Att göra Naturen Rätt

TEXT: NICKLAS TÖRNSTEN | ILLUSTRATION: HEDVIG DILLNER

Människans relation till naturen är den filosofiska och politiska fråga som sammanfattar klimatkrisen vi idag lever i. Frågan om samhällsutvecklingen i förhållande till dess klimatpåverkan problematiserar en människocentrerad framstegsoptimism som kulminerat under 1900-talet och aktualiserar behovet av en ny holistisk världsåskådning – en postantropocentrisk världsbild som kan ge en balanserande röst åt den natur som omger och villkorar människans existens. Hur kan vi komma undan denna självcentrerade världsåskådning? Är det tid att vi talar om naturens rätt eller är det något redan i frågan om just rättigheter som leder oss fel?

Så sent som i oktober 2021 röstade FN:s råd för mänskliga rättigheter för ytterligare en artikel som yrkar på varje människas rätt till »trygg, ren, hälsosam och hållbar miljö. « [1] Dock är det fortfarande tal om en mänsklig rätt, en ren miljö för människans skull. I Rights of Nature, Rights of Animals beskriver Kristen Stilt miljölagar som en antropocentrisk konstitution som på många sätt kan kopplas till den nyetablerade mänskliga rättigheten till hälsosam miljö. [2] Det handlar om rent vatten och ren luft, biologisk mångfald som en förutsättning för exempelvis medicin och tillgång till födoämnen – hållbarhet som utformas utifrån primärt mänskliga behov. Under sådana lagar ryms ofta, menar Stilt, även ett visst skydd för utrotningshotade djur, ett värn mot förlusten av sårbar flora och fauna. Detta för en bevarad naturlig mångfald, då utslagna element i ett kretslopp kan innebära svåröverskådliga skador på helheten; skador som i slutändan också påverkar människan. Dock har dessa miljölagar på många håll bedömts undermåliga och tandlösa när de ställts mot andra intressen, såsom ekonomiska, varför ett bredare holistiskt perspektiv fortsatt har efterfrågats. 

Enligt Stilt poängterar djurrättslagar istället livets okränkbarhet, det juridiska skyddet av alla levande ting, oavsett särskilda hot och nytta för människan. Det antropocentriska perspektivet är mindre närvarande, men Stilt problematiserar etableringen av juridiska djurrättslagar då dessa alltid formuleras som en fortsatt mänsklig rättighet till djurskydd – alltså inte ett juridiskt skydd för djuren i sig utan för människans rätt till en bevarad mångfald. [3] Huruvida dessa mänskliga rättigheter innebär någon konkret förändring för djurens rätt lämnar hon osagt.

På olika håll i världen har det holistiska perspektivet försökt implementeras i det moderna samhället genom lagstiftning som talar om specifikt naturens rätt, eller till och med genom att behandla naturliga element som just juridiska subjekt. I artikeln Ett rättighetsperspektiv på naturskydd påpekar ekologen Guillaume Chapron och juristen Yaffa Epstein samma otillräcklighet som Stilt; hur miljölagar kringgås och att frågor om naturskydd också enligt deras forskning oftast blir sekundära när de ställs mot bevarad ekonomisk tillväxt. [4] Det är till och med vedertagen praxis för många miljölagar att innehålla undantag som säkerställer just ekonomisk stabilitet. För att naturskyddet enligt miljölagarna oinskränkt ska kunna upprätthållas kräver det därmed sina företrädare, och av dessa krävs resurser och inflytande för att det ekologiska perspektivet ska få genomslag. 

» Är det tid att vi talar om naturens rätt eller är det något redan
i frågan om just rättigheter som leder oss fel? «

Idén om naturen som ett juridiskt subjekt, eller delar av den som sådana, har vuxit fram först under senare tid. I västvärlden spåras den av Chapron och Epstein tillbaka till 1972, till juristen Christopher Stones artikel Should trees have standing? Stone yrkade på att rättigheter skulle ges naturen som vore den en juridisk person – en ståndpunkt som fick bäring med det förlorade målet samma år där en miljöorganisation i Sierra Nevada sökte men misslyckades stoppa byggandet av en skidanläggning i Mineral King Valley. [5] Åklagarsidan kunde där lätt peka på naturförstörelse till följd av bygget, men det var varken naturen eller berget i sig som var den kärande parten i rättsfallet utan den specifika miljöorganisation som förgäves sökte föra dess talan. Berget var inte ett juridiskt subjekt. Sedan dess har det uppstått flera fall där naturen faktiskt har erhållit detta skydd; under 2000-talet har Bolivia gett naturen konstitutionella rättigheter för att motverka nämnda rättslöshet, glaciärerna Gangotri och Yamanotri i Indien betraktas numera juridiskt som levande entiteter och 2017 fick Whanganuifloden i Nya Zeeland status som en egen juridisk person. [6]

I Sveriges Radios program Filosofiska Rummet diskuterades 2018 just den nyzeeländska lagstiftningen som ämnade säkerställa flodens agens i förhållande till människan och värna dess självständighet och självbestämmande. [7] I programmet möttes perspektiv från olika discipliner genom ekologen Pella Larsdotter Thiel, filosofen Magnus Jiborn och juristen Visa Kurki. De tre var eniga om att det hedersamma motivet bakom lagstiftningen var en önskan om ett paradigmskifte, det förändrade perspektiv som skulle kunna tvinga människan att betrakta sin omvärld och naturen på ett nytt jämlikt sätt. Större oenighet uppstod i den kritiska reflektionen kring de lagstadgade rättigheterna i sig. Jiborn och Kurki lyfte frågor som det antropomorfa [8] i att tala om floden som en individ med egna intressen och egen vilja, skillnaden mellan djurs rätt och naturens rätt och vilken agens vi kan ge åt ett fenomen som i sin grund är ett relativt abstrakt ting: en fåra i jorden med förbipasserande vatten. Vad skulle juridiska rättigheter och rättslig agens av detta slag göra för skillnad som inte rådande naturskyddslagar rår på? Larsdotter Thiel framhöll ändå det juridiska subjektskapandets funktion som en vision om en förnyad relation till naturen, den nödvändiga upptakten till ett paradigmskifte som kan tvinga människan till en helt annan förståelse och ett mer holistiskt tänkande. När Jiborn sedan diskuterade rättigheter baserade på intressen hos exempelvis företag och organisationer – betraktade som juridiska subjekt i sin kollektiva form – så missade han tillfället att betrakta floden som ett enskilt ekosystem eller biotop. [9] Då inte enbart i sin egenskap som vattenflöde utan inräknat de växter, djur och kretslopp som är beroende av dess fortsatta varande. Ett ekosystem eller en biotop är en naturlig organisation, eller ett naturens företag om man så vill, och det går kanske lättare att se att en sådan organisation har tydliga egna intressen – såsom fortsatt existens och, om någon, en mycket långsam förändring. Skulle flodens rätt kunna sägas vara rätten för ett särskilt ekosystem? I så fall kommer vi nog ett steg närmare ett juridiskt subjekt som vi vetenskapligt och juridiskt skulle kunna ställa oss bakom.

» Men hörsammar vi idén om juridiska rättigheter för åtskilda
ting i naturen, såsom en flod eller ett träd, förstärker vi kanske
också föreställningen om den vetenskap liga separationen. «

Måste det vara tal om naturens rättigheter för att människan ska hörsamma kallet? Varför kan vi inte tala om demokratiska och ekologiska skyldigheter? Stilt lyfter att ekocentriska eller biocentriska perspektiv inte är särdeles utbredda, men att de alla rör sig kring frågan om just rättigheter hos planeten. [10] Ett skydd och en omvårdnad av naturens och tidens gång. Samtidigt menar jag att ett holistiskt och mindre antropocentriskt perspektiv lika mycket kan antyda ett förbud. Ett förbud som innebär en mänsklig skyldighet att inte bruka våld, inte kontrollera eller utarma jorden och ett ansvar att hålla efter, reparera och vårda den. Här kanske diskursens utformning snarare är en fråga om människans kognitiva disposition. Vi agerar hellre på en rättighet att vårda än en skyldighet att vara varsam, likt barn som inte uppmärksammar ordet »inte« i »du får inte« och instinktivt rör sig mot det förbjudna. Det är inte ett lika stort hot mot vår agens att åberopa givna rättigheter som att rätta oss efter givna förbud. 

» Ett förbud som innebär en mänsklig skyldighet att inte bruka våld, inte kontroll era eller utarma jorden och ett ansvar att hålla efter, reparera och vårda den. «

Vad är det då för skyldigheter, om vi ska hålla oss borta från tal om förbud, som vi har i relation till den natur vi brukar? Robin Wall Kimmerer beskriver i Braiding Sweetgrass: Indigenous Wisdom, Scientific Knowledge and the Teachings of Plants sitt inträde i den västerländska vetenskapens avförtrollning – hur det mekaniserande och objektifierande perspektivet hos »riktig forskning« krävde en distansering från hennes arv från den amerikanska ursprungsbefolkningen och den relation till naturen hon växt upp med. [11] Hon skriver om växter som lärare och följeslagare, men också om ett ömsesidigt ansvar: ömsesidiga skyldigheter i en holistisk relation.

        Min naturliga böjelse var att se relationer, att söka de trådar som förbinder världen, att förena istället för att separera. Men vetenskapen är rigorös när det gäller att skilja observatören från den observerade, och den observerade från observatören. [12]

Det vetenskapliga närmandet behöver vara objektivt, det behöver separera och urskilja för att kunna definiera skillnader och olikheter i behov, vad som orsakar skada på en växt men inte på en annan och vilka djur som tjänar på ett beslut och vilka som tar skada. Wall Kimmerers bok står heller inte i polemik med den västerländska vetenskapstraditionen – hon söker kompletterande perspektiv som kan vara en jämvikt till den vetenskapliga forskningen. Hon vill lyfta andra kunskapstraditioner som kan belysa det relationella och holistiska istället för det individuella och artåtskilda. Kanske behöver dessa kompletterande perspektiv få en något förhöjd vikt nu när människans klimatpåverkan visat sig vara så katastrofalt stor. Men hörsammar vi idén om juridiska rättigheter för åtskilda ting i naturen, såsom en flod eller ett träd, förstärker vi kanske också föreställningen om den vetenskapliga separationen. Vi delar då upp naturen i individer efter mänsklig förebild och söker oss allt längre bort ifrån den samhörighet som kanske är den väsentliga stommen i en holistisk världsbild. 

Rättigheter är en mänsklig produkt och skilda rättigheter kan utgöra underlag för intressekonflikter såsom en skogs utbredning på bekostnad av en äng. [13] Utifrån detta skulle naturens rätt kunna innebära underlag för att mänskliga konflikter appliceras på naturen, och den vägen vill vi nog inte gå. Thomas Malm, docent i socialantropologi och professor i humanekologi har tillsammans med Per Bauhn, professor i praktisk filosofi, motsatt sig den juridiska antropomorfen av naturen och dess beståndsdelar. De beskriver det som »det agentiella felslutet« där jorden och klimatet med dess vitt skilda element tillskrivs en agens och ett målmedvetet handlande som i själva verket är en projektion av människors egna avsikter, hur goda dessa intentioner än är. [14] Intentionerna, menar Malm och Bauhn, är att översätta vårt förhållningssätt och de lagstadgade rättigheter som kan åtnjutas människor emellan till en hållbar relation gentemot natur och miljö. I frågan om just juridiska rättigheter beskrivs detta som en »begreppslig voodoo«. [15] Ett besjälande av naturen, en animistisk föreställning om moder jord, som trots sin tillskrivna agens i ett juridiskt system ändå kommer att underställas förmyndare: talespersoner som väntas kunna ge mänsklig röst åt den kärande faunan och floran eller det hotade klimatet. Liksom ängens konflikterande intressen med de av skogens, eller vargens intressen i förhållande till renens och renägarens, är det fiktiva agentskapet som en juridisk personifiering av naturen innebär inte ett sätt att undkomma det mänskliga perspektivet utan ett felslut som binder oss än hårdare till det. [16] Människans lagar bör därför inte appliceras på naturen.

I sin bok närmar sig Wall Kimmerer personifieringen av djur och natur utan att inordna dem i en mänsklig konstruktion av rättigheter; de ges agens men det är i relationen den aktualiseras och inte i dess egennytta. [17] Personifieringen är språklig, metaforisk, för att visa på den emotionella delen av vårt jämlika förhållande till naturen. Den problematiserar den moderniserade och profitfokuserade industri som vuxit fram ur det moderna västerländska samhället och kontrasterar den mot vad Wall Kimmerer genomgående refererar till som den hedervärda eller hedrande skörden (the honorable harvest). [18] En på samma gång varsam som tacksam relation till den natur som brukas, ett fokus som särskilt belyser skillnaden mellan den amerikanska urbefolkningens modifiering av plantan för att passa landet och industrialiseringens tyglande och korrigering av landet för att omvänt passa den oförändrade grödan. 

Här tänker jag osökt på Andrev Waldens fantasifulla krönika om människans relation till vete. Hur föreställningen om vår domesticering av vetet egentligen skulle kunna ses omvänt, som att vetet domesticerade oss i sin vilja att spridas, och detta med oerhörd framgång på bekostnad av andra ekosystem genom människans tillämpning av monokulturer. [19] Är det resultatet av en grödas vilja såsom den diskuterades i Filosofiska Rummet – dess rätt baserad på dess intressen? [20] För i så fall vet inte den enskilda växten eller den enskilda floden bättre när det kommer till det holistiska än den enskilda människan, för såsom Wall Kimmerer beskriver det är mångfalden i naturen alltid att föredra framför dominans av enskilda arter. [21] Individen – om så en mänsklig sådan eller en urskild bit av naturen – har sin individuella riktning och sin egennytta att ombesörja. Holismen är oavlåtligt relationell och går därmed utöver det särskilda. Den bortser inte från individens intressen men den överskrider dem.

Polykulturer, där inte en ensam gröda premieras utan mångfalden, gynnar fler och är dessutom bättre rustade att möta sjukdomar och hålla kretsloppen stabila för alla inblandade. Är vi redan slavar under en agens hos särskilt utvalda delar av kretsloppet, särskilda element som givits större rätt än andra på grund av dess nytta för människan? Vari ligger då det holistiska i att inordna naturen i ett juridiskt system, annat än att tonvikt läggs vid en antropocentrisk konstruktion av konflikterande viljor i stället för ett av naturen själv ordnat samberoende? Om alla har rätt så har kanske ingen rätt, men om ingen har rätt har kanske alla rätt; djur och natur likväl som människor.

 » ... som att vetet domesticerade oss i sin vilja att spridas ...«

Det hedervärda i den hedervärda skörden ligger enligt Wall Kimmerer i det relationella, i den djupt rotade känslan av samhörighet med naturen och att se den egna rollen i förbundet med allt levande, växtbaserat som animaliskt. Det är inte fråga om att individualisera, det är frågan om att identifiera relationen. Inte att göra avbön inför en simulerad agens hos enskilda ting utan att förstå hur en växelverkan mellan allt levande är till nytta för alla. Wall Kimmerer exemplifierar med vad som hos ursprungsbefolkningen kallas de tre systrarna: majs, bönor och squash. Majsen erbjuder bönrankan stöd att klättra medan squashen håller undan ogräs och bevarar jorden fuktig där den breder ut sig kring de bägges fötter. Vad bönan tillför till relationen är sin förmåga att binda kväve och på så viss förädla jorden för alla de inblandade. [22] Ingenting av detta sker enligt en överenskommelse, ingenting av det behöver förstås som en medveten handling från endera plantan. Det finns därmed inget behov att tillskriva någon särskild agens i fenomenet.

Av alla de visa lärare som kommit in i mitt liv, är ingen mer vältalig än dessa, som ordlöst i blad och ranka förkroppsligar kunskapen om relation. Ensam är en böna bara en ranka, squash ett överdimensionerat blad. Först när de står tillsammans med majs uppstår en helhet som övergår individen. [23]

Här finner vi nog det perspektiv vi behöver för att kunna axla holistiskt ansvar och gemensamma skyldigheter. Naturens rätt, inte nödvändigtvis utifrån ett juridiskt subjektskapande men med en viss antropomorf av natur och djur, skulle kunna aktualiseras i den relationella förståelsen och i medkänslan liksom människor tenderar att också värna om varandras rätt. Den mellanmänskliga medkänslan kan ses som en förlängning av det självbevarande, för om rätten fråntas någon annan hotas konceptet om den egna. Det kan låta cyniskt, men behöver inte vara det. För att känna medkänsla, att känna med någon eller något, behöver vi kunna relatera det: relatera någon annans förlust till föreställningen om vår egen. Det fungerar utifrån ett intellektuellt och rationellt perspektiv, men särskilt väl om vi tillåter det att också vara emotionellt. Genom att emotionellt förankra oss relationellt i naturen vinner vi såväl medkänsla som samhörighet, inte bara en intellektuellt moralisk förnöjsamhet. Jag kan känna nöjd och tillfreds vid köp av en klimatsmart, ekologisk och närodlad produkt, men jag skulle kunna känna mig som en trogen vän om jag också tillät mig. En del i ett sammanhang i vilket jag inte bara vårdar utan i gengäld vårdas och inkluderas.

Jag håller med Pella Larsdotter Thiel från Filosofiska Rummet om att ett paradigmskifte behövs. Jag kan också hålla med om att den juridiska agensen som givits exempelvis Whanganuifloden innebär en diskursiv kullerbytta vi kanske behöver för att börja korrigera den antropocentriska världsbilden. Men på sikt är det kanske inte genom att utöka idén om rättigheter som vi finner lösningen, utan genom att lägga tonvikten vid relationella skyldigheter. En deklaration om de mänskliga skyldigheterna mot naturen som juridiskt skulle kunna binda individer, företag och nationer till en givande och vårdande relation till omvärlden där vad vi kan utvinna aldrig blir viktigare än vad vi kan ge tillbaka. En avindividualiserad världsåskådning som skulle kunna vara till gagn också för människan.

Noter:

1. Svenska FN-förbundet, Ren miljö – en mänsklig rättighet, (2021-10-14), https://fn.se/aktuellt/ovriga-nyheter/ren-miljo-en-mansklig-rattighet/ (Hämtad 2024-01-11).

2. Stilt, Kristen, »Rights of Nature, Rights of Animals«, Harvard Law Review, 2021-03-20, https://harvardlawreview.org/forum/vol-134/rights-of-nature-rights-of-animals/ (Hämtad 2024-01-11).

3. Stilt, »Rights of Nature, Rights of Animals«, 6:e stycket.

4. Chapron, Guillaume & Epstein, Yaffa, »Ett rättighetsperspektiv på naturskydd«, Biodiverse: från centrum för biologisk mångfald, nr. 1 (2019), 4, 6.

5. Chapron & Epstein, »Ett rättighetsperspektiv på naturskydd«, 4.

6. Chapron & Epstein, »Ett rättighetsperspektiv på naturskydd«, 5.

7. Filosofiska Rummet, Att ge naturen rätt, Sveriges Radio, 2018-06-03,  https://sverigesradio.se/avsnitt/1084330 (Hämtad 2024-01-11).

8. Antropomorfism: en sammansatt term av grekiskans ord för människa (antrōpos) och form (morphē), som innebär ett förmänskligande av ickemänskliga ting.

9. Filosofiska Rummet, Att ge naturen rätt (14 minuter in).

10. Stilt, »Rights of Nature, Rights of Animals«, 8:e stycket.

11. Kimmerer, Robin Wall, Braiding Sweetgrass: Indigenous Wisdom, Scientific Knowledge and the Teachings of Plants, (London: Penguin Books Ltd, 2020), 42.

12. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 42. Citat: »My natural inclination was to see relationships, to seek the threads that connect the world, to join instead of divide. But science is rigorous in separating the observer from the observed, and the observed from the observer.« Min översättning till svenska.

13. Filosofiska Rummet, Att ge naturen rätt, (35 minuter in).

14. Bauhn, Per & Malm, Thomas, »Kan något vara bra för klimatet?« Tidskriften SANS (Fri Tanke Förlag, 2021-05-31), 6:e stycket. https://fritanke.se/sans/2021-nr-3/kan-nagot-vara-bra-for-klimatet/ (Hämtad 2024-01-11).

15. Bauhn & Malm, »Kan något vara bra för klimatet?«, 4:e stycket.

16. Bauhn & Malm, »Kan något vara bra för klimatet?«, 19:e stycket.

17. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 183–184. 

18. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 138.

19. Walden, Andrev, »Känner du harmonin i bilden av slaven som smeker sin herres kön?«, Dagens Nyheter, (2021-05-24). https://www.dn.se/ledare/andrev-walden-kanner-du-harmonin-i-bilden-av-slaven-som-smeker-sin-herres-kon/ (Hämtad 2024-01-11)

20. Filosofiska Rummet, Att ge naturen rätt, (11 minuter in).

21. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 139.

22. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 133–134

23. Kimmerer, Braiding Sweetgrass, 140. Citat: »Of all the wise teachers who have come into my life, none are more eloquent than these, who wordlessly in leaf and vine embody the knowledge of relationship. Alone, a bean is just a vine, squash an oversize leaf. Only when standing together with corn does a whole emerge which transcends the individual.« Min översättning till Svenska.