Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Historiens dramaturgi
Text Hugo Solding | Illustration David Sundström
Harold Bloom gör i Den västerländska kanon en anmärkning om Shakespeares förhållande till Marx. Han betonar i bokens inledning Shakespeares inflytande i den grad att förhållandet mellan skönlitteratur och teori inverteras. Bloom förklarar att »Coriolanus är en mycket mer effektiv läsning av Marx Louis Bonapartes adertonde brumaire än vad någon marxistisk läsning av Coriolanus har utsikter att bli.« [1] Det är ett radikalt påstående som strider mot våra hegemoniska läsarter där vi sällan vänder oss till Shakespeare för att förstå Marx men ofta till marxismen för att förstå skönlitteratur.
Men är påståendet felaktigt? Ryms det inte i Marx arbeten en scenisk, dramaturgisk karaktär, inspirerad av teaterns särskilda språk?
I förordet till tredje upplagan skriver Engels om Louis Bonapartes adertonde brumaire att den
klarlade hela förloppet av den franska historien sedan februaridagarna i dess inre sammanhang, reducerade miraklet av den andra december till ett naturligt, nödvändigt resultat av detta sammanhang och […] därvid inte ens [behövde] behandla statskuppshjälten annorlunda än med välförtjänt förakt. [2]
Lovorden är inte heller något tomt poserande, utan infrias i själva texten. Louis Bonapartes adertonde brumaire går mycket riktigt igenom de viktigaste skeendena i den franska historien från februaridagarna 1848 till Louis Bonapartes maktövertagande 1851. Det är en minst sagt yrselframkallande föreställning, med en invecklad handling och utförlig rollista. Framställningen är i första hand historisk, idéhistorisk bara i andra hand (om man kan dra en tydlig skiljelinje disciplinerna emellan) men Marx typiskt materialistiska anslag är ständigt närvarande. Ofta skymtas det i själva framställningens språk om inte annat, där det träder fram med jämna mellanrum och bildar praktfulla teser på några enstaka sidor.
Ryms det inte i Marx arbeten en scenisk, dramaturgisk karaktär, inspirerad av teaterns särskilda språk?
Den historia Marx berättar för oss i Louis Bonapartes adertonde brumaire kretsar relativt lite kring proletariatet, annars hans föredragna huvudrollsinnehavare på den världshistoriska scenen. I stället låter han bourgeoisien träda fram i rampljuset. Viktiga aktörer är även det så kallade ordningspartiet samt dess opposition i Berget. Redan på första sidan möts vi av en svepande programförklaring, så klar, koncis och tydlig att den innehåller inte bara en, utan två av Marx mest citerade stycken. De inledande orden lyder:
Hegel gör någonstans den anmärkningen, att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger. Han glömde att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars. [3]
Marx hänvisar till Hegel, en av förgrundsfigurerna i hans yngre, filosofiska arbeten (med den fantastiskt ospecifika hänvisningen »någonstans«). Men vad innebär det att världshistoriska händelser förekommer två gånger, och varför gör de det? Marx fortsätter:
Traditionen från alla döda släktled trycker som en mara på de levandes hjärna. Och just då dessa tycks vara i färd med att omforma sig själva och tingen, att skapa något som man hittills aldrig skådat, just i sådana revolutionära krisepoker besvär de ängsligt gångna tiders andar att komma till sin hjälp, lånar deras namn, kampparoller, kostymering för att i denna gamla ärevördiga förklädnad och med detta lånade språk uppföra de nya världshistoriska scenerna. [4]
Detta är Marx i sin mest hegelianska skepnad, där historiska skeenden styrs av »ängsligt gångna tiders andar«. Det är en mer idealistiskt klingande formulering än vi är vana att höra från honom – särskilt i Marx senare verk står begrepp som produktionsmedel och produktivkrafter som stabila, robust verklighetsförankrade pelare. Det idealistiska i formuleringen är dock sken snarare än verklighet, och de ängsliga andarna får sin tydliga förklaring. Andarna styr inte historien, utan är bara ett psykologiskt bihang till de scener där de historiska aktörerna mest rådvillt ropar efter regi. I det vakuum som uppstår av den revolutionära situationens radikala öppenhet tyr sig politiska ledare till det enda de verkligen vet något om: sina föregångare. Det förflutna får sin revansch på framtiden, inte genom att verkligen återuppstå som historiska vålnader, utan på ett mer indirekt sätt. I de situationer som kräver att en ny värld skapas är det mer frestande för de historiska förgrundsgestalterna att återvända till forna tiders nya språk och redan existerande retorik. Luther förklädde sig som aposteln Paulus, den franska revolutionen var iklädd romerska togor. När det nya samhällets betingelser väl är på plats – i fallet med den franska revolutionen det borgerliga samhällets fria konkurrens – får de historiska vålnaderna ro och kan återvända till sin vila, utan något tack för sitt arbete. Det hela kan sammanfattas med ett enkelt påpekande: En revolution är alltid en revolution i en än mer bokstavlig bemärkelse än vad man tror, nämligen i att det är ett återvändande.
Marx ser dock ett slut på det här återvändandet. Han betonar att 1800-talets revolutioner – underförstått de kommande, socialistiska – kommer låta de »döda begrava sina döda«, och inte hämta sin poesi från det förflutna utan från framtiden. [5]
Andarna styr inte historien, utan är bara ett psykologiskt bihang till de scener där de historiska aktörerna mest rådvillt ropar efter regi.
Vad innebär Marx genreindelning av de historiska upprepningarna? Marx beskriver hur det romerska arvet skänkte den franska revolutionen en heroism som var nödvändig för att genomföra de syften som revolutionärerna ålagt sig själva. Domen om åren 1848–1851 är dock hårdare. Här antyder Marx att det främst är revolutionen 1789 som spökar, men som ett svepskäl för att slingra sig ur den givna uppgiften. De revolutionära försöken slutade enligt Marx bara som en parodi på sina föregångare. Fransmännen lyckades dessutom med konststycket att karikera Napoleon inte som han var under sin levnad, utan som han skulle ha varit vid mitten av 1800-talet. [6]
Redan vid första anblicken märks det att textens aktörer inte är de enskilda individer som vanligtvis fyller historiska skildringar till bredden; berättelsen är i princip ansiktslös. I stället tillskrivs ofta hela klasser, grupper och partier en viktigare agens och står som kollektiva subjekt i meningsbyggnaderna, förenade av ett gemensamt intresse. I Louis Bonapartes adertonde brumaire ser vi också ett exempel på spänning i aktörsperspektivet när Marx beskriver hur bourgeoisien slets mellan sitt materiella intresse i att upprätthålla statsmaskineriet och sitt politiska intresse i att »föra ett oavbrutet krig mot den offentliga meningen och misstroget stympa och förlama samhällets självständiga organ«. [7] Ingen enskild människa får sig ett namn eller ett ansikte, men däremot ges en hel klass av människor om inte en mänsklig kropp, så i alla fall ett mänskligt psyke. Bourgeoisien verkar ha olika, omedvetna, intressen; den velar, står rådvill, och sliter sig i håret i förvirring över vad den ska ta sig till. Klassen får ett nästan mänskligt, kluvet undermedvetet, styrt av makter utanför sig självt.
En av de mest klassiskt marxska analyserna i Louis Bonapartes adertonde brumaire är den om legitimisterna och orleanisternas självbild gentemot deras verkliga motiv. Med andra ord: deras yttre mask – olika schatteringar av rojalism – gentemot deras riktiga ansikten. Vilka dolde sig, egentligen, bakom uppdelningen? Jo, det var storgodsägare å ena sidan, och kapitalet å den andra. [8] Marx fortsätter med att berätta hur de här aktörerna inte egentligen skiljdes åt av olika principer, utan bara av olika materiella existensbetingelser, två olika slags egendom: »den gamla motsättningen mellan stad och land«. [9]
Därefter beskriver Marx med finslipad tydlighet en annan av historiematerialismens nycklar: överbyggnad. Vem kan förneka att det på de materiella intressena följer en stor hop av förhoppningar och farhågor, minnen och idéer, sympatier och trosartiklar? Masken är ständigt en central del av människans självförståelse. Orleanisterna och legitimisterna var också åtskilda av sina sympatier för två åtskilda kungahus! Men precis som man måste skilja på vad en enskild person tror om sig själv och vad han egentligen är måste man enligt Marx göra detsamma för hela sociala grupper som bara tror sig veta vad de gör baserat på föreställningar som skapats av den samhälleliga grundvalen, det som i marxistisk jargong kallas basen. [10] Självbilden är för Marx aldrig hela sanningen. Samtidigt förnekar han aldrig självbildens existens, och det är tydligt i Marx framställning att även överbyggnaden är relevant för det historiska skeendet, trots att utvecklingen i slutändan styrs av basen.
Klassen får ett nästan mänskligt, kluvet undermedvetet, styrt av makter utanför sig självt.
Varför borde vi läsa Louise Bonapartes adertonde brumaire? Och varför läsa den genom ett perspektiv som tar fasta på Marx språkliga och dramaturgiska arbetssätt?
Det är inte enbart möjligt att läsa Shakespeare för att öka förståelsen av Marx: även Marx går att läsa som en författare vars fokus på språk och dramaturgi är central för hur det tankemässiga stoffet formas. I hans texter pyr en scenisk glöd som blossar upp i mer dramatiska partier, där begrepp som komedi och tragedi, kostymering och mask skapar en rent bokstavlig scen till förfogande för de historiska aktörerna. Ett dramaturgiskt perspektiv är inte bara en möjlig läsart av Marx, det är en integrerad del av hans framställning. Ibland verkar det nästan som att Marx såg The Globe som en lika möjlig hemvist till sina teorier som de revolutionära barrikader och franska bakgator de egentligen handlar om. Är inte till och med sättet Harold Bloom karakteriserar Shakespeares geni på typiskt även för Marx? Bloom lyfter i Den västerländska kanon upp Shakespeare som en dramatiker vars hemlighet består i att hans karaktärer tjuvlyssnar på sig själva, och förändrar sig utefter vad de hör. [11] I Marx historiska verk sker något snarlikt. Han mejslar ut en rad karaktärer från historiens massa av empiri, låter dem tala, om sig själva och om sin självbild, och snart sker en förändringsprocess, där karaktärerna kommer till nya insikter om sina motiv. Det är en process vars efterverkningar når långt utanför texten, ända ut till det samhälle som var framställningens råmaterial.
Noter
Harold Bloom, Den västerländska kanon, Stockholm/Stehag: Bruno Östling Bokförlag Symposion, 2000, s. 39.
Karl Marx, Louis Bonapartes adertonde brumaire, Göteborg: Proletärkultur AB, 1981, s. 8.
