Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
GatorS, TORGS OCH KATEDRALENS IDEOLOGISKA VÄRDEN
TEXT ELIN WIKSTRÖM | ILLUSTRATION NIKOLAJ AHLBOM
I tre avseenden tillhör historien den levande: den tillhör henne som den handlande och strävande, som den bevarande och vördande, som den som lider och är i behov av befrielse. Denna trefald av förbindelser motsvarar en trefald av historia: försåvitt det är tillåtet att skilja mellan en monumentalistisk, en antikvarisk och en kritisk typ av historia. [1]
Så skriver Friedrich Nietzsche 1874 i den lilla skriften Om historiens nytta och skada för livet. De tre olika historiesyner han beskriver bär var och en på sina egna för- och nackdelar. De representerar också olika tillstånd eller karaktärsdrag hos människan.
En monumentalistisk historiesyn hör den drivna människan till – visionären med storslagna planer. Den innebär en idealisering av vissa historiska personer och händelser. Hos dessa idealiserade objekt finner visionären inspiration för sin egen levnad och strävan. De företeelser som idealiseras kan ge en förhöjd tilltro till den egna förmågan och bereda väg för nya stordåd. Inte sällan får de dock en motsatt effekt. Människan kan nämligen genom en monumental renodling av historien också luras att tro att allt det största redan hänt, och bli handlingsförlamad.[2] En annan risk som Nietzsche framhåller är att en idealiserad bild av historien suddar ut sådant som nyanserar och därmed lockar fram dumdristiga handlingar eller extremism.[3]
En antikvarisk historiesyn leder i stället till att omsorgsfullt spara och samla på alla möjliga historiska artefakter – bevara, förvalta och vörda dem. En människa med en antikvarisk historiesyn bär sin historia med tacksamhet över hur hon har blivit den hon är. Det kan bli en väg till att nöja sig med den lott man fått.[4] Men om en sådan historiesyn tar över en människa blir själva föremålen som ett slags behållare för människans själ, och börjar definiera hennes person.[5] Dessutom riskerar hon att tappa uppfattningen om vad som på det stora hela har varit viktigt för människor och börja värdera allt förgånget som likvärdigt.[6] En sådan människa, menar Nietzsche, »förstår sig endast på att bevara livet, inte alstra de«.[7] Till följd av att hon anser att allt gammalt är gott och allt nytt är ont slutar hon nämligen att leva.
Slutligen finns den kritiska historiesynen, som
tvärtom ringar in problem med historiska traditioner och med att hålla
händelser och personer ur det förflutna för högt. En allt för kritisk
historiesyn ser Nietzsche dock också som en risk, eftersom det kan leda
till att man helt vill bryta med det förflutna och därmed
efterkonstruerar sitt ursprung.[8]
en stad kan i stor utsträckning läsas som en text – i många avseenden som en ideologisk sådan.
Hur man har tänkt vid olika tidpunkter kring historiens roll och funktion har inte sällan gjort fysiska avtryck på våra livsmiljöer, dels för att det påverkat vad människor sparat och vårdat, dels för att det avgjort vilka monument och minnesmärken man uppfört. Det gör att en upptäcktsfärd genom en stad inte bara kan visa vilken historia den bär på, utan också vilken historiesyn som fått råda när man beslutat hur stadens delar och detaljer utformats – och i förlängningen tänkt att de ska samspela med varandra. Andra faktorer än historiesyn spelar förstås också in, såsom socioekonomiska förutsättningar, naturens krafter, landskapets form, krig och olyckshändelser, men en stad kan i stor utsträckning läsas som en text – i många avseenden som en ideologisk sådan.
Lyon är en stad ungefär lika stor som Göteborg och belägen i östra Frankrike, inte långt från Genève. 1998 blev en stor del av staden inskriven på UNESCO:s världsarvslista, men Lyon har även tidigare varit en kulturarvstät plats ur ett franskt perspektiv.[9] Länge sades det att Lyon grundades av romarna under namnet Lugdunum på 100-talet f.Kr., men nya fynd har visat att platsen varit bebodd sedan förhistorisk tid.[10] Det som tidigt blev Gallernas huvudstad, sedermera romerskt maktcentrum och slutligen staden som den ser ut idag, har på olika sätt varit en politisk och religiös metropol så länge att man nästan vill kalla det alltid – och är det till viss del fortfarande. Inte minst är Lyon en av Frankrikes tre största städer och biskopssäte för katolska kyrkan.
De centrala delarna av Lyon består delvis av två stora kullar vilka i folkmun har smeknamn: ‘den bedjande kullen’ (egentligen ‘la colline de Fourvière’), på vilken en disneyslottsliknande 1800-talsbasilika tornar upp sig, och ‘den arbetande kullen’ (egentligen ‘la colline de la Croix-Rousse’), där de forna silkesvävarnas bostadsområde nu blivit ett slags gentrifierat hipsterparadis.[11] De två kullarna Fourvière och Croix-Rousse separeras av floden Saône, som i centrala Lyon rinner ut i Rhône-floden där den kommer flytande från nordöst, för att sedan ta vägen söderut. De bägge floderna omsluter ett slags halvö i centrum –en ‘presque-île’ – inte helt olik den på vilken man finner Nôtre Dame i Paris.
Centralt på Presque-Île ligger Place Bellecour. Marken består av rödfärgad sand och torget är 62 000 kvadratmeter, vilket gör det till Europas största för enbart fotgängare. Place Bellecour är ett exempel på hur en monumentalistisk historiesyn format Lyons stadsbild.
Man skulle kunna tänka sig att det finns två sätt att skriva historia med hjälp av monument, även om inget av dem är rakt igenom monumentalistiskt. Den första metoden är att bevara och den andra att bygga. Att bevara är i stort sett alltid ett uttryck för en monumentalistisk historiesyn, medan att bygga kan vara ett uttryck för antingen en monumentalistiskeller en kritisk historiesyn. Med andra ord kan man ta vara på de monument som finns och låta dem få företräde framför andra, eller uppföra monument som framtiden kan vörda i stället för de gamla − sådana som inte representerar det förflutna.
Place Bellecour anlades i början av 1700-talet och samtidigt installerades där en staty av den dåvarande kungen Louis XIV.[12] Torget var ett av de första i sitt slag i landet, och tillkom i en urbanistisk anda och strävan att försköna städerna och skapa fler mötesplatser för befolkningen.[13] I Paris började det redan under sent 1500- och tidigt 1600-tal med Henri IV, som hade flera skäl till att ge order om att denna typ av torg med statyer av konungen skulle anläggas. Inte minst var det ett sätt att ära kungamakten men också markera torgets roll som publik plats.[14] Statyn visade att torget tillhörde hela folket – därför att det var konungens – samtidigt som regentens centrala placering underströk att han var den publike personen par excellence – Frankrikes ansikte.[15] Detta blev ett slags samtida historieskrivning med monumentalistiska drag.
Idag pryds Place Bellecour åter av en staty av Louis XIV,[16] men har genomgått en rad förändringar under sin livstid. Inte minst under franska revolutionen då Louis XIV flyttades och ett så kallat 'frihetsaltare' och en giljotin restes på torget i hans ställe. Man gav också torget ett nytt namn: Place de l’Égalité ('jämlikhetens torg'). [17] Så småningom förstördes också kungastatyn, men när frihetsaltaret väl avlägsnats ersattes statyn under mitten av 1800-talet av en mer eller mindre likadan.[18]
Att republikens anhängare förstört kungastatyn kom naturligtvis inte utan förebådande. I linje med upplysningen under 1600-talet skedde en gradvis förändring som innebar att fler än kungen fick del i det offentliga samtalet och i maktens rum. Detta syntes också i stadsmiljön, bland annat genom att de nya kungastatyer som restes gärna såg välvilliga ut och delade utrymmet med andra män (dock ofta just sådana som på olika sätt tjänat kungen väl).[19] Man placerade också gärna tomma piedestaler i anslutning till statyerna för att visa på möjligheten för ännu okända män att bli förevigade där.[20] Under denna tid ändrades dessutom inskriptionen på kungens sigill som tydliggjorde att han inte bara valts av Gud, utan också av konstitutionen.[21] Denna förskjutning räckte som bekant inte för att hindra folkets revolution. Ingen hade rätt att ta makten utan medborgarnas medgivande – därför måste också kungen avsättas.[22]
Att man uppförde ett altare till friheten (eller förnuftet, som man också ofta sade)på platsen där kungen stått har förstås ett tungt symbolvärde. Man ville kritiskt göra upp med det rojalistiska, katolska förflutna som kungastatyn stod för, och i stället föra tankarna till de egna upplysningsidealen. Konkret kritik mot monumentalismen, kanske man kan kalla det. Samtidigt var ju altaret också ett slags monument, med anspråk lika absoluta som konungens.
Giljotinen då? Det kan tyckas motsägelsefullt att frihetens/förnuftets altare fick samsas om utrymmet med ett avrättningsredskap, men en läsning av 1789 års rättighetsdeklaration kan hjälpa oss att förstå hur detta gick ihop för de franska revolutionärerna. Étienne Balibar framhåller i sin text »Ambiguous Universality« att varken det fördrag som de franska revolutionärerna utformade eller det motsvarande amerikanska fördraget gällde alla människor.[23] Jämlikhetsbegreppet angick nämligen enbart alla medborgare. Underförstått exkluderades alltså de som motsatte sig den nya republikens villkor. Deklarationens yrkande på att man skulle tillförsäkra alla medborgare samma rättigheter gällde inte dem, helt enkelt eftersom de inte ansågs vara medborgare.[24] De kunde därför, utan att man stred mot deklarationen, läggas under bilan för halshuggning. Det fanns alltså en grym logik i detta: att inte gå med på det statsskick som för tillfället gällde kunde tolkas som att avsäga sig sitt medborgarskap i nationen, eftersom nationen och statsskickets ramar till stor del sammanföll med varandra.[25]
Går man över Place Bellecour och fortsätter västerut, över Bonaparte-bron mot Fourvière-kullen, så kommer man till gamla stan, där den medeltida katedralen Cathédrale Saint-Jean-Baptiste finns.[26] Den utgör ännu ett exempel på monumentalistisk historieskrivning, om än ett mera indirekt sådant. Under romantiken blev kulturarvet en viktig del av det gemensamma statsbygget och många av de byggnader som omgärdade kyrkan revs för att människor lättare skulle kunna beskåda själva katedralen.[27] Det man rev var stora delar av det som kallades le Grand Cloître där en mängd olika människor – biskopar, präster, episkopala studenter, administratörer, advokater, vakter, och så vidare – rörde sig och bodde.[28] Det selektiva bevarandet gjorde att katedralen togs ur sin kontext, och på så sätt skedde en delvis avhistorisering. Katedralen som kulturarv fick nya politisk-ekonomiska syften och laddades med nya värden.[29] Det är än mer tydligt idag, då katedralen drar mängder av turister, att den på många sätt blivit en sorts hybrid mellan monument och funktionell byggnad. Den blev, genom rivningen av de omgärdande byggnaderna, exponerad för beskådning, men samtidigt också tagen ur sin ursprungliga »stad i staden« där den stod axel mot axel med andra byggnader där människor sprang in och ut i sina dagliga göromål. Den har också delvis (åtminstone senare, för det är så det ser ut idag) blivit kommersialiserad genom försäljning av vykort, guideböcker, muggar och nyckelringar.
Precis som med Place Bellecour förändrades också katedralen under revolutionen och gjordes om till ett tempel för förnuftet.[30] Redan under de religiösa krigen på 1500-talet hade en del av katedralens katolska symboler (särskilt på fasaden) slagits sönder,[31] men under revolutionen uppfördes ett enormt konstgjort berg i altarets ställe, översållat med olika upplysningssymboler.[32] På så vis fick revolutionens ideal ta plats även i det allra viktigaste religiösa rummet i staden. Katedralen återställdes dock så småningom, och idag kan man inte ana att där varit ett avbrott i den katolska kontinuiteten.
Perioden då kyrkan var ett ‘temple de la raison’ finns inte med i den senaste guideboken över kyrkan som församlingen låtit skriva.[33] Det är en historieskrivning som premierar kontinuitet, och revolutionen nämns bara mycket sparsamt.[34] En kyrka som stått stabil i samma tradition är förstås en mer tilltalande symbol för kyrkans budskap. Lyons katolska anknytning återfick full styrka under 1800-talet efter många år av instabilitet. Det märks inte minst på att en helt ny basilika konstruerades på toppen av Fourvière-kullen ovanför Vieux Lyon (den tidigare nämnda disneyslottsliknande skapelsen, invigd 1896).[35] Inuti den kyrkan finns bilder från katolska stordåd, men nästan ingenting från Bibeln. Den är ett riktigt praktexempel på ett monument som byggts för att fysiskt representera makt.
En annan mer nyanserad guidebok från 1913 berättar däremot om hur den medeltida katedralen blev en plats för ›förnuftsdyrkan‹.[36] Författaren Bégule beskriver till och med den dekoration som ersatte altaret. Bégule uppger också att kyrkan under en period efter att den återfått sin form som gudstjänstlokal ändå inte ansågs kunna husera gudstjänsterna, på grund av hur förnuftsdyrkan tagit plats i dess rum.[37]
Gamla stan, Vieux Lyon, är kanske den del av staden som engagerat Lyonborna själva allra mest på senare tid. Idén om att bygga om och ›embellir‹ (försköna) Paris började som sagt redan på 1600-talet,[38] men det var först långt senare som den tog verklig fart. På 1800-talet inleddes vad man kom att kalla haussmanniseringen (efter baron Georges-Eugène Haussmann som låg bakom renoveringen av Paris): gator skulle breddas, kloaksystem anrättas, parker anläggas och torg utformas. Det handlade om att göra stadsmiljön sundare och vackrare.
Till Lyon kom inte de stora visionerna om förändring av stadsbilden förrän just då. Idag visar källor att motståndare under den tiden organiserade sig för att bevara de för Lyon karaktäristiska gamla smala gatorna och gränderna, eftersom haussmanniseringen ansågs vara ett parisiskt otyg.[39]De argument som användes kan vi känna igen från Nietzsches beskrivning av den antikvariska historiesynen – lyonarna ansågs till kropp och själ formade av dessa trånga gränder och den egenartade arkitektur staden hade, där trapp- och gångsystem, trabouler, inne i bostadshusen tjänade som passager för att ta sig fram. Vid en förlust av den gamla stadsbilden skulle Lyons invånare bli rotlösa och tappa sin karaktär. Om man byggde bort den skulle man också bygga bort stadens själ, menade man. Dessa sällskap, i kombination med att 1800-talet var gryningstiden för nya idéer kring kulturarv, ledde till bevarandet av det som idag kallas Vieux Lyon.[40]
Nietzsche lägger fram två förslag på motmedel som historiens skador haft på oss: det ohistoriska– konsten och kraften att glömma och i stället fokusera på en begränsad tidshorisont, och det överhistoriska – det som fäster vår blick på eviga värden.[41] Det ohistoriska är
vetenskapen. Det överhistoriska är konsten och religionen. Detta kan
alltså hjälpa mot de olika negativa effekter som historiens närvaro i
våra liv kan ge. Nietzsche påpekar att det säkert finns sådant som gör
att vi kommer att lida även av motmedlen, men att det inte betyder att
de inte är rätt val av terapi.[42] Det handlar om att hitta fler
perspektiv.
Ricœur beskriver det i alla samhällen grundläggande våldet – att någons
vinst alltid är någon annans förlust när det kommer till sådant som
statsbygge – och hur det bidrar till att ambitionen att bevara något
över tid oundvikligen medför en skörhet i varje projekt.
Paul Ricœur tar upp Nietzsches tråd i Minne, historia, glömska (2000) där han skriver om den bräcklighet som finns inneboende i idén om att bevara något identiskt över tid.[43] För vad betyder det egentligen? Det finns alltid en risk att man hamnar i konservering, i stället för förvaltning.[44] Ricœur beskriver det i alla samhällen grundläggande våldet – att någons vinst alltid är någon annans förlust när det kommer till sådant som statsbygge – och hur det bidrar till att ambitionen att bevara något över tid oundvikligen medför en skörhet i varje projekt. Ricœur skriver: »Det finns ingen historisk gemenskap som inte fötts ur förhållanden som tveklöst kan hänföras till krig.«[45] Den enes ära är alltid den andres förnedring.
Patrimoine är franskans ord för kulturarv och anspelar på att det är något man får av sin ‘fader’ (från latinets pater). Det alluderar till att den enskilde fransmannen är inympad i det stora franska släktträdet. Han är ‘ättling’ till kungar och presidenter. Men det är ett ord med allvarlig baksida – en ursäkt för att bränna bort sådant ur arvet som inte passar in i den storslagna berättelsen om landets bildande, utveckling och framsteg. Att lyfta fram något som ett kulturarv – en kyrka till exempel, eller ett torg – kommer alltid att medföra minnet av någon typ av våld för någon.
Om man lägger för mycket tid och kraft på att minnas historien och var man kommer ifrån kommer det att leda till motstånd mot det nya, vilket i sin tur leder till upprepning, skriver Ricœur vidare. För lite minne leder däremot också till upprepningstvång.[46] Varken för mycket eller för lite minne är kritiskt, menar han. I stället behöver man göra ett erinringsarbete, ett slags sorgearbete, där jaget inte tränger bort minnena eller vältrar sig i dem, utan medvetet frigör sig från det förflutna för att kunna gå vidare från det som varit.
Vi glömmer lätt att vi härstammar från det vi kritiserar, när vi vänder oss emot händelser eller personer ur vår historia. När revolutionärerna i Frankrike ersatte gamla monument med nya kom de med en förenklad världsbild, med lika absoluta krav som monarkinställt. Den kritik som revolutionärerna gav glömde det analytiska och empatiska arbete med erinring och bearbetning som krävdes för att kunna komma ur despotismen. En smula antikvarisk historiesyn i tillägg till den kritiska hade kanske varit ett sunt tillskott. Är det något vi kan lära oss av Nietzsches text är det kanske detta – att en kombination av flera olika perspektiv behövs för att vi ska kunna få syn på vägen framåt.
Noter
[1] Friedrich Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet« (1874), i Samlade skrifter, vol. 2 (Eslöv: Symposion, 2005), 90.
[2] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 93–94.
[3] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 94.
[4] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 97.
[5] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 96.
[6] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 98.
[7] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 98.
[8] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 98–100.
[9] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 98–100.
[10] André Pelletier, Histoire De Lyon: De La Capitale Des Gaules à La Métropole Européenne: De -10000 à 2012, 3 uppl. (Lyon: Éditions Lyonnaises d’Art et d’Histoire, 2012), 7.
[11] De gamla lägenheterna som byggdes med mycket högt i tak (för de stora vävstolarnas skull) och förr huserade alltför många människor på liten yta där man så att säga bodde på jobbet, har nu blivit omåttligt populära för rika bohemer eller »bourgeois-bohèmes«.
[12] Numera kallat – det har haft många namn.
[13] Jean-Marie Pérouse de Montclos, Histoire de L’architecture Française: De la Renaissance à la Révolution (Paris: Mengès/C.N.M.H.S., 1989), s. 205.
[14] Pérouse de Montclos, Histoire de L’architecture Française, 319, 207.
[15] James A. Leith, Space and Revolution: Projects for Monuments, Squares, and Public Buildings in France 1789–1799. (Montreal: McGill-Queen’s University Press, 1991), 8.
[16] Leith, Space and Revolution, 249–252.
[17] Leith, Space and Revolution, 249–252.
[18] Pelletier, Histoire De Lyon, 71.
[19] Leith, Space and Revolution, 8, 11.
[20] Leith, Space and Revolution, 8.
[21] Leith, Space and Revolution, 35.
[22] »Franska nationalförsamlingens förklaring om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna« (1789), Europeiska urkunder (Stockholm: Natur & kultur, 1998).
[23] Étienne Balibar, »Ambiguous Universality«, i differences, nr. 7(1), 1995 & Politics and the other scene (New York: Verso, 2002), 167.
[24] »Franska nationalförsamlingens förklaring om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna«, 168.
[25] Hannah Arendt skriver på samma linje att en nation inte kan garantera rättigheter till någon som inte vill vara en del av den.Hannah Arendt, The Origins of Totalitarianism (San Diego/New York/London: Harcourt Brace, 1979 [1951]).
[26] Pelletier, Histoire De Lyon, 40–42.
[27] Innan dess hade två andra kyrkor rivits av revolutionärerna, men man hade också rivit tidigare kyrkobyggnader av rent praktiska skäl – för att bygga katedralen. Källor: Max Béal, Nicolas Reveyron & Jean-Sébastien Tuloup, Primatial Church of Saint-John-the-Baptist, Cathedral of Lyon (Lyon: Impr. Beau’Lieu, 199?), 7; Lucien Bégule, La Cathédrale de Lyon (Lyon: Le Sacre de Lion, 2020 [1880]), 18, 33.
[28] Béal, Reveyron & Tuloup, Cathedral of Lyon, 7.
[29] Jag hämtar begreppet avhistorisering från följande text: Marcia Sá Cavalcante Schuback & Johan Hegart, »Ordet: Kulturarv«, i Ord & Bild, nr. 3–4, 2016, 78–80.
[33] Avser Béal, Reveyron & Tuloup, Cathedral of Lyon.
[34] Béal, Reveyron & Tuloup, Cathedral of Lyon, 20, 64.
[35] Pelletier, Histoire De Lyon, 58; Béal, Reveyron & Tuloup, Cathedral of Lyon, 90–91.
[36] Lucien Bégule, La Cathédrale de Lyon (Lyon: Le Sacre de Lion, 2020), 28–30.
[37] Bégule, La Cathédrale de Lyon, 30.
[38] Pérouse de Montclos, Histoire de L’architecture Française, 205.
[39] Patrick Luiz Sullivan de Oliviera, »Imagining an Old City in Nineteenth-Century France: Urban Renovation, Civil Society, and the Making of Vieux Lyon«, i Journal of Urban History, nr. 45(1), 67.
[40] De Oliviera, »Imagining an Old City«, 67.
[41] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 146.
[42] Nietzsche, »Om historiens nytta och skada för livet«, 147.
