Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
OBEHAGETS ESTETIK
Text Julia Nyberg | Illustration Gabriella Wedberg
Röda trådar sträckte sig från golv till tak utmed väggarna och bildade en tät men luftig väv av ullgarn. I mitten stod svarta pinnstolar som bundits in i konstruktionen, som om de blivit fångade i ett nät eller format ett yttre blodkärl som sträckte sig ut i rummet. Våren och sommaren 2018 kunde man på Göteborgs konstmuseums träda in i den platsspecifika installationen The Distance av Chiharu Shiota. I sin stillhet var konstverket både inbjudande och kusligt på en och samma gång. Jag tyckte det var vackert, spännande och obehagligt. Jag tyckte om det. Men varför tyckte jag om något obehagligt? Det verkar vara en enkel fråga, men den öppnar också upp för frågor som vad upplevelsen av konst är för typ av erfarenhet och varför man uppskattar det enskilda konstverket. Den öppnar upp för estetik.
Idéhistoriskt är estetiken ett relativt nytt filosofiskt fält och det etablerades först under upplysningen. Innan dess, under antiken, medeltiden och renässansen, skrev man generellt mer om konstskapandet än om konstupplevelsen, och skönhet var förbundet med godhet, Gud respektive vetenskap. Förenklat beskrevs skönhetens villkor i sin tur med ord som ordning, harmoni och perfektion.[1] Ur ett sådant perspektiv hade inte frågan varit varför jag tyckte om något obehagligt, utan snarare hur jag kan tycka att det är vackert med Shiotas noggrant konstruerade kaos.
...smaken, förmågan att uppleva skönhet, gav återigen ett enhetligt subjekt...
Men så hade inte heller det moderna konstbegreppet tagit form eller intresset för människans känslor och sensibilitet väckts så som det gjorde under 1700-talet.[2] Avgörande för detta är den tyske filosofen Immanuel Kant som med sin tredje kritik,Kritik av omdömeskraften (1790), etablerar den moderna estetiken.[3] Genom omdömet sökte Kant en bro över den klyfta han skapat mellan förståndet och förnuftet i och med hans första och andra kritik.[4] Problemet Kant stod inför var att han skapat ett brutet subjekt, genom den enligt honom nödvändiga separationen mellan kunskap och moral.[5] Men smaken, förmågan att uppleva skönhet, gav återigen ett enhetligt subjekt och skapade harmoni mellan kunskaps- och begärsförmågan.[6] Men för min fråga är det hans tankar om den estetiska erfarenhetens betingelser som blir mest relevanta.
Kants filosofiska system har tre högre själsförmågor. De två ovan, kunskaps- och begärsförmågorna, kompletteras av förmågan att känna lust eller olust. Om de andra appliceras på naturen och friheten, så appliceras denna på konsten. Detta är för Kant grunden till smakomdömet – det är alltså inte konstverkets etiska, religiösa eller pedagogiska budskap som avgör om det är vackert. Smaken kan inte heller styras av praktiska intressen eller särskilda ändamål. Kant menar istället att det enda sättet att avgöra om ett föremål är skönt, är huruvida reflektionen över dess form bedöms vara grund för lust – det går inte att på förhand eller slutgiltigt säga vad som är skönt. Men han lämnar det inte heller upp till var och en att ensam avgöra – utan smakomdömet måste fällas som om alla som såg det jag sett skulle instämma.[7] Enligt Kant är alltså smaken vare sig subjektiv eller objektiv, utan intersubjektiv.[8]
Utifrån detta blir det, till skillnad från tidigare, möjligt att kalla The Distance vackert. Inte på grund av dess budskap, inte för att det fyllde något särskilt syfte – utan för att mötet med verket väckte en lust, på ett sätt jag kan anta att det också gjorde för andra. Men lusten blandades med olust och obehagets plats förblir oförklarad utifrån Kants beskrivning av det sköna. Så även om Kant i detta skapat förutsättningarna för att prata om hur vi överhuvudtaget kan bedöma ett konstverk, finns det två andra aspekter av Kants tänkande som kanske kan komma närmre ett svar om obehagets plats i konsten – det sublima och konstens förmåga att framställa det fula på ett skönt sätt.
Det sublima är alltså mer ambivalent än det sköna, både lusten och olusten får en plats.
Upplevelsen av det sublima är enligt Kant till skillnad från det sköna grundat i en olust, eller en lust orsakad av olust. En annan skillnad är att behaget inte är intresselöst, utan sker i motstånd till sinnets intresse.[9] Kant använder det sublima för att beskriva de idéer som frambringas i mötet med naturens storhet och makt i dess vildaste och mest kaotiska tillstånd. [10] Med andra ord, den sublima upplevelsen är den blandning av behag och obehag som uppstår i mötet mellan dels förnuftets överhöghet, dels sinnets begränsningar och den fysiska underlägsenheten i förhållande till naturen.[11] Oändligheten, exempelvis, är både tänkbar och omöjlig att greppa, vilket kan vara både spännande och skrämmande. Det sublima är alltså mer ambivalent än det sköna, både lusten och olusten får en plats. Det kan ge utrymme för min blandade upplevelse av The Distance, samtidigt tvekar jag inför att applicera begreppet, så som Kant använder det, på ett rum med garn.
Ett konstverk som porträtterar död, lidande och förruttnelse kan vara vackert; det motbjudande kan tilltala som motiv.
Kant insåg också att allt som kan vara skönt i konsten inte alltid är det i verkligheten. Ett konstverk som porträtterar död, lidande och förruttnelse kan vara vackert; det motbjudande kan tilltala som motiv. Den distans som det illustrerade erbjuder, jämfört med det materiella, kan alltså skapa förutsättningarna för en lust som annars inte hade varit möjlig. Men Kant drog en skarp gräns vid äcklet, då föremålet »föreställs som om det försökte tvinga sig på vår njutning, samtidigt som vi kämpar mot det«.[12] Att The Distance påminner om blodkärl, men att det inte är det är kanske vad som gör min känsla av lust inför konstverket. Fast även om äcklet uteblir, kvarstår obehaget.
Men så har det också hänt mycket sedan Kant. Modernismen och 1900-talets konstteoretiska utveckling har gjort att blodkärl är precis vad någon skulle kunna ställa ut. Ett avgörande skifte för detta uppstod när den franska konstnären Marcel Duchamp ställde ut en nedmonterad pissoar, Fountain (1917), och därefter har gränserna för vad konst kan vara förskjutits eller rent av upplösts. Smaken har inte längre samma plats och den belgiske konstteoretikern Thierry de Duve menar, i Kant efter Duchamp (1996), att det moderna »detta är vackert«, utan »detta är konst«.[13] Obehaget blir till en icke-fråga och min fråga lämnas återigen utan svar.
Och kanske borde den inte få ett svar. Det som intuitivt framstår som motsägelsefullt är rent av en missvisande frågeställning, en frågeställning som faller platt om man istället ser spänningen mellan det vackra och obehagliga som gripande, det som gör att The Distance fastnar. Obehaget går i så fall från att vara en ifrågasatt del av konstupplevelsen, till att bli en förutsättning för den. Kants tankar ger inget entydigt stöd för den slutsatsen, men det finns aspekter av både det sköna, det fula som skönt och det sublima som talar för att även det som inte endast är behagligt kan ge en estetisk upplevelse. Kants teori formulerades inte heller i en kontext där konst syftade till obehag på samma sätt som det kan göra idag. Ändå fortsätter han att vara aktuell och öppnar upp för en djupare reflektion om vad det egentligen är som händer när man står där, mitt i ett konstverk och tycker om det, utan att veta riktigt hur eller varför.
Noter
[1] Sven-Olov Wallenstein, Bildstrider: Föreläsningar Om Estetisk Teori (Göteborg: Alfabeta/Anamma, 2001), 56–68.
[2] Wallenstein, 61.
[3] Wallenstein, 56, 63–68.
[4] Wallenstein, 72.; Immanuel Kant, Kritik av omdömeskraften, övers. Sven-Olov Wallenstein (Stockholm: Thales, 2003), 28-31.
[5] Kunskapens och moralens områden är för Kant helt frånskilda varandra, då kunskap om naturen inte kan styras av etik och moraliska principer inte kan härledas ur naturen.
[6] Kant, 48–51
[7] Smakomdömet måste fällas under antagandet om konsensus, även om det inte är en empirisk sanning. Kant menar att det är otänkbart att säga att något är »skönt för mig«, utan att man måste säga »det är skönt«.
[8] Kant, 43.
[9] Kant, 114, 117, 125.
[10] Kant, 103.
[11] Ginsborg, Hannah, »Kant’s Aesthetics and Teleology«, The Stanford Encyclopedia of Philosophy (Fall 2022 Edition), Edward N. Zalta & Uri Nodelman (eds.), https://plato.stanford.edu/entries/kant-aesthetics/
