I dödens luftrum

Text Karl Kilbo Edlund | Illustration Josefin Lyngfelt


Det är inte alltid enkelt att dra en tvär gräns mellan kroppen och världen omkring den. På samma sätt som vi är vad vi äter, så är vi också vad vi andas. Med varje andetag drar vi in mellan tre och fem liter av vår omvärld. I lungorna separeras luften och blodet enbart av ett membran tunnare än en halv hundradels millimeter. Bland alla saker som kan bidra till sjukdom och död är luftföroreningar en av de svåraste för den enskilde individen att undvika. Idag vet vi att luftföroreningar, även när de är både osynliga och luktlösa, kan ha betydande hälsoeffekter. Eftersom nästan alla påverkas blir den sammantagna effekten på en hel befolkning stor – luftföroreningar beräknas idag orsaka drygt vart tionde mänskligt dödsfall.


I lungorna separeras luften och blodet enbart av ett membran tunnare än en halv hundradels millimeter.

Larm om hälsorisker och miljöförstörelse möts ofta av uppgiven likgiltighet, som en del av den postindustriella vardagen. Vi har vant oss vid berättelsen om hur människan brett ut sig över jordklotet och hur ödeläggelse av det orörda har följt i våra fotspår. För att beskriva förödelsen har vi begrepp som skogsavverkning, massutdöenden och klimatförändringar. Att mänskliga utsläpp förorenar luften även på andra vis än genom påskyndad klimateffekt förvånar knappast någon. Resignerat konstaterar vi att mänsklighetens historia avtecknar sig i gradvis stigande halter av luftföroreningar, som likt årsringar i träd lagrats i polarisen. De berättar om hur de tidiga människorna upptäckte elden, om romarrikets svavelbälgande gruvindustri och till slut om den massiva förbränningen av fossila bränslen.

Det ovanstående är ett sätt att sammanfatta människans historia som nog känns igen av alla som vuxit upp med romantikens bild av den orörda och jungfruliga naturen. I sitt klassiska ekofeministiska verk The Death of Nature skildrar Carolyn Merchant hur de vidsträckta engelska skogarna under medeltiden höggs ned för att mätta efterfrågan på brännved. I takt med att skogarna förbrukades ersattes veden av stenkol, vars svavelrika rök krävde höga skorstenar, släppte ut stora mängder sot och drev ångmaskiner som föranstaltade en mekanistisk världsbild, där naturen var livlös, förutsägbar och tillgänglig för mänsklig exploatering. Merchant menade att den naturliga världen identifierades som kaotisk, oförutsägbar, farlig och feminin, i kontrast till den maskulint kodade, ordnade, rena och hälsosamma värld människan var i färd med att konstruera. [1]

En av de som med egna ögon såg stenkolsröken svepa in över det tidigmoderna London var John Evelyn. I ett av sina mest berömda verk, Fumifugium, vände han sig direkt till kungen för att uppmärksamma de följder han såg att stenkolsröken, eller med Evelyns ord »a Hellish and dismal Cloud of SEA-COAL« [2], fick för stadens invånare och föreslog drastiska förändringar i huvudstadens utformning för att förbättra luften och göra staden mer värdig en europeisk monark. [3]

Många röster från det tidigmoderna Londons invånare vittnar om hur de plågades av stenkolets svavelhaltiga och stickande rök. [4] Men Evelyn särskilde sig genom att hävda att kolröken även var hälsofarlig. Han kunde dra den slutsatsen eftersom han hade tillgång till en sammanställning av alla dödsfall i London och deras orsaker, vilken upphovsmannen John Graunt några år senare skulle låta publicera som världens första dödsorsaksstatistik. Graunt kunde bland annat belägga att det i storstaden dog fler än det föddes och att barn oftare blev sjuka där, än de gjorde i övriga England. Både Evelyn och Graunt misstänkte att den dåliga luften var en av orsakerna. [5]

För att förklara orsaken till sjukdom förlitade sig den tidigmoderna läkekonsten på miasmateorin, enligt vilken sjukdom spreds genom illaluktande dunster, miasmer, från bland annat träsk, förruttnelse och avlopp. I linje med miasmateorin lade både Evelyn och Graunt en del av skulden på stadens dåliga luft, men på en väsentlig punkt skiljde sig deras tolkningar åt. Medan Evelyn på tvärs med miasmateorin var övertygad om att det var industrins stenkolsförbränning som orsakade Londonbornas överdödlighet höll Graunt sig närmre miasmateorin och pekade på stadens bristande avloppssystem och dess läge i Themsens sankmark. [6]

Graunt hade medhåll av de flesta läkare och naturfilosofer vid tiden, som tvärt emot Evelyn ansåg att den stickande svavelröken desinfekterade luften och neutraliserade de illaluktande organiska dunsterna. Även om deras resonemang idag låter hopplöst felaktigt, framstår det som rimligt i en världsbild där naturen är farlig och nyckfull och människans inverkan tillrättaläggande och hälsobringande. Men även om Evelyn påstod att det var industrierna som utgjorde den riktiga faran, vidmakthöll också han att det var just lukten av svavelrök som var farlig, snarare än röken i sig. Han föreslog därför att stora planteringar av väldoftande buskar skulle anläggas runtom i staden. [7]


Londons sotiga dimma, som blivit ett av stadens mest karaktäristiska kännetecken, blev plötsligt också ett sjukdomsalstrande mörker.


Först med romantiken kom bilden av naturen som oren och sjukdomsalstrande på allvar att krackelera.  Den tidiga bakteriologin visade att det är bakterier och inte miasmer som orsakar infektionssjukdomar, samtidigt som naturvetenskapen visade att människan rent av är beroende av växter för att få syre. Trots det fokuserades allmänhetens och vetenskapens rädsla för oren luft under 1800-talet fortfarande på de naturliga dimmor som uppstod från avlopp, träskmarker och tjärn, och inte på skorstenarnas och ångmaskinernas rök. [8] Det var ju inte för inte som såväl läkare som lekmän noterade vilka som drabbades värst av de väldiga koleraepidemierna som svepte över London, eller var flest insjuknade i malaria. [9] Londons Lord Mayor kritiserade så sent som 1881 den då växande rörelsen mot stenkolsförbränning, som han menade riskerade att låta malaria åter få fäste i staden. [10]

Nya vetenskapliga och medicinska teorier mot slutet av 1800-talet förändrade förutsättningarna för de som ville minska städernas luftföroreningar. Den spirande miljörörelsen fick dock oväntat understöd från behandling av tuberkulossjuka, en terapi som revolutionerats tack vare upptäckten av bakterier. [11] Redan 1880 uppmanade tidskriften Lancet läkare att behandla luftvägssjuka patienter med solljus och ren luft, och rent av att förbjuda dem från att besöka städer vintertid. Solskenet tillskrevs en till och med starkare desinfekterande kraft än kolröken, och resor till avlägsna, soliga trakter började företas av dem som hoppades tillfriskna. Londons sotiga dimma, som blivit ett av stadens mest karaktäristiska kännetecken, blev plötsligt också ett sjukdomsalstrande mörker. Trots det skulle det dröja till andra halvan av 1900-talet innan effektiv lagstiftning mot luftföroreningarna kom på plats.

Tack vare de svavelfattiga och mindre sotiga bränslen vi använder idag – delvis eftersom svavelfria oljeprodukter i stor utsträckning ersatt stenkolet – har vår tids luftföroreningar en annan sammansättning. De saknar den stickande svavelstanken och är mindre svärtande än den rök Evelyn och hans efterföljare under 1700-, 1800- och större delen av 1900-talen kämpade mot. Trots det utsätts 99 procent av världens befolkning för luftföroreningshalter över Världshälsoorganisationens (WHO) gränsvärden. [12] Det mörker vi möter i bland andra Arthur Conan Doyles, Charles Dickens och Robert Louis Stevensons romaner känns dock lyckligtvis främmande för den moderna läsaren – idag avslöjas luftföroreningarna oftast enbart av ett tunt gult band vid horisonten och dess fortsatta närvaro i dödsorsaksstatistiken.


Noter

  1. Catherine Merchant, The Death of Nature (San Francisco: Harper & Row, 1980), kap 1.

  2. John Evelyn, Fumifugium (London, 1641), 5. 

  3. Fumifugium innehåller också målande verklighetsbeskrivningar, som kan väcka igenkänning även hos en nutida (eller COVID-tida) läsare: »For is there under Heaven such Coughing and Snuffng to be heard, as in the London Churches and Assemlies of People, where the barking and the Spitting is uncessant and most importunate. What shall I say?« (Evelyn, 10).

  4. En samling litterära exempel på dessa röster kan hittas i Todd Borlik, Literature and Nature in the English Renaissance (Cambridge: Cambridge University Press, 2019), 469–494. 

  5. John Graunt, Natural and Political Observations Made upon the Bills of Mortality (1676), VII(6). Anmärkningsvärt nog ur ett medicinskt perspektiv konstaterade Graunt att det var de kroniska sjukdomarna som ökade på grund av stadens dåliga luft, inte de akuta. Även om denna hypotes framfördes vid upprepade tillfällen under de kommande århundradena kom den inte att bli den etablerade medicinska tolkningen förrän efter att den amerikanska Six Cities Study publicerades 1993. (Dockery, D.W., Pope, C.A., Xu, X., Spengler, J.D., Ware, J.H., Fay, M.E., Ferris, B.G., Speizer, F.E., 1993. »An Association between Air Pollution and Mortality in Six U.S. Cities«. New England Journal of Medicine 329, 1753–1759. DOI: 10.1056/NEJM199312093292401). 

  6. Om miasmateorins öden och missöden samt slutgiltiga förkastande under 1800-talet kan en bland annat läsa i Halliday S., »Death and miasma in Victorian London: an obstinate belief.« bmj (Clinical research ed.), 2001, 323(7327), 1469–1471 (doi.org/10.1136/bmj.323.7327.1469). 

  7. Peter Thorsheim, Inventing Pollution (Ohio: Ohio University Press, 2018), 10–18. 

  8. Thorsheim, op. cit.

  9. Namnet malaria kommer från medeltidsitalienskans mala aria, »dålig luft«, men i England gick sjukdomen även under det träffande namnet marsh fever. Först 1898 konstaterades att sjukdomen sprids av myggor, som själva var infekterade av malariaparasiten. 

  10. Thorsheim, op. cit, 17.

  11. Thorsheim, op. cit, 26.

  12. En bra startpunkt för den som vill läsa mer om luftföroreningar och WHO:s arbete är www.who.int/news-room/fact-sheets/detail/ambient-(out-door)-air-quality-and-health.