ETT JULLOV

TEXT: IRIS ERICSON VON BAHR | ILLUSTRATION: VERA NORDLIND

Jag vaknar återigen till upptäckten av att jag har lov, och att jag har haft lov i en vecka. Lovet är ett undantagstillstånd och ett avbrott från vardagen. Det förklarar inte varför jag fortsätter att vakna innan klockan sju. 

Trafikljusen piper utanför mitt fönster i en sömnig och röd takt. Jag kliver upp, sätter på vatten till kaffe och duschar. Jag hinner löddra mig, skrubba mig, skölja mig och smörja mig på den tid det tar för vattnet att börja koka. När jag kommer till köket tar jag fram bröd, smör, ost. Jag väntar med att bre mackan tills kaffet drar i pressen. Jag vill inte glo på mackan medan jag väntar på kaffet, men jag vill inte heller äta mackan innan kaffet är klart. 

När jag sätter mig vid köksbordet med mackan och kaffet framför mig känns det som om jag blir lagd i en barnvagn. Plötsligt dinglar kaffekoppen och mackan över mig från en snurrande mobil. Bredvid hänger promenaden i Solberga park och boken som jag läste ut för några dagar sedan. De är bara några av mina upprepningar. Jag sträcker upp armen mot mobilen och når boken. I början av lovet läste jag Det är Ales av Jon Fosse. Boken handlade om någon som inte kan sluta tänka på sin kärlek som försvann på fjorden. 

[...]och nu får hon inte tänka, som hon så ofta tänkt förut, att hon lika gärna kan göra det, att hon lika gärna kan göra det som något annat, tänker hon…[...]men så kan hon inte tänka, det leder ingenstans, tänker hon, för hon har ju aldrig tyckt om att vara ute i båt, men han tyckte om det, han for ju ut på Fjorden i sin båt så ofta han bara kunde, alltid det, varenda dag, ofta två gånger om dagen, tänker hon, och att han bara skulle bli borta, försvinna, aldrig komma tillbaka, bara bli borta, och att hon skulle bli kvar, ensam… [1]

Det var som om orden kom från en tibetansk flöjt. Jag kände det bakom pannan. Mina ältanden blev rörda av känslan av igenkänning och tacksamma för att bli representerade. Det var tack vare upprepningarna.

Min barndomskompis hade ett trick. Jag sov ofta över hos henne och hade svårt att somna. Hon sa: Om du vill somna måste du upprepa för dig själv att du sover. Hon sa att det var som Svarta Madam. 

Jag har rabblat Svarta Madam flera gånger, men aldrig Hell dig, Maria. 

Svarta Madam, Svarta Madam, kom fram, kom fram! brukade vi säga till badrumsspegeln på skoltoaletterna. Om vi upprepade trollformeln skulle vålnaden Svarta Madam med svart, långt, trassligt hår och utbuktande ögon dyka upp i spegeln. Vi brukade skynda ut från toaletterna innan vi hann se om Svarta Madam kom fram. Vi trodde att trollformeln kunde fungera och ville hålla det så, och vi fortsatte. Jag har rabblat Svarta Madam flera gånger, men aldrig Hell dig, Maria. 

Jag brukar upprepa mina felsteg för mig själv tills jag tröttnar.

I den katolska kyrkan kan man bikta sig hur många gånger man vill. Man kan upprepa samma synd och bikta sig igen. Den vänliga rösten på andra sidan biktbåset kommer att säga hur många gånger man ska upprepa Hell dig, Maria och sen får man gå hem. Jag brukar upprepa mina felsteg för mig själv tills jag tröttnar. Efter för många upprepningar blir jag trött och måste slå i domarklubban: det räcker. Till slut somnar jag. Upprepningarna funkade alltså, och jag undrar om detsamma gäller för kärlek. Gör det oss mer förälskade om vi upprepar att vi älskar vår älskling varje dag? Betyder JagälskardigJagälskardig mer än Jag älskar dig? 

Språkliga upprepningar som används för att förändra ett ords betydelse eller grammatik kallas reduplikation. Svenskan använder inte reduplikation i stor utsträckning och sällan för att förändra ett ords betydelse (däremot är en mor inte samma sak som en mormor). Reduplikation används däremot ofta talspråkligt för att förstärka och försvaga adjektivens betydelse. Man kan exempelvis säga att en jättesnygg person är snyggsnygg och att en jättefull person är fullfull. Upprepningen bär inte på referentiell information, men visar på talarens expressiva uttryck. Bortsett från adjektiv kan reduplikation användas för att betona substantivens betydelse. Om man ber om en kaffe men får en Frappuccino, kan man säga att man menade kaffekaffe. Reduplikation kan också betona avstånd, tid och ansträngning gällande verb. Istället för att säga att man sprang »jättelångt«, kan man säga att man sprang och sprang. Men ponera att man inte riktigt älskar någon. 

»Älskar du mig?«

»Älskar och älskar, visst tycker jag ju om dig, men…« 

Här signalerar reduplikationen istället att den som pratar tar avstånd till ordets betydelse.

Ser man på reduplikationens utsträckning över världens språk framgår det att människan tycker om att upprepa ord. Reduplikation är endast ett exempel på språkliga upprepningar. Man kan också ge ett ord fler betydelser så att man upprepar ordet oftare, som en och ett som tidigare bara var räkneord och sedan blev obestämda artiklar, eller kommer som förr endast var ett verb och sedan blev en markör för futurum. Annars kan man låta ord likna varandra ljudmässigt, som hjul och jul, eller låta ord stavas likadant, som banan (det vill säga landningsbana) och banan (som frukten). 

Användningen av reduplikation beror bland annat på att människans hjärnarbete effektiviseras av melodier och harmonier. Det syns också i våra rutiner. När man upprepar en uppgift tillräckligt många gånger skapas en rutin. Skapandet, fullföljandet, avslutandet och upprepningen av uppgifter, meningslösa eller meningsfulla, ramar in tillvaron. Virginia Woolf bestämmer sig för att köpa en penna. Läsaren får följa hennes fullföljande av uppgiften. Hon skriver detta i Att strosa omkring gatorna, ett London-äventyr. 

Men nu är vi framme vid The Strand, och medan vi tvekar på trottoaren börjar en liten pinne ungefär lika lång som ett finger lägga liksom en spärr för livets överflöd och snabba tempo `Nej nu måste jag faktiskt - jag måste faktiskt´, så låter det. Utan att ifrågasätta kravet hukar sig ens jag för den gamle vanliga tyrannen. Man måste, alltid måste man göra det ena eller det andra, det är inte tillåtet att helt enkelt ha roligt. Var det inte just därför som vi ikväll hittade på att vi måste köpa något? Men vad var det nu? Jovisst, nu minns vi, det var en penna. Låt oss då gå och inhandla den där pennan. [2]

Jovisst, nu minns vi, låt oss då hitta på något! 

Jag reser mig från köksbordet, kokar vatten till te och ser lite sol på hustaken utanför fönstret. Soluppgången inleder dagen. Sedan minns jag att det är lov. Jag vet inte vad det är meningen att man ska göra när man inte vet vad man ska göra, men jag förmodar att man ska besluta sig för vad man ska göra, så jag sätter mig vid köksbordet och sträcker upp handen mot den snurrande mobilen och mina fingrar når figuren av en kalender och om några timmar ska jag äta lunch. Jag ska handla till middagen. Sedan kommer kvällen och då ska jag vila och när jag inte lyckas vila ska jag planera min morgondag. Jag har smyckat mitt köksfönster med en adventsstjärna. Det har huset framför mitt fönster också gjort. Jag ser flocken av adventsstjärnor och upprepar mantrat: det behöver inte bli som det alltid blir. 

Noter

[1] Jon Fosse, Det är ales och Sömnlösa, övers. Urban Andersson (Stockholm: Albert Bonniers förlag, 2010), 20.

[2] Arne Mellberg (red.), Essä, övers Gun R. Bengtsson (Göteborg: Daidalos, 2013), 276.