Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
EN GOD ALIENATION?
Text Hugo Solding | Illustration Julia Britschgi
I en artikel om Hegels natursyn skiljer Slavoj Žižek, slovensk marxist och psykoanalytiker, på två typer av alienation: kapitalets och den symboliska ordningens. Där den förra karakteriseras av arbetarens främlingskap inför sig själv, för sin arbetsprodukt och naturen, beskrivs den senare som individens alienation i och med språket. [1] Vad är poängen med den här distinktionen? Varför bör man på skilja kapitalets och den symboliska ordningens alienation – och vad är problemet med att blanda ihop dem?
Žižek beskriver hur Marx i Kapitalets första kapitel verkar ha varit inspirerad av robinsonader, den klassiska nationalekonomins drömmar om enskilda, rationella aktörer som samhällets utgångspunkter – en trop som han i andra skrifter snarare försökte avstyra. Kommunismen framställs här som »a self-transparent society, in which relations between individuals are not mediated by an opaque substantial big Other.« [2] Marx skildrar alltså en enskild individ, helt i symbios med sin omgivning. Enligt Žižek är därför inte bara kapitalet frånvarande i visionen, utan Marx utelämnar även »an opaque substantial big Other«. Han antyder därmed möjligheten av en personlig frigörelse från språket, och istället för kollektiv omvälvning får vi individuell emancipation. Anledningen till att Marx lockas till jämförelsen är enligt Žižek historiskt specifik. Det handlar om en historiskt determinerad längtan efter autonomi, omöjlig att föreställa sig innan kapitalet skapar individen som aktör, sliten från feodalismens trygga nätverk.
The very figure of a subject that would overcome the signifying alienation and become a free agent who is a master of the symbolic universe, i.e., who is no longer embedded in a symbolic substance, can only arise within the space of capitalist alienation, the space which free individuals interact. [3]
Delar av den moderna miljökritiken, som Žižek kritiserar, drömmer ofta om en pre- eller postkapitalistisk symbios med naturen liknande den Robinson Crusoe upplevde på den öde ön. Men uppstod verkligen vad Žižek kallar för den metaboliska revan, ett begrepp som beskriver distansen mellan människan och hennes omgivande natur, först i och med kapitalets rovdrift?
...två typer av alienation: kapitalets och den symboliska ordningens.
Hos Marx beskrivs den specifikt mänskliga aspekten av arbete som förmågan till planering: biet bygger sin kupa, spindeln spinner sitt nät, elegant och felfritt, utan att planera sina arbetsprodukter. Det sker bara, i enlighet med djuren och insekternas naturliga instinkter. Människan kan å sin sida rita upp och beskriva sina arbetsprodukter, och långt innan de är färdigställda föreställa sig dem i sitt inre. All medveten planering av en arbetsprocess implicerar en slags distans, och den distansen består av språk – »there is no labor in a specifically human sense without language«. [4] Men språk är inte bara en form av kommunikation, ett sätt för mig att tala med dig; det skapar vad som i lacansk jargong kallas »den store Andre«, själva substansen i vårt sociala liv, garanten för ett nät bestående av oskrivna sociala regler och mönster, något inte ens de mest enstöriga eremiterna kan undkomma. Ty »även Diogenes i tunnan är betingad av världen«, som Hegels anmärkning lyder. [5]
...om det inte vore för ritualerna skulle solen inte gå upp, regnet inte falla, skörden inte växa.
Även arbetsprocessen i förmoderna samhällen implicerade alltså ett brott med naturen. Redan i de antika aztek- och inkarikena utfördes offerritualer som styrdes av en enorm symbolisk apparat. För att naturens egna rytmer ska fortgå krävs det, tänkte man sig, symboliska operationer i stil med offer: om det inte vore för ritualerna skulle solen inte gå upp, regnet inte falla, skörden inte växa. Lacan nämner i Psykonalaysens etik de »märkliga fenomen som kallas riter [...] som låter sig lokaliseras historiskt«:
Jag menar de riter genom vilka människan i de så kallade primitiva samhällena tror sig skyldig att följa med världens mest naturliga sak, nämligen just de naturliga cyklernas återkomst. Om kejsaren av Kina inte startar plöjningen en viss vårdag, kommer årstidernas rytm att förstöras. Om ordningen inte upprätthålls på Kungliga Slottet kommer havet att skölja över land. [6]
Den metaboliska revan har alltså sitt ursprung i kulturen själv. Och kulturen är enligt Žižek definierad av mänsklighetens sexualitet, en sexualitet som i sin tur är »immanently self-sabotaging: it involves the paradoxes of desire and imposes its own violent rhythm on ›natural‹ rhythms.« [7] Vad är Žižeks poäng? Vad är min poäng? Det radikala i Žižeks argumentation är att han ser framför sig en »god« alienation, snarare än alienationens utplånande. Vi borde enligt honom inte föreställa oss kommunismen som genomskinlig, fritt från språkets opacitet. Ett kommunistiskt samhälle bör istället vara byggt på
our reliance on a thick invisible cobweb of regulations, which sustains the space of our freedom. In Communism, I should be led to ›trust‹this cobweb and ignore it, focusing on what makes my life meaningful.« [8]
