Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Återupprepningens dygd och originalitetens ideal
TEXT NIKE STOLPE WIKSTRÖM | ILLUSTRATION EMMA ÅBERG
Originalitet är en av vår tids främsta akademiska dygder. Redan på kandidatnivå förväntas studenter »att på ett […] självständigt sätt genom egen forskning och analys lämna ett konkret bidrag till ett forskningsfält« och »producera ny kunskap« – det ska finnas »originalitet i uppsatsen«.Att originalitet värderas så högt är ett modernt fenomen. Ofta dateras detta till 1700-talet, med utvecklingstankens etablering, eller så lyfts tänkare som Edward Young eller Immanuel Kant. Young skrev år 1759 en essä, Conjectures on Original Composition, där han argumenterar för att sanna konstnärer skapar ex nihilo snarare än att efterlikna föregångare. Kant i sin tur framhöll (särskilt i Kritik der Urteilskraft, 1790) geniet som en tänkare av exemplarisk originalitet vars nytänkande antänds som en gnistrande blixt av inspiration. Kunskapsproduktionen under den här perioden var däremot inte i närheten så besatt av originalitet som vår kultur idag. Man oroade sig i början av 1700-talet för skadliga »noviteter« i filosofinoch fortfarande under slutet av seklet – i Sverige en bra bit in i 1800-talet – hade man en medeltida disputationsform som gick ut på att utföra ett bra försvar. Studenten skulle, istället för att driva sin egen tes och lägga fram ett originellt forskningsbidrag, försvara en text som professorn författat. Försvaret utfördes offentligt och helt och hållet på latin. Ibland dikterade professorn innehållet till studenten som skrev ned det, ibland fick studenten rentav en färdig text eller ett utkast på svenska och fick då översätta det till latin. På det här viset uppvisade studenten sin mentala flexibilitet och förmåga att anpassa sig till formella disputationsregler – egenskaper som då var viktigare för en akademisk grad än att vara nytänkande. Det fanns ingen enighet om att dissertationerna skulle presentera nya rön och resultat. Denna disputationsform accepterades vid svenska universitet fram till 1852.
Betoningen på originalitet har alltså inte alltid varit så viktig för kunskapsprocessen som den är för oss idag – och på många håll i världen är det fortfarande inte det. Den brittiske filosofihistorikern Julian Baggini återberättar i en anekdot från en internationell filosofikonferens i Indienatt det inte var innehållet som drabbade honom, utan de radikalt annorlunda vägar till sanning och insikt som accepterades:
At the IPC [Indian Philosophical Congress], the talks were more demonstrations of the erudition of the speaker, whose main job appeared to be to represent a traditional school of philosophy. As one of the invited speakers put it, »Here, the thinker is not important, but wisdom is important.«
Baggini förundras över att på en konferens för högutbildade akademiker få höra en buddhist framföra buddhistiska budskap som till och med han, »who knew little about Buddhism«, kände igen: Om vi lever med ett gott hjärta, goda ord och goda handlingar kommer livet att bli gott. Att denna presentation mottagit en lysande recension tycks i hans öron vara lika anmärkningsvärt.
Konferensen fortskred på ett liknande sätt: en jainist framförde en lovsång till jainmunken Aacharya Tulasi, ett par talare förespråkade Advaita Vedānta, en annan Saiva Siddhānta, Gandhi hyllades som filosof, politiker, helgon och en förebild för en moraliskt bättre värld och så vidare. Efter varje föreläsning sammanfattade ordföranden och berömde någon kombination av talarens vältalighet, tydlighet, lärdom och djupsinnighet. Inga frågor togs upp – målet var inte debatt utan vidareförmedling.
One foreign speaker complained to me that most so-called philosophy in India today is reporting, not thinking. Ironically, even he gave a lecture endowed in the name of his teacher, whom he only praised.
Något mer nyanserad övergår Baggini till att kontextualisera detta: i indisk filosofi har tänkandet ofta beskrivits i termer av seende snarare än enbart resonerande, vilket antyds av begreppet darśana, som både betyder filosofi och att se. Att förstå världen är här inte enbart en intellektuell övning utan en direkt erfarenhet – sākṣāt-kāra – av verkligheten genom ānvīkṣikī som är ett betraktande snarare än ett slutledande, ett sätt att skärpa perceptionen snarare än att systematisera den. Detta ideal, att se verkligheten för vad den är, ställer inte krav på originalitet utan klar insikt.
De olika skolorna inom den indiska filosofin lägger emfas på olika pramāṇa (kunskapskällor) som de anser är giltiga.Olika skolor tolkar och förhåller sig till pramāṇa på sitt eget sätt, menBaggini presenterar sex kärnor som de antingen förkastar eller bejakar: pratyakṣa (perception), anumāna (slutledning), upamāna (jämförelse och analogi), arthāpatti (postulation, härledning från omständigheter), anupalabdhi (icke-perception, negativt/kognitivt bevis) och śabda (ord, vittnesmål från pålitliga auktoriteter). Bland dessa är anumāna, slutledning – en kunskapskälla som det västerländska kunskapsparadigmet accepterar – nästan lika vanligt förekommande som pratyakṣa, perception. Det visar att denna erfarenhetsbaserade väg till insikt är en lika integrerad del av den indiska filosofiska traditionen som logiskt resonemang. Baggini beskriver pratyakṣa som nära förbundet med śabda. Den antika filosofiska texten Nyāya Sūtra definierar śabda »as the instructive assertion of a reliable person«. De två fungerar oftast som en samverkande enhet, där vi förväntas tro på ṛṣis (ungefär »de stora skådarnas«) vittnesmål eftersom de hade en enastående förmåga att uppfatta verkligheten sådan den är. På detta sätt kan buddhistiska läror eller Advaita Vedānta presenteras på en filosofikonferens; de heliga texterna betraktas som giltiga kunskapskällor eftersom de springer ur en giltig kunskapskälla: ṛṣis perception.
Liksom det finns skillnad mellan vår kultur i samtiden och hur den har sett ut i fråga om kunskapsbildning historiskt sett, ser epistemologiska traditioner mycket olika ut runt om i världen idag. Att återupprepa stora mästares förmågor och kunskaper utan att hänfalla åt platt återupprepning var ett stort tema för renässansfilosofer i Europa, vars tankar har gjort stort avtryck på europeisk idéhistoria. Om den italienske renässansfilologen Lorenzo Valla kan det låta: »Någon originell tänkare var han inte, men hans syntetisering av logiska och retoriska lärdomar ur olika källor föreföll många erbjuda det sanna humanistiska alternativet till Aristoteles.« Upprepning har uppenbarligen varit av minst lika stort värde för idé- och lärdomsskapande som originalitet.
Behöver vi, i vår kultur idag, vara så rädda för upprepning? När den franske filosofen Gilles Deleuze diskuterar repetition vecklar ett resonemang om upprepningens differentiering ut sig. En upprepning är aldrig identisk med det som det som föregått, varje repetition skapar en skillnad – en nyans, en förändring, en öppning mot något annat. Utsagan, föremålet, förändras inte med nödvändighet, men däremot kontexten: »Repetition changes nothing in the object repeated, but does change something in the mind which contemplates it.«Just genom att vi repeterar på nya sätt – i nya sammanhang, med andra betoningar – uppstår fruktbara variationer. Repetition kan således också innebära en förnyelse. Genom att kontexten förflyttas kan ny mening återföras på samma begrepp. En återupprepning blir till något nytt.
Jag tror därför inte att vi behöver vara rädda för återupprepningen. Snarare borde vi frukta slagsidan av originalitetens ideal. Gör inte vår kulturs överbetoning på originalitet oss trånsjuka efter nyhetens behag? Med sentensen »nytt är alltid bättre« riskerar mycket värdefullt att gå förlorat. Ligger det inte något förföriskt i den indiske talarens uttryck »Here, the thinker is not important, but wisdom is important«? Filosofi är trots allt kärleken till visdomen.
Det vore vackert om det gick att betrakta de forum där återupprepningen får lov att ta rum – allt från en fördjupad beskrivning av forskningsläget och metastudien, till kulturartikeln och blogginlägget – som en möjlighet att få vidareförmedla de insikter författaren har tagit med sig från de jättar och vättar som gått före. Att insiktsfullt återberätta vilken kunskap de vidareförmedlat är en konst. Imitation av det som har betraktas som stor konsteller vetenskap har, trots allt, även i europeisk historia varit vägen till att själv kunna framföra något exceptionellt bra och bidra till kunskapsbildning. Att återge, att återupprepa, på ett sätt som blir betydelsefullt för samtiden är en vacker konstart.
[2] Kurt Johannesson, »Renässans och barock –
två diskutabla begrepp«, i Mimesis förvandlingar: Tradition och
förnyelse i renässansens och barockens litteratur, red. Hans-Erik
Johannesson (Stockholm: Atlantis, 2002), 15–28.
[3]Ex nihilo (ungefär
»ur intet«, reds. anm.) syftar på skapelse utan föregående materia – en central
idé inom teologin med vidare filosofiska implikationer.
[4] Kants syn på efterföljande, efterliknande,
reproduktion och plagiat i relation till geniet är intressant och går att
fördjupa sig igenom Martin Gammons »›Exemplary Originality‹:
Kant on Genius and Imitation« i Journal of the History of Philosophy 35,
nr 4 (oktober 1997): 563–592. Johns Hopkins University Press. DOI: https://doi.org/10.1353/hph.1997.0076.
[5] Bo Lindberg, Disputation, dissertation,
avhandling: historien om en genre (Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie
och Antikvitets Akademien, 2022), 186–187.
[9]
Julian Baggini, How the World Thinks: A Global History of Philosophy (London:
Granta Books, 2018), kap. 1, Apple Books.
[10]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[11]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[12]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[13]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[14]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[15] Anders Cullhed, »Originalitet och
imitation i renässanspoetiken«, i Mimesis förvandlingar: Tradition
och förnyelse i renässansens och barockens litteratur, red. Hans-Erik
Johannesson (Stockholm: Atlantis, 2002), 91–99.
[16] Svante Nordin, Filosofins historia: Det
västerländska förnuftets äventyr från Thales till postmodernismen, 4:e
uppl. (Lund:
Studentlitteratur, 2017), 232.
[17]
Gilles Deleuze, Difference and Repetition, övers. Paul Patton
(London: The Athlone Press, 1994).
[18]
Deleuze, Difference and Repetition, 70.
[19]
Baggini, How the World Thinks, kap. 1.
[20] Johannesson, »Renässans och barock – två
diskutabla begrepp«, 15–28.
