Tre timmars arbetsdag

Text Filippa Werner Sellbjer  | Illustration Fredrika Wigren

Genom vissa omvägar känner jag till en ingenjör. För en annan, som gjort det till livets högsta dygd att undvika lönearbete, framstår bragderna som jag nu ska förtälja som oerhörda, översinnliga, ja till och med mytiska. Men jag kan bära vittnesmål om att de verkligen har inträffat och fortsätter så fram till denna dag.


...ingenjörens enigma antar zoo-djurets proportioner


På morgonen tar ingenjören pendeln till sitt kontor. Tolv timmar efter att han i arla morgonstund ställde kaffekoppen i diskmaskinen och lämnade hemmets helgd kan han åter nedsjunka i sin säng. Dagen efter upprepas samma procedur. Att han av fri vilja valt detta liv gör att ingenjörens enigma antar zoo-djurets proportioner. Man vill stå intill det främmande djurets inhägnad och betrakta dess leverne. Hemkommen efter en heldags arbete är ingenjören för nedbruten för att röra i grytor. Upplyst av det rosa ljuset från Foodora-appen beställs en dyrköpt aftonvard och varelsen försjunker därefter i en behaglig Netflix-dvala. Varför koka snabbnudlar om man nu sålt ut sin livskraft för en god lön? 

Bland humaniorastudenterna misstänks nog redan heltidsarbetet vara en illa maskerad komplott att röka ut dem från de kaféer där de ligger nedhasade, men även för den samhällsbärande ingenjören torde inte tanken vara helt långsökt. Roland Paulsen[1] har uppmärksammat motsägelsen i att ingenjörer konstruerat maskiner vilka drastiskt minskat behovet av arbetskraft, men likafullt står ingenjören (och vi andra) kvar vid våra höj- och sänkbara skrivbord. Att föreställa sig alternativet, att känna som man gör nu fast leva med mindre pengar – nej, för många förefaller en annan arbetsmodell outhärdlig. Fast i »konsumtionens järnbur«[2] framhärdar vi våra dagar med det uppfattade »behovet av bedövande arbete när det inte längre är en verklig nödvändighet; behovet av avslappningssätt som lugnar och förlänger denna förvirring«.[3]

Jag har kommit över en guldkälla. I boken Essäer, tidningsartiklar och andra prosatexter 1900-1912 besvarar August Strindberg i ett bloggliknande format (egenformulerade) frågor som »hur förflyter er dag?«. Där kan vi utläsa att Strindbergs dagsverke börjar med en morgonpromenad. »Väl hemkommen är jag laddad. Jag har varnat husfolket förut att inte tala till mig då, ty de kan få en olycka. […] Nu är jag våt av svett, och dekolleterar mig ända ner till svångremmen«. Sedan går en avklädd Strindberg »under ett enda tobaksrökande« loss på skrivmaskinen. »Men det varar högst 3 timmar (kl. 9-12 vanligtvis)«. Dagen avslutas med att bedriva olika bråk på distans (vi vet alla vad Strindberg gör när han »skriver brev«).[4]

Strindberg var inte bara en språklig virtuos, han var också vansinnigt produktiv. Under sin livstid skrev han sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och åtminstone åttatusen brev. Från det bör vi inte primärt ta med oss att han var inblandad i många bråk (det var han) utan att arbetstid är ett klumpigt mått på produktivitet. 

Likafullt: även om ingenjören skulle kunna sitta genomsvettig i kalsonger och vansinnesarbeta i tre timmar med bibehållen produktivitet kan man fråga sig vad man ens ska med 60 dramer till. Om vi med bibehållen intensitet arbetar hälften så mycket och minskar vår konsumtion i paritet därmed har vi kommit en bra bit på vägen mot ett hållbart samhälle. För att inte ens nämna hur många bråk vi då har tid att bedriva på distans. 


Noter

  1. Roland Paulsen, Arbetssamhället (Malmö: Gleerups, 2010).

  2. Tim Jackson,  Prosperity without growth (New York: Routledge, 2017.), 103. 

  3. Hebert Marcuse, One-Dimensional man (New York: Routledge, 1991), 9.

  4. August Strindberg, Essäer tidningsartiklar och andra prosatexter 1900-1912 (Stockholm: Norstedts, 2004.), 123-124.