Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
DE BARNLÖSA KVINNORNAS
ICKE-ERFAReNHET
TEXT SOFIA BEL HABIB | ILLUSTRATION MIRA LARSSON
Kvinnor utan barn. Sara Martinsson. 2024. Weyler förlag. 214 s.
»Sedan 30-strecket passerades är jag inte längre en egen, fri individ – utan blott en livmoder på två ben som ska hjärntvättas till en graviditet med hjälp av hårda fakta, lite skäll (›Du kommer att bli en sån där GAMMELNUCKA!‹) – och en nypa skammande.« [1] Så skriver journalisten Elin Börjesson i tidningen Amelia om sin upplevelse av valet att inte skaffa barn.
Frågan om barnlöshet [2] är känslig och mångfacetterad. Att vara barnlös, framför allt som kvinna, väcker fortfarande mycket känslor i samhället. Detta skriver Sara Martinsson om i boken Kvinnor utan barn. Med hjälp av forskning och filosofiska resonemang undersöker hon både den historiska och nutida synen på barnlösa kvinnor, samt gräver i olika orsaker till varför man väljer att skaffa barn eller inte.
Skälen är nog lika många som de individer som är barnlösa. Klimatoro, ont om pengar, uppskjutna graviditetsplaner, partnerlöshet, ingen längtan efter barn. Det blir allt mer accepterat att inte skaffa barn, men faktum kvarstår att den stora majoriteten av alla människor någon gång blir föräldrar. Martinsson skriver att hon har svårt att hitta sin spegel i barnlöshetens mångtydighet. Som själv barnlös väver hon in sina egna tankar och upplevelser av att som 40-årig kvinna avvika från normen. De personliga inslagen är fint sammanflätade med fakta och statistik, något som gör den faktatunga boken enkel att ta till sig.
Under bokens gång tar Martinsson upp mängder av tänkare och perspektiv – detta är den stora styrkan med verket. I antikens Grekland utgick kvinnans värde från hennes reproduktiva förmågor. På 300–400-talet f.Kr. konstaterade läkekonstens fader, Hippokrates, att sjuktillstånd hos kvinnor sannolikt beror på livmodern. En obrukad livmoder kunde börja röra sig i kroppen och utlösa sjukdomar i andra organ. Även Platon ställde sig bakom hypotesen och menade att en kvinna är i fysiskt behov av att bli gravid. En oanvänd livmoder blir förargad och kränkt och kan börja orsaka smärta samt täppa till luftvägar. Redan på 1900-talet f.Kr. i Egypten hade idén om den vandrande livmodern uppkommit, men det var grekerna som kopplade tillståndet till diagnosen hysteri, från det grekiska ordet »hystera« för livmoder. Teorin influerade läkarvetenskapen under hundratals år, fram till så sent som 1800-talet. I början av 1900-talet kom brytpunkten för kvinnans position i västvärlden. Den första vågen av feminism började växa i USA och England, och i Sverige publicerade särartsfeministen Ellen Key banbrytande politiska texter. Enligt Key var moderligheten både kvinnans och samhällets högsta livsform. Kraften hos moderskapet var något som gjorde att samhällen spirade och frodades. Trots att samhällsmoderskapet var kvinnans optimala roll menade inte Key att varje kvinna bör föda barn. Men en barnlös kvinna kommer att svika sitt sanna syfte. Hon kommer förr eller senare märka att hennes innersta väsen inte står i harmoni med hennes liv. [3]
Med hjälp av sociologen Elizabeth Freemans begrepp »krononormativitet« förklarar Martinsson hur vi förhåller oss till tidsmässiga regleringar, vilka är nödvändiga för att förstå hur vi ska leva i ett samhälle. Krononormativet är »ett gemensamt schema som vi alla har kommit överens om kallas för liv«. [4] Att gå på universitet, skaffa en partner, ingå äktenskap och att reproducera sig är exempel på delar ur en krononormativ livslinje i västvärlden. Kvinnor utan barn kan falla utanför tiden, skriver Martinsson. Deras liv kan lätt kännas som ett enda flöde. På äldre dar flyter livet samman när man inte har ett barns milstolpar att binda sig till. Ingen skolstart, ingen konfirmation, ingen studentexamen. Oavsett om en kvinna är lyckligt barnfri, sorgset barnlös eller något däremellan så kan hon inte undkomma den starka barnnormen.
Att gå på universitet, skaffa en partner, ingå äktenskap och att reproducera sig är exempel på delar ur en krononormativ livslinje i västvärlden.
»Man måste, oavsett om man själv har barn eller inte, vara ganska intresserad av barn för att läsa den här boken«, skriver Stina Pettersson i sin recension av Kvinnor utan barn i Dagens Arena. [5] Det stämmer inte. Boken avhandlar politiska aspekter, såsom Gunnar och Alva Myrdals skrift Kris i befolkningsfrågan från 1934, som uppmuntrade svenskarna till att skaffa fler barn för att säkerställa bättre levnadsvillkor – något som Martinsson menar har påverkat dagens debatter på högerkanten om att värna om kärnfamiljen. Även sociala aspekter diskuteras, som influencermammornas skildringar av ett liv där barn, karriär, glamour och status kombineras, och bryter mot idén att en kvinna med barn inte kan satsa på karriären. Dessutom tar Martinsson upp det kulturella idealet om att moderskapet är ett sätt för kvinnan att förverkliga sig själv i senmoderniteten. Det blir en garanti för att hon tillgodogör sig livets fulla potential. När framåtrörelsen är så stark i samhället blir det viktigt för individen att »hänga med«. Vi vill äga så många nya och berikande händelser som möjligt, världen är till för att bli vår. Boken handlar helt enkelt om mycket mer än bara barn och bör också tilltala de som har ett intresse för historia, idéhistoria och politik.
Men ibland tar Martinsson upp resonemang som jag uppfattar som märkliga. Ett exempel är när hon skriver om den vedertagna föreställningen att människan har en biologisk drivkraft till att föröka sig för att hålla människosläktet vid liv, något som enligt Martinssons efterforskningar inte verkar stämma. Studierna pekar snarare på att människan har en sexuell drift och att reproduktion har varit ett mer eller mindre oundvikligt resultat av detta under många årtusenden. En stor del av forskningen i boken tyder på att barnlängtan troligtvis är en kulturell och social konstruktion. Ett argument är att »[s]permie- och äggdonatorer saknas i tillräcklig mängd på svenska fertilitetskliniker, eftersom människor saknar förmågan att rent biologiskt längta efter barn«. [6] Skulle människan ha en biologisk längtan skulle alltså fler donera ägg och sperma, just på grund av den inbyggda driften till att sprida gener vidare. Att barnlängtan skulle vara en konstruktion är inte något jag säger emot. Jag tycker däremot att argumentet faller platt: innefattar inte biologisk längtan också att man vill ta hand om sina barn? Inte att man endast vill sprida sina gener vidare utan att få vara nära avkomman? Ett annat argument är att om barnlängtan är en instinkt borde alla människor besitta den. Men är inte människan en rationell varelse som kan stå emot sina instinkter? Jag saknar en nyansering av detta, och hade önskat ett mer kritiskt förhållningssätt kring argumenten om de biologiska faktorer som rör reproduktion. I en artikel från Expressen som Martinsson refererar till nämner evolutionsbiologen Jessica Abbott att det är möjligt att en människa kan »ha ärvt gener för högre fertilitet eller större barnlängtan«, [7] vilket inte är något som tas upp i boken. Ytterligare aspekter från artikeln, som Martinsson inte nämner, är att hjärnan förändras hos blivande mammor för att förbereda dem inför omhändertagandet av barnet, och att föräldrar, oavsett kön eller biologisk koppling till barnet, kan frisätta oxytocin i närheten av sitt barn. [8]
Mot slutet rör sig Martinsson i ett existentiellt perspektiv av barnlöshet och hittar till kärnan av senmodernitetens problematiska syn på barnlösa kvinnor.
Bortsett från dessa inslag är boken nyanserad och skarp. Mot slutet rör sig Martinsson i ett existentiellt perspektiv av barnlöshet och hittar till kärnan av senmodernitetens problematiska syn på barnlösa kvinnor. För en barnlös kvinna kan det eventuella tomrummet hon känner eka extra högt. Martinsson skriver: »En obrukad livmoder, en icke-familj. Hålrummen förstärker smärtan, får den att ljuda långt längre än bara över våra små, tomma lägenheter. [...] Man är ett ovälkommet inslag i harmonin.« [9] Oavsett anledningarna bakom barnlösheten så förenas kvinnorna i ett levnadssätt som ligger utanför normen. Kvinnor utan barn erbjuder en tröst för utanförskapet. Boken är ett steg i rätt riktning för ett bredare narrativ, där barnlösa kvinnor kan få leva i symbios med resten av samhället.
[2] Sara Martinsson har valt att genomgående använda sig av begreppet »barnlös« och inte »barnfri« i boken för att neutralisera begreppet barnlöshet. Ordet »barnlös« används om människor utan barn och har inte att göra med personens känslor inför sin barnlöshet. I min text har jag valt att göra detsamma. Sara Martinsson, »113. Kvinnor utan barn. Gäst: Sara Martinsson«, podcasten Barnfrihet av Frida Walström och Malou Winter, 10 januari, 2024, ljud, 9:53, https://open.spotify.com/episode/2f6rpR82Zkw9YpWAaBntbX?si=45ccd1ed288e406f.
[3] Key själv förblev ogift och barnlös. Sara Martinsson, Kvinnor utan barn (Stockholm: Weyler Förlag, 2024), 21.
