Kropp och plats i Göteborg och Paris

TEXT OLA SIGURDSON | ILLUSTRATION JESSICA TENGGREN


Jag tror jag hade varit i Lund. Hur som helst anlände jag med tåget till Centralstationen i Göteborg och slogs av måsarnas skrik och hur vinden strök mot huden. Möjligen anade jag ett stänk av salt i luften. Inget ovanligt med det, förstås, med tanke på att det är Göteborg det handlar om. Här blåser det alltid. Men just den här gången stod sinnesintrycken ut på ett särskilt sätt. Jag hade varit borta ett tag och ljuden, känslan och doften talade om för mig att nu hade jag kommit hem. När jag sedan tog tvåans spårvagn från Drottningtorget till Korsvägen passerade jag, som så många gånger förut, Burgårdsplatsen. På höger sida blickade jag ut mot snabbköpet, flerfamiljshuset i rött tegel och en låg byggnad med stora fönster som inhyser en köksbutik men som jag av någon anledning alltid förknippar med en tidigare affär som sålde kontors- och konstnärsmaterial. Framför ligger ett litet torg. På inget sätt någon berömd eller arkitektoniskt framstående plats, kanske snarare tvärtom. Men att titta ut mot Burgårdsplatsen från spårvagnen ingöt än en gång en känsla av att ha kommit hem, just för att sceneriet var så vardagligt.
Vad betyder det egentligen att vi är kroppsliga varelser och därmed alltid kan förknippas med den ena eller den andra platsen? Hyllmeter har skrivits om detta av fenomenologer och kritiska teoretiker. Ibland verkar det vara på tyska som den intressanta diskussionen försiggår, ibland på franska, emellanåt på italienska eller danska, och på engelska har flera lyckats sammanfatta vad det rör sig om. Men när jag lämnar böckernas värld har jag inte alltid lyckats ta med mig insikterna ut i den vardagliga världen. Jag vet, eftersom fenomenologin lärt mig det, att jag framför allt är en levd kropp, inte bara har en kropp som lyder mig (hjärnan, själen, vad vi nu tänker oss att detta jag är) som ett instrument i den skicklige instrumentalistens händer. Men vad betyder det? Søren Kierkegaard skojar återkommande om professorerna som lever i idévärlden, utom en gång i månaden när de hämtar ut sin lön: de vet allt om kärlek utom vad det är att älska. Det är lätt att känna sig träffad: att veta allt om vad fenomenologen Maurice Merleau-Ponty skriver om kroppen är en smal sak, men vad betyder det att vara en levd kropp på en konkret plats?
Faktiskt var det den postsurrealistiske författaren Georges Perecs beskrivning av sina kafébesök som lyckades lära mig något om innebörden hos relationen mellan min kropp och den konkreta platsen. Perec var i stora delar av sitt författarskap intensivt upptagen av platser i Paris och av rummet i allmänhet. I den postumt utgivna Lieux – »platser« – beskriver han tolv platser i Paris som är förknippade med särskilda personliga minnen eller händelser. Närmast som en förstudie har Perec också skrivit en liten bok – Tentative d’épuisement d’un lieu parisien; »försök att uttömma en plats i Paris« – om hur han några oktoberdagar 1974 sitter på Café de la Mairie vid Place Saint-Sulpice i Paris och iakttar vad som sker runt omkring honom.
Place Saint-Sulpice är ett klassiskt franskt torg som ligger i Quartier Saint-Germain-des-Prés, en del av sjätte arrondisementet, ett mondänt område på vänstra stranden. Här finns en av Paris största kyrkor, här finns en berömd fontän utsmyckad med fyra klassiska vältalare från 1840-talet och en mängd andra extraordinära byggnader och lokaliteter. Men Perec intresserar sig inte för det »extra« i det extraordinära, alltså snarast det som befinner sig »ovan« det vardagliga, utan beskriver i sin bok det han kallar för det »infraordinära«, alltså det som befinner sig »nedom« det vardagliga. Under de tre dagar då Perec för bok beskriver han hur bussen upprepade gånger stannar på hållplatsen utanför kaféet, hur för honom bekanta personer passerar utanför på torget; han noterar asfalt, träd, duvor, salladen han äter och mycket mer. Kort sagt: allt det som är så vardagligt att det ofta sjunker nedom vår uppmärksamhet, det lyfter Perec fram i sin bok. 
Den danske poeten Morten Søndergaard har gjort samma sak som Perec 46 år senare, suttit på samma kafé vid Place Saint-Sulpice och antecknat sina intryck. Det som framför allt skiljer Søndergaards bok Forsøg på at aflytte et sted i Paris är emellertid att Søndergaard inte främst iakttar, utan avlyssnar denna plats i Paris. När jag läser båda böckerna efter varandra blir det väldigt tydligt hur centrerad kring synsinnet Perec är. Här är det förmodligen lätt att hamna, både som författare och som akademiker. Synsinnet har inte sällan lyfts fram, både i historia och nutid, som det främsta sinnet. Synsinnet är förknippat med »insikt«, »upplysning« och annat som definierar vad vi menar med kunskap. Men, som Søndergaard tydliggör, så handlar våra infraordinära intryck av en plats inte alls bara om synsinnet, utan också, och kanske i minst lika hög grad, om hörsel, känsel, smak och doft.
Att känna – att med sin levda kropp känna – att vi är hemma eller borta, att den plats vi befinner oss på är välkomnande eller inspirerande eller kuslig, är väsentligt för vår existentiella orientering i rummet.

För att återvända till mitt eget exempel med att anlända till Centralstationen i Göteborg så är det jag möter när jag stiger av tåget inte bara ett antal visuella intryck – att det står Göteborg på en skylt och att jag känner igen stationsbyggnaden – utan en för Centralstationen i Göteborg specifik atmosfär. Denna atmosfär gör sig gällande genom att sätta alla sinnen i spel: måsarnas skrik, doften av salt, känslan av vind mot huden. Ett otal andra sinnesintryck spelar också med, som just denna gång inte lyckades göra sig gällande ovanför medvetandets nivå men likafullt påverkar min omedelbara erfarenhet av platsen. Och de samverkar i sin tur, också nedom medvetandets nivå, med mina minnen av att ha passerat här hundratals gånger tidigare. Egentligen rör det sig inte heller om mängder av olika sinnesintryck som samlas till ett helhetsintryck, utan om en synestetisk erfarenhet; sinnesintrycken är inte åtskilda från varandra utan möter mig som en enda multisensorisk erfarenhet. Det jag erfar är med andra ord inte detta och detta och detta utan, varken mer eller mindre, atmosfären på Centralstationen i Göteborg.
Jag beundrar Perec för det sätt på vilket han väljer att beskriva det infraordinära hos vardagliga platser. Han drar uppmärksamheten till sådant som oftast undslipper oss, men utan vilket vi inte skulle kunna orientera oss i rummet. Rent geometriskt-geografiskt skulle vi givetvis kunna hitta till Centralstationen i Göteborg eller Place Saint-Sulpice, men att existentiellt orientera sig är en annan sak. Att känna – att med sin levda kropp känna – att vi är hemma eller borta, att den plats vi befinner oss på är välkomnande eller inspirerande eller kuslig, är väsentligt för vår existentiella orientering i rummet. Också de litet trista platser som utgör en del av våra städer – jag tänker på till exempel Burgårdsplatsen – är viktiga i sin vardaglighet: allt kan inte vara extraordinärt och behöver inte vara det för att ge en känsla av att komma hem. Är jag väl hemmastadd på en plats behöver jag inte ens tänka på att jag är där; igenkänningen sker strax nedom vårt medvetande. Rent kroppslig erfar jag en atmosfär som talar om var jag är. Vad Perec gör är emellertid att göra det välkända lite mindre självklart just genom att lyfta fram specifika detaljer. Jag har tagit det som en övning i att försöka vara mer uppmärksam i min egen vardag – och även jag har suttit på Café de la Mairie i Perecs och Søndergaards efterföljd och antecknat mina intryck.


Det finns trots detta vissa problem med ett sådant skrivprojekt. Jag tror Perec var medveten om dessa och använde sig av dem.  Till att börja med är det knappast möjligt att »uttömma« – som det heter i titeln till Perecs bok – alla infraordinära kännetecken hos en plats i Paris eller någon annan plats. Det finns en så myllrande rikedom av detaljer och egenskaper hos varje plats som vi skulle kunna lägga märke till men oftast inte gör att projektet att »uttömma« dessa är dömt att misslyckas. Det handlar inte bara om att mängden av möjliga infraordinära intryck är så stor att alla knappast kan göras medvetna. Det handlar också om den relation vi som kroppsliga väsen har till våra platser. De står inte till vårt förfogande, de överväldigar oss. I vår kroppsliga relation till alla våra olika platser där vi känner oss hemma möjliggör de alltifrån minnen och sätt att röra sig till en känsla av fruktan eller förhoppning inför vad vi ska möta där genom sina konkreta materiella och atmosfäriska skepnader, intimt förknippade med varandra. Platsen gör människan snarare än tvärtom.
Det handlar också om den relation vi som kroppsliga väsen har till våra platser. De står inte till vårt förfogande, de överväldigar oss.
Perecs försök att uttömma en plats i Paris var alltså på förhand dömt att misslyckas. Men misslyckat på ett lyckat sätt, genom att själva misslyckandet blir anledning till en djupare insikt om vad det faktiskt innebär att känna sig hemma på en plats. Också detta slår mig när jag anländer med tåget till Centralstationen i Göteborg. Måsarnas skrin, doften av salt, vinden mot huden, de ordinära byggnaderna, minnen av hundratals hemkomster, i allt detta och mer består min kroppsliga erfarenhet av att ha kommit hem.