MOTSTÅNDET ÄR ESSÄISTIKENS ESSENS
»Om du fick äta middag med vem du ville, levande eller död, vem skulle det vara?« Det är en klassisk fråga som används i syfte att roa, där den tillfrågade får fantisera fram ett scenario. Det finns inga rumsliga, tidsliga eller disciplinära gränser att förhålla sig till. I vilken miljö skulle middagen äga rum? Vad skulle vi äta och dricka? Men framför allt: vad förväntar sig den tillfrågade av samtalet? Jag har bjudit in essäisten Emi-Simone Zawall, poeten Gunnar D Hansson och litteraturvetaren Horace Engdahl. Författaren Edouard Louis och skribenten Valerie Kyeyune Backström gör oss sällskap för att samtala om essäistik som kraftfull historieskrivning.
Det är i den avgrund som uppstått mellan konst och vetenskap som essän har sitt berättigande och sin kritiska uppgift. I att vara både och – och ingetdera, varken vetenskap eller konst.« [2]
I Essäismer: Robert Musil och essäns exakta extas beskriver Zawall hur essäistikens fader Michel de Montaigne lär ha uttryckt att essän är ett mellanrum som uppstår ur en »havererad ordning, en förlorad kontroll« [1], och som författaren Robert Musil menade omfattar konst och vetenskap, kreativitet och logik, det personliga och det opersonliga. Jag skulle vilja höra mina middagsgäster tänka högt kring huruvida essäistik – dels i sig självt och dels som ett medel för att skildra gränsområden – är avgrundsdjupt eller skarpt; en frizon eller ockuperat. Speciellt intressant finner jag landparet konst och vetenskap. Den gräns Gunnar D Hansson beskriver som en avgrund i Columbi enkrona – om essän som brygga mellan konst och vetenskap: »Det är i den avgrund som uppstått mellan konst och vetenskap som essän har sitt berättigande och sin kritiska uppgift. I att vara både och – och ingetdera, varken vetenskap eller konst.« [2] Essän är med andra ord inget mellanting; den är varken tvärvetenskaplig, populärvetenskaplig eller kvasivetenskaplig. Den är allt det – och ingetdera.
Fysikens grundforskning delas ofta upp i teoretisk fysik och experimentell, ellerempirisk, fysik. De är inte motsatspar men det finns en gräns som måste överbryggas med det fält som kallas fenomenologi – läran om fenomen. Fenomenologin hjälper oss att förstå hur det teoretiska passar in i det empiriska, det vill säga verkligheten såsom den ter sig för oss, som Immanuel Kants upplysningsfilosofi skulle uttryckt det. Zawall anser, i ovan nämnda essä, att vetenskap och litteratur är »väsensskilda sätt att förhålla sig till verkligheten«. [3] Runt middagsbordet tar vi del av denna tanke och låter den sjunka in samtidigt som förrätten serveras i form av krustader och champagne. Vi har alltså vetenskapen på ena sidan om verkligheten, och konsten på andra, med två broar mellan landområdena:
VETENSKAP — VERKLIGHET — KONST
Om fenomenologin är bron mellan vetenskapen och verkligheten – har vi då en liknande bro mellan verkligheten och konsten? Den där stora verkligheten, som finns där oberoende människan och konsten, som finns på grund av människan och hennes idéer, emotioner, inre väsen, begär, längtan, estetik … Denna bro kanske är själslighet?
Istället för att säga att essän är både konst och vetenskap, och samtidigt varken konst eller vetenskap, så vill jag hellre beskriva essäistikens natur genom att använda broarna som överbryggar vetenskapen och verkligheten, och i sin tur verkligheten och konsten: essäistik är fenomenologi med själslig logik. Zawall menar att essän är »ett ögonblick när människan får en glimt av sin egen inre rymd och den yttre världen på samma gång« [4], och jag håller med: den berättar om verkligheten såsom den kanske inte omedelbart ter sig för oss, men med själslig logik, visioner och djuplodande tankar kan te sig för oss. Essäisten är en vetenkreatör –snarare än både naturvetare och konstnär.
Essän är gränstrakter, eller broarna över dem, men den kräver sin egen form. Den bär på essäistens specifika stilistik, nyfikenhet och subjektivitet. En subjektivitet som förvisso luckras upp, dels av ämnets fenomenologiska objektivitet, och dels av de middagsgäster essäisten väljer att studsa tankarna mot. I Den enskildes form, ur essäsamlingen Ärret efter drömmen, beskriver Horace Engdahl det som att essäisten »lyssnar till sorlet från litteraturens stämmor, men avstår inte från ett personligt och viljemässigt tal« [5]. Essän är alltså diskursiv, associativ, prövande – men inte akademisk. Engdahl skriver: »Snarare än att serveras en färdig teori, tycker sig läsaren ta del av forskarens berättelse om sitt behov av klarhet.« [6] Formen är skrivakten: dess försök, återvändsgränder och eventuella insikter.
Det låter ganska trevligt. Jag har i alla fall en givande middag, väntar ivrigt på huvudrätten och påfyllning i glasen. Och se! Här gör Edouard Louis och Valerie Kyeyune Backström entré lagom till tryffelrisotton. Vad händer om man, som dessa författare, undersöker tematiska gränsområden i essäns form? Louis tematiserar förvandlingens gråzon mellan arbetarklass och medelklass i hans essä Jag berättar historien om min förvandling [7] och Kyeyune Backströms essä 13 teser om vitheten [8] handlar om vithetens skarpa gräns.
När jag läser dem bredvid varandra får jag en förståelse för essäns bredd. Redan i titlarna förstår jag att den ena är mjuk, en historia som berättas – och den andra hård och tetisk i sin framtoning. Även sättet de förankras i dåtiden är olika. Louis frambringar minnen från sitt eget förflutna, medan Kyeyune Backström istället gör distinkta nedslag i kollektiva minnen – historiska detaljer – och förkroppsligar dem: »En gång var du, eller inte du, men dem du kom ifrån, med på en sådan lista över import och export. [...] Mellan ris och tjära: Du.« [9] Citatet exemplifierar tilltalet i 13 teser om vitheten. När Louis skriver fram sitt jag, skriver Kyeyune Backström istället fram ett du. Hon gör det på ett förbluffande sätt: i början förutsätter jag att det är mig hon talar till: »Du vet väl om att vitheten är den plats där kroppen upplöses.« [10] Längre in i läsningen förstår jag att texten inte alls pratar med någon som ingår i vitheten – den kommunicerar med dem som vitheten stänger ute. Det är ett synliggörande av tematiken: hur vitheten inte är vit utan genomskinlig. Essän framställer verkligheten såsom den inte omedelbart ter sig för mig: här tar jag för givet att texten riktar sig till mig såsom allt annat riktar sig till vita – friktionslöst. Perspektivet är också intressant ur en annan vinkel: Kyeyune Backström använder sig inte av det traditionella narrativet att problematisera utanförskapet, utan istället problematiserar hon innanförskapet: »Svartheten är inte en ras, det är en föreställning, det är vithetens egen mörka spegelbild.« [11]
Över pannacotta och ett litet glas Moscato d’Ast förenas Louis och Kyeyune Backström i skildringen av det friktionsfria i att tillhöra vitheten, respektive medelklassen, och fångenskapen det innebär att vara utanför. Louis uttrycker hur han som barn hatade medelklassbarnen i hembyn: »hatade deras kroppar, deras frihet, deras pengar, lättheten med vilken de rörde sig« [12]. I gränsområdet mellan positionerna fri och ockuperad lever historieskrivningen, formuleringsprivilegiet, makten, rädslorna och Kyeyune Backström beskriver hur vita är beredda att dö för att upprätthålla skiljelinjen. Louis utvecklar samma hållning gentemot medelklassen genom att ta in Pierre Bourdieus idéer kring social reproduktion – att det finns ett begär hos individer att bevara våldet så att »var och en förblir på sin plats« [13].
Nu står gästerna i farstun och jag ska snart ta farväl. Det finns bara en sak kvar att säga: om gränslandet utgörs av makt och rädslor, så består den i allra största grad också av kraft och motstånd, som vi fått erfara i Kyeyune Backströms och Louis essäer. Louis skriver: »Att skriva historien om en förändring är att skriva historien om de krafter som mobiliserar mot möjligheten till förändring.« [14] Det är detta som händer när vetenkreatörer problematiserar skiljelinjer i en form mellan vetenskap och konst: motståndet blir starkare, och historieskrivningen mer kraftfull än vad sociologisk fenomenologi eller själslig logik ensamma kan uppbringa.
Noter
[1] Emi-Simone Zawall, Essäismer: Robert Musil och essäns exakta extas, OBS radioessä, 31 aug 2023), hämtad 2024-24-04, https://sverigesradio.se/avsnitt/essaismer-1-robert-musil-och-essans-exakta-extas.
[2] Gunnar D Hansson, »Columbi enkrona – om essän som brygga mellan konst och vetenskap« ur samlingen Konst, kunskap, insikt: Texter om forskning och utvecklingsarbete på det konstnärliga området [redaktör: Torbjörn Lind] (Stockholm: Vetenskapsrådet, 2004), 51.
[3] Zawall, Essäismer: Robert Musil och essäns exakta extas.
[4] Zawall, Essäismer: Robert Musil och essäns exakta extas.
[5] Horace Engdahl, »Den enskildes form« ur samlingen Ärret efter drömmen (Stockholm: Albert Bonniers Förlag, 2009), Storytel e-bok, 231.
[6] Engdahl, Ärret efter drömmen, Storytel e-bok, 218.
[7] Édouard Louis, Jag berättar historien om min förvandling, i översättning av Jenny Högström (Dagens Nyheter, 15 okt 2021).
[8] Valerie Kyeyune Backström, 13 teser om vitheten (OBS radioessä, 12 jun 2020), https://sverigesradio.se/avsnitt/valerie-kyeyune-backstrom-13-teser-om-vitheten (hämtad 24 apr 2024).
[9] Kyeyune Backström, 13 teser om vitheten.
[10] Kyeyune Backström, 13 teser om vitheten.
[11] Kyeyune Backström, 13 teser om vitheten.
[12] Louis, Jag berättar historien om min förvandling.
[13] Louis, Jag berättar historien om min förvandling.
[14] Louis, Jag berättar historien om min förvandling
.