Göteborgs Stad delar upp sig själv i fyra områden: Nordost, Centrum, Sydväst och Hisingen.
Sistnämnda utgör (enligt öns egen webbsida) Göteborgs hjärta: geografiskt vänsterställd och identitetsmässigt vital. Ön erbjuder även karaktäristisk kontradiktion: industri och arbetslöshet, nybyggen och skog, hav av röda röster i valområden utan kust. En samling spårvagnslinjer som kontrollanterna inte orkar ta sig ut på – men också tycks bevaka extra hårt. Hisingsborna: en tredjedel utrikesfödda: 65 procent i Norra Biskopsgården och 7,8 procent i Hjuvik. [1] Villa Volvo varvet, allrakäraste Karlatornet. Snökaos. Vårvindar genom queerkollektivens köksfönster, över grävskopeparkeringar, uppkörningar och tonåriga Martin Ahlstedt. Han är full och hoppar över flera meter breda Kvillebäcken: alltså från Västergötland till Bohuslän, eller, historiskt sett, från Sverige till Norge.
I dag är Martin Ahlstedt lärare och författare till Hisingen. Ön i gränslandet. Bokens utgångspunkt är att besvara frågan: Var går egentligen landskapsgränsen mellan Västergötland och Bohuslän på Hisingen? Det kan tyckas enkelt att hitta svar på, men i Ahlstedts initiala research tycks endast ornitologer ha vaga aningar och förslag på gränsdragningar som förskjutits genom historien, oklart när, otydligt var, osäkert dagsläge. Hur kan det inte gå att hitta var en landskapsgräns går?
Genom att ta del av upp till 800 år gamla källor har Ahlstedt tagit fram elva markörer (stenar, stenras, bäckar) som delar Hisingen i Bohuslän och Västergötland. I bokens första del besöker han det som finns kvar av dem i dag. Det är ett gediget och noggrant arbete, utfört med stor respekt, presenterat i en karta och dokumenterad orientering. Texten präglas av ett »more is more«-tänk: Ahlstedt beskriver inte bara gränsmarkörerna och sin vandring mellan dem, utan får också med en litteraturhistorisk redogörelse för Hisingens olika områden, diskuterar hur han valt att arbeta med kartläggning, beskriver historiska personer och människor han stöter på under sin vandring. Fotbollsklubbar och krogar. Förekommande fågelarter. Hur tidigare gränsvandrare tagit sig an rutten. Hur dessa funderade över bifurkation – alltså vattendrags förgrening.
Varför konturskissa hjärtat av en så karaktärsstark stad och inte nämna varför det slår? Hisingen saknar ett vidgande av tituleringen »ön i gränslandet«.
Ahlstedt noterar, i bokens efterord, att han inte är författare eller historiker, utan gymnasielärare. Det märks. Språket är engagerande och lättillgängligt, men stundvis överdrivet pedagogiskt. Texten förklarar urskuldande varför den fortsätter, eller lovar att strax avrunda. På två sidor svävar Ahlstedt ut i vad en stenmur är och innebär. »Nu blir det många stickspår« upprepas jämte alla lärares mantra: »Det här kommer jag tillbaka till senare.«
En av teorierna om Hisingens namn är att det betyder »den kluvna ön«. Ahlstedt reflekterar kort över vad Hisingen är i bokens andra del. Landsbygd trängs med fabriker, hästar med höghus. Volvo skär genom landskapsgränsen och hamnindustrin har gjort älvstranden så oigenkännlig att Ahlstedts karta presenterar en streckad linje där landskapsgränsen bör korsa hamnen, på ett ungefär. Indirekt problematiseras kartans gränsdragningar: Vad är poängen med gränser som ingen uppmärksammar, som en gång markerats fel på en karta och permanentats till sanning, som ritats på kartor som inte längre överensstämmer med verkligheten? »Frågan är hur många Bohus- och Surtebor som i dag ens vet i vilket landskap de bor«, skriver Ahlstedt. Under ett ögonblick närmar sig Ahlstedt en diskursanalys av begreppet Hisingen, och hur »utsatta områden« som Backa får negativ laddning – men lämnar hastigt ämnet. Istället följer (ännu) en längre historisk genomgång – från Hisingens gästroll i isländska sagor till skrönor från industrialismen, öns sju socknar och dess förändrade tillhörigheter.
»Tanken i den här boken är att blicka bakåt, inte framåt«, skriver Ahlstedt. Med citatet (och tillsammans med bokens tredje och sista del, en ytlig genomgång av 37 stycken historiska platser på ön) cementerar Ahlstedt vad hans bok är: en guidebok, en pre-fokuserad historielektion, en karta. Det förs ingen djupgående diskussion om icke-geografiska hisingska gränser, såsom ekonomiska, politiska eller kulturella. Ahlstedts strävan efter att vara heltäckande gör att de försummade ingångarna lyser av frånvaro. Varför konturskissa hjärtat av en så karaktärsstark stad och inte nämna varför det slår? Hisingen saknar ett vidgande av tituleringen »ön i gränslandet«.
Samtidigt är Hisingen – utöver att vara guide, lektion, karta – ett kärleksbrev. »Platsen har något trollbindande över sig«, skriver Ahlstedt om en sten. Han kallar Hisingsparken »storslagen«. Han skriver om drottningar begravda med guldringar smidda av jättar, inte långt från platser som benämns med sitt realistiska namn, »Oljevägen«. Det finns något utöver engagemang i texten och det är kärlek. Fakta får kontinuerligt göra plats för anekdoter och håller texten levande och lockande – det är bokens främsta styrka. Höjdpunkter är när Ahlstedt tillsammans med Björn Åkerström, gruppordförande för IF Metall på Volvo Torslanda, stryker omkring i Volvoområdet och tar bilder som om det vore en familjesemester – eller när han närmar sig en golfspelare och berättar att denne just slagit bollen från Västergötland till Bohuslän. Vördnaden lyser även starkt i bokens bildsättning, som fångar Ahlstedts förundrade blick. Den ser hur forngravar ramas in av motorväg och Västtrafikbussar. Den ser hur solen stryker mot mossklädda stenmurar – i dag rivna för att ge plats åt Volvos batterifabriker. Det är vackert och vyvidgande att få uppleva förgivettagna närområden som magiska.
Efter sex års arbete kan Ahlstedt presentera litteraturens mest heltäckande svar på var Hisingens landskapsgräns går. Längs svaret får anekdoter och individer personifiera engagemanget som ön skapar. Gränser är ju – lika mycket som uppdelningar – möten. Ahlstedt skildrar dem med värme.
Noter
[1] Göteborgsbladet (Stadsledningskontoret, Göteborgs Stad, 2023).
