021), 87–89.

  2. Jonathan M. Hess, »Johann David Michaelis and the Colonial Imaginary: Orientalism and the Emergence of Racial Antisemitism in Eighteenth-Century Germany«, Jewish Social Studies 6, nr 2 (2000): 56–101; Tuvia Singer, »Between Eternity and Wandering: The Anti-Jewish Discourse on the Wandering Jew in the Long Nineteenth Century in Germany and Austria«, i The Medieval Roots of Antisemitism: Continuities and Discontinuities from the Middle Ages to the Present Day, red. Jonathan Adams och Cordelia Heß (New York: Routledge, 2018), 393; Ronald Schechter, »Improvement«, i Encyclopedia of Jewish History and Culture Online (Brill, 2017), http://dx.doi.org/10.1163/2468-8894_ejhc_COM_0965; Eskil Olán, Judarna på svensk mark: historien om israeliternas invandring till Sverige (Göteborg: Elanders Boktryckeri Aktiebolag, 1924), 76.

  3. Reinhart Koselleck, The Practice of Conceptual History: Timing History, Spacing Concepts (Stanford: Stanford University Press, 2002), 258–59; Reinhard Rürup, »The Politics of Jewish Emancipation in Europe at the Beginning of the Nineteenth Century«, i The Exclusion of Jews in the Norwegian Constitution of 1814: Origins – Contexts – Consequences, red. Christhard Hoffmann, Studien Zum Antisemitismus in Europa 10 (Berlin: Metropol, 2016), 23–40.

  4. Zygmunt Bauman, Modernity and Ambivalence (Oxford: Polity Press, 1991), 73; Todd M. Endelman, Leaving the Jewish fold: Conversion and radical assimilation in modern Jewish history (Princeton: Princeton University Press, 2015); Per Hammarström, »Judiska konvertiter till kristendomen i Stockholm 1775–1870«, Historisk tidskrift 140, nr 1 (2020): 31–65.

  5. Jacob Katz, »The Term ›Jewish Emancipation‹: Its Origin and Historical Impact«, i Studies in Nineteenth-Century Jewish Intellectual History, red. Alexander Altmann (Cambridge, Massachusetts & London: Harvard University Press, 2013), 1–25, https://doi.org/10.4159/harvard.9780674730878.c1.

  6. »Till salu finnes«, Aftonbladet i Stockholm, 27/9 1845, 4.

  7. Ruth Whittle och Debbie Pinfold, Voices of rebellion: political writing by Malwida von Meysenbug, Fanny Lewald, Johanna Kinkel and Louise Aston (Bern: Peter Lang, 2005), 75–80; Margaret E. Ward, Fanny Lewald: Between rebellion and renunciation (New York: Peter Lang, 2006), 55–58.

  8. Deborah Hertz, »Work, Love and Jewishness in the Life of Fanny Lewald«, i Profiles in diversity: Jews in a changing Europe, 1750–1870, red. Frances Malino och David Sorkin (Detroit: Wayne State University Press, 1998), 209; Hammarström, »Judiska konvertiter till kristendomen i Stockholm 1775–1870«, 39.

  9. Dagligt Allehanda, 23/2 1844, 3.

  10. Fanny Lewald, Jenny af fru Lewald. Öfversättning från tyskan (Stockholm: Hjerta, 1845), 3–4.

  11. Jfr Salo W. Baron, »Ghetto and Emancipation: Shall We Revise the Traditional View?«, i The Menorah Treasury: Harvest of Half a Century, red. Leo W. Schwarz (Philadelphia: Jewish Publication Society, 1964 [1928]), 50–63.

  12. Jfr Hammarström, »Judiska konvertiter till kristendomen i Stockholm 1775–1870«, 55–56.

  13. Ward, Fanny Lewald, 102.

  14. Lewald, Jenny af fru Lewald, 91.

  15. Israel Finestein, »Jewish Emancipationists in Victorian England: Self-Imposed Limits to Assimiliation«, i Assimilation and Community: The Jews in Nineteenth-Century Europe, red. Jonathan Frankel och Steven J. Zipperstein (Cambridge: University Press, 1992), 38–56.

  16. 23/11 1845, Stockholm. Judiska församlingen i Stockholms arkiv, Riksarkivet. RA:JFS:05:01:A1:5; Jens Carlesson Magalhães, »›Vårt högsta mål. Judendomens väl.‹, Samfundet I.I: Judiska Intresset: 1841–1854«, Nordisk judaistik/Scandinavian Jewish Studies 31, nr 1 (2020): 28, https://doi.org/10.30752/nj.94886. 

  17. 15/3 1846, Stockholm. Judiska församlingen i Stockholms arkiv, Riksarkivet. RA:JFS:05:01:A1:6.

  18. 9/11 1845, Stockholm. Judiska församlingen i Stockholms arkiv, Riksarkivet. RA:JFS:05:01:A1:5; Hammarström, »Judiska konvertiter till kristendomen i Stockholm 1775–1870«, 54–55.