Idéhistoria ger kompetens i ledarskap

Text Karl Alfredsson

Idéhistoriker är inte ett legitimationsyrke – vad man gör efter examen eller avslutad kurs är något man måste fundera ut själv. Karl Alfredsson blev företagsledare och lärare och menar att idéhistoriska kunskaper är kraftfulla verktyg när det kommer till förändringsarbete.

Jag är idag vd för ett bolag som jobbar med att hitta på, utveckla och förverkliga idéer. I den rollen är det ganska självklart att man måste förstå vad en idé är och hur en idé blir till, hur den växer fram, och dessutom försvinner och ersätts av en annan idé. På något sätt kan jag se en röd tråd genom min karriär och hur jag, oavsett om det varit som lärare, rektor, egenföretagare, projektledare, ledarutvecklare, utvecklingschef, vice vd, digitaliseringschef eller som idag vd för ett idéföretag, konstant har varit den som ställt tre frågor: Varför gör vi så här? Vad borde vi göra istället? Hur tar vi oss dit?

Att ställa de frågorna förpliktigar. Man behöver inte bara vara redo att diskutera, problematisera och reda ut svar på de olika frågorna, utan man måste också vara redo att förstå både frågan och svaret på djupet. På samma sätt behöver man vara beredd att ta fram förslag på hur man konstruerar en ny verklighet kopplat till de tre grundläggande frågorna. I min professionella resa har jag därför ofta fått anledning att återvända till mina studier i idé- och lärdomshistoria för att både finna djup och ta sats när jag sökt svaren på dessa tre frågor - antingen för mig själv eller min verksamhet, eller när jag faciliterat andra. Svaren finns ofta i brytpunkten mellan gammalt och nytt, i konstruktionen av en idé eller i en situation när människan möter nya sammanhang eller försöker förstå sitt traditionella sammanhang.

Är det något som min tid som lärare, skolutvecklare och vikarierande rektor gav för handen så är det att idé- och lärdomshistoria måste uppvärderas som ett fullgott underlag för att kunna undervisa i svenska skolor.

För att kunna ta sig an en professionell vardag med idé- och lärdomshistoria som vapen behöver man se utöver det enkla resonemanget att man skall bli det man studerar. Vissa utbildningar leder naturligtvis till att man blir t ex läkare, polis eller lärare, men i andra utvecklar man kompetenser för att ta sig an utmaningar och en arbetsmarknad som är i snabbare förändring än någonsin tidigare. I min värld är man summan av sina kompetenser och om man lägger en grund med idé- och lärdomshistoria har man kunskaper som gör att man försöker förstår hur världen fungerar, hur idéer blir till och byts ut, och inte minst utvecklar man en förmåga att skapa nya idéer – en egenskap som i en allt mer relativ och transformativ värld kommer att vara ovärderlig. För min del har den skolningen varit enormt viktig och jag skulle vilja ge exempel på tre yrkesroller som tydligt visar på hur detta har sett ut för min del.

Som lärare

När jag fick lyxen att undervisa på högstadiet i sju år var det som svenska- och SO-lärare, och som lärare i historia var det självklart att det var min idéhistoriska skolning som var basen för för hur jag kunde ta mig an undervisningen. När jag under min tid som lärare, utvecklingsledare och vikarierande rektor försökte formalisera min lärarkarriär genom att ta lärarexamen blev jag förvånad när det visade sig att mina studier i ide- och lärdomshistoria inte var giltiga överhuvudtaget. Där stod jag som hade undervisat i historia i fem år och varit utsedd till skolans bästa lärare och fick svart på vitt att det som varit min kunskapsbas inte var vatten värd. Är det något som min tid som lärare, skolutvecklare och vikarierande rektor gav för handen så är det att idé- och lärdomshistoria måste uppvärderas som ett fullgott underlag för att kunna undervisa i svenska skolor. Jag vet att det går och att det kan bli förbaskat bra. Men i skolans värld var det egentligen inte det som var min stora vinning av att ha studerat idé- och lärdomshistoria. Att kunna problematisera och utmana varför man gjorde som man gjorde, och på vilket sätt makt, kontroll, frihet och lärande korrelerade till varandra gjorde att jag snabbt kunde ta ansvar för att formulera nya idéer om hur organisation, struktur och kultur skulle kunna förändra verksamheten till det bättre.

Som utvecklingskonsult

I över 20 år har jag jobbat som utvecklingskonsult på olika sätt – som skolutvecklare, ledarutvecklare och som rådgivare till stora och små företag och organisationer. Mitt mantra har alltid varit att jag jobbar i tre olika dimensioner; att utmana, utbilda och skräddarsy lösningar och processer på ett sätt som gör att subjektet, alltså den eller de som skall stå i centrum för utvecklingsprocessen är de som skall vara i totalt fokus. För att kunna utmana inom organisations- och ledarutveckling måste man våga formulera och förklara hur en verksamhet kan fungera och se ut. Som idéhistoriker lär man sig förstå hur människor genom tiderna tänkt om naturen, samhället, universum, människan och djuren. Steget från det till att förstå och utmana en organisations kultur, tänkande och görande är inte långt. Tvärtom har attityden att sätta in det organisatoriska eller individuella objektet i ett sammanhang av historisk och samtida kontext gjort att jag som verksamhets- och ledarutvecklare kunnat stå ut bland de som snarare kommer från en samhälls- eller ekonomisk orienterad tradition. Att inleda en föreläsning genom att citera Kierkegaard, att använda sokratiska promenader som metod för att få chefer att förstå varandra eller att ta hjälp av komplexa begrepp som modernitet, paradigm och kultur för att få människor att förstå hur man kan få grepp om sitt eget sammanhang, och förändra och konstruera ett nytt sådant har varit inte bara effektivt och framgångsrikt, utan också en riktigt bra affär.

Som företagsledare

Att få leda andra människor är ett privilegium som jag håller högt. Idag är vi en liten och snabbrörlig organisation, men jag har varit ledare för verksamheter med mellan 1 och 130 personer och då är det naturligtvis extra viktigt att ha en tydlig grund och filosofi att stå på. Ett mantra jag tagit med mig in i ledarskapet som idéhistoriker är att allt faktiskt är påhittat. Med den ingången så finns det inga saker i en organisation som är givna, som måste vara på ett visst sätt eller som bara är som det är. Med den utgångspunkten kan jag ställa frågorna Varför gör vi så här? Vad borde vi göra istället? Hur tar vi oss dit? Och formulera svar baserat på en stark historisk grund som medarbetare, ägare och samarbetspartners kan förstå och sluta upp kring.

För mig som företagsledare har det vidare varit självklart att de som har en humanistisk skolning som bas till det som arbetet handlar om automatiskt har haft en större möjlighet att få jobbet.

Rollen som ledare för en verksamhet har jag alltid fått när organisationen antingen är i behov av förändring, eller när den skall byggas upp och utvecklas till att bli något. Som företagsledare och idéhistoriker - och även att ha studerat religionsvetenskap hjälper till enormt mycket - sitter jag på en kompetens att formulera och förstå komplexitet, att förstå, utmana och hjälpa människor att växa genom att med en intellektuell kapacitet och med idéhistoriska exempel och kunskaper utmana och utveckla individer, verksamheter och marknader. För mig som företagsledare har det vidare varit självklart att de som har en humanistisk skolning som bas till det som arbetet handlar om automatiskt har haft en större möjlighet att få jobbet. Jag har genom åren anställt över 300 personer i olika roller och jag är stolt över att kunna hjälpa humaniorastudenter att använda sina perspektiv och kunskaper i en vidare mening än den snäva inringning som man ibland tror att det innebär att studera humaniora.

Så vad är egentligen grunden för att vara idéhistoriker i en yrkesroll som inte finns? Min avsikt är naturligtvis inte att nedvärdera någon av de kloka människor som faktiskt får lyxen att livnära sig som idéhistoriker, och även om både Apple, Google och flera av de stora techbolagen har anställda filosofer finns det få företag och organisationer som faktiskt anställer idéhistoriker idag. För mig är det tre perspektiv som återkommer: att förstå idéer är att förstå sitt sammanhang, att förstå hur idéer uppstår, påverkar och ersätts av nya ger en kompetens att jobba med strategiskt och visionärt ledarskap, och att kunna sin idéhistoria innebär att man kan använda historien för att utmana, leda och utveckla såväl medarbetare, organisationer och marknader, med idéer som vapen.