Terrorist, revolutionär eller frihetskämpe

Text Sophie Homer | Illustration David Sundström

Kan man läsa in terrorism i litterära verk som inte är explicit terroristiska? Vad kan det finnas för motiv bakom att kategorisera våldshandlingar som terrorism eller inte terrorism? Begreppet är ökänt svårt att definiera. Termer som terrorism, rebelluppror, och gerillakrig sammanblandas ofta. Terrorismforskaren Richard Jackson föreslår följande »minimalt grundläggande« akademiska definition:

Terrorism is violence or its threat intended as a symbolically communicative act in which the direct victims of the action are instrumentalized as a means to creating a psychological effect of intimidation and fear in a target audience for a political objective«.[1]

Terrorism inbegriper alltså våldshandlingar där avsikten med våldet är att kommunicera ett budskap. De direkta våldsoffren används därmed som verktyg för att instifta skräck i målgruppen och därmed uppnå ett politiskt mål. Biggles och den svarte rövaren (1953) ingår i serien på omkring 100 titlar om stridspiloten James Bigglesworth av W. E. Johns. På svenska har romanen givits ut två gånger; första gången 1953 i översättning av Birger Hultstrand, och sedan i en nyöversättning år 1973.[2] I denna essä refererar citat i löpande text till utgåvan från 1953, om inte annat anges. 

I romanen får Biggles, flygande detektiv vid Scotland Yard, i uppdrag att lokalisera och neutralisera en ny terroristorganisation på den afrikanska kontinenten. Biggles uppdragsgivare, General Raymond, förklarar att ledaren kallar sig Cetezulu, eller »Svarta Elefanten, Afrikas Herre« (s. 6) och att han vill utropa sig till diktator över området. Cetezulus grupp misshandlar och mördar främst andra afrikaner som arbetar på europeiska plantager och stjäl deras boskap, som blir valuta för organisationen. Samtidigt värvar Cetezulu fler medlemmar till sin kamp. Detta medför att gårdarna förlorar sin arbetskraft och har svårt att producera de kolonialvaror som Europa skriker efter. När våldet eskalerar så att även vita européer dör, måste det koloniala styret rycka in. Biggles får i uppdrag att stoppa de svarta urinvånarnas försök till revolution och självstyre, under svepskälet att kontinenten måste räddas från en ny diktator. I romanens upplösning avslöjas Cetezulu som en vanlig brottsling, som gömmer sig bakom politiska pretentioner för att utvidga sin egen olagliga verksamhet: tjuvjakt och elfenbenshandel.

Att karaktären Cetezulu, den Svarta Elefanten, ägnar sig åt kommunikation av ett särskilt, politiskt budskap, syns bland annat genom den bild han skapar och upprätthåller. General Raymond berättar:

Lägg märke till namnet – Cetezulu. Det är säkert hemmagjort och en sammanslagning av namnen på två av Afrikas mest ryktbara svarta krigare. Cetewayo och Dinizulu [sic]. Det sägs att Cetezulu påstår sig vara ättling till den store zulukungen Charca [sic]. Det är känt att han har lagt sig till med de gamla zulukrigarnas utrustning – leopardskinn, strutsfjädrar och allt det där. (s. 7)

Med namnvalet har denna fiktiva terrorist gjort flera saker som är typiska för verklighetens terrorister. För att stärka sin profil gör han anspråk på gamla anor och arv, vilket stärker hans rätt till området. Cetewayo och Dinuzulu är två verkliga Zulukungar, kända från anglo-zulukriget under det sena 1800-talet. Citatet belyser också att skapandet av en image, med tillhörande igenkännbara attiraljer, är viktigt för terroristens mål att instifta skräck: »Det värsta är att bara namnet Svarta Elefanten är nog för att sprida skräck och panik« (s. 10).

Man skulle kunna argumentera för att Cetezulus handlingar inte räknas som terrorism...

Dessutom kan ett namn, och tillhörande regalier som spelar på ett visst anspråk, skänka legitimitet åt den politiska saken. I alla möten med Cetezulu beskrivs konsekvent att han har på sig en huvudbonad av strutsplymer, ett kännetecken för zulukungar. Massaien Mishu, Biggles guide, förklarar varför få som lever i de härjade områdena sätter sig emot Cetezulu och hans våldsamma regim:

Du måste komma ihåg, bwana, att denne man säger till alla, att han snart ska bli kung över Afrika […] De tror att det är sant. Och när han en dag blir kung, då kommer han att döda alla, som inte har hjälpt kungen« (s. 27).

Till och med den koloniala sympatisören Biggles kan medge att det Mishu säger är »ett sunt sätt att resonera« (s. 27). Att utmåla sig som rättmätig kung över området inger både legitimitet och auktoritet till Cetezulus sak.

Man skulle kunna argumentera för att Cetezulus handlingar inte räknas som terrorism, eftersom våldet inte verkar syfta till att väcka publicitet och spridning av den politiska sakfrågan, utan istället beskrivs ge direkt vinst i form av gruppens tjuveri. Jackson menar dock att terrorismens kommunikativa aspekt ej får förväxlas med publicitet:

When an individual is kidnapped and then forcibly ›disappeared‹, returned following torture or their corpse left mutilated in a public place, local observers know exactly who the intended audience is, what the message is intended to convey and who has sent it«.[3]

Cetezulus våld fungerar på samma sätt. De utifrån sett urskillningslösa morden är i själva verket strategiskt genomtänkta. De kommunicerar ett meddelande – »du kan vara näst på tur« – till den avsedda målgruppen, nämligen arbetarna på europeiska plantager. 

I förlängningen gör terroristernas aktivitet det svårt för de europeiska bosättarna, även om dessa inte är de främsta måltavlorna. Men, som Biggles överordnade General Raymond också berättar, är kolonialiseringsprojektet helt avhängigt arbetskraften som urinvånarna bidrar med. När våldet hotar dem, finns det inget som de vita herrarna kan sätta till: »Alla rancher, kaffeplantager och så vidare är fullkomligt beroende av sina svarta arbetare. Bara någon nämner Svarta Elefanten, försvinner n*****na som agnar för vinden. Den vite farmaren blir lämnad ensam« (mina asterisker).[4] Det nedsättande ordet förstärker kolonialherrarnas avfärdande attityd gentemot lokalbefolkningen som de samtidigt är beroende av att hålla i förtryck – en attityd som här personifieras i General Raymond. 

...gå med i kampen mot kolonisatörerna, eller drabbas av konsekvenserna.

Cetezulus terror syftar till ett politiskt mål: att visa på kolonialismens paradox genom att avslöja kolonialherrarnas svaghet och beroendeställning. Att Cetezulu dessutom mördar vita och inte döljer det, kommunicerar en orädsla inför kolonialmaktens repressalier. Denna utmaning av britternas koloniala intressen måste stoppas, innan Cetezulu avslöjar hur svag deras position i området egentligen är: »Får han hålla på som nu har han snart en hel liten armé bakom sig, och då blir situationen ännu allvarsammare« (s. 17). De svarta afrikanerna får absolut inte ges tillfälle att samla och organisera sig till en grupp stor nog att utmana kolonisatörerna, som är få till antalet trots större vapenmakt.

Även i urinvånarnas byar river Cetezulus våld igenom, med budskapet gå med i kampanjen eller drabbas av konsekvenserna: »En del stammar har vägrat att samarbeta med honom, men deras byar har blivit brända och boskapen stulen. […] Ingen kan klandra dem för att de tjänar Svarta Elefanten hellre än utsätter sig för säker död« (s. 10). Effekten är, berättar General Raymond, att »alla, både svarta och vita, går på spänn och undrar om de kanske ska bli hans offer nästa gång« (s. 9). Översättningen från 1973 förtydligar dessutom genom att Generalen tillägger i samma passage »[r]en terror, alltså.«[5] Således kan man se att Cetezulus aktiviteter uppfyller Jacksons definition av terrorism. Våldet mot de direkta offren instrumentaliseras för att kommunicera ett budskap med ett politiskt mål, nämligen: gå med i kampen mot kolonisatörerna, eller drabbas av konsekvenserna.

Romanens utgivningsår 1953 var en svår tid för det brittiska imperiet. Inom global terrorforskning kallas perioden 1920–1960 ofta den antikoloniala vågen, efter den »bärande energin« bakom majoriteten av tidens terroristattentat.[6] Den antikoloniala vågen har sin början i Versaillesfreden vid första världskrigets slut. Fördraget skulle sätta principen om nationellt självbestämmande i verket, för att bryta upp den besegrade kolonialmakten Kejsardömet Tyskland, men denna innebar snart problem för ententens koloniala anspråk.[7] Händelser under andra världskriget destabiliserade det brittiska imperiet ytterligare genom att avslöja kolonialherrarnas hyckleri å ena sidan och svaghet å den andra.[8] Efter detta upplevde Storbritannien konstanta oroligheter i sina kolonier, protektorat och mandatområden.[9] Flera nationalstater, exempelvis Israel och Irland, blev självständiga tack vare terroristkampanjer. I kolonin Kenya i Afrika började 1952 en blodig kampanj som fick namnet Maumau-upproret eller »the Kenyan emergency«.[10] Biggles och den svarte rövaren är alltså skriven, utgiven och läst i en tid präglad av antikoloniala självständighetsrörelser som ofta nyttjade våld och terrorism som en del av kampen.

W. E. Johns verkar onekligen inspirerad av det samtida Maumau-upproret. Dock avfärdar han genom narrativet alla paralleller mellan sin fiktiva terrorists aktiviteter och verklighetens frihetsrörelser, genom att frånta Cetezulu alla verkliga politiska ambitioner om ett självstyre utan kolonisatörer, och istället utmåla honom som en vanlig tjuv och opportunist. Det kan finnas flera motiv bakom Johns val av narrativ vinkling. Exempelvis fanns det ekonomiska incitament att kalla oroligheterna i de brittiska kolonierna för undantagstillstånd (›emergencies‹) istället för inbördeskrig eller revolt. Vid en ›emergency‹, fortsätter exempelvis vanliga försäkringar att gälla – medan sådana förbindelser avslutas vid ett inbördeskrig. 

Litteratur och läsning spelar en avgörande roll i barnets politiska fostran och utveckling...

Ett annat motiv skulle kunna vara att övertyga hemmaopinionen om behovet av brittisk intervention i kolonierna. Skönlitteratur, film och kultur bidrar till att forma hur vi uppfattar världen och definierar kategorier såsom terrorism: »narratives of violent action can – depending in part on whether actions are interpreted as terrorism or racism or colonialism – recenter or decenter viewers’ political and moral understandings of both the past and the contemporary world.«[11] Ett narrativ, med dess val av perspektiv, fokalisering och berättarröst, inbegriper alltid en viss implicit tolkning av det porträtterade våldet. Denna implicita tolkningsram är synnerligen viktig i fallet med Biggles, med tanke på den auktoritära position som författare av barn- och ungdomslitteratur har gentemot sina läsare. Litteratur och läsning spelar en avgörande roll i barnets politiska fostran och utveckling, menar en ny antologi i ämnet. Författarna pekar på att barnlitteratur, beroende på författarens och utgivarens ideologiska utgångspunkter, »could be used to justify the suppression of certain parts of the native population […] to bolster one’s own prosperity.«[12] Eftersom Johns skriver i en specifik historisk kontext – ett krackelerande imperium, ansatt från många håll – måste man förstå hans romaner som inlägg i diskursen. Med tanke på de avsedda läsarna – ungdomar – är det intressant att undersöka hur mediet och narrativet samverkar för att skapa en viss tolkningsram för historiska händelser.

Eftersom berättandet i Biggles och den svarte rövaren uteslutande är från de vita britternas perspektiv och riktad till en vit läsekrets, får läsaren ingen egentlig bild av Cetezulus politiska mål eller ideologi, mer än General Raymonds kommentar, »[d]et är n****r förstås, och han lockar dem med utsikten till ett svart välde i Afrika. Afrika åt afrikanerna!« (s. 10, mina asterisker). General Raymond är välbekant och älskad från tidigare romaner i serien; karaktären har en auktoritet och ställning som läsaren inte ifrågasätter. Hans bruk av det nedsättande skällsordet i kombination med den ironiska invokationen av ett politiskt slagord (Afrika åt afrikanerna!), avfärdar effektivt en läsares sympatier med Cetezulu och föreställningen att denne kan ha ett legitimt politisk anspråk.

Däremot avslöjar narrativet mycket om imperiemaktens förhållningssätt till sina kolonier. Det uttryckliga problemet med Cetezulu och hans verksamhet ter sig först vara att han strävar efter att bli enväldig diktator: »Diktatur, det har ju blivit som en smitta. Världen är full med folk, som tror att de är födda till att härska över först sitt eget land, så en världsdel och slutligen hela jorden. Och nu har vi en svart man, som fått sjukan« (s. 7). Tidigt i expositionen visar det sig dock att det inte är statsskicket som är problemet, utan just pretendentens hudfärg. General Raymond förtydligar: »det måste bli ett slut på det här, innan fler svarta ställer sig till boven eller följer hans exempel. […] Varje land med besittningar i Afrika har samma trevliga problem att brottas med« (s. 11). Det stora hotet är alltså inte det om våld under Cetezulus framtida regim; hotet är att kolonisatörernas intressen i Afrika motarbetas. 

Redan från romanens början trycks det därför på att terroristen stiliserar sig och låtsas vara något han inte är (en zulukung som vill återställa Afrikas autonomi). General Raymond ifrågasätter Cetezulus uttalade ambition att styra ett självständigt Afrika: »Han kanske bara påstår det för att skyla över sin bovaktighet och göra intryck på enfaldiga infödingar« (s. 7–8). Generalen tror inte själv på Cetezulus politiska pretentioner, utan anser snarare att han är en ›vanlig‹ brottsling som använder antikoloniala uttryck som täckmantel. I romanens slutscener blir Cetezulu avslöjad: »han tycktes inte vara så värst majestätisk längre. Hans strutsplymer hade hasat ner på ryggen, och det syntes på hans uppträdande att han hade smittats av den allmänna paniken« (s. 156). Alla kungliga pretentioner avslöjas, och än värre (för de avsedda läsarna, brittiska ungdomar) visar sig Cetezulu vara en fegis.

Romanens avslutande ord avfärdar för gott Cetezulus politiska betydelse: »Mycket mer är inte att tillägga. När den man, som utgav sig för att vara Afrikas svarte härskare, nu var död och hans överlevande anhängare tillfångatagna, upphörde snart den skräckstämning som gripit omkring sig i de härjade områdena. Snart var alltsammans glömt« (s. 160, min emfas). Cetezulu glöms snabbt bort när status quo återinförs. Hela idén om ett afrikanskt självstyre undermineras till en vanlig brottslings fantasiprodukt – en täckmantel för en skurk som är ute efter att sko sig på tjuvjakt och elfenben. Biggles seger över Cetezulu, och avslöjandet av honom som brottsling, ramar in de samtida händelserna i kolonierna som i behov av brittiskt paternalistiskt styre.

Vi är idag vana vid tanken att det kan vara fördelaktigt för staten och ordningsmakten att benämna samhällets oönskade som terrorister. Men det kan finnas lika starka orsaker till att inte benämna någon som terrorist, utan istället som vanlig kriminell eller dylikt. Ett sådant nedspelande av terroristverksamhet ses i W. E. Johns roman om Biggles. På ett liknande sätt som den brittiska regeringen undvek att kalla upproren i kolonierna under 1920–60 för inbördeskrig eller revolt och istället utlysa undantagstillstånd, spelar romanen ner Cetezulus betydelse som terrorist, revolutionär eller frihetskämpe. Det kan också vara ett sätt att blidka hemmapubliken. Opinionen på hemmaplan kunde vara avgörande för att behålla makten i kolonierna. Genom att ta ifrån Cetezulu alla legitima politiska ambitioner, och istället avslöja honom som småkriminell, förstärks intrycket av att europeiska kolonisatörer finns för att hålla ordning i Afrika och skydda invånarna där från opportunistiska brottslingar. De tolkningsramar som Johns roman erbjuder sina läsare omstöper de samtida händelserna i Storbritanniens sönderfallande imperium från legitima frihetskamper till oväsentliga, isolerade, brottsliga händelser.

Noter

Jag vill rikta ett stort tack till Mats Fridlund på GU för inspiration i valet av material och värdefulla synpunkter på tidigare yttringar av det som skulle bli denna essä.

1. Richard Jackson, »In defence of ›terrorism‹: finding a way through a forest of misconceptions,« Behavioural Sciences of Terrorism and Political Aggression 3, nr 2, (2011), 123.

2. W. E. Johns, Biggles och den svarte rövaren [Biggles and the Black Raider, 1953], övers. Birger Hultstrand (Stockholm: Alb. Bonniers, 1953); Johns, Biggles och den svarte rövaren, övers. Klara Erikson (Falun: B. Wahlströms, 1973).

3. Jackson, »In defence of ›terrorism‹«, 121.

4. Johns, Biggles och den svarte rövaren, övers. Birger Hultstrand (Stockholm: Alb. Bonniers, 1953), 10. Att censurera bort (och endast antyda om) ett enstaka ord är ett sätt att demonstrera ett citats verkliga innehåll utan att för den skull skriva ut ordet. Det är ett sätt att redogöra för citatets ursprungliga innehåll utan att reproducera det. Därför används asterisker här och även på ett ställe till i min text – för att vara källan trogen utan att återge det starkt nedsättande ord som den innehåller.

5. Johns, Biggles och den svarte rövaren, övers. Klara Erikson (1973), 9.

6. David Rapoport, »The four waves of modern terrorism« i Attacking terrorism: elements of a grand strategy, red. Audrey Kurth Cronin & James M. Ludes (Washington: Georgetown University Press, 2004), 46–73.

7. Rapoport, »The four waves of modern terrorism«, 53.

8. Bruce Hoffman, Inside Terrorism 3 utg. (New York: Columbia University Press, 2017), 46–47.

9. Protektorat: ett område som delvis avstår självbestämmande för att ta emot skydd av den styrande nationen. Mandatområde: ett område som förvaltas av en annan nation med målet att förbereda för självstyre.

10. Benjamin Grob-Fitzgibbon, »13: Britain’s small wars. The empire strikes back, 1952–68« i The Routledge history of terrorism, red. Randall D. Law (London & New York: Routledge, 2015), 193.

11. J. David Slocum, »Introduction« i Terrorism, media, liberation (New Brunswick: Rutgers University Press, 2005), 24, kursivering i original.

12. Bettina Kümmerling-Meibauer & Farriba Schulz, »Introduction« i Political changes and transformations in twentieth and twenty-first century children’s literature, red. Kümmerling-Meibauer & Schulz (Heidelberg: Universitätsverlag Winter, 2023), 11, 10.