Tidskriftstaden Göteborg

TEXT & TRANSKRIBERING: Linn Gustavsson  | FOTO: Julia Britschgi

I ett försök att syna sin egen praktik bjöd IDÉ in Ord&Bilds Ann Ighe till släppfesten för IDÉ nr 4. Här samtalar hon med Linn Gustavsson om Ord&Bilds historia, att arbeta med temanummer och Göteborg som tidskriftsstad. 

Linn Gustavsson (LG): Hej! Jag heter Linn och är redaktör på IDÉ. Ikväll har vi Ann Ighe med oss. Välkommen! 

Ann Ighe (AI): Tack så hemskt mycket för inbjudan och grattis till ett väldigt snyggt nummer!

LG: Ja, det känns väldigt bra. Det här är det tjockaste numret hittills! Du är ju lektor i ekonomisk historia men också redaktör på tidskriften Ord&Bild. Det är främst på grund av det senare som vi har bjudit in dig, men jag tänkte ändå börja med att fråga hur de här spåren hänger ihop och hur det kom sig att du blev redaktör på Ord&Bild.

AI: Ja, det är väl en bra fråga. Jag var under säkert tio år del av redaktionsrådet för Ord&Bild, och såg det lite som någon sorts intellektuell familj, gick lite in och ut i hur mycket jag engagerade mig i det, till exempel gick jag in som gästredaktör för några nummer. Sedan skulle den tidigare redaktören, Martin Engberg, författare verksam här i Göteborg, lägga av. Då bestämde sig styrelsen för att fråga mig och en idéhistoriker som heter Patricia Lorenzoni, så då tog vi tillsammans över och blev redaktörer för Ord&Bild. 

LG: När var detta ungefär? 

AI: Hösten 2014. Så nio år sedan. Det är jättelänge! 

LG: Ord&Bild är ju en av Sveriges äldsta kulturtidskrifter. Den grundades 1892 av Karl Wåhlin. Idag, 130 år senare, finns den fortfarande, och nu har ni er redaktion i Lagerhuset här i Göteborg. Jag har läst på er hemsida »[att] tidskriften sedan starten har förvaltat sin tradition samtidigt som den genomgått flera förändringar«. Skulle du kunna beskriva vad det är för tradition som ni verkar i? Och vad är det för förändringar som har skett under de här åren?

AI: Alltså, jag kämpar fortfarande med att fatta det, kan man säga. Vad är det egentligen för förändringar? Även om de nio år jag har varit redaktör förstås är många så är det inte jättemånga i Ord&Bilds historia. Det kom nyligen en biografi över tidskriftens första redaktör, Karl Wåhlin, som du nämnde, och han jobbade i drygt 40 år med detta. Wåhlin kanske inte kallade det för folkbildning, men för honom var det en fråga om att föra ut dikten, konsten och litteraturen till folket. Man tänkte sig att man gjorde det genom den bildade medelklassen. Det fanns många ämnen redan från början. Det kunde handla om det samiska, om järnvägsvagnar eller restaurangvagnens inträde. Och redan tidigt var litteraturkritik med. 

LG: Så redan från början var det ett ganska brett anslag? 

AI: Ja, absolut. Det är som att de tänker sig att de ska sammanfatta all svensk kultur. Det var i alla fall fokus, även om det också gjordes översättningar. 

LG: Jag funderar på det här med tidskriftens namn, att den heter Ord&Bild. Är tanken redan från början att det är två ben i verksamheten eller är det mer flytande? Hur tänker man sig den uppdelningen? 

AI: Det är klart att trycktekniken inte var ny på 1890-talet, men att massproducera tidningar och tidskrifter av det här slaget var ändå nytt, så jag tror att då var det verkligen »Ord«. Men det är också »Bild« – man tryckte till exempel bilder av Carl Larsson. Det fanns konst som man kunde klippa ut och sätta upp hemma. Så jag tror att kombinationen var väldigt viktig. Jag blev inspirerad när jag läste någonting av en av Ord&Bilds tidigare redaktörer som hette Eva Adolfsson. Till tidskriftens 90-årsjubileum skrev hon en liten essä där hon helt enkelt fokuserade på »&«. Hon sa det så fint: det är »&-et«, det här med att sammanföra skribenter, ämnen och texter med varandra, bilder med texter och så vidare, det är det som är grejen. 

LG: Men de här förändringarna då om vi kommer tillbaka till det. Som jag förstår det var det nästan lite nationalistisk anda i början. Fram mot 60–70-talet kan jag tänka mig att stora förändringar sker. Hur kan man se det?

AI: Jo, det är lite nationalistiskt, men det är inte bara nationalistiskt. Det var många litteraturdebatter som kunde uppstå i tidningen som rörde sig inom det där paradigmet med det svenska språket, nationen, kulturen och så vidare, men det fanns också en ganska livlig idédebatt. Men det är i början av 60-talet som någonting händer, och det är med två redaktörer som heter Lars Bjurman och Lars Bäckström. Det är lätt att se – man byter layout, allting blir annorlunda. Jag tror att det är då temanumren gör sitt inträde i Ord&Bilds historia. I början på 60-talet såg man det som att kulturradikalism – det är vår grej. Sedan blev det mer och mer uttalat vänster, med mycket idédebatt om socialism och kommunism. Det första riktigt tjocka numret som jag har hittat är från den här tiden på temat »Vänstern i Skandinavien«. Så Ord&Bild blev en utpräglad vänstertidskrift, fast den släppte aldrig greppet om litteratur och konst. 

LG: Det låter som väldigt tidstypiska debatter och frågor.

AI: Ja, och det är klart att jag avundsjukt kan kika på det eftersom jag tror att tidskriften faktiskt spelade ganska stor roll då. Vi har ingen bra statistik på det, men det har nog aldrig funnits så många prenumeranter som då. Så ja, det är tidstypiskt, men tidskriften var också relevant.

LG: Hur skulle du beskriva Ord&Bild idag – vad har hänt med tidskriften de senaste 10–20 åren, och kanske framför allt sedan du började arbeta med den?

AI: Jag skulle säga att tidskriften på ett sätt blev mer litterär, det har varit en trend sedan 80-talet. Sedan har vi velat verka i en mer idéintroducerande tradition, velat se utanför Sverige. Vi jobbar med temanummer nästan jämt, och det tycker jag faktiskt är något av det viktigaste för tidskriften idag, att ha teman som organiserande princip. Samtidigt tycker jag att en tidskrift som vår måste försöka vara med i samhällsdebatten och vara en plats för människor som skriver. En tidskrift är också en plats för kunskap som kan komma ur forskning och det akademiska men som inte uttrycks på det sättet. Så det är också en plats för någon sorts fritt forskningsanknutet tänkande.

LG: Kan man säga att det är forskning som inte är skriven på akademiskt språk?

AI: Ja, det kan det vara, men det kanske får en helt annan logik när man skriver i en tidskrift som Ord&Bild. Sedan tänker jag att en tidskrift förstås alltid vill skriva sin tid, man vill lämna spår efter sig. Jag blev jätteglad när jag började bläddra i ert nummer, där det fanns en referens till Ord&Bild från 1897 [i Axel Perssons text »Kampen om den moderna urbanismen«, IDÉ nr. 4].

LG: »De intelligensfria dynamitariernas framfart« – ett citat från en debatt om stadsutveckling i Göteborg på sent 1800-tal.  

AI: Precis. Vi vill hitta teman där vi tycker att det bränner, eller där vi tror att viktiga saker kan sägas, och syssla med det där sammanförandet. Det är en viktig sak i dagens samhälle, tänker jag.

LG: Jag har med ett antal nummer här: Exofiktion/Iran; Barn, TV, Kulturarv; Arkivet; Restaurangen och maten vi äter, och du har med dig det senaste numret som handlar om Istanbul. Det är ju en salig blandning. Hur kommer ni fram till dessa teman rent konkret, hur vet ni vad ni ska arbeta med?

AI: Den som handlade mest om Iran gjorde vi lite innan protestvågen började. Det kom ur ett redaktionsrådsmöte. Vi brukar ibland samlas och äta lunch på restaurang Solrosen.

LG: Ett arv från 60–70-talet eller?

AI: Det är väldigt nytt, det har inte mer än tio år på nacken! Det var en idéhistoriker i redaktionsrådet som sa: »Jag tycker verkligen att vi måste göra någonting om Iran«. Ja, det måste vi nog, är det någon som kan något om Iran? Vi hade också med oss en gästredaktör som heter Shora Esmailian. Eftersom vi själva inte kunde så mycket tog vi hjälp av andra människor, och det var jättespännande. Så det kom därifrån. Numret Barn, TV, Kulturarv kom från en konstcurator, Maria Lind, som skulle göra en utställning när hon var kulturråd i Moskva. Maria kontaktade oss och ville att vi skulle göra ett tidskriftsnummer om det. Då jobbade vi med de konstnärerna. Vi bidrog också med en text från just Ord&Bilds 1970-tal som var pang på, en radikal kritik av vad som visades på tv. 

LG: Så det har varit på ganska olika sätt som numren har blivit till? Ibland är det någon som tar initiativ och ibland råkar texterna bara passa bra ihop?

AI: Ja. Sedan har vi själva redaktionen, det går ju lite upp och ner. Nu jobbar jag sedan tre år tillbaka ihop med Jonatan Habib Engqvist. Vi är båda redaktörer även om jag är ansvarig utgivare. Vi har en kritikredaktör som heter Joel Kellgren, och har i flera omgångar haft praktikanter. Det finns ett redaktionsråd som kan vara ett lite större gäng. Jag tänkte på att ni kallade till ert gränslandsnummer. Vi brukar ha ungefär ett års framförhållning. Det ligger alltid mappar uppe för fyra nummer framåt. 

LG: Vi har funderat några terminer på det här. Ska vi göra ett temanummer? Hur gör man? Hur ska man få in texter? Hur ska man arbeta och så vidare? Jag tyckte att det du sade förut om temat som organiserande princip är intressant, kan du berätta lite mer om det?

AI: När man har temat som en organiserande princip så handlar det om att försöka få texterna att tillsammans bli någonting mer. Om jag tänker på det senaste numret så har vi med texter och bilder som berör staden Istanbul. Då kan man hitta teman som kommer tillbaka och man förstår varför de gör det. När vi sätter ihop numret så blir det inte upprepande utan snarare belyser det olika aspekter av ett tema. 

LG: Jag tänkte att vi kunde prata lite mer om själva redaktörsrollen. Vad skulle du säga att det är för typ av kunskap, eller vad är det för uppgift man har som redaktör? 

AI: Jag skulle säga att den främsta uppgiften är att visa andras texter omsorg. Det tycker jag verkligen att man måste vara inriktad på, att alltid göra någon annans text till det bästa den kan vara.  Skulle man ha en yrkesetik så tycker jag att det är det som är yrkesetiken. Jag tycker att man ska jobba med frågor…

LG: Hur menar du då, frågor? 

AI: »Vad menar du här, jag hänger inte riktigt med, borde det inte vara så här istället?« – istället för »nej, det här är fel«. Jag tycker att det är så man ska arbeta med andra människors texter. 

LG: Att man inte ska fälla domar?Knausgårdhar skrivit om relationen till sin redaktör, och då menar han att redaktörens uppgift är att inte veta, för kunskap blir sabotage i ett redaktionellt sammanhang.

AI: Det är faktiskt det. Det var intressant, och det kanske funkar för en romanförfattares förhållande till sin redaktör. Jag tror inte att kunskap är sabotage i tidskriftssammanhang, men å andra sidan handlar det också om att erkänna sin okunskap, alltså att säga »nu har jag bestämt det här«, inte för att jag vet mer än du, men för att jag tycker att det fungerar bättre så. Det blir någon sorts förmedlande roll, ja.

LG: Jag nyfiken på varför ni har er redaktion i Göteborg. Det har varit en del prat om det här att Göteborg har blivit en [UNESCO] litteraturstad som försöker sätta sig själv på kartan litterärt, men vad skulle du säga att det betyder att basen är Göteborg och inte Stockholm eller någon annanstans? 

AI: Jag tror att det betyder jättemycket, men där har jag ju inte varit med. Det var någon gång på 80-talet som de bestämde att redaktionen skulle flytta till Göteborg. Det berodde på att många av redaktionsmedlemmarna redan bodde i Göteborg. De flyttade ner det här sekelskiftesskåpet och tidskriften har varit här sedan dess. Det där snacket om litteraturstad är ju delvis ett missförstånd – Göteborg är ingen stor förlagsstad. Det finns fantastiska små förlag men Göteborg är mycket mer av en tidskriftsstad. Glänta finns här och har liknande rötter som ni, liksom Paletten och många fler. Det är rätt maffigt med det som finns i Lagerhuset med Litteraturhuset och olika redaktioner och små förlag, Nätverkstan som jobbar med distribution och så vidare. 

LG: Jag tänker att det ändå måste vara ganska unikt. Jag vet att det finns många litteraturhus i Tyskland, men de är kanske inte sammanhållna i ett större ekosystem eller vad man nu ska kalla det. 

AI: Ja, jag tycker vi ska vara nöjda med det. Vi måste vara med och stötta det här allihop, för det som är fördelen med Göteborg – och det är väl kanske det vi hatar också – är att det är ändå lite mer underground. Alltså, det är längre till departementen. Det gör skillnad. Vi i Göteborg gör andra saker.