Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
När en val dör öppnas ett nytt ekosystem i havsdjupet. Olika vattenlevande organismer samlas för att få ta del av den nedsjunkna kroppen. De plankton, som nyss riskerade att sugas in bakom valens barder, livnär sig nu på dess kött. Sådant är livets kretslopp.
Jag vet en val, som havet ännu väntar på att få ta tillbaka. Det är den malmska valen.
En gång ett dibarn, ty valar räknas numera till däggdjuren, och inte som förr till fiskarna. Ser vi en strandad valkalv lida hugg och slag vet vi att dess moder ännu ropar ur djupen, även om vibrationerna inte förmår passera gränsen mellan vatten och luft. Vi vet att dess moder gråter likt Kristi moder, även om hennes tårar löses upp och försvinner i det lika salta havet.
Detta visste August Wilhelm Malm, när han begrät det djur som kämpade för sitt liv på klippan. Samtidigt var det inte bara sorg han kände. Där fanns också hänförelse. Valen förkroppsligade allt det som andra inte förstod. När han talade om de jättelika ödlevarelser som en gång befolkat jordens yta ryckte åhörarna ointresserat på axlarna. De hade inte fantasi nog att föreställa sig de svindlande årmiljoner som förflutit innan människan fanns till, och de fantastiska vidunder som då vandrade på jorden. Hur storslaget var det då inte att varelser långt större än urtidens skräcködlor ännu befolkade havsdjupen.
August Wilhelm stod ensam i blåsten. Han gick sin egen väg. Lite brydde han sig om människor som gjorde sig lustiga på hans bekostnad. Han menade att endast de mäktigaste av kungar höll sig med gycklare som fritt skämtade om deras lyten. Universitetens strikta zoologer påpekade ofta olämpligheten i att han, som inte hade någon formell examen, gav namn åt de snäckor han hittade. Men de tidiga pionjärerna, de som beträdde nya stigar och som bar den efterkommande vetenskapen på sina axlar, underkastade sig aldrig något så trivialt som en formell examen. Han tänkte på Diogenes och Theofrastos och de joniska naturfilosoferna. Likt dem ville August Wilhelm inte gå i lära hos någon mänsklig mästare. Han följde ingen annan lärare än naturen själv.
Man sa att han var slarvig i sitt artbestämmande. Men hade inte den nya utvecklingsläran gjort artgränserna till något i grunden godtyckligt? Hade inte vetenskapsmännen själva bevisat att Gud inte skapat jordens livsformer i ordnade kategorier, utan att nya arter uppstod genom förändringar så blygsamma att det kunde ta tusentals generationer innan någon förändring ens var urskiljbar för det mänskliga ögat? Om livet var statt i ständig omvandling, och skiftade i takt med att naturens krafter sökte nya vägar, vad gjorde det då om han namngav dessa skiftande former efter det han i stunden kände?
Naturens krafter – för honom var det inte endast en metafor för att göra utvecklingslärans mekanismer begripliga för gemene man. Andra forskare fick hävda hur mycket de ville att organismernas förtjusande anpassningar var en konsekvens av kall nödvändighet, och att den som förstod denna rakt löpande kedja av orsak och verkan inte längre behövde ta till någon mystisk kraft för att förklara den mångfald man såg. Men anledningen till att August Wilhelm inte var beredd att lägga bort sin tro på naturens mystik var inte ett tomrum i hans förklaringsmodell. Nej, anledningen var rent empirisk. Han såg dessa krafter i rörelse vart han än vände blicken, och han kände deras genklang i sitt inre. De krälande krypen, trädens strävande pelare, svamparnas underjordiska mycel – allting talade till honom. Så även valen, där den kämpade för sitt liv på klippan. Denna livets reinkarnation i en form så kolossal att endast havet klarade att bära den.
Han visste att valen måste dö. När människan väl hade fått syn på den gick det inte att låta den gå tillbaka ner i djupet. Allt som var osynligt, eller dväljdes bland skuggorna, var människan tvungen att rikta sitt ljus mot. Så fort fiskarpojkarna fått syn på valen var dess öde beseglat. Det var valens öde, och människans. August Wilhelm ville inget hellre än att bemästra detta vidunder. Bevara det för all framtid och visa upp det för världen. Visst ligger det en sorg i att inte kunna låta det en gång dolda förbli dolt. Men det är människans sorg, och hon bär den stolt som ett smycke.
Valen hamnade i August Wilhelms ägo. Eller, den tillföll museet där han var intendent. Han såg det i alla fall som sin uppgift att namnge fyndet. Han var övertygad om att hans val tillhörde en av vetenskapen tidigare okänd art. Ett främmande släkte vars söner och döttrar aldrig tidigare strandat på människans kust. Han namngav den nya arten efter sin hustru Carolina, men namnet blev aldrig erkänt av vetenskapen. Professorerna som undersökte djuret konstaterade att fyndet inte gav dem något nytt att lägga till den allt längre listan över jordens arter. Det rörde sig nämligen om en vanlig blåval som ännu inte nått sin fulla mognad. En Balaenoptera musculus, som redan fått sin latinska beteckning av Carl von Linné ett drygt sekel tidigare. Som enskild individ gick den i alla fall till historien som den malmska valen.
August Wilhelm följde med spänning hur valen bogserades av pråmar till verkstaden. Den var nu hans att skydda och bevara. Han tog rollen som den stränge tillsynsmannen, gick varv efter varv och mätte den enorma kroppen, för att sedan ge instruktioner till slaktardrängarna som satts att stycka den. Den skulle hissas och fraktas och flås. Ett helt maskineri hade satts i rörelse, och han gjorde sitt yttersta för att manövrera det, hela tiden med hjärtat i halsgropen. Det tunga köttet ville inte låta sig huggas rakt. Det lösa skinnet ville inte låta sig fästas på träramen, utan gled och vred sig som om det väldiga djuret ännu levde och sökte återta sin frihet. Men han manade alla inblandade att försöka lite till, lite hårdare. Att ge upp nu vore ett dubbelt svek mot valen. Aldrig skulle den få simma med sina gelikar igen. Det minsta han kunde göra var att säkra den en plats i människans ljus.
Till sist hörde han hammarens slag. Hud, metall och trä, så som det måste ha låtit vid Kristi korsfästelse. Men om Kristus var ett försoningsoffer, till vem offrades då valen? Knappt hade han hunnit andas ut förrän han på nytt greps av ängslan. Valolja anses lika värdefull som guld, och valarnas avkomma brukar kallas kalvar. Var det inte en guldkalv han skapat? En sådan som det törstande folket började tillbe i öknen i väntan på att Moses skulle komma ner från Sinai. En skenbild, ett beläte, ett hån mot det högstas princip, den gud han från början sökt beveka.
Orkestern spelade upp till dans. Människan hade krossat sitt sista bud, det som band henne till naturens stränga villkor. Och valen, en gång formad efter havets linjer, var full av bultar och sömmar, gångjärn och hydrauliska pumpar. Ett urverk, ett fartyg, en ohygglig maskin.
Han sänkte huvudet. Maskinernas gud var mäktigare än människan och hennes vilja. Han hade velat bevara valen i gränslös natur. I stället hade han givit den som näring åt en av de strängaste bland avgudar. Han önskade att han kunnat ta ner den från sin ram, och ge den tillbaka till havsdjupet. Men med avgudar gäller regeln: bytt är bytt.
August Wilhelm Malm lät sig slukas som Jona, och satte sig i valen att fundera. Ödet hade valt ut honom till att utföra ett smutsigt dåd. Ändå vek han inte från sin tro på att den högsta guden var god och stod över alla avgudar, hur stora brännoffer man än råkade tillägna dem.
Jag vet en val, som havet aldrig kommer att ta tillbaka, hur högt vågorna än slår. Havsströmmarnas plankton får hitta andra döda valar att livnära sig på, och andra levande valar åt vilka de kan offra sig själva som föda. Dess kropp är uppspänd på träramar som en trumma eller en tavla, och dess inre är inrett med dynor och mjuk textil. Museer har kämpat om den för att vinna prestige, skolklasser har samlats kring den, och många äldre göteborgare minns från sin barndom kaféet i valens buk, där folk ska ha druckit kaffe och punsch, men inga belägg finns för att sådana drycker någonsin serverats där.
Jag vet en val som med våld lyfts ur sitt rätta element. Med tiden har den funnit sin plats i människans ljus och blivit odödlig för oss. Det är den malmska valen.
