Går vi från kroppens till själens arkitektur?

TEXT LOVISA SANDHILL | ILLUSTRATION LINNÉA ELMQVIST

JAG TAR HISSEN upp till min våning, följer korridoren med de anonyma dörrarna tills jag kommer fram till min egen, öppnar och stiger in. Min  studentlägenhet är en etta på 20 kvadratmeter. Den rymmer allt jag kan tänkas behöva: längs en så kallad »allvägg« är garderober, skåp, kyl och spis prydligt organiserade. Det är enkelt och rationellt, jag har allt jag behöver för att leva, och det är bara att copypastea flera hundra likadana lägenheter så har du plötsligt ett helt studenthus! Trots att vi bor så många under samma tak är byggnaden anonym. Grannarna upplevs vara spöken som på sin höjd hörs skramla i pentryt på andrasidan den tunna gipsväggen. Arton våningar nedanför mig ligger staden och dess invånare i ett enda myller.

VAD ÄR EGENTLIGEN GREJEN med att bo i en storstad? Vad produceras i den och vilka människor skapar den? I essän Storstäderna och det andliga livet som utkom redan 1903 beskrev sociologen Georg Simmel den moderna storstadsmänniskan som alienerad, existentiellt frikopplad från andra människor, och som med en blaserad attityd inte låter sig hänföras av tingen och händelserna runt omkring henne. Det är en stereotyp som vi nog kan känna igen även idag. Kanske kan den moderna storstadens villkor ses som ett resultat av ett bostadsbyggande som svarar mot en bild av människan som en rationell, reduktionistisk och teoretisk varelse.

Önskan att kartlägga, kvantifiera, systematisera och avmystifiera världen kan ses som ett av modernismens huvudsakliga tankegods. Som motreaktion på romantikens idealism och nyplatonism ville man under det tidiga 1900-talet istället upprätta vattentäta vetenskapliga system som på objektiv, empirisk grund skulle förklara världen. Idag kan dessa projekt nästan ses som utopiska, i vilka man meden stark framtids anda och optimism antog att allt skulle kunna gå att få kunskap om; Wienkretsen försökte upprätta sin positivistiska enhetsvetenskap, Freud skulle kartlägga människans psyke, Wittgenstein skulle avsluta filosofin, och Malevitj ville avsluta måleriet genom att dra det till sin absoluta, logiska och rationella spets med sin vita kvadrat. Under denna period blev även människan ett kunskapsobjekt, en teoretisk varelse vars beteenden och rörelsemönster skulle studeras i minsta detalj.

Diskbänken är precis tillräckligt stor, dörrarna är precis tillräckligt breda och intill min säng får jag nätt och jämnt plats med ett litet matbord för två.

Just detta positivistiska synsätt fick storakonsekvenser även inom arkitekturen. Nu kom nya starka strömningar med strävan efter objektivitet, ett sanningssökande, en frikoppling från historien. Arkitekturen skulle främja funktion, det tektoniska, den rena ingenjörskonsten, och den producerade således strama, funktionsanpassade hus, avskalade från klassisk ornamentik. Framför allt skulle man med arkitekturens hjälp råda bot på de materiella förhållanden som den massiva urbaniseringen runt det förra sekelskiftet förde med sig: fattigdom, sjukdom och trångboddhet.

För att lyckas med detta talade man gärna omen »generell man« – man ville koka ner arkitekturen till sina mest objektiva beståndsdelar som skulle motsvara vad man tänkte var människans universella behov och preferenser. Människan betraktades mer som ett objekt än ett subjekt – hon var någonting man kunde få teoretisk kunskap om, en kunskap som ansågs räcka som grund för att formge hela hennes livsmiljö. En särskilt intressant aspekt är att man här kan tala om en övergång till kroppens arkitektur, ett paradigm som präglar vårt bostadsbyggande än idag.

År 1927 utgav den modernistiska arkitekten och teoretikern Ludwig Hilberseimers sin skrift Großstadtarchitectur. Den kan beskrivas som en betraktelse över förhållandet mellan människan, arkitekturen, den moderna storstaden, och om hur dessa fungerar som en helhet. Hilberseimer menar att den moderna storstaden kan förstås som ett »energicenter «bestående av all slags mänsklig aktivitet – ett slags kollektiv organism.[1] Centralt i hans skrift är idén om delen och det hela: att om staden är en organism är människorna dess grundläggande celler. Den nya arkitekturen måste ha dessa två skalor i beaktande, och Hilberseimer föreslår att man ska utgå från de minsta beståndsdelarna och låta helheten följa efter. Resonemanget är helt i linje med modernismens devis om att låta formen följa funktionen. I praktiken betyder det bland annat att människokroppens rörelser och dimensioner ska avgöra hur man möblerar ett rum, hur rummen ska förhålla sig till varandra, och hur olika vardagliga aktiviteter som att sova, umgås, laga mat påverkar olika sorters arkitektoniska lösningar. Hilberseimer, liksom många av hans samtida teoretiker och arkitekter menar alltså att den »kroppsanpassade« planlösningen är det viktigaste designelementet i en byggnad – den skapar en organisatorisk princip som sedan avgör hur hela byggnader och städer bör struktureras.[2]

Man kan alltså säga att den modernistiska arkitekturen till stor del har människokroppen som utgångspunkt. I Sverige grundades exempelvis Hemmens forskningsinstitut 1944som genom olika vetenskapliga studier ville effektivisera hushållsarbetet för husmodern. Exempelvis mätte man hennes fysiska rörelsemönster i köket för att ta reda på vad som var mest ergonomiskt, minst energikrävande och mest tidseffektivt. Utifrån detta kunde man sedan rita standardiserade kök anpassade efter kroppens villkor. Under ungefär samma period utgavs bland annat den Bauhausverksammaarkitekten Ernst Neuferts bok Bauentwurfslehre (1936). Den är ett slags handbok i »rationell design«, som söker standardiserade lösningar som utgår från människokroppens mått. Där finns standardmåtten på allt man kan tänka sig, uppradade som i en uppslagsbok. Utifrån dessa kan man få information om den perfekta lutningen på en stolsrygg, som kan bidra till att utforma ett matrum, som påverkar lägenhetens planlösning, som i sin tur bestämmer hela huskroppars gestaltning och deras placering i en stad. Hemma hos mig finns det inte en enda överflödig kvadratcentimeter, allting fyller en praktisk funktion. Både ovanför och nedanför mig ligger exakt likadana lägenheter staplade på varandra. Jag känner mig verkligen som en storstadsmänniska: hela tiden omges jag av andra människor men de förblir anonyma för mig och jag för dem.

Under folkhemsperioden ville man exempelvis konstruera vissa behov och levnadsvanor med arkitekturens hjälp för att integrera människor i tidenssocialreformistiska projekt.

ARKITEKTUR FORMAR OCH bestämmer dessutom över våra kroppar. En blandstad med inplanerad grönska, parkstråk och kvartersstruktur underlättar möjligheten till vardagsmotion, till skillnad från stora, glesa bilcentreradestäder. En lägenhets rumsindelning kanske inte många funderar så mycket över, men den utgör de facto de ramar för hur vi kan organisera vårt vardagliga liv. Hur många får bo i en lägenhet? Kan lägenheten husera människor som är på hierarkiskt samma nivå, det vill säga människor som bor i kollektiv och inte är en familj? Känns det då rimligt att bo i en lägenhet som är organiserad efter en kärnfamiljsnorm med ett »master bedroom« och två små barnrum? Om man är en familj – hur många barn förväntas man ha? Vilka aktiviteter går att utöva i de olika rummen? Här kan vi se att arkitekturen fungerar som ett biopolitiskt verktyg, som rent krasst avgör vilka livsformer som tillåts och inte.[3]

Genom historien har arkitektur använts för att på ett utstuderat sätt påverka människors liv, kroppar och vardag. Under folkhemsperioden ville man exempelvis konstruera vissa och levnadsvanor med arkitekturens hjälp för att integrera människor i tidens socialreformistiska projekt. Styrningen mot dessa nya levnadsvanor ritades in i lägenheterna och stadsmiljöerna: köken blev mindre när mödrar kunde börja förvärvsarbeta, de föråldrade »finrummen« ersattes med vardagsrum som skulle bidra till nya umgängesformer, inplanerade grönområden skulle främja friluftsliv, luftiga barnrikehus skulle höja nativiteten, klassrum inreddes med lätta möbler för att låta eleverna bli mer aktiva och ta plats i sitt kunskapsinhämtande.[4] Man ville skapa »sunda«, aktiva individer, ett nytt subjekt – en modern människa.

Idag kan modernismen tyckas avlägsen. Vi har sedan dess genomgått stora förändringar, både politiskt, filosofiskt och arkitektoniskt. Inom bostadsbyggandet lever dock de kroppsbaserade standardmåtten kvar, fast nu tycks de fylla en ny funktion som svarar mot dagens bostadsbrist och trångboddhet. För att återknyta till min lilla studentetta: den är liten, men funktionsduglig. På mäklarspråk skulle man kunna kalla den »yteffektiv«. Den är helt baserad på de tidigare nämnda kropps baserade standardmåtten, men nu fungerar de som riktlinjer för hur litet man kan bygga, för hur mycket man kan effektivisera en yta, för att kunna exploatera den i så hög grad som möjligt. Diskbänken är precis tillräckligt stor dörrarna är precis tillräckligt breda och intill min säng får jag nätt och jämnt plats med ett litet matbord för två. Ettorna är intryckta längs med varandra för att maximera utrymme och det skapar långa anonyma korridorer. Utrymmen som vore trevliga men kanske inte livsnödvändiga att ha är helt bortrationaliserade. Lägenheten fungerar som bäst när jag kommer hem från skolan, lagar middag i min ensamhet och kanske sitter på sängen och kollar på en film. Den fungerar som sämst när jag vill bjuda hem vänner, eller ägna mig åt hobbys som tar mer fysisk plats. Boendet tillgodoser alla basala materiella behov men det förutsätter också en livsstil med snäva ramar som passar långt ifrån alla.

Jag känner mig verkligen som en storstadsmänniska: hela tiden omges jag av andra människor men de förblir anonyma för mig och jag förblir anonym för dem.

Min lägenhet är förstås inte ett unikt fall utan den speglar en stor del av dagens bostadsbyggande. Utifrån dessa premisser har det svenska arkitektkontoret Secretary International givit ut boken 14 495 lägenheter – en bok om bostadsbristens bostäder (2021), som kartlägger alla bostäder som fick bygglov i Stockholm 2017. Arkitekterna undersöker vilka behov dessa lägenheter är tänkta att tillgodose, och för vilka livsstilar man bygger staden idag. Bokens författare beskriver 2017 års arkitektur som »introvert, expansiv och tät«.[5] Den vanligaste bygglovsbeviljade lägenheten under detta år var en tvåa på 47 kvadratmeter, avsedd fören person. Faktum är att majoriteten av alla lägenheter under året var avsedda för singelhushåll; trots det starka fokuset på människan, kroppen, bygger vi de facto för ensamhet.[6]

Kanske kan den moderna arkitekturens historia betraktas som en pendling mellan två extremer: en positivistisk och en fenomenogisk. De byggnormer och standarder som idag ska uppfyllas för att en lägenhet, som min lilla studentetta, ska anses hålla tillräckligt hög nivå är en direkt konsekvens av modernismens positivistiska tankegods, fast de idag används i helt andra syften. Allt går att mäta, rationalisera och optimera. Idag är det svårt att tänka sig ett bostadsbyggande som inte följer en mängd standarder. Genom att bygga för alla, för ett objektivt kollektiv, bygger man samtidigt för ingen. Dessutom har staden återigen blivit trång och upplevs som stel och ful av många. Detta bostadsbyggande har väckt kritik på sistone, och vi kan nu skönja en strömning där man börjar drömma om en annan typ av arkitektur. En som bejakar det omätbara, det fenomenologiska och estetiska – en arkitektur där inte bara kroppen utan också själen får rum.

NOTER

1. Ludwig Hilberseimer, Metropolisarchitecture (New York: Columbia University Press, 2012), 29.

2. Hilberseimer, Metropolisarchitecture, 84.

3. Helen Runting, Karin Matz och Rutger Sjögrim,14 495 lägenheter – en bok om bostadsbristens bostäder (Stockholm: Secretary, 2021), 32.

4. Ylva Habel, Modern Media, Modern Audiences: Mass media and social engineering in the 1930s Swedish welfare state (Stockholm: Aura förlag, 2002), 34.

5. Helen Runting et al., 14 495 lägenheter, 58.

6. Helen Runting et al., 14 495 lägenheter, 53.