Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
/ÖVERSÄTTNINGSPERSPEKTIV /PERSPEKTIV FÖR ÖVERSÄTTNING
TEXT JOSEPHINE ÖRTENFELT | ILLUSTRATION MINNA ÖSTMANN
BÖRJAN, DÄR JAG BÖRJADE
Jag börjar i frustrationen.
Över orden, som fattas mig.
Över kulturen, en lätt bekant.
Över min bristande kunskap.
Det tar flera veckor att komma förbi bokens första mening. Den skaver, vill aldrig lägga sig tillrätta. Det ter sig som om meningen inte kan finnas på svenska. Den fortsätter att skava. Och jag förstår att den aldrig var menad att finnas. Inte på svenska. När fingrarna slår mot tangenterna vet jag att det är sant.
En vän säger till mig att jag översätter som om jag skriver poesi. Han säger att varje ord inte behöver vara allt. Inte kan vara det. Jag tror att han har fel.
För varför gör det ont när jag tvingar orden att forma sig under mina fingrar, när de lägger sig platta under tyngden av det som cirkulerar i mitt huvud. Jag märker att de inte vill, och vem är jag att tvinga dem? I “Hemligheter”ställer Madeleine Gustafsson en fråga som känns riktad till mig, snarare, en anklagelse: »Hur skulle någon kunna överföra detta hemliga innehåll till andra ord?« [1]
I FÖR-OCH MELLANHAND
Innan dess att jag befann mig intill det visste jag inte att det fanns ett bibliotek i Torrevieja, den turiststad i sydöstra Spanien som jag tillbringat ett tiotal av mitt livs första somrar i. En plats där nordens utflyttade pensionärer härjar och köper mark på klipporna som sluttar ner mot havet, trots att den snart kommer försvinna under fötterna på dem. Innan turisterna fanns det fiske, och någon gång i juli, när barnfamiljerna är på plats, hedrar man de sjömän som dött till sjöss genom att bära ner helgonet Virgen del Carmen till en båt och köra ut henne på en tur till havs. Då bokar vi bord och ber om att sitta på gatan de bär ner henne för. Förr åt vi paella men restaurangen blev uppköpt, så nu äter vi pizza. Biblioteket ligger på gatan som korsar restaurangens. När jag letar efter biblioteket läser jag för första gången gatunamnen. Det är så jag lär känna poeten Miguel Hernández och vi stiftar en kort, intensiv, relation. På den svenska Wikipedia-sidan finns inte många ord om honom men jag läser de få som finns att tillgå: »Hernández var under sin ungdom getherde. Hans litterära debut kom 1933 med diktsamlingen Perito en lunas. 1934 flyttade han till Madrid. Han deltog i inbördeskriget därhan 1939 tillfångatogs och dömdes till döden som senare ändrades till 30 års fängelse. Han dog av tuberkulos i fängelset 1942.« [2] (Jag skriver den här texten 2022, men året därpå, när jag för första gången kan prata samma språk som min släkt och med egna ord kan tala med min farfars syster, som vi under min barndom alltid bott hos när vi varit på besök i Madrid, berättar jag att jag skriver om, och översätter, Miguel Hernández. Detta varpå hon berättar att han anses vara en av Spaniens viktigaste poeter, att man lär sig recitera hans dikter i skolan och att hon har flera av hans diktsamlingar i bokhyllan.)
Jag funderar över var parenteserna gömmer sig, om de finns långt inne i texten eller om de ligger som en slöja över orden.
Hernández dikter följer med mig i översättningen. De är minnet av känslorna. Men jag väljer inte honom. (Inte då.) Arbetet med det verk jag slutligen valde, rekommenderat till mig av en mycket hjälpsam bibliotekarie som, efter att hon skällt ut mig för att inte ha burit munskydd, visade mig till författaren María Teresa León, är inte alls lika självklart som med Hernández.
Förr åt vi paella men restaurangen blev uppköpt, så nu äter vi pizza
Prosan i Memoria de la Melancolía, eller Minnet av melankolin på svenska, väger i sin mängd och täthet mycket mer än Hernández sparsamma dikter. (Och jag undrar nu varför jag valde något jag inte kunde bära, som skulle lägga sig som ett block av sten över min kropp.)
När jag, under arbetets gång, funderar över översättningen, fastnar jag i tanken om parenteser. Jan Stolpe skriver i texten Att finna en röst om sitt arbete med franska Montaigne, för vilket det inte verkar finnas något slut. Stolpe skriver om en Montaigne som smiter undan det franska språket, och om vilka hinder som uppstår när den medelfranska syntaxen redan är bruten. [3] Uppbyggnaden av meningar är ett bekymmer redan i det rent praktiska arbetet med översättningen. I det etiska finns de skilda kulturerna, religionen, ett tredje, ett fjärde och ett femte bekymmer. Jag kommer inte vidare. Bokens första mening rannsakar mig, söker med blicken, i dess fall orden, upp och ner och genom min kropp. Orden ringer i öronen när jag sover.
»Todo son palabras y colores dentro de mí que ya no sé muy bien qué representan.« [4]
Minnet av melankolin publicerades 1970, men behandlar den mest betydande delen av århundradet för Spanien: det spanska inbördeskriget och fascismen, och för María Teresa León även de följande åren, då hon fortsatt levde i exil. Vad gör exilen med orden?
/ Allt inom mig är ord och färger som jag inte längre är säker på vad de föreställer.
/ Allt inom mig är ord och färger jag inte längre vet säkert vad de betyder.
/ Allt inom mig är ord och färger vars betydelse jag inte längre förstår.
/ Allt som finns inom mig är ord och färger vars betydelser jag glömt.
/ Inom mig är det fullt av ord och färger som jag inte längre vet betydelsen för.
/ Det är fullt av ord och färger inom mig vars betydelser jag glömt bort.
/ Allt som finns inom mig är ord och färger vars betydelser jag inte längre känner till.
/ Jag minns inte längre vad alla de ord och färger som finns inom mig betyder.
/ Det är fullt av ord och färger inuti mig som jag inte längre vet vad de betyder.
/ Inuti mig är det fullt av ord och färger som jag inte längre förstår.
/ Jag har glömt vad orden och färgerna som fyller mig betyder.
/ Alla de ord och färger som finns inom mig har jag glömt betydelsen för.
Jag vet att jag inte kan förstå ordens egentliga tyngd. När jag ser översättningarna som de ser ut nu, centrerade, rad efter rad, funderar jag över det val jag gjort. Längden är en annan, och
orden låter inte som de spanska. Men kan svenska ord låta spanska? Är det över huvud taget meningen att de ska låta på ett unikt sätt, ens i det spanska originalet, eller försöker jag tillskriva texten lyriska inslag som inte finns där för att alla välskrivna samtida romaner kallas prosalyriska? Jag vet hela tiden mindre.
VAD SPRÅKET BETYDER
Någonstans under arbetets gång söker jag mig tillbaka till Jan Stolpe. I Förlustprojekt? skriver han: »Vi behärskar nödtorftigt ett annat språk, det är givet. Vi måste kanske inte kunna tala det, men i alla fall avlyssna det väl. Vi måste vara hemmastadda med åtminstone någon sektor av en främmande språkvärld (man kan inte översätta allt från det språk man är bra på).« [5] Och med det står det klart att parenteserna fyller sin roll.
När jag börjar översätta känner jag spanskan som en rörelse genom örongångarna, en vibration. Kanske finns det fördelar med att inte helt behärska det språk man översätter, för när språkets rytm finner fäste hos mig gör jag allt för att vara den lojal. Det spanska språket är min barndoms sorl, och ibland tänker jag att det kommer mer naturligt (kroppsligt) för mig än svenskan. När jag som barn besökte Madrid och den spanska sidan av släkten, förstod jag sällan orden. Det var en känsla för ordens rytm, deras vikt, som tillgängliggjorde språket för mig, som fick mig att lyssna på det som sades. Och jag erinrar mig att även orden, till sist, gjorde sig tillgängliga. Att det »hemliga innehåll« som Madeleine Gustafsson skriver om upphörde att vara just hemligt.
Men hur behöver jag lyssna för att meningarna ska visa sig? Det spanska ordförrådet är gömt under rytmen, och jag greppar det inte förrän orden passerat genom trumhinnorna. Jag lever med övertygelsen att författaren är medveten om att orden skapar meningar som låter på ett visst sätt, att meningarna är menade att låta som de ser ut, som de känns. Detta är det första steget i översättningsprocessen; när texten söker sin like i svenskan. Allteftersom hamnar jag längre ifrån. Bara genom att se på meningarna ovan märker man att de rör sig längre och längre bort från den första. Och därtill, på ett sätt, längre ifrån det spanska originalet. På andra sätt rör sig texten närmare. Närmare den svenska versionen. Det finns inget som är definitivt, inga egentliga regler. Det är en text skriven på svenska, inte på spanska, med hänsyn till de svenska ordens konnotationer och rytm. Jan Stolpe skriver igenom hur ett mycket specifikt dialektalt franskt ord för »ekorre« i hans översättning inte finner sin like och därför enkelt står som: »ekorre«. [6]
Faktum: förlust är ofrånkomligt. Och i vissa fall hjälper ingen språkkunskap.
När jag slutade (eller gav upp) stod meningen:
»Allt inom mig är ord och färger vars betydelse jag inte längre förstår.« [7]
Min farfar föddes och var ett litet barn under det spanska inbördeskriget, men när han berättade hur han flyttade från Spanien som tjugoåring, talade han om hur han gjorde det i sviterna av fascismen. (Och när jag talar med hans lillasyster, som fortfarande lever, berättar hon att det var först när hennes söner började i skolan, och hon såg hur man fortfarande tvättade bort fascismen från skolbänkarna, som hon kände sig trygg nog att sluta tänka på den mörka tiden från strax innan hon föddes.)
Jag skriver med känslan av att vilja bevisa mig själv för texten, visa att jag faktiskt känner den, känner till den. Vill bekräfta den i det den beskriver, säga att jag vet, att jag förstår. Men när farfar dog var jag bara femton år, och jag vet egentligen inte vad som är sant. Jag har ett minne av hur han berättade för mig att hans pappa satt fängslad en period, men när jag berättar det för min pappa blir han osäker och kan inte säga om det är sant, eller om det är något jag hittat på. Och jag skäms när jag funderar över vilken betydelse orden och färgerna i texten har för mig, för jag har egentligen ingen aning. Något har gått förlorat.
TALA SPANSKA SKRIVANDES SVENSKA
Min farfar gjorde korstecknet över kroppen i kyrkor fast han aldrig trott på Gud. I det spanska samhället är religionen alltid närvarande, gömmer sig i rörelsen över bröstkorgen, i förmågan att recitera böner. I att den som svär inte sällan slänger sig med ordet »hostia«, som översätts till oblat på svenska. Det är val jag ställs inför i översättningen. Det svenska språket äger inte samma religiösa anspelningar. Hur behåller jag dem? Projektet är inte längre att motverka förlusten, utan att minimera skadan. María Teresa León skriver i inledningen:
»Och kanske beror det på min bristande erfarenhet som historiker, men jag kan inte skriva utan mig. Inte när det jag skriver om är mina egna, om än förvirrade, minnen av den del av historien som jag själv upplevt; det jag såg, det jag kände och det jag hörde.« [8]
Hon sätter själv måttet för hur jag ska ta mig an henne, hur jag ska greppa texten. I vilken mån jag ges lov att lägga den i egna händer. Det måste jag göra, för att överhuvudtaget röra vid den. Och det gör jag, men försiktigt och mjukt. Den får vila i min handflata. Och jag låter religionen finnas kvar. Jag väljer de ord som klingar på samma sätt som spanskan, med sina omedvetet laddade ord, gör. Men det blir skillnad, på svenska måste den religiösa laddningen skapas. På spanska gör den sig hörd även i de allra mest vardagliga orden, medan jag på svenska måste rota runt efter de ord som bär en viss religiös laddning, även det en del av att försöka översätta ett språk i sin helhet.
»Men saligt är det folk som kan återhämta sig tillräckligt många gånger för att överleva.« [9]
Jag väljer »saligt« istället för »lyckligt«, som spanskan efterfrågar, i sin direkthet. Jag tror ännu inte att det finns någon sådan. Om jag inte gör det, finns inte paradoxen när León också skriver: »Kyrkorna är slitna och faller. Jag tycker inte om att be.« [10] Hon rör sig bort från religionen, ber om en frihet, en där kyrkan och religionen aldrig varit en, aldrig segrat.
I (EN AVLÄGSEN) EFTERHAND
(Den avslutande delen av essän är både naiv och ihopslängd, det är tydligt att tiden blev knapp och teorier såväl som citat lades på hög för att nå kraven för kursen. Jag diskuterar Lori Chamberlains tankar om kön och makt i relation till översättningen och säger mig finna ro i besluten jag tar, precis som Gustafsson skriver att man måste göra. Kanske var det sant då.) Vem är att säga att en text borde göra någonting alls?
Kanske var frågan tvungen att vara som mest tryckande i uppstarten, när jag kände mig osäker på språket som hela tiden ifrågasatte min kompetens, under den tid när översättningen levde ett eget liv över mitt. (Det slutade den aldrig att göra, men det kunde jag inte veta då. Jag fortsätter.)
En relation jag tidigt uppmärksammades för, och likväl ifrågasatte, var den där översättaren sätter sig själv under författaren av originaltexten. Eller sätter översättningen under originaltexten. Också detta är i grunden en fråga om ett förlustarbete, men ett där översättaren, till skillnad från Stolpe, ställer sig skyldig förlusten. Det är ett submissivt och ursäktande arbete, och jag vägrar gå med på maktförhållandet. (I själva verket finns det inget annat att göra än att gå med på maktförhållandet.)
I Vackra eller trogna utgår Lori Chamberlain från könet i sin översättningsmetaforik. Översättning är reproduktion, språket är modern och översättaren är fadern. Chamberlain skriver:
Som fader måste översättaren vara trogen modern/språket för att frambringa en legitim avkomma; om han försöker avla barn på annat sätt kommer han att frambringa bastarder som bara hör hemma på cirkus. Eftersom modersmålet betraktas som naturligt kommer allt mixtrande med det – alla former av otrohet – att ses som onaturligt, orent, monstruöst och omoraliskt. Därmed är det »naturens« lag som kräver monogama förhållanden för att upprätthålla språkets »skönhet« och för att garantera att verken är äkta eller ursprungliga. [11]
Det är inte rättvist att använda Chamberlain som exempel för detta förhållningssätt. Hon är själv inte ett uttalat exempel på det, utan poängterar förekomsten av liknelserna av könen i den redan producerade översättningsteorin. Resultatet är ett slags arkiv för obskyra och ofta förlegade uttalanden om kön, som lyckats ta sig in i översättningsteorin.
(Jag förstod inte då att jag de facto födde en bastard, om än inte en som hör hemma på cirkus, men som, enligt ordets definition, föddes till ett oäkta par. Kanske är jag också en dålig far, men i första rummet var mitt brott otroheten: en oförmåga att lyssna, att vara språket troget.)
Jag kommer tillbaka till Madeleine Gustafsson, och i takt med att översättningen faller på plats, gör också både hennes, och mina egna, ord det. När jag tidigare arbetat utifrån tanken om den färdiga texten, den som är redo att presenteras, läsas och skärskådas som en text skriven med svenska som originalspråk, landar jag nu i en text som är min egen. En text med hänsyn till det språk den är skriven på, med hänsyn till dess kultur, och allra främst, dess författare. Detta betyder inte att jag lägger mig under texten. Min tidigare, något illvilliga, läsning av de teoretiska texter jag plöjt igenom, är som borta.
»Vad som går förlorat, med nödvändighet går förlorat, är inte poesin utan vår starka känsla när vi mötte somliga dikter för första gången, just de dikter vi älskat mest, en klang, en formulering vi burit med oss och använt som belysning i vårt liv, och anpassat, och förvandlat, och låtit oss förvandlas av. Vem skulle kunna översätta den? En översatt dikt, när den lyckas, är nämligen aldrig enbart en trogen återgivning av originalet, den är en annan dikt med ett annat språks egna uttrycksmedel, som i bästa fall kan innehålla samma laddning för nya läsare.« [12]
Det finns en svensk titel. Jag har gett boken en svensk titel. Kanske finns det en kontroll i handlingen. Respekten tvingas till submissivitet, lägger sig under mig. Respekten är under mig. (Detta är en ren skymf mot spanskan.) Jag blir rädd eftersom orden jag skriver inte är mina, men inte heller María Teresa Leóns. Ett mellanting, och jag vet inte var det ställer mig. Texten har nått till det stadiet då den måste bli klar. Det har den inte varit tvungen till tidigare, inte förrän nu, när den lever sina sista dagar, som i en slags skärseld. Den är inte klar. Men den är i alla fall skriven. (Jag kryper till korset, erkänner att texten är klar för att den måste – men varför vill jag säga att den måste bli klar? Det verkar som att jag inte tagit med mig någonting från de teorier jag läst. Texten är fortfarande inte klar, prosan ganska tråkig, kanske mest för att den är mig så pass otillgänglig. Men sedan jag först stötte på honom har jag översatt Hernandez, och vi har aldrig befunnit oss i någon skärseld. När jag först läste Stolpes ord: »Vi måste vara hemmastadda med åtminstone någon sektor av en främmande språkvärld (man kan inte översätta allt från det språk man är bra på)«, [13] förstod jag inte vad det betydde, att det inte räcker med ett sorlande i barndomen för att översätta ett liv i exil. Det det däremot räcker till, den sektor jag faktiskt är hemmastadd med, är de sluttande klipporna utanför Alicantes kust, den orange färgen på fälten längs den så kallade »apelsinkusten« – den som Hernandez skriver om, den som faktiskt är min barndoms språk.)
Noter
1. Madeleine Gustafsson, »Hemligheter«, i Med andra ord, nr 100, 2019, 26.
2. Miguel Hernandez, Wikipedia (hämtad 2 november 2024). sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Miguel_Hern%C3%A1ndez&oldid=55815772
3. Jan Stolpe, »Att finna en röst«, i Bonnierslitterära magasin, nr 5, 1996, 24–25.
4. María Teresa León, Memoria de la melancolía (Sevilla: Editorial Renacimiento, 2021), 17.
5. Jan Stolpe, »Förlustprojekt?«, i Andras ord och våra, red. Anders Bodegård, Janina Orlov, Kerstin Gustafsson, Jan Stolpe (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2018), 151.
6. Stolpe, »Förlustprojekt?«, 141.
7. León, Memoria de la melancolía, 17 (min översättning).
8. León, Memoria de la melancolía, 18 (min översättning).
9. León, Memoria de la melancolía, 18 (min översättning).
10. León, Memoria de la melancolía, 21 (min översättning).
11. Lori Chamberlain, »Vackra eller trogna«, i Med andra ord: texter om litterär översättning, red. Lars Kleberg (Stockholm: Natur & Kultur, 2010), 46–47.
