Brist på samtal ­i Bornemarks nya filosofi

Text  William Csergö | Illustration Johan Gustavsson

Filosofi

Jonna Bornemark, jag är himmel och hav: ­En filosofisk undersökning av ­graviditet, liv och jagets gränser. Volante, 2022, 268 s.

I livmodern öppnas gränsen mellan det som inte är och det som är. Fostret är ett blivande som fortfarande är ett med dess bärare, och barnet finns bara som en möjlighet, en förberedande tanke. Livet och jaget sker gradvist, och det går inte att säga när embryot eller fostret omvandlas till en egen entitet. Livmodern bildar en inre gräns, ett omslutande rum som gör att fostret inte känner den gravida kroppens yttre gränser, de som vetter mot omvärlden. För fostret finns bara ett här, ett slutet rum med indifferenta objekt och sinnesintryck, men för den som är född finns också ett där – en social värld av ting och medvetanden som reflekterar barnet och långsamt får det att upptäcka sig själv: ­­­­
j­a­g finns för att jag inte är du. Ett fött barn har en egen andning – det egna har kommit till världen.

I Jonna Bornemarks jag är himmel och hav: En filosofisk undersökning av graviditet, liv och jagets gränser möter en mängd sådana reflektioner. Verket består av en inledning och ett stort antal korttexter som behandlar graviditet, födande och det födda, och varje textavsnitt inleds med Bornemarks dikter. Här finns också illustrationer av Olga Nycander som ger ett visuellt uttryck åt det som texten verbaliserar: en graviditetserfarenhetens filosofi. 

Bornemark menar att graviditeten är en delad erfarenhet, och att det är graviditetserfarenhetens kollektiva dimension som öppnar mot filosofin: logik, etik, metafysik, politik. Det handlar om individuella erfarenheter inom samma struktur, till exempel spänningen mellan jag och du, kontroll och maktlöshet – alla gravida kroppar befinner sig i dessa spänningsfält men upplever dem olika och intar olika positioner i förhållande till dem.

Den västerländska patriarkala traditionen har enligt Bornemark antingen mystifierat och helgat graviditetserfarenheten eller förvisat den till medicinens och biologins mekaniska processer. Hon understryker att många kvinnliga tänkare under nitton- och tjugohundratalet har berikat filosofin med det »andra könets« erfarenheter, men menar att graviditetserfarenheten fortfarande saknar ett språk: den emanciperade och intellektuella kvinnan vill inte reduceras till föderska. Eller: hon kan inte vara föderska om hon vill tänka och skriva. Bornemark har naturligtvis rätt i att graviditetserfarenhetens existentiella dimensioner historiskt har förskjutits från – och av – intellektuella verksamheter. Men hon lutar sig mot samtida akademiska graviditetsdiskurser som för läsaren blir något skymda. Jag hade gärna sett en tydligare dialog med tänkare som Luce Irigaray, Julia Kristeva, Judith Butler, Iris Marion Young och Gayatri Chakravorty Spivak.

I första hand intresserar sig inte Bornemark för den subjektivitet som redan har etablerats, utan för den punkt där subjektivitetens rörelse börjar: den gravida kroppen. Den gravida är denna rörelse – i en och samma kropp bor två liv som delar föda, vätska och andning. För att kunna tala om en relation mellan två entiteter behöver dessa förstås som avgränsade och distinkta autonomer. Det betyder att jag kan ha en relation med dig bara om du inte är jag, det vill säga om vi är avgränsade från varandra och identiska med oss själva.

Graviditeten utmanar alltså den aristoteliska identitetslogiken, en logik enligt vilken man bestämmer en entitet som varande antingen det ena eller det andra (man kan inte vara x och y). »En sådan logik«, skriver Bornemark, »kapslar in och fryser blivandets rörelse.« Den gravida är inte identisk med sig själv, och logiken behöver anta nya skepnader. Vi behöver i stället en livets logik som förstår att världen är formtagande, rörlig, föränderlig och mångtydig – en logik som bejakar världens ständiga rörelse och gränsernas obestämbarhet. Hon vänder sig bland andra till mahayanabuddhisten Nagarjuna (ca 150–250 e.kr.) och Nicholas Cusanus (1401–1464) för att formulera en logik som begriper världens och graviditetserfarenhetens »överflödande« kvaliteter, begreppens och kategoriernas otillräcklighet: »Jag är mer än det jag förstått som ›jag‹. Jag bär på ett du utan entydig åtskillnad.« Den särskiljande processen är visserligen naturlig – vi kommer ofrånkomligen att dra upp gränser i världen – och i den meningen är identitetslogiken att betrakta som en naturlig logik. Men det hindrar inte att gränsdragningarna är problematiska, oriktiga och våldsamma.

Graviditetserfarenhetens implikationer gäller inte bara för ett enskilt fenomen, den säger oss också någonting om livet och vad det är att leva. Bornemark visar övertygande att livets logik ligger verkligheten närmare än den identitetslogik som vanligen strukturerar vårt tänkande, och att graviditetserfarenheten upplöser vedertagna dikotomier som förnuft-känsla, aktiv-passiv, liv-död och jag-du. Hon problematiserar den descartianska dualismen mellan aktivitet (människa) och passivitet (djur) och beskriver alla arters »paktiva« rörelse som en dialektik mellan det aktiva och det passiva – paktiviteten är livets grundvillkor.

De logiska och etiska resonemangen går in i och förstärker varandra, och mynnar ut i en bild av världen som sammansatt och sammanbunden, men den politiska utläggningen blir lite väl kort och ­­fyrkan­tig. Hon sammanfattar till exempel feminismens två dominerande strömningar – särartsfeminism och likhetsfeminism – för att sedan teckna konturerna av dera­­s sammansmältning: en paktiv och kunskapssökande feminism som varken förskjuter biologins obeveklighet eller kultur­ens seglivade strukturer, en feminism som drivs av filosofisk nyfikenhet och politisk progressivitet. Resonemanget är intressant men av en övergripande karaktär, och här blir avsaknaden av dialog särskilt tydlig.

Bornemark skriver in sig i redan etablerade politiska och posthumanistiska fält utan att visa dem något märkbart intresse. Judith ­Butler har exempelvis skrivit en kroppens politik och omtalat födande i termer av lidande, handlande och skapande. Man kan säga att Bornemarks graviditetsfilosofi och Butlers kroppspolitik utgör två led i en filosofi som hämtar sina utgångspunkter ur begrepp som relationalitet, materialitet, kroppslighet och interdependens. Flera av graviditetserfarenhetens implikationer följer också av Butlers politikuppfattning, trots att hon befinner sig i det politiska (det vill säga i den föddas rum). Butler argumenterar till exempel för att den klassiska distinktionen mellan det privata och det offentliga behöver omvärderas – dessa sfärer är sammankopplade med varandra i den meningen att det offentliga (och den som agerar i det offentliga) är beroende av det privata (och den som reproducerar livets ­materiella villkor), vilket betyder att det ­privata – som innefattar det materiella och kroppsliga – ingår i politikens definition. 

Våra liv och samhällen konstitueras av relationer och beroenden – vi kan inte separera det ena från det andra utan att förlora oss i felaktigheter och illusioner.
Eller: Vi kan och bör separera det ena från det andra, men distinktionerna och gränserna kommer aldrig att vara absoluta. Aktivitet och aktörskap går inte att skilja från sådant som sårbarhet, beroende och materiell reproduktion, och en fullständig distinktion mellan jag och du är otänkbar: kroppar är öppna mot och beroende av varandra. I likhet med Bornemark understryker Butler att vi upptäcker och kommer till insikt om oss själva genom det som kommer utifrån (språket, det sociala, andra liv), och denna identifieringsprocess leder lätt till en problematisk föreställning om absoluta gränser. Vi är inte men gör oss till fullständigt avgränsade individer: jag-du blir jag och du – graviditeten beskriver samma process.

 Titeln är hämtad från en av Bornemarks dikter: »jag är/himmel och hav/ner och upp/insida och utsida/väst och öst«. De gemena bokstäverna – »jag« saknar stor begynnelsebokstav – understryker den gravida kroppens gradvisa autonomiförlust och framhäver havandeskapets relationalitet och bindning. Jag uppskattar den litterära ansatsen, men dikternas enkla och avskalade uttryck blir i längden monotont. Många gånger låter hon helt enkelt enskilda ord bilda en egen rad: »plats/lokus/landskap«. Ändå finns det någonting i den överskridande och multimediala framställningen som verkar för en mångfasetterad och intellektuellt stimulerande helhet.