Psykoanalys

Upprepning som kur

TEXT WILMA SÖDERSTRÖM | ILLUSTRATION HELENA BERGENDAHL

Min psykoanalytikers kontor doftar antikvariat 
Böcker och människoöden på hög 
Vi patienter delar hans öron och samma språk 
Vågor av ord som rullar över mina läppar, slår emot bokhyllan och sköljer över det böjda nackstödet på divanen 
Mina ord likt vågornas gång 
Naturens cykler 
Vatten som alltid återvänder till land

Såhär två år in i analysen har jag funderat mycket på vad upprepningen av min egen livsberättelse spelat för roll i min resa mot att lära mig att leva. Psykoanalytisk praktik ändrar ingenting i ens liv, den kommer inte med pekpinnar kring hur man bör leva och erbjuder inte heller så kallade verktyg i form av andningsövningar eller mantran. Det den gör är att bjuda in till en upprepning av ens historia, genom att ge två alerta öron som lyssnar och ett rum där språket får flyta fritt. 

 Det har förvånat mig hur många gånger jag tycks ha talat om precis samma sak, hur långsam och utdragen processen varit, hur extremt ineffektivt det måste te sig för den experimentellt skolade. »Är ni inte klara snart?« lyder frågan, som om livet vore en rad av händelser man kan placera på led, packa upp, beta av och sedan lämna bakom sig. Och det är kanske inte så konstigt att uppfattningen om terapi ser ut så; vi lever i en tid där böcker om psykologi har placerats bredvid självutveckling på Akademibokhandelns bokhyllor och den implicita uppmaningen är att man ska framåt. Man ska läka, man ska gå vidare, man ska lämna det gamla bakom sig. Även jag var präglad av kulturen, innan jag började i psykoanalys hade jag en bitter fördom att psykoanalys endast var en jävla massa ältande, något fruktlöst och smärtsamt. 

Det är endast genom upprepningen som förändringen sker.

Jag kan nu, två år in i behandling, konstatera att psykoanalys faktiskt är en jävla massa ältande, men till skillnad från vad jag trodde är det långt från fruktlöst. För det är i berättandet, och framför allt i återberättandet, som behandlingen sker. Ens inre narrativ består inte av livshändelserna per se, utan snarare av rekonstruktioner och omtolkningar av dessa händelser som omformas i en evighet beroende på vilken kontext vi yttrar dem i.[1] Det är endast genom upprepningen som förändringen sker. Man talar den till liv. Psykoanalysen ändrar inte vad du varit med om, men den ändrar förhållningssättet genom att möjliggöra att man får stifta bekantskap med hela sin historia och förstå att det är en själv som formar den genom språket vi talar. Genom upprepningen skapas något nytt, genom språkets förmåga att vara samma men byta innebörd kan vi klä en berättelse i nya ord eller i samma ord med ny mening. Vi kan finna ett exempel i det ord som för många ofta upprepas genom livet: »mamma«. Ordet är något av det första vi yttrar, ett ord vars fonem är närmast för tungan, men det ändrar även betydelse med tiden. 

 »Ma-ma« 

Två stavelser för ett barn som tvingas inse att barn och mor är två varelser.

»Mamma« 

Två stavelser som blir ett ord, likt barnet tvingas förstå att även det blir en enhet endast genom att vara två när det ser sig i spegeln; jag är här, men jag tittar också på mig själv. 

Ordet upprepas tiotusentals gånger under barnets första år, och med tiden införlivas det, tack vare upprepningarna, in i ett språk genom vilket barnet etablerar kontakt med sin omvärld. 

»Mamma« blir ett ord som trängs med andra i ett växande vokabulär, och med tiden blir ordet inte bara namnet på modern, utan får en symbolisk betydelse genom språket. Det står för bröstet, trygghet och tröst, agerar motsats till fadern, den som klyver dyaden, och abstraheras till någonting heligt inom religionen. »Mamma« går från att vara ett ljud, till att bli ett ord, och slutligen till en idé, och det är genom upprepningar som detta sker. 

Jag slås av barnslig glädje när jag finner de rätta orden att klä mina känslor i, eller av fullständig skräck i de stunder jag tvingas se idén som befann sig dold bakom mina ord. Genom att återkomma till ämnen och tankar, genom att upprepa sin berättelse finner man en möjlighet att betrakta den. Likt var gång man betraktar sig i spegeln och finner förändring, i den monotona upprepningen om morgnarna. Vardagsritualen av att borsta hår, klämma finnar, pudra näsan. Att smörja kinder torra av vinterluft, eller lägga solskydd på rödbrända axlar är vad som för en genom säsongerna. 

Upprepningen av ritualer varje årstid, där man i annalkande vårsol tvingas inse att ansiktet är samma men skrattrynkorna är nya. Det är ofta i skiftet av årstiderna som det sker, då man i vårljuset ser att fräknarna som pryder kinden nu har sällskap av rynkor, eller att den tidigare så klara blicken är tung av insikt. Det är jag i spegeln, ett jag som varit och ett som kommer att bli. Jag är här, men jag har också en dåtid i form av rynkor och fräknar. Hur spegelbilden bidrar till insikten om ens vara kommer sig just av upprepningen. Genom att upprepa handlingen finner jag något nytt.

Vi bör kanske erkänna för oss själva att vägen framåt innebär att besöka det förflutna, att återvända för att vattna de frön som finns i gammal jord och sedan med tiden plocka deras frukt.

Att bearbeta ett trauma är därför inte att lämna det bakom sig, utan snarare att genom upprepning börja bära det med sig, att väva in det i de tusentals handlingar och ord som konstituerar ens vara. Från något främmande och borttappat till en del av ens historia, ens dag och ens liv. På en divan radar jag upp och kastar om mina minnen, klär dem i ord, skapar nytt liv av fragment. Varje tisdag, varje fredag, samma divan. Samma ord men ny mening genom att återvända och upprepa. Detta tvärtemot ett samhälle vars kultur uppmanar till en konstant utveckling. I vår strävan framåt riskerar vi en falsk aktivitet,[2] där vi genom att vara i konstant rörelse hindrar verklig förändring, likt politikern som talar i ett för att undvika att behöva svara på frågor, eller vandraren som i sin ovilja att stanna och fråga efter vägen går vilse. Vi bör kanske erkänna för oss själva att vägen framåt innebär att besöka det förflutna, att återvända för att vattna de frön som finns i gammal jord och sedan med tiden plocka deras frukt.  

Att gå i psykoanalys handlar därför i slutändan inte så mycket om att tala som om att lyssna. Att lyssna till sig själv, sin historia och sin inre monolog, att låta sig själv bli uppmärksam på att det som varit kan omstruktureras, att erbjuda en karta över den inre världen, något att navigera efter under livets gång. En plats att återvända till. »Vi får avsluta där«, säger min psykolog alltid i slutet på våra samtal. Det viktiga är ordet »där«, för det ger oss något att återkomma till. Det markerar en plats vi kommer att besöka. »Där« är inte vad vi går vidare ifrån, »där« är dit vi återkommer.

NOTER

[1]  Lynn Davidman, Becoming un-orthodox: Stories of ex hasidic jews (Oxford university press, 2015), 207

[2]Slavoj Žižek, Om Lacan (Tankekraft förlag, 2016), 20