Vi hobbylösa

Text Filippa Werner Sellbjer | Illustration Alma Klingberg

Via vissa omvägar känner jag till en man vars främsta hobby var att göra vägar. Vägarna han gjorde snirklar sig kors och tvärs genom en granskog. Till synes slumpmässigt förgrenar de sig och tar drastiska avstickare. Men för det mesta är de ovillkorligt raka, som om ändamålsenlighet och funktionsduglighet var hans kreativa vision. Ja, de hade verkligen varit ytterst funktionella om de nu hade lett någonstans.

När mannen till slut bestämde sig för att vägnätet var »klart«, övergick han till att patrullera området och sköt allt som rörde sig. Först fem år efter hans död började grannarna se morkullor flyga över tomtgränserna igen.

Jag har inga hobbys. Har aldrig haft. Alla mina intressen är inriktade på att uppnå någonting i längden, som att odla en lukrativ kompetens eller att bli beläst. Stegvis tycks det kravlösa övergå i profession och därmed definitionsmässigt upphöra som nöjesverksamhet.

Lars Norén skriver i en av sina dagböcker att man bör lägga mest energi på det som saknar mening. Men herregud, jag vill inte lära mig att jonglera. Om jag hade tillverkat ett vägnät hade det antagligen lett någonstans.

Men herregud, jag vill inte lära mig att jonglera

Jag brukar kika avundsjukt på min kompis, en hobbyscout, när han plockar fram sin utrustning. Det känns inte som en riktig hobby om den inte kräver saker i metall och slitstarka remmar. Man kan se ett särskilt ljus i hans ögon när han packar väskan för att ge sig av. Det handlar inte om att det finns pengar i pipelinen, vilket brukar få en annan att skina upp. Det här är något helt annat.

Statsvetaren Robert D. Putnam, författare till boken med den talande titeln Bowling Alone (2000), menar att teknologin har individualiserat hobbyutövandet. I stället för att dra ner till bowlinghallen i trupp är dagens medborgare proffsiga singelspelare eller helt enkelt kvar hemma i tv-soffan. Man behöver inte andra när man kan sätta i gång sin alldeles egna favorit på Netflix.

Även om det är roligt att klaga på boomer-generationen (kanske en hobby värd namnet?) kan man inte annat än erkänna att de är bra på att roa sig. Att se på serier uppnår visserligen lika lite som att dansa folkdans, virka dukar eller vad boomers nu gör när de träffas, men de är i varje fall tillsammans.

Mannen i skogen var på så sätt bara halvvägs rätt ute. En hobby bör vara meningslös på precis rätt sätt: icke-instrumentell vad gäller aktiviteten per se men meningsfull i relationerna den skapar. Vi hobbylösa borde gemensamt återfinna vår lekfullhet.

Någon som vill bygga väg?