Boulevardernas Göteborg

Text Axel Persson | Illustration Julia Britschgi

Brukar du känna en viss kosmopolitisk fläkt när du promenerar längs Vasagatan i Göteborg? Du kanske har strosat mot Götaplatsen och funderat på varför kvarteren som kantar Kungsportsavenyn ser ut som de gör eller vilka som flyttade in när husen stod färdiga? I mitten av 1800-talet hade Göteborg växt ur den kostym som planerats innanför stadsmuren i samband med stadens grundande. Dansken hade för sista gången hotat västkusten och industrialiseringen medförde att många sökte sig till Göteborg i jakt på försörjning i hamnen eller i någon av de snabbt framväxande fabrikerna. [1] Den ofrånkomliga följden blev att ytan och bostäderna inte längre räckte till och en utvidgning utanför stadsmuren behövde genomföras. I denna text ska vi undersöka den stadsplan för Stadens Utvidgning och Reglering som fastställdes 1866 och med vilken Göteborg tog klivet över vallgraven, från Haga i väst till Skansen Kronan i öst – det som kom att bli stadsdelarna Vasastaden, Lorensberg och Stampen. Vi kommer se att planen är påtagligt influerad av de principer som utmärkte Paris monumentala stadsomvandlingsarbeten, som hade tagit fart något decennium tidigare och kallades Les Grands Travaux de Paris – »Paris stora arbeten«. Så, för att förstå mer om Göteborg behöver vi först vända blicken mot den franska huvudstaden.

...att förnya en stad är ingen enkel uppgift. Strukturerna är sega, den sociala utmaningen betydande...

1800-talets Paris var något helt annat än den romantiska och något förnäma bild vi har av staden idag. Visserligen var många praktfulla byggnadsverk redan uppförda, som Louvren och Notre Dame, men tätt inpå låg byggnader som betraktades som slumkvarter, med tillhörande dunkla och stinkande gränder. Sopor och smuts blev liggande på gatorna i väntan på att nästa kraftiga regn skulle spola ner det i Seine, samma flod som hälften av invånarna använde som dricksvattentäkt eller för att tvätta sig. De hygieniska förhållandena var med andra ord undermåliga, något som ledde till återkommande kolerautbrott hos stadens befolkning. [2] Problemen med bristande infrastruktur och trångboddhet blev än mer svårhanterliga av att en kraftig urbanisering driven av industrialismen pågick även i Paris. Stadens position som centrum för intellektuell och konstnärlig verksamhet innebar därtill en dragningskraft för många runt om i Europa som sökte utbildning, stimulans och likasinnade. I takt med att resenärer och gods i större skala började anlända till stadens framväxande järnvägsstationer blev även ett annat problem uppenbart: den medeltida strukturen av smågator och ett fåtal broar över Seine gjorde det mödosamt eller rent av omöjligt att transportera varor genom staden. Det gick helt enkelt inte att ta sig fram annat än i ett högst makligt tempo. De fysiska förutsättningarna låg alltså inte i linje med tidens och invånarnas kulturella ambitioner. Dessutom påverkades fransmännen av den utveckling som skedde i London, att bli akterseglade av britterna ansågs förödmjukande och var något de till varje pris ville undvika. Men att förnya en stad är ingen enkel uppgift. Strukturerna är sega, den sociala utmaningen betydande och därtill kommer enorma monetära kostnader. Vem hade det engagemang, skicklighet och inte minst den makt som krävdes för att skapa förändring?

Historien om Georges-Eugène Haussmann och hans följande omdaning och utvidgning av Paris på 1850 och 1860-talet är relativt välkänd. Mindre omtalad i sammanhanget är kanske hans uppdragsgivare. I efterspelet av februarirevolutionen 1848 såg Napoleon Bonapartes brorson Ludvig Napoleon chansen att åter sätta den Bonaparteska ätten på tronen – som kejsare tog han sig namnet Napoleon III. Han övertog makten under politisk turbulens och insåg att hans framgång hängde på hur han skulle hantera huvudstadsbornas nyckfullhet och upproriska anda. Ur det perspektivet skulle en modernisering av Paris dels blidka borgarklassen genom nya kommersiella och sociala möjligheter, dels sysselsätta arbetarklassen genom en stor mängd nya arbetstillfällen. Napoleon III var alltså visionären och den pålitlige, nitiske juristen Haussmann blev organisatören. [3] Grundidén med duons storslagna plan var att binda samman viktiga knutpunkter och monument med breda trädplanterade och upplysta boulevarder, dels för att skapa effektiva transportvägar men också för att ljus och luft skulle nå ner till gator och bostäder. Parallellt uppfördes tiotusentals nya byggnader, parker anlades, vattenförsörjning och avlopp säkrades genom milslånga akvedukter och avancerade avloppssystem. [4] De mest prioriterade av de så kallade gatugenombrytningarna var de som band ihop ytterområdena med centrum. Detta gjordes genom att skapa en nordsydlig axel rakt genom staden - boulevarderna Strasbourg, Sébastopol och Saint-Michel - samt en västöstlig dito genom att förlänga den förnäma Rue de Rivoli, förbi Louvren och vidare österut. Tillsammans utgjorde de gatustrukturens viktigaste ekrar och bildade formen av ett kors, La grande croisée.

Många av de utmaningar som parisarna tagit sig an var påtagliga även i Göteborg, om än i mindre skala. Flera planer för hur den västsvenska hamnstaden skulle kunna växa och utvecklas togs fram, men när ingen av dem ansågs tillräckligt bra utlystes 1862 en internationell stadsplanetävling för de områden som låg närmast utanför vallgraven. Av de 23 förslag som inkom utsågs dock ingen vinnare. Istället fick en kommitté arbeta vidare med tävlingsbidragen som underlag. Kanske var detta en uttänkt strategi för att kunna anpassa de nya idéerna och samtidigt bygga upp lokal kompetens. Den slutgiltiga stadsplanen antogs 1866, i vilken gatorna i den befintliga stadskärnan, däribland Magasinsgatan, Korsgatan och Östra Hamngatan, hade förlängts för att likt en solfjäder bilda länkar till planens nya områden. Principerna för huvudgatorna Kungsportsavenyn och Vasagatan känner vi igen från Paris raka, breda och trädplanterade boulevarder. Uppehåller man sig sedan en stund vid gatornas dragning och deras möte vid Valand ser man de uppenbara likheterna med La grande croisée. Ut från huvudgatorna skapades ett finmaskigt rutnät av lokalgator där det i enlighet med Haussmanns principer uppfördes vackra och komfortabla bostäder där luft och ljus stod i fokus. [5] I Odinsplatsens cirkulära utformning kan man se att inspiration även hämtades från de parisiska stjärnplatserna, de punkter där flera boulevarder strålar samman. De är dekorerade med ett centrerat monument och flankerade av byggnader med svagt konkava fasader som följer platsens geometriska form. Ett av de mest storslagna exemplen är Place Charles de Gaulle med den omisskännliga Triumfbågen, som tidigare hade namnet just Place de l’Étoile, Stjärnans plats. På Odinsplatsen har ytan numera gett plats åt en liten park med en fontän som är mycket uppskattad bland de som bor och arbetar i området.

Redan under 1800-talet utgjorde den franska huvudstaden ett relativt stort sammanhängande urbant område. En förutsättning för att Napoleon III skulle kunna förvekliga sin vision var därmed att tiotusentals befintliga byggnader behövde rivas. De ersattes med de hus som vi idag så starkt förknippar med Paris: fem till sju våningar i ljus sandsten och ett entréplan med generös takhöjd för att ge förutsättningar för kommersiella verksamheter. Våning tre var den mest förnäma, till skillnad från mer sentida hus med hiss, där våningar högst upp är de mest eftertraktade. Den kallades bel étage och var utrustad med de rymligaste balkongerna och väl tilltagen takhöjd. Överst i huset låg bostäderna med lägst takhöjd, avsedda för servicepersonal. [6] Bebyggelsetätheten, de nya boulevarderna och bottenvåningarna som vände sig mot gatan skapade kundunderlag och fysiska förutsättningar för en mängd nya kaféer, restauranger och små butiker - något som låg helt rätt i tiden hos den växande borgarklassen. En ny typ av stadsliv växte fram där det gick att visa upp sig och leva ut sina vanor offentligt på ett sätt som tidigare inte varit möjligt. Gatan blev en central plats för detta nöjesliv och kanske var det ytterligare en anledning till att bostadshusens lägre våningsplan var de mest eftertraktade – även från sin bostad ville man ta del av gatans skådespel.

Man kan konstatera att Napoleon III och Haussmann var exceptionellt framgångsrika i det projekt de företagit sig. Idag anser många att Paris är en av världens vackraste och mest trivsamma städer. När husen stod färdiga var det dock långt ifrån alla av dem som fått sina bostäder rivna som kunde flytta in i de nya bostäderna. Bortsett från servicepersonal och vissa affärsidkare så blev de som inte hade råd förpassade till enklare bebyggelse i perifera stadsdelar, trappuppgångar eller vindar. Processen var långt ifrån demokratisk, vilket visserligen var en förklaring till arbetets effektivitet - Haussmann höll alla planer hemliga för att undvika invändningar och markspekulationer. Att alltför stora protester kunde undvikas där rivningarna gick fram berodde för det första på att rådande levnadsförhållanden för många människor var så usla att förhoppningen om en bättre framtid överskuggade nackdelarna. Den tyske filosofen Walter Benjamin har uttryckt att tron på framsteget gjorde att den nya miljön hade något mystiskt över sig. [7] För det andra så innebar själva arbetet att arbetarklassen hölls sysselsatt: efter en dags hårt arbete fanns inte krafter kvar till revolt. Det ska heller inte underskattas att ett arbete också medförde en inkomst. I Göteborg hade processen fler demokratiska inslag, där tävlingen i sig är ett exempel. Viss kritik uppkom, men en förenklande faktor var att utvidgningen av Göteborg inte påverkade lika många människor som de omfattande rivningarna gjorde i Paris. Utanför stadskärnan hade det visserligen vuxit fram några förstäder men under 1800-talets första hälft var det i huvudsak fortfarande landsbygd på andra sidan vallgraven. Landskapet karaktäriserades av landeriernas åkrar, slingrande byvägar och klungor av trähus, vars skick enligt utsago var en blandning av idyll och elände. [8] Att de var relativt få var naturligtvis en klen tröst för dem som fick sina egendomar rivna, och likt i Paris rådde det inga tvivel om vilka som var ämnade att flytta in i de nya husen. [9] I takt med att de eleganta parkerna, gatorna och byggnaderna fyllde stadsplanen så kunde göteborgarna börja närma sig den livsstil som de genom sina handelskontakter visste pågick på kontinenten. [10]

I På Boulevarden sjunger Jonathan Johansson att han går i skuggan på en nytvättad gata, som för mycket pengar tvingat fram / reptiler packas i kloakerna men här uppe kan man låtsas att alla har samma chans. Tidens kultur, ideal och ekonomiska förutsättningar sätter prägel på alla stadsbyggnadsepoker. Och visst kan man på ett sätt se dessa stadsdelar i ljuset av den kommersialism som har växt exponentiellt i västvärlden sedan 1800-talet (även om Johansson kanske främst syftar till de bländande butikskedjor som idag finns längs gator som Champs-Élysées, Kungsportsavenyn eller Birger Jarlsgatan och alltjämt fungerar som en mystisk hägring om framtiden för potentiella kunder). Även uppdelningen i borgar- och arbetarstadsdelar är något som lever vidare i dagens Göteborg, där ett maskineri ej synligt för ögat fortfarande verkar sortera in olika sociala skikt i stadens respektive delar. Men stadsdelarna från planen 1866 har samtidigt en självklar plats i Göteborg, där de estetiska och kulturhistoriska kvaliteterna är mycket uppskattade och något som alla invånare kan ta del av. Den långa livslängden bör dessutom ses i ljuset av klimatfrågan, liksom de goda förutsättningarna för lokala verksamheter och att resa till fots, cykel eller med kollektivtrafik. Historien visar att god stadsbyggnad är tidlös och principer som har visat sig fungera över tid bör vi lita till även i framtiden. Boulevardernas epok fortsatte något decennium in på 1900-talet både i Paris och Göteborg innan nya stadsplaneringsideal tog över.

Noter

1. Kristian Wedel, Göteborg 400 - Stadens historia I bilder, 2021, 18–50.

2. Alistair Horne, Seven Ages of Paris – Portrait of a City, 2002, 243-250.

3. Rupert Christiansen, Ljusets stad – Hur det moderna Paris skapades, 2018, 47–85.

4. Alistair Horne, Seven Ages of Paris – Portrait of a City, 2002, 265-273.

5. Staffan Sedenmalm, Hembygd i förändring, Göteborg förr och nu, 2020, 249–272.

6. Robert Lavelid, Koden för en bra stad - Haussmanns Paris, 2020, 17–65.

7. Sven-Eric Liedman, I skuggan av framtiden, 1998, 459.

8. Gunilla Enhörning, Landerierna i Göteborgs stadsbyggande, 2006, 176–189.

9. Clas Caldenby, Hembygd i förändring, Göteborg förr och nu, 2020, 13–26.

10. Staffan Sedenmalm, Hembygd i förändring, Göteborg förr och nu, 2020, 249–272.