Den sjuka själens återkomst

Text Vanja Södergren Illustration Gabriella Wedberg


Människan är en fallen varelse, själen är sjuk. Hennes behov av bot och bättring är en evig, ouppnåelig strävan mot den gudomliga fullkomligheten. Ungefär så lyder den kristna berättelsen om människans belägenhet, som trots sin historiskt sett kulturbärande roll i det västerländska samhället kanske klingar främmande i ett modernt, sekulärt öra. Ändå ligger idén oss närmare än vad det kan verka – faktum är att samma tankemönster dyker upp i olika skepnader även i vår sekulära postmodernitet. Skrapar man på ytan finner man narrativ, hos såväl populärpsykologiska självhjälpsgurus som Jordan Peterson, som hos feministiska rörelser, som till sin form är slående lik den kristna »urberättelsen«. 

Berättelsen börjar i Edens lustgård där människan levde innan allt gick snett. Det var där som Adam och Eva förleddes av ormen att äta av äpplet, vilket orsakade det stora fallet. Människan blev självmedveten, fick kunskap om gott och ont, och upptäckte att hon var naken, syndig, kluven och trasig – kort sagt att något gått allvarligt fel. Adam och Eva förvisas av Gud ut ur lustgården och träder samtidigt in i historien, i jordelivets kamp för att återvända till det paradisiska urtillståndet. Utträdet ur lustgården symboliserar hur människan skiljs från en god och harmonisk ordning som därefter behöver återställas och upprättas. Eller annorlunda uttryckt: det är berättelsen om själen som insjuknat och som kräver ett botemedel. Kanske kan hela den kristna traditionen förstås i ljuset av detta fall, med dess olika praktiker och andliga övningar som används för att hjälpa »återställelsen«: askes, bön, bikt och meditation. Hos den gamle kyrkofadern Augustinus är den fallna, syndiga människan och hennes återställelse centralt, och bitvis en smula magstarkt: redan det lilla barnet syndar, som genom sina blinda begär efter mat och närhet söker något annat än det gudomliga goda. Lösningen presenteras som en form av nitisk introspektion där man rannsakar sina begär, handlingar och viljor, för att de ska styras om till att bli ett med Guds vilja. Om fallet lett till en plågsam och skadlig självmedvetenhet, kantas vägen tillbaka till det goda alltså av ökad självkännedom och mer självmedvetenhet – en ny, högre och mer fullständig form av medvetande.


Men även om det kristna syndafallet har (eller åtminstone har haft) en historisk särställning, sträcker sig idén om den sjuka själen längre tillbaka än så. Att det är människans ofullständiga kunskap om sig själv som hindrar henne från att bli »frisk« är central i flera antika traditioner – inte minst i stoicismen, där en bärande tanke är den om själen som ett slags kluster av mer eller mindre allvarliga vanföreställningar som behöver rensas bort för att nå verklig kunskap, eller sanning, om sig själv och det goda. Platon såg sann kunskap som erinran, där lärande blir en form av återvändande till en redan inneboende sanning. Hans idéer baserades på Sokrates syn på sig själv som en sorts barnmorska, som inte lärde ut, utan snarare assisterade födelsen av en kunskap som redan fanns i studenten. Under den romerska antiken introducerade Cicero termen cultura animi, ett slags jordbruksmetafor för kultiverandet av själen, som utgår från själens behov av olika praktiker för att bli frisk och blomstra. Hos dessa olika tänkare finns givetvis stora skillnader, men trots detta framträder en kontinuitet i idén om den sjuka själen och ett sökande efter ett botemedel. Som Sorana Corneanu skriver i Boyle, Locke, and the Early Modern Cultura Animi Tradition: »the Pythagoreans, the Stoics and the Neoplatonists agree with the Christians that man is fallen from an original perfect condition and that he bears the responsibility for his fall.« [1] Det är alltså en idé som, mutatis mutandis (med vederbörliga ändringar) sträcker sig från försokratisk tid in i medeltidens kristna rörelser och – som vi snart ska bli varse – även in i modern och postmodern tid. 

Inom psykoanalysen finner vi en sekulariserad variant av berättelsen om människans fall och själens sjukdom. Här har förloppet psykologiserats och barndomen blivit det harmoniska, paradisiska urtillståndet. Något går snett när människan tar klivet ut i vuxenlivet. Av för henne dolda skäl stöter hon på lidande, problem och sjukdomstillstånd. Till skillnad från dagens dominanta behavioristiska och KBT-relaterade perspektiv drar det psykoanalytiska perspektivet inte en lika skarp gräns mellan sjukt och friskt – i stället antas var och en av oss bära på en varierande grad av själsliga defekter, mer som ett existentiellt faktum än ett akut sjukdomstillstånd som ska kunna botas i en handvändning. Själens sjuklighet, bortsett från dess mest extrema former, ses snarare som allmänmänskligt – vi delar nämligen alla samma omvälvande erfarenhet av att lämna barndomen, och knappast någon kan gå genom uppväxten och vuxenblivandet och komma »oskadd« ut på andra sidan. »Den psykologiska regeln säger oss«, skrev Freuds lärjunge C. G. Jung, »att när en inre situation inte blir medvetandegjord så utspelar den sig i den yttre världen, som ödet«. [2] Han satte därmed fingret på den djuppsykologiska synen på själen som förslavad eller fallen, kanske inte längre av synd som i kristendomen, men alltjämt av hennes brist på medvetenhet och självkännedom, av hennes eget fragmentiserade psyke eller det hon inte ser. Precis som hos Augustinus sker återställelsen genom ökad medvetenhet. Även här måste det till en djup introspektion och självrannsakan, genom ett återvändande till barndomens urscener och smärtsamma episoder, som kan initieras med hjälp av terapeuten och kasta medvetandets frigörande ljus över själens dunkla vrår. 

Den franska filosofen Michel Foucault har påpekat att terapeuterna ersatt prästerskapet och blivit den moderna tidens själasörjare. Men sin skarpsynta kritik mot den institutionaliserade psykologins herravälde och den medföljande makten att döma över sjukt och friskt, vilade hans tänkande trots allt i hög grad på en psykologisk världsbild. Det är svårt att förstå hans resonemang utan begreppet internalisering. Detta fenomen går att koppla samman med den freudianska idén om överjaget som bygger på en tanke om att det finns en del av själen eller psyket som, mer eller mindre medvetet, observerar och blir varse det omgivande samhällets förväntningar och införlivar dem i det egna jaget – internaliserar dem. Från Foucaults tankar om jagets internalisering av den institutionella maktens värderingar är steget inte långt till vår tids populärpolitiska varianter av poststrukturalistisk teori. Inom till exempel feministiska rörelser talas det som bekant ofta om de patriarkala strukturer som vi omedvetet internaliserar och gör till våra egna ideal. Dessa ideal gör själen »sjuk« i den bemärkelsen att de delvis stämplar det som avviker från normen som fel och delvis hindrar oss från att uttrycka och förverkliga våra autentiska jag, den oförstörda essens som antas finnas där någonstans under samhällets alla påtvingade och begränsande normer. Feministiska och andra populärpolitiska rörelser kommer ofta med påbud om en form av självrannsakan som ska göra oss uppmärksamma på de drivkrafter, normer och ideal som internaliserats. Inte bara riktas detta mot offret, utan lika mycket uppmanas maktutövarna till sådant som att »syna sina privilegier«, det vill säga, vända blicken mot sig själva för att få syn på hur de reproducerar hierarkier och maktstrukturer som gynnar den egna gruppen. Återigen kantas återställelsen av ökad medvetenhet och självkännedom. Det är inte för inte som denna och liknande åsiktsströmningar fått epitetet »woke«: det hela går ju ut på att bli vaken, medveten, renad, upplyst.

För att bli bättre måste vi förstå precis hur dåliga vi är.

Ett tredje samtida exempel på denna tänkandets arketyp – människans fall, själens sjuklighet och dess återställelse genom ökad medvetenhet – finner vi hos den populäre och kontroversielle psykologiprofessorn Jordan Peterson, som för ett par år sedan fick ett sällan skådat genomslag med sina Youtubeföreläsningar. Han menar att det på 1960-talet växte fram ett alternativt narrativ som stred mot den tidigare så dominanta idén om den mänskliga själen som sjuk och fallen. Detta gick ut på att lära människor att de inte alls måste sträva mot fullkomlighet, utan att »de duger som de är«. Peterson säger: 

There is this idea that became very popular in the 1960’s, that you’re okay the way you are. […] I think it’s a very bad idea, especially when you’re talking to young people who are lost, and nihilistic, and depressed, and suffering, and aimless, and ideologically possessed, and prematurely cynical. Because they’re not okay the way they are. And if you tell them that they are, well, they think that this is it, that’s life. [3] 

Peterson menar att vi berövats just det narrativ där människan är fallen och livet förstås som en kamp för återställelsen. I ett försök att återupprätta ett sådant narrativ föreslår Peterson småskaliga och högst vardagliga självhjälpstekniker: bädda din säng, sträck på dig, skapa rutiner, sträva efter att göra varje dag lite bättre än gårdagen. Dessa råd är möjligen en aning banala men kan kanske förstås som en strävan mot en sorts klosterliknande, rutinbetonad praktik. Upprepandet av regelbundna dagliga rutiner, som kombineras med introspektion, meditation och självrannsakan, ska förse oss med ett botemedel mot själens korruption och hjälpa återställelsen. Ytterst sett strävar detta mot att återupprätta den gudomliga ordningen för fallet. I Petersons resonemang döljer sig en paradox som kanske kan vara svår att greppa men som i någon mening är själva pudelns kärna: utan en berättelse om den sjuka själen och hur vi kan sträva mot att göra den frisk – blir själen sjuk. Om vi får höra att vi duger som vi är, när vi i själva verket är högst bristfälliga och borde göra allt för att bättra oss, skapas en inre dissonans som riskerar driva oss djupare ned i lidande. För att bli bättre måste vi förstå precis hur dåliga vi är. För att bli friska måste vi erkänna vår sjuklighet, förstå var den kommer ifrån, och varåt vi bör rikta vår strävan för att åter bli, om inte fullkomliga, så åtminstone hela och fungerande.

Så vad innebär då detta mönster som framträtt genom dessa spretiga nedslag i idéhistorien och samtidens tankeströmningar? Kanske kan man se det som variationer på ett ständigt meningsskapande kring människans alltid så påtagliga brister, och att vi behöver en sådan meningsfull berättelse om ett ursprung, en bristfällig nutid och ett högre mål. Som Roland Barthes konstaterade: »under this almost infinite diversity of forms, narrative is present in every age, in every place, in every society; it begins with the very history of mankind and there nowhere is nor has been a people without narrative.« [4] Något som skiljer de moderna berättelserna om själens sjuklighet från de tidigare är möjligen att vi inte får dem serverade med samma självklarhet från en andlig auktoritet. I vår postmoderna, pluralistiska tid tycks det istället stå var och en fritt att välja vilket narrativ som passar henne bäst, även om det åtminstone för egen del är tydligt att vissa berättelser har djupare förankring i tradition och kultur än andra, och att det finns ett vägledande värde i det. Tydligt är i alla fall att vi tycks ha svårt att orientera oss i tillvaron utan en sammanhängande berättelse som förklarar vår ofullkomlighet, erkänner livets plågsamma bristfällighet och vår längtan efter det fullkomliga – oavsett om detta fullkomliga förstås som en gudomlig lustgård, en feministisk jämlikhetsutopi, eller ett psyke i perfekt harmoni. Därför fortsätter vi söka efter den berättelsen, formulera om den igen och igen, om så endast som mer eller mindre bleka kopior av urberättelsen om ett en gång förlorat paradis och den mödosamma vägen tillbaka. 

Noter

  1. Sorana Corneanu, Regimens of the Mind: Boyle, Locke and the Early Modern Cultura Animi Tradition (University of Chicago Press, 2012), 63. 

  2. Carl Gustav Jung, Collected Works of C. G. Jung IX, ii, red. och övers. Gerhard Adler & R.F.C. Hull, m. fl. Andra utgåvan. (Princeton, 1979), 126. Min översättning. 

  3. Jordan B. Peterson, »On Claiming Belief in God: Commentary«, 2019-06-09, video, Youtube, https://www.youtube.com/watch?v=vwKCK5EhibM. 

  4. Roland Barthes, »An Introduction to the Structural Analysis of Narrative«, New Literary History 6 no. 2, On Narratives and Narrative (Winter, 1975), övers. Lionel Duisit: 237.