Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
Är man lite uppmärksam, så kan man längs de stigande gatorna från Götaplatsen till Johanneberg få vara med om ett veritabelt stadsbyggnadsdrama. Med Kungsportsavenyn i ryggen blir gatorna mer oregelbundna, Lorensbergs rigida kvarterssammansättning luckras stegvis upp och fasadernas rika ornamentering byts ut mot en avskalad enkelhet. Denna fysiska tidsaxel, som för oss är en lättsam promenad på ungefär en kvart, motsvarar i stadsbyggnadshistorien en smärtsam metamorfos från 1800-talets historicism till 1900-talets modernism – från en bakåtblickande estetik till en framåtblickande. En övergång som vi kommer se var influerad av internationella idéer och allt annat än kontroversfri.
Under 1800-talets andra hälft var Paris staden att inspireras av. Stadsplaner med välordnade, räta gator som ramade in massiva stenbyggnader för borgerligheten spreds över Europa, och så även till Sverige. Men när sekelskiftet 1900 närmade sig hade Göteborgs politiker och tjänstemän nått ett vägskäl. De parisiska principerna – enligt vilka Vasastaden, Lorensberg och Linné hade planlagts – var av flera skäl inte längre gångbara. En anledning var mycket konkret: gatorna skulle helt enkelt bli opraktiskt branta om de applicerades enligt traditionellt rutnätsmönster i sluttningarna upp mot Johanneberg och Landalabergen. En annan var att de växande grupperna arbetare och medelklass utifrån sina förbättrade förutsättningar hade börjat efterfråga mer anständiga bostäder. Sedan fanns det också skäl som var omgivna av större mystik. Trots att byggnaderna i Vasastaden, Lorensberg och Linné var gedigna och hade planerats enligt de senaste kontinentala trenderna hade en allt skarpare kritik börjat riktas mot dem. Vissa gick så långt som att se dessa stadsdelar som uttryck för ett moraliskt och konstnärligt förfall. [1]
Kritikerna menade att husen längs Linnégatan var byggda på spekulation, där byggherrarna ville rymma så många lägenheter som möjligt utan att värna tillräckligt om boendekvaliteten. Exteriört var husen förvisso påkostade men det ansågs att fasaderna var alltför pompöst dekorerade, med dyrbara material, för många smidesbalkonger och spiror som endast var en falsk yttersida för osunda och trista lägenheter. [2] Kritik riktades även mot stadsplanerna. I ett nummer av Ord & Bild från 1897 beskrivs 1800-talets tidstypiska rutnätsplaner, där sprängämnen emellanåt användes för att jämna ut topografiska ojämnheter, som ett resultat av »de intelligensfria dynamitardernas framfart«. Skribenten efterfrågade en stadsplanering där naturliga och konstnärliga attribut, enligt hans mening, bättre togs tillvara. Eller för att använda hans egen indignerade summering: »Återgiv oss naturen, poesin, trevnaden i våra städer, som ni tagit ifrån oss!«[3] Albert Lilienberg (1879–1967), förste stadsplaneingenjör i Göteborg 1907–1927, vars omfattande insatser för Göteborg vi ska återkomma till, tillhörde gruppen som tyckte att rutnätsplanerna var för monotona. Han menade att de hade en brist på konstnärligt verksamma partier och beskrev 1800-talets stadsdelar som stenöknar. Lilienberg var dock en pragmatisk man och tillstod att till exempel Vasastaden gör »ett ganska gediget och sunt intryck, […] särskilt sommartiden, då parkernas och trädgårdarnas växtlighet ge liv och trevnad«. [4]
Hur ska man då ur dagens perspektiv förstå denna kritik? Nog för att renoveringar har förbättrat lägenheternas interiörer väsentligt sedan förra sekelskiftet, men beaktandes att dessa stadsdelar numera är närmast omåttligt populära, verkar inte skälen till kritiken väga relativt lätt? För att förstå kontexten kring debatten vid sekelskiftet 1900 så behöver vi erinra oss att stadsplanering och arkitektur är en förlängning av den kultur, utvecklingsvilja och de behov som finns hos människorna i tiden. När 1900-talet närmade sig så var stora samhällsfrågor i gungning. Ojämlikhet och ekonomiska konjunktursvängningar till trots så utgjorde den industriella utvecklingen ett fundament för fler grupper att ställa krav i den samhälleliga debatten. [5] Framsteg inom konstens värld hade därutöver bidragit till en ökad uppmärksamhet på den subjektiva estetiska upplevelsen: fokus låg inte längre enbart på avsändarens tanke och utförande, utan även på de psykologiska processer som uppkom i betraktaren. Slutligen fanns också den symboliska betydelsen av att ett nytt sekel närmade sig. Vad kunde människor egentligen vänta sig av det moderna livet som påstods vänta runt hörnet och hur skulle den fysiska stadsstrukturen ordnas för att stötta invånarna på väg mot en ny tid? Göteborgarna var långt ifrån ensamma om dessa funderingar.
Om Paris hade varit konstens och stadsbyggnadens huvudstad under 1800-talet så skedde en tyngdpunktsförskjutning österut när århundradet närmade sig sitt slut. Runt sekelskiftet var Wien en stad full av kontraster och fruktbara kulturella överskridanden: från måleri och litteratur, via musik och teater, hela vägen till psykologi, medicin, filosofi och ekonomi. [6] Wiens liberala borgerlighet hade under 1800-talet rönt stora framgångar men hade samtidigt, utan att veta om det, lagt grunden för den revolt som kom att bryta deras närmast fullständiga samhällsinflytande. Hos den yngre generationens intellektuella hade det börjat spridas ett tvivel på de samhällsstrukturer i vilka de själva vuxit upp, ett tvivel som periodvis kom att blåsa upp till full storm. Bland inflytelserika akademiker, konstnärer och musiker fanns även arkitekterna Camillo Sitte (1843–1903) och Otto Wagner (1841–1918), två pionjärer som kom att lägga grunden för 1900-talets stadsbyggande.
Ett symboliskt fokus för den unga generationens kritik kom att bli den liberala borgerlighetens egen ögonsten: stadsbyggnadsområdet Ringstraße.Det monumentala projektet uppfördes enligt parisiska principer under 1800-talets andra hälft, efter att Wiens befästningsmur rivits och ett 500 meter brett bälte runt stadskärnan frilagts (se karta över Wien och Ringstraße nedan). I strukturen fick den storslagna »ringgatan« en central plats och kom att ge namn åt såväl hela nybyggnadsområdet som tidsepoken. Längs Ringstraße materialiserade det sittande styret sina ideal: skolor, politiska institutioner samt bildningens museer och teatrar. [7] Dessa mycket påkostade offentliga byggnader finansierades genom att sälja mark längs Ringstraße, där privata exploatörer uppförde flotta bostadsvåningar.
Den övre medelklassen var under 1800-talet generellt sett måna om att manifestera sin progressivitet och sitt oberoende från historien, men den ståndpunkten gällde aldrig för arkitekturen. Visuellt uppfördes nämligen Ringstraße i det förflutnas tecken, där varje offentlig byggnad gavs den historiska stil som bäst ansågs spegla dess innehåll. Stadshusetuppfördes i en medeltida gotisk stil för att symbolisera stadens tidiga självständighet, Burgtheater gavs en dramatisk barockbeklädnad, universitetets renässansfasad symboliserade det rationella tänkandets återkomst och parlamentsbyggnaden tillägnades en klassisk grekisk stil, i syfte att hämta kraft ur det politiska tänkandets ursprung (se bilden nedan). [8]
Karta över Wien från 1833. När befästingsmuren runt Wiens stadskärna (rödmarkerat) revs så kunde det breda bälte som utgjorde militärt skyddsområde utanför muren (grönmarkerat) utvecklas med stadsbebyggelse. Bältet bebyggdes under andra halvan av 1800-talet och kom att benämnas Ringstraße .
Det var genom kritiken mot Ringstraße som både Sitte och Wagner mejslade fram sina egna teorier om stadens liv och form. Men de två arkitekterna riktade sina attacker från två fundamentalt olika håll. Sitte, som utöver arkitekt även var konsthistoriker, välkomnade de historiska fasaderna. Problemet, menade han, var att man i funktionalismens namn gjorde avkall på ett fundament inom traditionell arkitektur: byggnadernas och platsernas förhållande till varandra. Han ansåg att byggnaderna blev lämnade utan sammanhang, »som en tårta på ett uppläggningsfat«. [9] I sin mest framstående bok Der Städtebau nach seinen kunstlerischen Grundsätzen (Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser, 1889) redogör Sitte, med Ringstraße som avskräckande exempel, för hur stadsplanens anpassningar till »trafik och hygien, mm« gav en torftig och eländig stadsmiljö. I boken studerar han noggrant de principer som historiskt användes för att skapa Europas främsta stadsdelar: dynamiskt framväxta gator, omfamnande stadsrum och noga avvägda förhållanden mellan byggnadshöjd, placering och torgens storlek. Han jämförde stadsplanerarens förhållande till byggnadsverken med kompositörens relation till tonerna: stadens proportioner skulle klinga i vacker harmoni. [10]
Wagner å andra sidan, var i unga år själv en framgångsrik Ringstraße-arkitekt, men i takt med att hans karriär tog fart stärktes hans uppfattning att områdets historiska kulisser stod i vägen för den framväxande moderniteten. Redan i hans livsmotto står det klart att hans ideologi var Sittes antites: Artis sola domina necessitas (Nödvändigheten är konstens enda härskarinna). [11] Han ville att staden skulle vara ett effektivt system, där arkitekturen speglade den rationella människans livsstil. De utilitaristiska idéerna till trots hade Wagner på intet sätt gett upp bilden av arkitekten som konstnär, däremot menade han att samtiden led av en konstnärlig baksmälla. Hans tes var att under tidigare epoker hade nya material, förbättrade konstruktionsmetoder och människors förändrade behov lett till en kontinuerlig estetisk utveckling. Annorlunda uttryckt: stora sociala förändringar hade alltid lett till nya stilar. Men Wagner ansåg att detta hade havererat under 1800-talets andra hälft. I brist på en stil för det moderna livet hade arkitekterna i stället öppnat sina byrålådor och ogenerat dragit fram alla tidigare stilar de kunnat hitta.
Men även för Wagner återstod frågan: vad var en modern stil? Han inledde sina stilexperiment i det han ansåg vara mest betydelsefullt för att Wien skulle utvecklas till en stad för den moderna människan: snabba transporter. I rollen som chefsarkitekt för Wiens metropolitiska järnväg experimenterade han med att låta den råa estetik som annars bara präglade tågen och infrastrukturen – stål, glas och betong – även få utgöra stilelement i stationshusen. När denna nya »nyttoarkitektur«, där gestaltningen grundades på byggnadens funktion och konstruktion, började få fäste så förde Wagner den vidare till det han ansåg vara det moderna livets andra karaktäristika: det framväxande affärslivet.
Utilitarismen trogen hade han länge retat sig på att affärslokalerna längs Ringstraße gömdes bakom vad som till synes var vanliga bostadsfasader. Nu gjorde han i stället en distinkt uppdelning, där bottenvåningarnas affärsliv accentuerades med ett kontinuerligt fasadband i – just det – stål och glas (se bilden nedan). Till Wagners förtjusning var detta även ett sätt att i byggnaden spegla gatans längsgående rörelse och hastighet. I takt med att behovet av privat och offentlig administration ökade var det bara en tidsfråga innan hela kontorsbyggnader uppfördes, där samtliga våningsplan hade samma funktionella fasadutformning. Wagner hade därmed funnit en stil för den moderna människan och när även bostadshus började utformas enligt dessa avskalade principer så hade han nått målet med sitt modernistiska projekt. [12]
I Ankerhaus i centrala Wien från 1895, ritad av Otto Wagner, ser man hur han fört ett kontinuerligt fasadband i stål och glas längs de två nedersta våningarna, vilka var avsedda för kommersiella lokaler. Övriga våningsplan har för en tiden mer traditionell gestaltning.
Med sin stora produktion av offentliga byggnader, bostadshus och stadsplaner lämnade Wagner ett bestående avtryck i Wien. Hans metropolitiska järnväg med tillhörande stationer utgör än idag en grundpelare i Wiens kollektivtrafiksystem. Även Sitte tog fram flera stadsplaneförslag. Han ritade i enlighet med de gamla mästarnas principer flera skisser på hur de, i hans tycke, tomma ytorna längs Ringstraße kunde bebyggas för att skapa mer intima stadsrum. Där skulle stadens invånare finna trygghet och ro från den urbana utsattheten och modernitetens jäktande. Han var dock för sent ute och förslagen realiserades aldrig i någon större skala i Wien.
Sitte gick dock långt ifrån lottlös i historieskrivningen. Hans arkaiska teorier låg rätt i tiden och fick stor spridning över Europa. Faktum är att det var just Göteborgs »sitteaner« som stod för den polemik vi såg uppkomma i Göteborg runt sekelskiftet. För dem hade Sitte formulerat det konstnärliga och mänskliga alternativ som de själva varit på jakt efter. Rörelsens mest framstående person i Göteborg var alltså Albert Lilienberg. Att han endast var 32 år när han fick högsta ansvaret för hela stadens planering säger dels något om hans skicklighet, men också om att Göteborg var redo för en ny generations tankar och idéer. I de stadsdelar som Lilienberg planerade – Kungsladugård, Nedre Johanneberg, Gamlestaden, Landala egnahem, Änggården och Kålltorp, för att nämna några – går det tydligt att se Sittes historiska principer. [13] Borta är den ortogonala gatustrukturen med tät exploatering som hörde 1800-talet till. Kvarteren är i stället oregelbundna och gatorna mer dynamiskt dragna, husen står luftigare och grönskan får ta större plats. Även på kvarterens utsidor var stadsrummen centrala för Lilienberg. I hans planer finns platsbildningar i snart sagt varje gatuhörn. Lilienberg löste med Sittes hjälp även utmaningen att bebygga Göteborgs branta sluttningar. De krökta gatorna drogs följsamt längs sluttningarnas höjdkurvor och fick på så sätt en behaglig och hanterbar lutning.
Hur gick det då för Otto Wagners modernistiska teorier i Göteborg? Lilienberg insåg att den moderna tekniken var nödvändig för stadens utveckling. En nyckel i hans stora framgångar var just att han förmådde anpassa de äldre teorierna till Göteborgs samtida förutsättningar. Bland annat gjorde han stora satsningar på spårväg och annan infrastruktur, utan att för den delen göra avkall på de konstnärliga huvudprinciperna. Men det var först runt 1930, i samband med att Lilienberg flyttade till Stockholm, som Wagners funktionella stil tog fart i Göteborg. De nya modernistiska principerna slog då ner med sådan kraft att de planer som ännu inte bebyggts makulerades och ritades om. Det som i Wien var en samtida dragkamp mellan historia och framtid kom i Göteborg alltså att bli ett abrupt skifte. Halvvägs upp på vår tur mot Johanneberg så kan vi se denna brytpunkt med meterprecision, där Lilienbergs villor vid Renströmsparken och hans oregelbundna storgårdskvarter i mörkt tegel tvärt övergår till de glesare och vitputsade lamellhusen som präglar övre Johanneberg (se flygfotot nedan). Voilà, paradigmskiftet var ett faktum, funktionalismen hade gjort entré i Göteborg.
I vyn över Johanneberg i Göteborg syns Lilienbergs oregelbundna storgårdskvarter tillsammans med flera välinteregerade platsbildningar och böljande gator som följer höjdkurvorna. Tre fjärdedelar upp i bilden övergår denna struktur i Övre Johannebergs vita, funktionella lamellhus.
I det tidiga 2020-talets Göteborg så debatteras återigen de stadsbyggnadsfrågor som var så brännande runt sekelskiftet 1900, men kanske inte på det sätt man först föreställer sig. Nu verkar nämligen argumenten gå i motsatt riktning. Ett drygt sekel efter att Lilienberg tog strid för bättre ljusinsläpp, mer grönska och generösare innergårdar så utreder Boverket huruvida krav på fönster och normal takhöjd kan slopas för att skapa en effektivare byggprocess.[14] Samtidigt böljar en debatt på kultursidorna där det förespråkas att återigen applicera fasader i historisk stil på moderna byggnadskroppar. Precis det som den unga generationen runt sekelskiftet 1900 dömde ut som ett konstnärligt förfall. Studerar man de skisser som lyfts fram i pressen och på sociala medier som »klassisk arkitektur« kan man dock notera att de ofta innehåller påtagligt många moderna designelement. En skillnad mellan kritiken av Ringstraße och dagens arkitekturkritik är att Wagner inte vände sig emot hantverket. Det han vände sig emot var att gestaltningskulturen saknade förankring i samtiden.
I dagens arkitekturkritik finns emellertid ofta ett betydande fokus på bristande utförande och materialkvalitet. [15] Denna skillnad, tillsammans med den generösa tolkningen av vad som idag anses vara klassisk arkitektur, gör det relevant att reflektera över om kärnan till dagens debatt ligger på ett annat plan än val av fasadstil. Bristande kvalitet i stadsrum och byggnader blir här en symbol för en samtid som präglas av kvantitet, yta och produkter med begränsad livslängd. Kan efterfrågan på en mer traditionell byggnadsstil vara en önskan om en levnadsmiljö präglad av större omsorg och en längtan efter ett samhälle där det verkligt betydelsefulla får mer utrymme?
Noter
1. Hans Bjur, Lilienbergs stad – Göteborg 1900–1930 (Balkong Förlag, 2018), 41–45.
2. Albert Lilienberg och Sixten Strömbom, »Den nutida stadsbilden«, i Göteborgs Stad, red Albin Roosval(Stockholm: P. A. Norstedt & söners förlag, 1921), 58.
3. Bjur, Lilienbergs stad – Göteborg 1900–1930, 42.
4. Lilienberg och Strömbom, »Den nutida stadsbilden«, 52.
7. Carl E. Schorske, Fin-de-Siècle Vienna (Random House USA Inc, 1979), 31–32.
8. Schorske, Fin-de-Siècle Vienna, 36–44.
9.Schorske, Fin-de-Siècle Vienna, 64. Min översättning från originalets »cakes on a platter«.
10.Camillo Sitte, Stadsbyggnad och dess konstnärliga grundsatser, övers. Göran Sidenbladh (Stockholm: Arkitektur förlag AB, 1982).
11. Otto Wagner, Vår tids byggnadskonst, övers. Karin Lindegren (Stockholm: Byggförlaget, 2000), 99.
12. Schorske,. Fin-de-Siècle Vienna, 79–95.
13. Bjur, Lilienbergs stad – Göteborg 1900–1930, 30–38.
14. Kaj Granath och Ola Nylander, Remiss-svar angående »Boverkets förslag till föreskrifter
om ändring i Boverkets byggregler (2011:6) avseende föreskrifter om skydd med hänsyn till hygien, hälsa och miljö; med konsekvensutredning« (CBA, Centrum för boendets arkitektur vid Chalmers tekniska högskola, 2023).
15. Johan Linton, »Budgetbrutalism«, Arche nr. 68–69 (2019): 201.
