Ny arkitektur i »klassisk« stil – konst eller kuliss?

TEXT: FILIP LAURITS | ILLUSTRATION: JESSICA TENGGREN

PER OCH ALMA OLSSONS PRIS för årets bästa byggnadsverk i Göteborg förlänades 2023 en tegelbyggnad på Ekmansgatan 5 i Lorensbergs villastad uppförd i renodlad klassicistisk stil. Ordförande för juryn var stadsbyggnadsnämndens ordförande Johannes Hulter (S) som på ett par års tid seglat upp som en förgrundsgestalt för den strömning som förespråkar att bygga nytt i »klassisk« stil. 

Vad är detta? Har Svensson blivit nostalgisk på gamla dar? Nej, nu menar jag inte arkitekt Albert Svensson som ritat huset i fråga och gjort det till sin specialitet att, som det står att läsa på hans hemsida, »rita hus som man gjorde förr«. Detta svärmeri för en återgång till »klassiska« stilideal i arkitekturen tycks nämligen ha funnit utbredning i samhället i stort och i första hand utanför arkitektkåren, en strömning tydligast förkroppsligad av Arkitekturupproret som torgför sig under devisen »Det finns alternativ till fyrkantiga lådor«. 2021 genomfördes en opinionsundersökning (beställd av den konservativa tankesmedjan Oikos) i vilken de svarande fick ta ställning till förslaget »Nya hus bör i högre utsträckning byggas i klassisk stil, t.ex. med fasader i sten, tegel och trä« och 64 procent ansåg att det var ett ganska eller mycket bra förslag.[1] Frågan är bara hur ordet »klassisk« ska tolkas i sammanhanget. Vi får anledning att återkomma till det.

På flera håll i landet men framför allt i Göteborg har dessa idéer också fått fäste på högsta politiska nivå. I Socialdemokraternas valmanifest för 2022–2026 framförs krav på »klassisk och lokalhistorisk arkitektur« i kommunal nybyggnation, detaljplaner och markanvisningar.[2] Det är inga tomma ord utan en inriktning som på kort tid resulterat i flera konkreta planer, vilket fått flera sakkunniga att åberopa regeln om armlängds avstånd mellan politik och kultur.[3] Ska politiker lägga sig i stilen på det som byggs? Är det inte en fråga för »experter«? 

Idéhistorikern David Karlsson förklarar principen om armlängds avstånd i tidskriften Arkitekten: »För att undvika att få politisk styrning av kulturen har man då upprättat system där varken politiker eller tjänstemän har hand om konstnärliga frågor, utan att det läggs på sakkunniga inom områdena, som sitter under begränsade perioder«.[4] Även om en del av kritiken har gällt att de politiker som tydligast profilerat sig inom denna fråga inte själva är arkitekter och därmed saknar formell kompetens, ligger provokationen alltså främst i att politiker genom att ställa krav på att nyproducerad arkitektur ska ha en viss stil bryter principen om armlängds avstånd. Detta har påpekats av bland andra Göteborgs stadsarkitekt Björn Siesjö.[5] »Det är oroande när politiker ger sig in och styr kulturella yttringar som arkitektur«, skriver arkitekterna Mikael Frej och Anders Olausson i Arkitekten angående politikernas planer på att bygga nytt i »klassisk« stil på Skeppsbron.[6] De beskriver här arkitektur som ett område som politiker enligt svensk tradition inte ska befatta sig med, eftersom arkitektur tas för given som en konstform. Men hur förhåller sig arkitekturen till konsten egentligen?

»Ned med skönheten«

1959 höll den brittiske fysikern och författaren C. P. Snow en föreläsning vid universitetet i Cambridge. C. P. Snow hävdade att det saknas kontaktytor mellan det han benämnde »de två kulturerna« – literary intellectuals respektive scientists.[7] Senare tolkningar av denna dikotomi har gjort gällande att dessa två kulturer företräds av å ena sidan humanistisk vetenskap, å andra sidan naturvetenskap.[8]

Arkitektur torde historiskt vara den disciplin som mest sömlöst förenar de två kulturerna. Lika självklart som att arkitektur handlar om ingenjörskonst och teknik har arkitekten sedan antikens dagar behövt lika stor förståelse för estetik och med tiden även ökad historisk kunskap om den urbana samhällsutvecklingen. Den vitruvianska trilogin venustas, firmitas, utilitas (skönhet, hållbarhet, funktion), eller rättare sagt en balans dem emellan, har tjänat som ideal och maxim från renässansen och framåt. Men de senaste hundra åren har vågskålen tippat över. 

Arkitekten Bernard Tschumi skriver att »nittonhundratalet har splittrat den vitruvianska trilogin, ty arkitekturen kunde inte förbli okänslig inför industrialiseringen och det radikala ifrågasättandet av institutionerna […] i början av seklet. Det första begreppet – tilltalande yttre (skönhet) – försvann sakta ur ordförrådet«.[9] Under första hälften av 1900-talet drogs detta till sin spets av arkitekten Le Corbusier som önskade riva inte bara större delen av Paris utan bl.a. också Stockholms gamla bebyggelse på Norrmalm och Södermalm »för att inrymma hela befolkningen i totalt fem gigantiska så kallade lamellhus«.[10]Då han föraktade västerlandets arkitektoniska kulturarv, utsmyckat med »sentimentalt krimskrams«, såg han arkitekten som passé och hyllade i stället ingenjören som den store demiurgen för den nya arkitekturen.[11]

Dessa idéer fann starkt fäste bland Sveriges modernistiska arkitekter i början av trettiotalet vilka befäste sina idéer i manifestet acceptera 1931.[12]

»Ned med skönheten«, proklamerade man, och »fram för ordning«.

I likhet med hur Le Corbusier liknade sitt nya arkitekturideal vid en atlantångare, hämtade de sin kulturella inspiration från den tekniska utvecklingen och eftersträvade ett slags maskinkultur: »Kulturläget är nu ett annat. Industrialismen är det stora faktum i vår nya kultur, om vi vill ha någon.«[13] Man förespråkade en standardisering av i första hand bostadsbyggandet och, i Henry Fords anda, storskalig, industriell massproduktion av byggnadselement på löpande band. Denna övertro på teknikens revolutionära potential var veterligen varken någon ny företeelse eller förbehållen arkitekturen. Mest förknippar vi kanske maskinkulten med tiotalets italienska och ryska futurister, även om industrialiseringen gav upphov till liknande kulturyttringar också långt före Marinetti och Majakovskij.

Efter andra världskriget, då resten av Europa fick sina städer och därmed oskattbara kulturarv jämnade med marken, förverkligades dessa idéer under 1950- till 1980-talets omfattande »stadssaneringar«. Sven Markelius, Uno Åhrén och de andra acceptera-arkitekterna satt på höga poster under denna omvälvande stadsomvandling vars svenska motsvarighet till Le Corbusiers atlantångare blev de så kallade miljonprogrammen. Härvid ska vi inte blunda för funktionalismens goda ideal om ljus och luft och det övergripande motivet att öka bostadsstandarden för en stor del av befolkningen, men en avsevärd andel av det som revs var inte mörka, trånga och vinda träruckel. Dessa rivningar erkändes senare som ett kulturmord av staten, och även om det som uppfördes i stället ofta mött stark kritik har funktionalismen och synen på arkitektur som en industriell snarare än en estetisk produkt fortsatt att prägla byggandet.[14] » [E]n effekt av att modernismen rationaliserade byggprocessen är att byggandet drivit allt längre bort från konsten. Arkitektur som konstform och byggande har på många sätt kommit att hota varann«, skriver arkitektur- och konstkritikern Julia Svensson. Arkitekten har överlämnat åt konstnären att »hotta upp den storskaliga vardagsarkitekturen«.[15] 

Om nu arkitekturen rört sig från ett kreativt hantverk till en industriell gren och därmed avsagt sig konstnärliga anspråk, går det fortfarande att betrakta arkitektur som en kulturform att hålla armlängds avstånd till på samma sätt som bildkonst, musik och teater? Att allmänheten och i förlängningen politikerna börjat ställa högre krav på gestaltningen av våra livsmiljöer behöver förstås mot bakgrunden att arkitekten inte längre anses leva upp till sitt förväntade konstnärliga uppdrag. Här har arkitektkåren emellertid fått bära en oförtjänt stor del av skuldbördan. Förutom arkitekterna och politikerna är det byggbolagen, och de allra främst, som har makten över den slutgiltiga utformningen av staden. Många pekar på att det är byggherrarna som primärt står för den estetiska och materialmässiga degenereringen.[16]

Att arkitektur väcker så starka känslor och åsikter hos allmänheten måste också förklaras av att vi påverkas av byggnader i långt större utsträckning än andra konstarter, inte för att arkitektur till sin natur har större estetisk drabbningskraft, utan för att vi omges av våra byggnader varje dag och överallt. Som arkitekten Jan Gehl framhåller levs det urbana livet i första hand utanför hemmet, mellan husen, på gatorna.[17] Även om vi väljer att se arkitektur som en konstart, skiljer sig alltså byggnadskonsten från exempelvis musiken så till vida att vi kan låta bli att gå till operan, men inte undvika våra stadsrum. 

Mer plastikkirurgi än arkitektur

Somliga menar alltså att vi kan återställa estetisk höjd i arkitekturen genom att bygga i »klassisk« stil igen. Vi kan skönja likartade nostalgiska kulturyttringar på andra håll i vårt samhälle. Litteraturvetaren Jonas Ingvarsson skriver om fenomenet analog nostalgi, där »man utnyttjar digital teknologi för att framhäva det analoga«, exempelvis genom att reproducera »analogt« skivknaster eller kassettljud i digitala ljudinspelningar.[18] Vi kan jämföra det med andra 2000-talstrender som »shabby chic«, tapeter föreställande bokhyllor med franska band eller varför inte elektriska »stearinljus«. Gemensamt för dessa företeelser är ambitionen att skapa ett sken av något gammaldags och autentiskt, men det är bara utanpåverk. »Det hjälper inte att det är vackert ritat av Svensson, det ser ändå ut som postmodernismens grovhuggna prefabklassicism på 1980-talet«, skriver arkitekturhistorikern Claes Caldenby om Ekmansgatan 5.[19] Någonstans i vårt inre bevarar vi en bild av skönhetens ansikte – en äkta förfallen möbel, en brinnande låga, ett genuint hantverk – men i massproduktionens epok tycks vi ha förlorat verktygen för verklig skönhet. Det är »bitvis mer plastikkirurgi än arkitektur«, skriver Mark Isitt om Svenssons hus.[20] Det är… andefattigt.

Liksom skönheten har andligheten fått klä skott för modernitetens framfart och efterlämnat ett tomrum hos den rationellt och materialistiskt sinnade västmänniskan. »Andligheten [tenderar] att vara konservativ och nostalgisk: en längtan«, skriver författaren Maxim Grigoriev i tidskriften Arche och kopplar här ihop andens nostalgi med analog nostalgi: »Så länge som vi lever i en modern värld, lever vi också […] i denna andens nostalgi som uttrycks i allt från önskan att imitera förmodernistisk arkitektur till drömmar om nationell identitet i folkdräkt men med algoritmmusik.«[21] Då vårt sätt att leva antagit alltmer artificiella former också bortom det rent estetiska, och då framtiden erbjuder föga uppmuntrande berättelser, återstår för många att helt enkelt blicka bakåt.

Att vår tillvaro i moderniteten och dess framtidsutsikter får oss att romantisera världen av igår är utifrån detta perspektiv förklarlig och i flera avseenden förståelig. Att just arkitekturen blivit föremål för denna nostalgi är inte heller oväntat. Vi kommer aldrig sätta foten i de flesta av de byggnader som omger oss, men i vårt urbana liv utgör dess fasader, i Jan Gehls anda, innerväggarna i vårt gemensamma vardagsrum och påverkar oss, om så bara i det omedvetna. Jämfört med modernitetens mer undflyende manifestationer blir fasaderna en tacksam angreppsyta för avsmaken, och projektionsyta för nostalgin. Men lite talar för att nya fasader i »klassisk« stil kommer att fylla längtans tomrum. Det står inget om ölkaféer eller charkuterier i Socialdemokraternas valmanifest. I stället lär vi finna ännu ett Espresso House och H&M innanför dessa Potemkinkulisser. Som ett knippe plastblommor i ett höganäskrus, nej rättare sagt en vas med imiterad krackelyr, ingen mingvas direkt men made in China. 

Jag har konsekvent skrivit »klassiskt« innanför citationstecken. Som Felix Andersson och Daniel Enström konstaterar i sin analys av tidigare nämnda opinionsundersökning har denna benämning olika betydelser beroende på om man frågar en arkitekt, politiker eller de slumpvist valda deltagarna i undersökningen.[22] Ordet hade kunnat bytas ut mot »gammaldags« eller »traditionell« och uttrycker en högst diffus längtan tillbaka till en tid som ingen av oss upplevt eller kanske inte ens har funnits. Möjligen ger definitionen »med fasader i sten, tegel och trä« en fingervisning om vad man åstundar, det vill säga, tror jag, äktheten, ursprungligheten och – kan det förnekas? – skönheten hos ett naturligt material. Men även hantverksmässigt utförda fasader av sten, tegel eller trä i imiterad sekelskiftesklassicism skulle förbli just fasader, bedrägliga kulisser. Lika lite som du hamnar i Irland när du stiger in på en »irländsk« pub kommer ett nybygge i »klassisk« stil föra dig tillbaka till en svunnen tid som du kanske håller för mer äkta och genuin. 

Samtidigt som Göteborg slagit in på en bana att bygga nytt i historiserande stilar rivs till följd av dessa byggprojekt många verkligt historiska hus som besitter just de kvaliteter som eftersträvas. Sällan är de befintliga byggnaderna i ett sådant skick att de inte hade kunnat renoveras och inkorporeras i nyproduktionen, utan de rivs eftersom det är enklare än att behöva anpassa sig. Vi kommer fortsätta behöva bygga nytt men i stället för hinder på vägen måste det redan byggda ses som resurser och ett arv att förvalta och bygga vidare på. Dessa grundförutsättningar, eller begränsningar i en positiv bemärkelse, uppmuntrar arkitekten till kreativa, nydanande lösningar: Hur kan vi inspireras av det befintliga och komplettera, bygga till eller kanske innesluta det på ett respektfullt men nytänkande sätt? Här, i gränslandet mellan det gamla och det nya, och i den kreativitet som givna ramar torde ingjuta, finns en chans för arkitekten att återfå sitt konstnärlig-estetiska uppdrag och därigenom en föresats till skönhet hur det än må yttra sig.

»Ned med skönheten«, löd slagordet i en tid när skönhet var allmängods. Släng Dostojevskij överbord från samtidens skepp, uppmanade Majakovskij i de ryska futuristernas manifest. De såg också skönheten i kugghjul och snabba bilar. Vi kan ha olika uppfattningar om det sköna i världen men om vi slutar att sträva efter skönhet, vad blir då kvar av mänskligheten? Som Dostojevskij skriver – Vet du att mänskligheten kan leva utan engelsmannen, den kan leva utan Tyskland, den kan leva alldeles utmärkt utan ryssen, den kan leva utan vetenskap, utan bröd, den kan bara inte leva utan skönhet.

Slutnoter

[1] Felix Andersson & Daniel Enström, »Gottgörelse eller auktoritär tendens? Göteborgarnas inställning till att bygga mer i ›klassisk‹stil«, i Alltid måndag?, red. Anders Carlander & Elias Johannesson(Göteborg: SOM-institutet, Göteborgs universitet, 2021).

[2] Valmanifest 2022–2026. Socialdemokraterna Göteborg.

[3] Se bl.a. Stefan Westrin, »Nu styr politikerna arkitekturstilen i Göteborg«, Arkitekten, 2023-06-08.

[4] Westrin, Arkitekten, 2023-06-08.

[5] Westrin, Arkitekten, 2023-06-08.

[6] Mikael Frej & Anders Olausson, »Politiker ska inte styra arkitekturen«, Arkitekten, 2020-03-26.

[7] C. P. Snow, The Two Cultures and the Scientific Revolution (New York: Cambridge University Press, 1961).

[8] Se bl.a. Emma Eldelin, »Författarna och den naturvetenskapliga världsbilden«, i De två kulturerna flyttar hemifrån (diss.) (Linköping: Linköping universitet, 2006).

[9] Bernard Tschumi, »Arkitektur och gränser I-III«, i Arkitekturteorier (Skriftserien Kairos, 5) (Stockholm:Raster Förlag, 1999),144f.

[10] Fredrik Kullberg, Kriget mot skönheten. Ett reportage om förfulningen av Sverige (Stockholm: Timbro Förlag, 2020), 151.

[11] Gösta Alfvén, Ohälsosam arkitektur. En annan sida av funktionalismen (Stockholm: Balkong Förlag, 2016), 27ff.

[12] Gunnar Asplund et al., acceptera – (faksimilutgåva) (Stockholm: Tiden, 1980), 141.

[13] Asplund et al, acceptera – (faksimilutgåva), 141. 

[14] Bengt O. H. Johansson, Den stora stadsomvandlingen: Erfarenheter från ett kulturmord (Stockholm: Arbetsgruppen för arkitektur och formgivning, Regeringskansliet, 1997).

[15] Julia Svensson, »Vad händer med konsten när den blir ett verktyg för stadsutveckling?«, TidskriftenArkitektur, 2016-11-16.

[16] Se bl.a. Navid Mirzaie & Jonas Michanek, »Så kan byggbolag, arkitekter och politiker göra arkitekturen bättre«, Arkitekten 2023-04-19.

[17] Jan Gehl, Livet Mellem Husene (Köpenhamn: Arkitektens Forlag, 1971).

[18] Jonas Ingvarsson, »Digital epistemologi och tidigmoderna tankeformer: Mot en pedagogik för 2000-talets humaniora«, i Bomber, virus, kuriosakabinett: texter om digital epistemologi (Göteborg: Rojal förlag, 2018), 43.

[19] Claes Caldenby, »Klassisk stil räcker inte«, Tidskriften Arkitektur, 2023-01-10.

[20] Mark Isitt, »Sveriges arkitekter kan lära sig av Ekmansgatan 5«, Göteborgs-Posten, 2022-08-19.

[21] Maxim Grigoriev, »Allegorins förbannelse«, Arche 2023:86–87.

[22] Andersson och Enström, »Gottgörelse eller auktoritär tendens?«, 2021.