Isabelle Skareng: Vad är kr ativ frih t

VAD ÄR KR ATIV FRIH T

TEXT ISABELLE SKARENG | ILLUSTRATION ESTER LASSON

« Je me donne des règles pour être totalement libre. »
»Jag ger mig själv regler för att vara fullkomligt fri.«

Georges Perec

Under en tid av konstnärlig frigörelse i Europa skapades en litterär grupp som gav sig själv ett udda namn: »OuLiPo« eller Ouvroir de Littérature Potentielle, vilket kan översättas till »Verkstad för potentiell litteratur«. Året var 1960 och den litterära utvecklingen hade under seklet dittills präglats av frigörelse från form genom modernistiska rörelser som surrealism och absurdism. Absurdismen bröt bland annat med traditionella dramatiska förlopp i berättandet genom att exempelvis sakna klimax. Att foga sig efter formkrav innebar enligt flera modernister att underkasta sig klassamhället; att bryta mot dem var att bryta mot kapitalistiska och borgerliga ideal. Modernistisk litteratur såg till exempel framväxten av det narrativa verktyget »stream of consciousness«, som syftade till att återspegla det inre psykologiska flödet hos personer genom att skildra tankegångarnas associativa banor, där till exempel interpunktion och menings- och styckesindelning var mindre nödvändigt.

Den litterära frigörelse som Oulipo började utöva var av ett helt annat slag och hade kanske inte kunnat utvecklas utan den kamp mot form som föregick den. Den oulipianska litteraturen hade nämligen en motsatt utgångspunkt än modernismen som kämpade mot form för frihet – medlemmarna av Oulipo har sedan grundandet i stället kämpat för frihet genom form, en kamp som fortsätter än idag.

För att uppnå litterär frihet väljer Oulipos grundare, medlemmar och anhängare att skriva utifrån begränsningar. Genom att sätta upp särskilda regler för skrivandet menar de dels att man kan framkalla inspiration, dels att man kan förnya och vidga litteraturen som konstform – och det är där som potentialiteten kommer in i bilden. Oulipos målsättning är att uppnå den fulla potentialen hos en viss genre eller texttyp genom systematiska och matematiska principer. [1] Hur kan dessa principer eller begränsningar då se ut? Oulipos medlemmar använder sig av allt från olika varianter av klassiska diktformat som sonetten och haikun till nyskapande metoder som S+7 (substantiv ersätts av det sjunde efterföljande substantivet i en ordbok), eller ovanliga stilgrepp som lipogrammet. [2]

Den senare begränsningen innebär att man författar en text utan att använda en särskild bokstav. En av Oulipos mest framstående medlemmar, Georges Perec, skrev en hel roman i form av ett lipogram: verket La Disparition (1969) innehåller inte ett enda e. [3] Eftersom bokstaven utgör den vanligaste av alla i skriven franska (enligt beräkningar innehåller 84 % av alla franska ord åtminstone ett e) [4] skapar begränsningen ett enormt hinder för författandet – i alla fall för att skriva på »vanlig« franska utifrån generellt accepterade grammatiska regler och idiomatiska ordval.

Resultatet är en helt unik skapelse i den franska litteraturhistorien. Förutom att använda obskyra synonymer, inkludera ord, uttryck och ibland hela passager på andra språk såväl som andra lipogrammatiska strategier tar romanen ibland genvägar genom stavfel och grammatiska lösningar som inte hör till normal franska. Det intressanta är att läsaren till slut blir så van vid uttryckssättet att man accepterar de nya skrivreglerna inom ramen för den verklighet som La Disparition förfogar över. Det är dessutom en mycket absurd och humoristisk verklighet. Romanen inleds med att karaktären Anton Voyl försvinner; namnet är en förkortning och lipogrammatisk anpassning av franskans »voyelle«, det vill säga »vokal« (den svenska översättaren har döpt honom till Noam Vokaal). Därefter tar en slags klassisk detektivroman vid som leder en grupp karaktärer på en slingrig resa där deras bakgrunder och genealogi för dem närmare och närmare sanningen. Romanen refererar ständigt till sin egen begränsning och karaktärerna som försvinner speglar den borttappade vokalen. Under resans gång vävs det absurda i berättelsen samman med språkbruket och läsaren blir själv implicerad.

Den underfundiga, något svårförståeliga och absurda stilen försätter läsaren i förvirring. En expert på romanen i fråga, Marc Parayre, konstaterar detta överväldigande faktum med orden: »[Perec] destabiliserar uppskattningskriterierna hos sin läsare som till slut inte längre riktigt vet vad som är godtagbart och vad som inte är det«. [5] Läsaren börjar alltså tveka över vad som anses höra till normalt språkbruk.

Denna både förbryllande och fängslande effekt på läsaren knyter an till utgångspunkten för Oulipo som litterär grupp – att uppnå all tänkbar potential som litteraturen kan erbjuda och att göra det genom att frigöra inspiration och förnya och vidga litteraturen som konstform. I fallet med La Disparition innebär det alltså att litteraturen till och med påverkar uppfattningen av det franska språket utifrån sina mest fundamentala grundvalar. Parayre understryker detta i sin avhandling om romanen:

Den underfundiga, något svårförståeliga och absurda stilen försätter läsaren i förvirring.

[…] tack vare Perecs användning av lipogrammet visar stilgreppet potentialen hos en ofantlig textuell mekanism som besitter förmågan att omvälva språket inifrån genom att det kort sagt representerar ett språk inuti språket. [6]

Författaren av La Disparition har med andra ord gjort sig fri att skapa sig ett nytt språk, att omdefiniera vad det franska språket kan uttrycka. Det inledande citatet i den här artikeln lyder: »Jag ger mig själv regler för att vara fullkomligt fri«. Som en av Oulipos mest framstående medlemmar har Perecs till synes paradoxala påstående använts som ett ledmotiv för skrivandet i Oulipos tecken.

...genom medvetna val av regler blir skrivandet en automatisk process.

Den frihet som Perec upplever kan tolkas på olika sätt: som inspirationen till skrivandet, men även som de friheter som skrivandet kan ta sig. Den litterära surrealismen, som både föregick Oulipo och existerade parallellt med gruppen efter dess bildande, menar att sann inspiration kan uppnås genom att låta det undermedvetna styra och att skrivandet ska ske automatiskt, en process som surrealisterna kallar »psykisk automatism«. [7] Oulipos utgångspunkt är den motsatta: genom medvetna val av regler blir skrivandet en automatisk process. [8] Detta är något som Perec själv har uttryckt i en intervju apropå tillkomsten av La Disparition:

Det som jag fann fascinerande är att när jag väl hade föresatt mig att skriva utifrån den här begränsningen skrev boken sig själv, måste jag säga. Det var en slags automatisering av skrivandet, av uppfinnandet, som aldrig upphörde, och som dessutom började förklara alla problem som jag funderar på själv gällande skrivandet. [9]

Genom att sätta begränsningar kan man såväl skapa som utöka sin egen fantasi och sin egen inspiration, enligt Perec. Själva begränsningen blir en inspirationskälla, eftersom man måste ta hänsyn till begränsningen och utgå från den när man skriver. Det var den här automatiska processen som pågick under författandet av La Disparition.

La Disparition anses av flera utgöra arketypen för oulipiansk litteratur. [10] I romanen möter begränsningen en författares målinriktade arbete, ett möte som underlättar, inspirerar och – enligt Perec – utför själva arbetet genom att nödvändigtvis föreslå särskilda idéer och språkliga användningar, som i sin tur leder till en helt ny form av franska.

Att med ett verk lyckas omvälva det franska språket – är det ett tecken på att författaren har tagit sig litterära friheter eller på att denne hållits tillbaka på begränsningens nåder? Frågan skulle enligt Oulipos – och särskilt Perecs – kritiker sägas vara felformulerad, och undertecknad kan även tänka sig att erkänna att formuleringen är något vinklad. Kritiker skulle med rätta kunna hävda att den variant av franska som La Disparition innehåller inte är något annat än ett experiment och inte har lett till nya sätt att prata, skriva eller tänka på franska. Men när det gäller språkets och litteraturens potential kan inte ens kritikerna påstå att verket inte har förnyat och vidgat litterära perspektiv – inte minst inom litteraturforskningen, där romanen har föranlett ett stort antal studier.

Som tidigare konstaterats ses automatik, regler och frihet som avhängiga av varandra inom såväl surrealism som oulipianskt skapande, men med kontrasterande tolkningar av hur den avhängigheten ser ut. För Oulipos vapendragare innebär den automatik som följer när särskilda regler är satta att ny inspiration konstant frigörs. Det som kanske är mest intressant med Oulipos specifika syn på inspiration är att den underminerar den romantiska myten om »det kreativa geniet«, där det inte är arbetet som ligger till grund för litterära skapelser utan någon slags gudomlig gåva eller fallenhet som leder till imponerande litteratur. Utifrån Oulipos synvinkel är skrivandet först och främst ett arbete som görs i verkstaden; avsaknad av regler betyder inte nödvändigtvis frihet och brist på inspiration betyder inte nödvändigtvis att inspiration inte går att väcka.

Så, vad säger ni? Ska vi skriva ett lipogram och se om inspirationen kommer till oss?

Vi ska absolut avstå från att göra något dylikt. Att avsluta vår diskussion på något sådant sätt känns bara absurt – som att skapa rappakalja, att slösa tid. Bara för att någon fransman år 1969 fann sig manad till något uppdrag av sådan art finns knappast någon saklig grund för att vi ska anta oss dylika utmaningar. Därtill blir någon sådan utmaning svår utifrån vårt språks allmänna basis – knappt någon fras är möjlig och någon sats utan särskilda substantiv kan knappast tänkas. Är slika målsättningar rimliga? Vårt språk är för opålitligt för någon sådan strapats. Vi tackar för att ha mottagit P:s inspiration och krångliga anbud; dock nödgar vår situation oss att avstå från sådana förslag. Tack för att ni har kämpat till vårt slut av rappakaljan i fråga och glöm gärna våra ord så snart som är mänskligt möjligt. Vårt lipogram kan nog knappast sägas vara av likartad status som vår skald, dock bör fru Vokal vara nöjd apropå vår strävan. Vårt tips är att plocka upp någon utgåva av Försvinna och jämföra vårt försök vis-à-vis Pyks språkliga dräkt. Ännu några varv, tack, tack, tack, och adjö.

Slutnoter

[1] Peter Consenstein, »Memory and Oulipian Constraints.« Postmodern Culture, 6, nr. 1 (1995), 66

[2] »Contraintes«, Oulipo, https://www.oulipo.net/fr/contraintes.

[3] Romanen har dessutom översatts till lipogrammatisk svenska (det vill säga utan e) med titeln Försvinna av Sture Pyk år 2000.

[4]Jacquees Neefs, »La langue en deuil«, Genesis, (2018), 121–138; Marc Parayre, »Grammaire du lipogramme: La Disparition«, i Georges Perec – artisan de la langue (Lyon: Presses universitaires de Lyon, 2012), 56–66. Parayre hänvisar i fotnot 3 till Dave Humphe som menar att i en vanlig ordbok med cirka 54 000 uppslagsord innehåller ungefär 84 % av oböjda och böjda former åtminstone ett e.

[5] Parayre, »Grammaire du lipogramme: La Disparition«: »l’écrivain déstabilise les critères d’appréciation de son lecteur qui finit par ne plus très bien savoir ce qui appartient au recevable et ce qui relève de l’inacceptable«, 34 (min översättning).

[6] Parayre, Lire La Disparition de Georges Perec (Doktorsgradsavhandling, Université de Toulouse Mitrail 1992), 369: » […] grâce à l’utilisation qu’en faisait Perec, le lipogramme révélait les potentialités d’une prodigieuse machine textuelle, apte à bouleverser la langue de l’intérieur, en ce qu’il représente en somme un langage dans le langage.« (min översättning).

[7] »Surrealism«, Princeton Encyclopedia of Poetry and Poetics: FourthEdition, Stephen Cushman et al. (red.) (Princeton: Princeton University Press, 2012, 1377.

[8] Alison James, »Automatism, Arbitrariness, and the Oulipian Author«, French Forum, vol. 3, nr. 2 (2006): 111–125.

[9] Georges Perec, i samtal med Roger Grenier 5 juni 1969, program »Actualité littéraire«, från 02:41: »Ce qui a été, pour moi, fascinant, c’est qu’une fois donnée cette contrainte, le livre sortit, je dois dire, tout seul. Il y a une espèce d’automatisation de l’écriture, de l’invention, qui n’a jamais cessée, et qui en plus s’est mis à raconter tous les problèmes que je me pose à moi, à propos de l’écriture.« (min översättning). Kan ses på https://www.ina.fr/ina-eclaire-actu/video/i09345611/georges-perec-et-la-disparition.

[10] Yû Maeyama, La Disparition

de Georges Perec : la contrainte oulipienne et ses vertus

(Doktorsgradsavhandling, Université Sorbonne Paris Cité, 2017), 23. Maeyama ägnar ett kapitel av avhandlingen åt att diskutera

La Disparition

s betydelse för Oulipo som grupp och citerar bland annat Jacques Roubaud, som hävdade att romanen var det enda riktiga exemplet på en oulipiansk bok.