Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Ord gör våld på verkligheten
Text Malin Svensson | Illustration Jonas Gustavsson
Poesi, vetenskap och bibeltexter har en sak gemensamt – ord. Men vad kan dessa tre, mycket olika textgenrer, egentligen säga om världen vi lever i?
Att försöka klä verkligheten i ord innebär ett oundvikligt våldsgörande. Världen runt omkring oss, våra upplevelser och känslor är alldeles för komplexa. Det är inte alltid möjligt att hitta det precis rätta ordet och även om vi lyckas med det, är vår språkliga framställning fortfarande beroende av det sammanhang vi befinner oss i. Vi gör ett urval, filtrerar våra intryck. En redaktionell bearbetning är nödvändig om vi över huvud taget ska kunna dela våra erfarenheter med andra. Våldsgörandet på verkligheten är alltså en förutsättning för kommunikation.
Jag har nått fram till den sista terminen på det konstnärliga kandidatprogrammet i litterär gestaltning vid HDK-Valand. Här befinner vi oss i ett slags gränsland mellan en vetenskaplig och konstnärlig sfär. Olika discipliner möts, konst utövas under universitetets akademiska paraply. Det innebär att det vetenskapliga och det konstnärliga språkbruket krockar och hakar i varandra. Språket i uppsatser och avhandlingar strävar efter att vara så precist som möjligt, utan att lämna särskilt mycket utrymme för tolkning (tolkningar av olika slag förekommer ändå – hermeneutiken lär oss att ingen tolkning kan vara identisk med en annan). Texter skrivs med objektiva anspråk, i bemärkelsen att metoder, material och argument redovisas öppet, och riskerar därmed att upplevas som kyliga och distanserade. Detta hör ihop med synen på vetenskap, som länge har dominerats av positivistiska perspektiv. Positivismens ideala vetenskapsman är neutral och kan därför, oberoende av tid och plats, tillämpa strikta och exakta metoder på sitt material.
Positivismen är nära förknippad med naturvetenskap, eftersom den bejakar empiriskt insamlande av kunskap liksom experiment och tekniska lösningar. Naturvetenskaplig forskning har blivit en generell måttstock för vad som anses vara vetenskap, vilket i sin tur medför att ett tekniskt-instrumentellt språkbruk fått en dominerande ställning när det kommer till att beskriva verkligheten. Andra typer av språk får lov att stryka på foten. Vikström skriver: ”Det poetiska och symboliskt mångtydiga språket ses som uttryck för inre stämningar och känslotillstånd, men inte som seriösa bidrag till förståelsen av den verklighet vi lever i.” Frågan jag ställer mig är om detta naturvetenskapliga eller tekniskt-instrumentella språk verkligen är tillräckligt för att förstå och tala om verkligheten. Är det så fullkomligt att inga andra språkbruk behövs?
Här försöker vi med ord beskriva och tala om komplexa begrepp som synd, frälsning och Gud. När dessa teologiska begrepp appliceras på mytiska berättelser och symboler går emellertid något förlorat.
Den franske filosofen Paul Ricoeur talar om ett slags medkännande hermeneutik, det vill säga hur vi lyssnar på en text när vi ser den för första gången. Han säger att det är nödvändigt att lyssna på alla former av språk då de kan ha något unikt att säga oss. Här finns tillfälle att lyfta fram en fördel hos det poetiska språkbruket. Med poetiskt eller symboliskt språk menar jag en sådan typ av språkbruk som använder symboler, metaforer och andra stilmedel – sådant som inte läses bokstavligt – och därmed öppnar flera olika tolkningsmöjligheter för läsaren. Ricoeur hävdar att eftersom det poetiska och symboliska språket är så öppet och obestämt, behöver det inte våldföra sig på verkligheten i lika hög grad som det naturvetenskapliga språket. Istället för att försöka uttrycka en upplevelse på ett torrt och sakligt sätt, lämnar det poetiska språkets mångtydighet större utrymme åt läsaren att göra en egen tolkning. Därmed vidgas gränserna för vad som kan uttryckas i ord.
Men det poetiska språket är såklart inte alltid det ”bästa” – alla typer av språk har sina för- och nackdelar. Vissa saker är dock svårare att beskriva på ett naturvetenskapligt sätt. Upplevelser som glädje, kärlek, lidande och död kan omöjligt förmedlas genom ett sakligt språk. Den här problematiken blir extra synlig inom teologi, som jag studerar vid sidan av min kandidatutbildning. Här försöker vi med ord beskriva och tala om komplexa begrepp som synd, frälsning och Gud. När dessa teologiska begrepp appliceras på mytiska berättelser och symboler går emellertid något förlorat. Ricoeur menar att teologerna bör vara medvetna om att deras diskurs bygger på symbolernas och myternas mångtydighet, vilka har sitt ursprung i ännu mer svårtydda religiösa erfarenheter. Ford lyfter särskilt fram frälsningen när det kommer till sådana erfarenheter som är svåra att omsätta i ord:
In this field of force, thought needs intensity and gripping power. It can use overviews, integrating concepts and systematic interrelations, but it has a more basic need of images, metaphors, and symbols which can shape thinking, imagining, desiring, feeling, and action together. Here theology can only come a poor second to liturgy, poetry, story, music, and architecture.
Mot bakgrund av detta resonemang verkar det onekligen som att det poetiska språket är att föredra när man vill förmedla komplexa upplevelser, av såväl världslig som teologisk natur. Jag vill dock återgå till tanken om att poesin kan vidga gränserna för vad som är möjligt att uttrycka. Vad innebär det egentligen? Det poetiska språket är som sagt mer öppet, vilket ger läsaren ett större tolkningsutrymme. Det tillåter motsägelser; flera saker kan vara sanna samtidigt. Poesin blir därmed mindre våldsam, eftersom verklighetens komplexitet kan bibehållas i större utsträckning. Samtidigt gör mångtydigheten poesin träffsäker. Upplevelsen av att läsa något och tänka: ”Ja! Precis så har jag också känt.”
Poesins verktyg kan inte tolkas helt godtyckligt. Livets höst syftar på ålderdom och ingenting annat. Betydelsen hos metaforer och symboler ligger nedärvd i språket och regleras av kulturella och språkliga konventioner. En läsare kan alltså inte göra vad som helst med en text. Det finns fler stilmedel som brukas inom poesin: liknelser, upprepningar, mångtydiga ord och originella formuleringar. En dikt kan väcka associationer, anspela på andra texter och så vidare. Läsupplevelsen inkluderar mer än enbart ett registrerande av information. Detta är poesins styrka – den kan skapa erfarenhet hos läsaren, möjliggöra identifikation och tala till våra känslor.
En dikts betydelse kan förklaras till viss del genom en saklig, teknisk utläggning – men denna utläggning kan aldrig fånga hela diktens betydelsesfär. Varje person som kommer i kontakt med dikten ifråga kommer att tolka den på sitt eget sätt. Hon eller han närmar sig dikten med sina personliga erfarenheter, vilka gör det möjligt att uppfatta nyanser som andra missar. Visserligen kan diktanalysen byggas ut allt eftersom nya betydelser och klangbottnar upptäcks, men oavsett hur omfattande analysen blir kommer den aldrig vara samma sak som dikten. Poesi utmärks inte enbart av vad den säger, utan också hur den säger det. För att verkligen uppleva dikten måste man läsa den.
Att tolka Bibeln är därmed ett konstnärligt hantverk, såväl som en vetenskaplig disciplin.
Bibeltexten påminner om poesin i detta avseende. Både narrativa och poetiska bibeltexter är fyllda av konstnärliga stilmedel som bjuder in läsaren till att tolka. Precis som studierna inom litterär gestaltning lämnar bibeltolkningen plats för kreativitet inom en vetenskaplig ram. Den som vill skriva en interpretation måste lära sig de vetenskapliga metoderna för bibeltolkning och ta del av tidigare uttolkares analyser. Samtidigt finns en chans även för nybörjaren att tillföra något nytt, genom sitt unika perspektiv på den valda texten. Att tolka Bibeln är därmed ett konstnärligt hantverk, såväl som en vetenskaplig disciplin.
När det kommer till de komplexa känslor och upplevelser som diskuterades ovan, vill jag tillägga att de självklart kan uttryckas genom annat än språk. Bilder och symboler återfinns ju i många typer av konstnärliga uttryck, till exempel musik, arkitektur och måleri. I exemplet bildkonst finns det lika stora, om inte större, möjligheter för betraktaren att känna igen sig i och tolka den erfarenhet som konstnären vill förmedla. Ett musikstycke kan beröra någonting djupt inom en. När jag sitter och skriver den här texten kommer jag faktiskt på mig själv med att tänka mer på låttexter än på ”vanlig” poesi. En låt kan ju mer eller mindre beskrivas som poesi i kombination med musik. En vetenskaplig psykologitidskrift kan i kliniska termer beskriva hur sorg och förlust påverkar vårt psyke, men räcker det om vi verkligen vill sätta oss in i känslan?
Jag lyssnar på Green Days Wake me up when September ends och låter mig själv omslutas av den soniska upplevelsen. Låttexten berättar om hur det är att sörja någon som har gått bort, men det räcker inte att bara läsa den. Orden förlorar något utan musiken – de kompletterar varandra. Precis som med bibeltexter och poesi måste du lyssna på låten för att kunna uppleva den till fullo. Det är endast i det direkta mötet med konsten som erfarenhet skapas. Tack vare sin öppenhet lyckas de konstnärliga uttrycken vara både mångtydiga och exakta. De kan dock aldrig förmedla hela verkligheten i all sin komplexitet. I likhet med hur en saklig diktanalys inte kan fånga upplevelsen av att läsa själva dikten, kan inte heller dikten fånga hela upplevelsen av verkligheten. Ett visst mått av våldsamhet är oundvikligt.
Referenser
Ford, David. Theology: A Very Short Introduction. Oxford: Oxford University Press, 2013.
