En revolutionär tid

Text Filippa Kindblom | Illustration Alma Klingberg

Hur påverkar olika tidsuppfattningar vår bild av världen, samhället och oss själva? Filippa Kindblom efterlyser en kroppslig historieskrivning.

Novellen Det sällsamma fallet Benjamin Button skrevs av F. Scott Fitzgerald för ungefär hundra år sedan – men är nog för en del mer känd som film – och handlar om en man som föds som sjuttioåring och sedan åldras baklänges. Vid födseln blir föräldrarna förvånade, oroade, till och med upprörda. Oavsett vad de gör, kan de inte bortse från att Benjamin är något genant, ”en parodi på en normalt kärkommen förstling i en nybildad familj.” Pappa Button bestämmer sig ändå efter ett tag för att ”inte betvivla sin sons normalitet.”

Novellen utgår från frågan: Vad skulle hända om ålder fungerade precis tvärtom, om man föryngrades med tidens gång? Följden blir för Benjamin Button att han i alla ögonblick i sitt liv lever i osynk med tiden. När han är tjugo är han femtio; när han är femtio är han tjugo. Han lever linjärt regressivt istället för linjärt progressivt, som världen runt omkring honom. Orden normalitet och normalt, som Benjamins föräldrar använder när de beskriver honom, är här av särskilt intresse. Frågan som inte explicit ställs, men som borde ställas, är: Vilken tid är norm(al)? Eller kanske snarare: När är en tid norm(al)?

Jagar horisonten

Vi får söka oss till filosofin. Det finns enligt Fanny Söderbäck, docent i filosofi, och hennes essä ”Revolutionary Time” (2012), traditionellt två modeller för tidsuppfattning: den linjära och den cykliska. De två ställs gärna upp som en dikotomi, och förknippas inte sällan med kön – den linjära modellen med den rationella-progressiva- transcendenta mannen, den cykliska med den kroppsliga-känslomässiga-immanenta kvinnan. Sanningen ligger däremot närmare att de båda modellerna är dialekter av samma historiesyn och -skrivning, menar Söderbäck. En cirkel är bara en omformad linje – både den cykliska och den linjära historieskrivningen bygger på en ständigt framåtskridande rörelse, och medför variationer på samma problem. Söderbäck förklarar att…

…den linjärt progressiva temporala paradigm som vi moderna människor tar för givet, är en som både riskerar glömska (den tillåter inte det återvändande till det förflutna som skulle kunna grunda oss historiskt och tillstå oss med kontinuitet) och, på samma gång, upprepning (den fångar oss samtidigt på ett paradoxalt sätt i det förflutna, som hindrar en möjlig radikal brytning eller bildandet av nya horisonter).

Det är på denna uppfattning om tiden som ständigt framåtskridande som de industrialiserade, moderna samhällena (och kanske framförallt nationalstaterna) har byggts. Vår tidsenliga norm utgör själva skelettet. Idén om en utveckling som går från något primitivt till något fulländat är inte ny, och det vore absurt att påstå att den uppstått i och med den, men det är här oundvikligt att nämna kolonialismens och den linjärt progressiva tidslinjens samspel och likheter. Dikotomierna och utvecklingen som kolonialismen uttalar – från barbari till civilisation, outvecklat till industrialiserat, immanens till transcendens – är hånande lika den linjärt progressiva. Förmodligen hade den senare kunnat uppstå (och har uppstått) hos tänkare som inte blivit nedstänkta av kolonialismens vågor, men numera kan den ena inte existera utan den andra. (Se här: ”Den vite mannens börda”; vi vita européer ska rädda alla Andra, vi ska få Dem att utvecklas de i u-länderna, vi i i-länderna. Mer om det sedan, eller en annan gång, men håll i tanken, den kommer åter.)

Samhällets genomsyrande tidsenliga struktur har, föga förvånande, döpts till krononormativitet. Detta vackra men krångliga begrepp förklaras enklast genom urkällan Elizabeth Freeman, queerteoretiker och docent i engelska, och hennes bok Time Binds (2010): krononormativiteten är ”användandet av tid som medel för att organisera individuella människors kroppar mot maximal produktivitet.” Genom tidsstrukturen skapas tillhörighet – att tillhöra blir att följa rytmen. Att tiden binder, som titeln lyder, menar Freeman betyder att själva kroppen – det nakna köttet – binds genom olika temporala regleringar till vad som upplevs som meningsfulla och sammanhängande gemenskaper. Själva existensen blir ett maktmedel genom användandet av tiden: för den som befinner sig i takt, i kollektivets rytm, verkar den naturlig. För den som befinner sig utanför blir den påtagligt artificiell. (Det är därför inte så konstigt, men inte desto mindre anmärkningsvärt, att de främsta källorna att tillgå i ämnet är skrivna av Andra – av kvinnliga, rasifierade, queera – kroppar.) Det är krononormativiteten: det som strukturerar hur vi ska leva inte bara våra liv i helhet, utan också varje dag, timme, sekund; också historien.

Genom tidsstrukturen skapas tillhörighet – att tillhöra blir att följa rytmen.

Låt oss ta Sverige som nationalstatsexempel. Vår krononormativa livslinje – den som inte bara uppmuntras, utan också kontrolleras, registreras och finansieras av staten – ser ut ungefär så här: födelse, skolgång, pubertet, student, universitet, samboskap, äktenskap, barn, pension, död. Därutöver har vi konkreta nedslag i tid (ålder) som ger vissa privilegier, ansvar eller juridiska följder – sexuellt myndig vid femton, juridiskt myndig (rösträtt, körkort, förtäring av alkohol) vid arton, Systembolaget vid tjugo, pension vid sextiosju. Ögonblicken som formar vår livslinje är alla exempel på händelser som registreras kommunalt, regionalt eller statligt, och dessutom ger juridiska och/eller ekonomiska följder. Det som är viktigt att poängtera är såklart att dessa ögonblick inte har varit och inte är tillgängliga för alla, eller blir annorlunda för Andra. Se: att kvinnor inte fick jobba eller rösta eller bli myndiga; att samkönade äktenskap inte var tillåtna innan 2009; att en utländsk examen inte gäller. Trots att denna horisont på många sätt har förändrats – exempelvis i och med att kvinnor tillåts arbeta och queera kan bilda familjer, och som Freeman beskriver, att kvinnor och queera nu kan ses som enheter med både ett förflutet och en framtid (där exempelvis queera ungdomar kan se en framtid som queera vuxna, där de om de vill kan röra sig inom, mellan eller bortom olika sexualiteter och identiteter) – får de Andra ändå inte tillgång till samma tidslinje. Framförallt får de inte bryta mot tiden som är strukturerad helt efter någon de inte är – kravet på att följa rytmen är övermäktig. Ja, du får vara homosexuell, men endast om du lever enligt en heteronormativt strukturerad livslinje (gift dig och adoptera barn och gör det i tid!); ja, du får vara utlandsfödd, men endast om du anpassar dig till Vår Svenska Kultur (vi jobbar åtta till sjutton, vi äter middag klockan sju, vi har kristna högtider och sportlov).

”I statens ögon är raden socioekonomiskt ‘produktiva’ ögonblick livets hela mening”, skriver Freeman. Och vidare: att tänka sig tid enbart i termer av produktivitet leder till en oändlig kedja av orsak och verkan, där det förflutna verkar oanvändbart så länge det inte förebådar eller blir underlag för framtiden. Att vara en modern människa blir en fråga om att leva i/en noga strukturerad takt som skiftar mellan "en snabb tid som förefaller påtvingad” (arbetstid) och ”en långsam tid som förefaller vara en fråga om fri vilja” (ledig tid). Söderbäck fyller på: nuet betraktas enbart som ett medel för att garantera en bättre och mer åtråvärd framtid.

På något sätt går också framtiden då förlorad – den är inte längre oviss, med utrymme för fantasier och förhoppningar, utan bestämd; något som ska uppfyllas. Målet med resan blir målet med resan, inte vägen dit, och inte ens målet i sig självt, för när man når denna punkt har man för länge sedan sett något nytt längre fram – det blir att jaga en horisont.

En kropp rör sig i tid

Krononormativitet är inte (bara) ett abstrakt och övergripande begrepp. Krononormativiteten är den mest genomsyrande ordningen i alla moderna samhällen och gemenskaper, på grund av det sätt den sammanlänkar reproduktion och produktion, arbete och sex, kroppen och kropparna. Det är en självklarhet att den går från rötterna upp till stammen och vidare ut i lövverket på det träd som är samhället och tiden. Anledningen till att kvinnan i mångt och mycket länkats samman med den cykliska tiden och mannen med den linjära (som tidigare nämnt, dialekter av samma åskådning och inte motsatser), påvisar Söderbäck, har grund i hur kvinnan sammankopplas med reproduktionen och känslorna medan mannen länkas till rationellt tänkande, förnuft. Freeman beskriver hur kvinnans tid länge var den cykliska familjetiden och inte den linjära arbetstiden, som var mannens.

Det finns många sätt som krononormativiteten visar sina kopplingar till reproduktion och kroppen i vardagen. Uttryck som förlora oskuld, nucka och incel är tecken på det förra. Men även hur en människa benämns utifrån sin ålder är i högsta grad kroppsligt och inte sällan binärt könligt: flicka, tös, tjej, kvinna, dam, tant, gumma; pojke, kille, man, herre, gubbe; spädbarn, barn, tween, tonåring, ungdom, ung vuxen, vuxen, medelålders, gammal. En grundlig diskussion om åldersdiskriminering finns det tyvärr inte plats för här, men det kan lyftas som en väldigt verklig och direkt konsekvens av krononormativiteten för många individer (kanske i högre utsträckning kvinnan än mannen).

Utöver det tidigare nämnda samhälleliga samt språkliga ramverket som reglerar hur en kropp rör sig i tid, finns det också otaliga konkreta vardagsexempel på hur det blir för en Annan kropp som måste anpassa sig till en bestämd rytm, eller som bryter mot den. I sin avhandling i litterär gestaltning, När Andra skriver (2014), skriver Mara Lee bland annat om tiden som binder fast Andra kroppar, tiden som maktmedel mot Andra kroppar, och att maktutövanden sker dagligen, trots att de borde vara enstaka (hemska) händelser – konsekvenserna för den som befinner sig utanför krononormativiteten är ständigt påtagliga. Exempelvis i en flygplatskontroll, på gatan, i det ständiga misstänkliggörandet av en icke-vit kropp i en vit rytm:

Den icke-vita eller Andra kroppen tvingas ofta förkroppsliga en alternativ temporalitet: vi som står i den långsamma kön, vi som hejdar det rytmiska flödet av vithet. Med andra ord: vithet är en rytm, och icke-vithet är det som synliggör den vita rytmen, genom att hejda den, skapa brott och hack i den.

Här rör vi oss mot det avgörande: det är de Andra kropparna som skapar revor i tiden, som gör uppbrott, hack, Söderbäcks radikala brytningar. För motsatsen till krononormativiteten är en queer temporality, den tid som inte följer den institutionella och reproducerande tiden, den som bryter mot, den som avbryts och hackar och loopar om sig själv. Det är dessa som kan utforma andra framtider, andra tider, andra historier.

Just flygplatsen är en plats där tiden på många sätt aktualiseras – avgångs- och ankomsttider, tidszoner, flygtider, hinna eller inte hinna med – och där många Andra, ofta icke-vita, kroppar utsätts. I en essä som framförallt handlar om transpersonens relation till nationalstaten, skriver juristen Silas Aliki (22/10 2019) om den väldigt konkreta upplevelsen i att bli hejdad i passkontroller när könet som står i passet inte överensstämmer med vad kontrollanten tycker sig se framför sig. Det är en upplevelse som blir en tydlig brytning mot en bestämd rytm – människorna bakom i kön, tidspressen i att försöka hinna med ett flygplan – både för den som utsätts och för människorna runt omkring. Mot slutet skriver Aliki: "Det är som att det, i förlängningen av den queera kroppen, finns inte bara nationalstatens upplösning, utan också upplösningen av alla gränser.” Då också – den linjärt progressiva tidens, krononormativitetens, gränser. Det är den queera, kvinnliga, och Andra kroppen som kommer skapa revor i tiden, tillräckligt stora för att blotta krononormativitetens vita och heteronormativa rytm.

…motsatsen till krononormativiteten är en queer temporality, den tid som inte följer den institutionella och reproducerande tiden.

Söderbäck avhandlar främst kvinnans relation till tiden; Freeman främst queeras; Lee främst Andras (som i kvinnor, icke-vita, med flera). Där Freeman fokuserar på den socioekonomiska aspekten (och bland annat menar att även klass är en fråga om rytm) fokuserar Lee på nationalstatens gränser. Som en trio lyfter de väsentliga aspekter av krononormativiteten för att kunna belysa vem, eller snarare, när någon drabbas och lider. ”Att tala om främlingskap som en temporal företeelse, som akroni eller anakroni, möjliggör en gestaltning av det främmande som både är hemma och borta, här och där”, skriver Lee. Frågan är inte vem, vad, var. Frågan är när. När är en viss kropp en främling? När är en kropp den Andra? När befinner man sig i rytm, och när i osynk? När upphäver distansen mellan den synkroniserade massan och främlingen, gör frågan ständigt närvarande.

En kroppslig historieskrivning

Det är uppenbart för alla som närmat sig ämnet, att tid, minne och historieskrivning måste kopplas samman (se exempelvis slutrapporten från Riksbankens Jubileumsfonds tvärdisciplinära forskningsprogram Tid, minne, representation år 2016). Både den linjära och den cykliska tidsuppfattningen skapar en historieskrivning som präglas både av en ignorans i förhållande till det förflutna, och ett dött nu. Som Söderbäck gör tydligt: den linjära är farlig eftersom den glömmer, den cykliska eftersom den upprepar utan ifrågasättande. (Kanske är det också därför prefixet neo får kalla kårar att krypa längs ryggraden. Att sätta neo på en ideologisk term är, i sig, uttryck för en linjärt eller cykliskt progressiv historieskrivning: det blev inte bra, vi gör en ny, fast lik.) Nuet blir icke-dynamiskt, eftersom det bara är ett medel för att uppnå den perfekta framtiden – tänk: religionens, den politiskt utopiska, teknikens utveckling.

Lösningen är, som redan uppenbarat sig: en annan tid, tiden som minns men inte upprepar, tiden som minns för att inte upprepa, tiden som analyserar och ifrågasätter historien, tiden som skapar nytt, som bryter. Det är historieskrivningen som förkroppsligas. Hur minns vi? Sinnligt. Jag behöver inte framställa tiden som kroppslig. Det är den redan. En dag föds vi, en dag dör vi. Tänk på ord som: rytm, springa, stanna, pausa, rusa, puls. Tänk på klockan på mobilen, på fenomen som jetlag, på menscykeln, på tröttheten. Tänk på: solnedgång och soluppgång. Tänk på tidsfixeringen: stress, timing, synka, åldersnoja.

Det är historieskrivningen som förkroppsligas. Hur minns vi? Sinnligt. Jag behöver inte framställa tiden som kroppslig. Det är den redan.

Det finns en brittisk komiker och låtskrivare vid namn Jay Foreman som har gjort sig känd på YouTube genom en video där han sjunger one syllable out-of-sync, en stavelse ur takt. Han berättar i ett framträdande som filmats och visats många miljoner gånger, att han upptäckte denna något ovanliga talang när han som barn skulle uppträda inför hela skolan, men var så nervös att han började lite för sent. När han nu som komiker kör detta trick, ger det upphov till skratt eftersom betoningen i låtarna han spelar blir helt fel. Att ofrivilligt vara ur takt blir komiskt. En stavelse är inte mycket, ändå förändrar det alla låtar – prova själv att börja sjunga en stavelse för sent. Prova sedan att leva ett liv ur takt; ett liv där någon påstår att din rytm är ur takt; ett liv intvingat i en för dig onaturlig takt. Säg sedan att det inte var kroppsligt.

Tiden är redan kroppslig – inristad i alla kroppar – redan fysiskt bindande, för alla i allmänhet och de Andra i synnerhet. Det är tidsuppfattningen, och med den historieskrivningen, som ska göras kroppslig. Inte materialistisk. Kroppslig. Freeman döper det till erotohistografi – det att se kroppen både som material och metod för att förstå historien, exempelvis i form av upplevelser som smärta och lust. Söderbäck döper den nya tiden revolutionär tid, som ”genom en syn på tid och vårt varande i tiden som en ständig förskjutning och förnyelse genom återvändandets rörelse” ska möjliggöra både förändringar av nuvarande strukturer, och en hågkomst av bortglömda delar av historien. Det må låta krångligt, men är enkelt: bara genom att förkroppsliga historien kan tiden bli revolutionär och krononormativitetens eviga makt omkullkastas.

Givetvis går det att kritisera även den revolutionära tiden som historiesyn. Exempelvis som Lee, som menar att ett förkroppsligande av tiden och minnet bara gynnar dem som har ett förflutet att utgå ifrån. ”Ty vad är ett återuppsökande för den som aldrig känner igen sig i den historia hen har tvingats inkorporera?” frågar hon, och lyfter bland annat de som saknar nationell tillhörighet eller familj. Det är här viktigt att poängtera, som Söderbäck också gör, att om en revolution ska lyckas måste den ifrågasätta och analysera sina egna ideal, för att inte riskera att bli lika repressiv som de strukturer den ämnar omkullkasta.

Målet med den revolutionära tiden är att den inte ska vara beroende av varken produktion eller reproduktion, att den genom sitt återvändande av det förflutna gör nuet levande och inte till ett medel för en förutbestämd framtid. På så sätt kan även de som saknar en historia skapa en framtid. Eller som Söderbäck formulerar det: "Det är genom handlingar i nutid som det förflutna blir levande och framtiden möjlig.” Vad som faktiskt skulle hända om vi omkullkastade både den linjärt progressiva och den cykliska tidsuppfattningen återstår att se.

Referenser

Aliki, Silas. “Transrörelsen kan upplösa nationalstatens gränser”. Kontext Press, 22 november 2019. Åtkomstdatum 20 maj 2021. https://www.kontextpress.se/livet/transrorelsen-kan-upplosa-nationalstatens-granser

Fitzgerald, F. Scott. Det sällsamma fallet Benjamin Button. Övers. Alan Asaid. Novellix, 2013. (Citat från s 20, 27, 63).

Freeman, Elizabeth. Time binds. Queer temporalities, Queer Histories. Duke Press, 2010. (Citat från s xii, 3, 4, 5 (i egen översättning)).

Lee, Mara. När Andra skriver. Skrivande som motstånd, ansvar och tid. Glänta produktion, 2014. (Citat från s 109, 116, 222).

Söderbäck, Fanny. “Revolutionary Time: Revolt as Temporal Return” Signs, Vol. 37, No. 2, Unfinished Revolutions, 301–324. The University of Chicago Press, 2012. (Citat från s 303, 304, 322 (i egen översättning)).

Se även

RJ:s skriftserie nr 13, slutrapporten från Riksbankens Jubileumsfonds tvärdisciplinära forskningsprogram Tid, minne, representation (2016). Huvudförfattare Markus Huss, Ulla Manns och Hans Ruin. https://www.rj.se/globalassets/skriftserie/rj_skriftserie_132.pdf

Jay Foremans video “Singing one syllable out-of-sync” på YouTube:https://www.youtube.com/watch?v=Een_AKh7Nik