Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
Sanna sken
om bild och sanning i Platons Staten
Text Julia Nyberg | Illustration Fredrika Wigren
Jag möter en gråblå blick i badrumsspegeln, betraktar mina ansiktsdrag och undrar hur andra uppfattar mig. Reflektionen visar en till synes perfekt kopia, men den fångar inte allt. Den är platt, till skillnad från min kropp i rummet, och den är tyst, till skillnad från tankarna innanför.
Är detta jag?
Talar vi med Platon är reflektionen en skugga av den synbara verkligheten, som i sin tur är en imitation av de tänkbara formerna. Därmed är skenet två steg från sanningen, utifrån hur hans teori om formerna formuleras i Staten.[1] Verkligheten är i Platons mening uppdelad i det synliga och det tänkbara, vilka delas i två lager till och ordnas från det mest sanna till det minst sanna. Detta är den delade linjen. Bilden befinner sig längst ner i hierarkin, likställd med en gissning. [2] Föga förvånande bannlyser Platons Sokrates den efterbildande konsten från den stat han skapar, men spegeln får vara kvar. [3]Den är nog inte den bästa utgångspunkten för att undersöka Platons tankar om bilden trots allt.
Jag testar att måla ett självporträtt.
Med precision får jag till vissa detaljer, andra kommer fram av misstag. Resultatet blir inte så fulländat som om vi likt Glaukons fantasiskulpterande skulle föreställa oss ett helt verklighetstroget självporträtt, men det går att se vem det föreställer.[4]Den torkade färgen väcker inte samma fråga som spegelbilden (är detta jag? nej). Ögonen har inte riktigt rätt nyans, de tittar inte tillbaka, men ansiktsdragen finns där (liknar det mig? ja). Men ur ett annat perspektiv fångar det konstnärliga uttrycket mer; i spegelns felfria avbild lämnas mindre utrymme för tolkningar, känslor och djup.
Platon skulle inte säga emot, men han skulle vara kritisk. Han hävdade aldrig att den efterbildande konsten inte förmedlar eller väcker känslor, det är precis det som är problemet. Utan kunskap som motgift kan den förvränga tankarna och få en att agera skamligt. [5] Platon anser att känslor hör till den irrationella delen av själen och det är först »när hela själen följer den vishetsälskande delen av själen utan inre konflikt« som man kan vara rättrådig och ta del av de bästa och mest sanna njutningarna.[6]
Varför är då Staten ett litterärt verk fullt av talande bildspråk? Exempelvis refererar Sokrates till de filosofiska undersökningarna som vågor och simturer, för man simmar oavsett om man ramlar ner i en pool eller ett hav; på samma sätt används dialektiken för både små och stora frågor. [7]Det kan inte vara av misstag, tvärtom verkar Platon vara fullt medveten om detta, vilket blir tydligt när Sokrates hävdar att en bild måste besvara en fråga och Adeimantos säger »Du som aldrig pratar i bilder!« och Sokrates svarar »Jaså minsann […] Först tränger du in mig i ett påstående som är svårt att bevisa, sen behagar du skämta« [8] Men det mest välkända exemplet på Platons bildspråk är grottliknelsen, som illustrerar den delade linjen och vägen genom den:
Tänk dig att du är fastkedjad i en underjordisk grotta, tvingad att titta rakt fram och det enda du kan se är en mur upplyst av en eld. Olika skuggor rör sig över ytan och du tar dem för sanna, omedveten om att dessa skapas av tillverkade objekt burna av människor. Ni hittar på olika spel där den som kan identifiera skuggorna först vinner och du är nöjd för att du inte vet bättre, men plötsligt blir du fritagen och upptvingad ut i ljuset. Självklart är du bländad av solljuset, men efter ett tag vänjer sig ögonen och du ser den verkliga verkligheten. När du kommer ner i grottan igen verkar de gamla definitionerna av vishet vara värdelösa och utmärkelserna meningslösa, men vem kommer att lyssna? [9]
Smärtsamt, omvälvande, och säkerligen ensamt.
Vägen till upplysning låter obehaglig, men ingen sa att den skulle vara enkel och vem kan hävda att ett liv i mörker är bättre eller att den som sett ljuset inte ska styra? Genom den målande berättelsen kan Platon både föra fram sin poäng och tydliggöra sin teori utan att egentligen ha ändrat innehållet. Det framstår som att Platons syn på sanning i relation till bild och berättelser kanske är mer komplex än vad den först verkar när han nedvärderar dem i dialogen. Eller så är det ett missförstånd att tänka att Platon avfärdar bilden, för säger inte Sokrates att man ska ordna linjens fyra delar »så deras klarhet blir proportionell mot deras andel av sanning«?[10]
Jag vänder mig till filosofen Cathrine Rowett, som undersöker precis detta i sin bok Knowledge and Truth in Plato (2018). Hon påpekar att »Om sanningen är en egenskap hos det verkliga, kan denna sanning överföras eller reflekteras i alla strukturer som lyckas kommunicera det verkliga eller visar hur det är«. [11] Bilder och berättelser är en bra väg till sanningen, menar Rowett, just därför, inte trots, att de är reflektioner. Hon kallar det the iconic method och använder diskussionen om rättrådighet som ett exempel på hur den används. [12]
När rättrådighetens nytta ska undersökas i Staten försöker man först säga vad rättrådighet är, men ansatsen överges snabbt och man övergår till att konstruera en metafor: den rättrådiga staten. Den utgör en ikon för mångfalden rättrådiga ting, som i sin tur är en ikon för formen rättrådighet. Det blir ett sätt att nå kunskap via bilden och Rowett konstaterar att de lyckas besvara den praktiska frågan som startar dialog, huruvida rättrådighet lönar sig, utan att någonsin definiera begreppet eller för den delen missta ikonen för formen. [13]
Om metoden går att applicera på spegelbilden eller självporträttet är inte lika säkert, det finns ingen mångfald av mig och därmed ingen form. Men jag ingår i flera kategorier, varav en är människa. Ikonerna visar ögon, ansikte, kropp som hänvisar till mig i den synliga verkligheten, och i den tänkbara verkligheten möjliggör de en reflektion kring vad det är med mig som gör mig mänsklig och ger insikt om formen människa.
Tillbaka till badrummet, det vita kaklet och skuggan av mig.
Är detta jag?
Ja och nej. Bilderna kommer aldrig fånga hela sanningen, hela mig, och de kan förvrängas, men i någon mening är det mig jag ser. Kanske har Platon rätt i att de är två steg från sanningen, ikonerna i sig är inte jag, likväl är jag inte formen människa. Men samtidigt är de inte falska, därför ser jag dem som sanna sken och i bristen hos dem väcks frågor som varken är små eller lätta; frågor om mig själv, min mänsklighet och vad det innebär att vara människa.
Spegelbilden och självporträttet kan självklart ge annan information, kanske jag upptäcker att jag har något mellan tänderna eller så kan jag reflektera kring känslorna som framgår i tavlan. Men det leder till inte upplysning och enligt Platon skulle det senare snarare komma i vägen för den. Så när Platon formulerar sin teori kring vad som är vetbart och hur det ska uppnås finns även en moralisk dimension; den blir en teori om vad som är värt att veta. Inte bara det, utan även vad som är värti livet.
Kanske skulle Platon säga åt mig att lämna spegeln och penseln, för att uppmana mig att istället söka efter sanningen. Betyder det i slutändan att spegelbilden eller självporträttet är värdelösa? Jag antar att det beror på vilka filosofiska simturer man beger sig på utifrån dem.
Noter
Jan Stolpe och Platon, Skrifter Bok 3 Staten, (Stockholm: Atlantis, 2017), 602 c.
Platon, Staten, 509 d–511 e.
Platon, Staten, 595 a.
Platon, Staten, 588 c.
Platon, Staten, 605 d–e. Stycket behandlar tragedin snarare än måleriet, men talar ändå för hur Platon ser på känslorna den efterbildande konsten väcker.
Platon, Staten, 586 e.
Platon, Staten, 441 c, 472 a, 453 d.
Platon, Staten, 487 e.
Min version av Platons grottliknelse, jfr. Staten 514 a–521 b.
Platon, Staten, 511 e.
Cathrine Rowett, Knowledge and Truth in Plato, (Oxford: Oxford University Press, 2018), 49. Min översättning: »If truth is a property of what is real, this truth can be transmitted or reflected in any structure that successfully communicates what is real or shows how it is«.
