FALUKORVSKOMPLEXET OCH MIN VÄG TILL IDÈHISTORIA

TEXT JOHANNA J. DAMARIS | ILLUSTRATION ALMA KLINGBERG

När jag sökte till universitetet direkt efter gymnasiet trodde jag att folk stod på små podier överallt och deklamerade Shakespeare. Eller att alla bar tweed, eftersom de var så upptagna med att lösa de största gåtorna att ingen hann bry sig om nyare tyger som nylon. Kanske för att jag gick på en Waldorfskola, kanske för att jag älskade den norske författaren Jens Bjørneboe (1920–1976) och särskilt Bestialitetens historie, eller kanske för att jag inte hade någon särskilt akademisk familjehistoria, trodde jag att universiteten var stora katedralliknande platser där man skulle invigas i kunskapens mysterium. När jag dök upp första dagen och upptäckte att mina medstudenter bar magtröjor (i nylon), att det fanns litteraturlistor och obligatorisk närvaro, och att Shakespeare verkade vara mest intressant på grund av jambisk pentameter, insåg jag att min väg måste gå i en annan riktning.

Men efter fem års sökande efter katedralen på annat håll började jag förstå hur ‘massuniversitetet’ fungerade och att utbildning kunde vara ett sätt att få ett jobb. Jag bestämde mig för att ignorera magtröjorna (eventuellt testa en magtröja själv) och komma tillbaka, göra det som behövde göras och sedan återvända till det verkliga livet. Jag började studera idéhistoria.

Problemet var bara att idéhistorikerna faktiskt deklamerade Shakespeare. De menade att det var en viktig vetenskaplig och pedagogisk poäng att inlevelse bidrar till ökad förståelse. De demonstrerade att självklarheterna i vår tid lätt pulveriseras när man anlägger ett historiskt perspektiv (jag minns att jag satt på ett seminarium och började tvivla på att ‘det undermedvetna’ existerar), och att historierna som format oss är så mångfacetterade att studiet av dem är oändligt. Jag kunde inte vända tillbaka.

”Idéhistoria kan vara så många saker, och det har sina nackdelar”, sa vissa. Men att kritiken mot idéhistoria kunde handla om att ämnet är konturlöst, saknar samstämmighet eller har ett vagt undersökningsobjekt rann av mig. Det var ju just detta som fick mitt hjärta att slå snabbare: att både de typer av material och de metoder som är möjliga att arbeta med inom ämnets gränser är så rika. Att källorna till det förflutnas tankeliv kan hittas på de mest överraskande platser, och att olika aspekter av detta liv kräver att vi anpassar vår analytiska blick.

  Jag upplevde att min syn på såväl historia som samtid blev mildare och skarpare på samma gång.

Även om jag gradvis insåg att det också fanns institutionella ramar som kunde begränsa, och interna dispyter om idéhistoriens egenart, blev jag övertygad om att mångfalden måste vara en utmärkande resurs för ämnet. För det första insåg jag att det inte fanns några gränser för vart jag kunde rikta min intellektuella nyfikenhet. För det andra fick jag en mer försonlig hållning till magtröjorna och förstod att även dessa var en del av historiciteten. Jag upplevde att min syn på såväl historia som samtid blev mildare och skarpare på samma gång.
Och jag började drömma om en forskarkarriär. 

Men var arbetslust, vilja att lära och nyfikenhet tillräckligt? Fanns det koder som jag inte kunde läsa, och kanske aldrig skulle lära mig att knäcka, eftersom jag inte hade en akademisk familjebakgrund? 

Med tiden har jag insett hur vanligt detta tvivel är, och i stället för att tänka på det som ett impostor syndrome har jag nyligen börjat tänka på det som ’falukorvskomplexet’. ”Alltså, jag kommer från en familj där vi bara har ätit falukorv hela min uppväxt”, sa en doktorand till mig när vi båda var nya i ämnet, och menade precis att det finns oskrivna regler på seminarier och konferenser som hen var mindre benägen att förstå på grund av sin bakgrund.

Som idéhistorikern Staffan Bergwik har visat i Kunskapens osynliga scener. Vetenskapshistorier 1900–1950 (2016), är detta inte en ny oro; det liv som levs kring och vid sidan av vetenskapen har alltid haft betydelse för hur vi förstår, bedömer och utövar vetenskap. Vetenskap och kunskapsproduktion kan inte isoleras till individer och deras intellektuella kapacitet, utan är helt sammanflätat i mellanmänskliga förväntningar, normer, traditioner och relationer. 

Det gäller också idag. Men även om det fanns fler skäl att lida av falukorvskomplexet år 1900 är mitt intryck att det fortfarande existerar bland studenter och forskare idag. Dock kan det vara så att de tysta kunskaperna, normerna och de oskrivna reglerna i dagens forskarvärld i högre grad är föreställningar från en ganska svunnen tid. En tid där akademiska privilegier och bekymmer alltså gick i arv (från man till man, som oftast). En mycket informell undersökning av idéhistoriker vid Göteborgs universitet visar att 14 av 21 inte har en akademisk familjebakgrund. Jag vet inte hur det ser ut på andra lärosäten eller i andra ämnen, men jag tycker att siffran kan säga något i sig. Den bekräftar att inte bara forskningen, utan även de idéhistoriska miljöerna ofta är mer varierade och mindre strömlinjeformade än vi kan tro. Idéhistoria kan alltså vara många saker, ”och det har sina fördelar”, både för ämnet och för människorna.