Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Vals mellan smaken och skönheten
Text Faris Devic | Illustration Ella Ekström
Om något är fult, ligger då bristen på skönhet i betraktaren eller i objektet? Svaret på den frågan har man besvarat olika i olika tider. Faris Devic reder ut smakbegreppets idéhistoria.
I en artikel i Göteborgs-Posten skriver Alexander Hultman apropå den diskussion som uppstod med anledning av utbyggnaden av en villatomt i Lorensberg. [1] Diskussionen kan förstås som ett inlägg i en större trend under de senaste åren där allmänheten varit snabba med att säga sitt i frågan om stadens utseende och utformning. Att säga om någonting är vackert eller inte är i grunden en bedömning, vilket lyfter frågan om omdömet gäller saken i sig eller den som betraktar saken. I det följande ämnar jag säga något om smakbegreppets historiska gång. Det jag tycker mig se är att smaken, förstådd estetiskt, förskjutits från objektet, till relationen mellan objektet och subjektet, till subjektet.
I Nordisk Familjebok från 1917 står följande: ”I det estetiska livet spelar smaken samma roll för både individen och samhället som samvetet på det etiska området”. [2] Det citerade ger en bild av vilken roll smakbegreppet haft i estetikens idéhistoria. Estetiken, förstått i dess breda mening, är den filosofiska reflektionen över konsten. I och med ämnets utveckling under 1700-talet blev smaken, som vi skall se, en central del av diskussionen. Smaken kan förstås som förmågan att avgöra vad som gör ett föremål vackert eller skönt. Det är med andra ord fokus på betraktaren och dennes förmåga. Ett alternativt sätt att gå till väga för att skönja detta begrepp, är att fokusera på objektet. Om man ser till smaken som en förmåga att bedöma, kan objektet förstås som det som blir bedömt – oavsett om det är en symfoni, en målning, kropp, eller en byggnad. Till det som är föremål för bedömning, här förstått som objektet, hör frågan om något är skönt eller inte i sig själv. I detta sammanhang är det relevant att fråga hur denna idé har utvecklats historiskt.
Ett sätt att läsa Platon är att göra en analogi mellan kunskap och skönhet, där vi genom att öva oss i att upptäcka kunskapen också övar oss i att se det sköna klarare.
På Rafaels berömda fresk Skolan i Aten, som tillkom 1509–1511, ses i mitten Platon och Aristoteles som med varsin hand ger en antydning om var den yttersta sanningen ska sökas. Platon pekar uppåt i motsats till Aristoteles’ hand som pekar nedåt. Sammanfattat kan Platon förstås som en ontologisk idealist i det att han ser verkligheten som ytterst ideal där det som framträder inför oss enbart är en sämre kopia av de ursprungliga former som finns i den andra världen, idévärlden. I idévärlden, en värld endast åtkomlig för de filosofer som vågat bryta sig loss och se in i det okända, är alla former ursprungliga och perfekta. Ett sätt att läsa Platon är att göra en analogi mellan kunskap och skönhet, där vi genom att öva oss i att upptäcka kunskapen också övar oss i att se det sköna klarare. [3] För Aristoteles, som pekar ner mot den föränderliga världen, finns ingen idévärld. Istället ska tingens form, som Platon lokaliserade i idévärlden, ses i tingen själva och så kan Aristoteles förstås som ontologisk realist. Olikheterna till trots förenas Platon och Aristoteles i synen på skönheten som bestående av symmetri och harmoni med en anknytning till sanningen. Vi kan här skönja den moraliska kopplingen mellan det som betraktas som skönt och det som betraktas som gott.[4] Objektet eller det man förnimmer står alltså i centrum och mindre fokus läggs på betraktaren.
Vid de medeltida hoven
I konsthistoriskt avseende började man under medeltiden att lägga mer vikt vid ljusets roll i skapelsen och den allomfattande kraft Herren fick i denna vackra skapelse. [5] Samtidigt står det klart att det också här primärt är i objektet ”det sköna” lokaliseras. Betraktaren ges inte någon särskild roll i förhållande till det objekt han iakttar. Samhälleligt är det nu inte längre till Atens Agora eller Forum Romanum som offentligheten, i den mån man kan tala om en, var knuten. Istället var det hoven, de inhägningar (från latinets curtis (inhägnad) till franskans court och tyskans hof) som tog inspiration från Karl den Stores hov vid Aachen, som beredde utrymme åt den medeltida offentligheten. Det är i detta sammanhang den höviska kulturen har sin födelse med skrifter som definierade riddarrollen utifrån dygder som ”mod, uthållighet, lojalitet” [6] men också chanson de geste, bragdesånger som vid samma tid dominerade i Frankrike och som lyfte fram riddarens heroiska kamper. Hoven fungerade som en kulturkanal där litteratur men också konstföremål såsom tavlor och notsamlingar fanns som medel för umgänget. Vid sidan om hoven fanns kyrkan som än mer kan sägas ha inverkat på folket och också här var konsten central, inte minst för spridandet av det heliga budskapet. Trots detta och de nya komponenter som vi finner i den samtida estetiken kan man inte tala om ett utvecklat smakbegrepp.
”Det är inte felaktigt att se 1600-talet som den tid då den moderna filosofin föds”, konstaterar idéhistorikern Svante Nordin. [7] Man kan utan tvekan tala om 1600-talet som en brytningstid i den västerländska idéhistorien. Den 12 oktober 1492 upptäckte Christofer Columbus ”den nya världen”. Något decennium tidigare hade Johannes Gutenberg introducerat boktryckarkonsten, och den vetenskapliga revolutionen skulle inom kort ta fart med Copernicus’ publicering av De Revolutionibus Orbium Coelestium (1543) och Andreas Vesalius’ De humani corporis fabrica libri septem (1543). [8] Manegen var nu krattad för den kommande filosofihistoriska utveckling där man schematiskt kan identifiera två läger – empirismen och rationalismen – som skulle spela en högst sammanflätande roll i skapandet av smaken. Descartes, som med sin utgångspunkt i jaget står som representant för den rationalistiska filosofin, gav upphov till den process varmed dogmatiken skulle skiljas från filosofin, och ett antal strider skulle uppstå på olika universitet kring den ”nya filosofien” under 1600-talet. Så uppstod de Cartesianska striderna vid Uppsala universitet 1664 då läkarna Carl Rudbeck och Petrus Hoffvenius förfäktade den nya filosofin gentemot teologerna på fakulteten. I deras efterföljd vann den nya filosofin sakta mark vid fakulteterna och vid början av 1700-talet ”insåg prästerskapet att utvecklingen inte längre stod att hejda”. [9]
… bedömning blev en central uppgift för betraktarna, i synnerhet kritikerna som nu fick en ny roll i salongerna.
Empirismens utveckling finns, trots ej oviktiga föregångare, i John Lockes filosofi som han presenterade i ett antal skrifter under senare delen av 1600-talet. Locke menade att människan inte har några medfödda idéer. Med det menas att vi föds som ett tomt blad, och att de idéer vi har, kommer från erfarenheten. Det är i huvudsak det arv Locke lämnat efter sig som senare estetiker såsom Joseph Addison, Anthony Cooper, 3:e earlen av Shaftesbury, Francis Hutcheson och David Hume skulle bygga vidare på och utveckla. Vad som här står i fokus är tanken att det är individen som möter världen och att subjektet först i mötet med objektet skapar de erfarenheter som subjektet sedan kan orientera sig i världen med.
Salongerna tar över
Under sent 1600-tal och framförallt under 1700-talet började delar av en kommande offentlighet göra sig gällande i städerna snarare än vid hovet. Dessa institutioner fungerade som noder där en diskussionskultur utvecklades och där bedömning blev en central uppgift för betraktarna, i synnerhet kritikerna som nu fick en ny roll i salongerna. Därom talar Diderot när han i sin Introduktion till Salongen 1767 redogör för den “offentliga granskningen”. [10] I England fanns över tre tusen kaffehus eller olika pubar (från engelskans “coffee houses” respektive “public houses”) under 1700-talet, och i Paris började salongerna överta den plats som hoven tidigare hade haft. Jürgen Habermas talar om den ”borgerliga offentlighetens” framväxt som karakteriseras av allmänna utrymmen som fungerade som mötesplatser för framstående personer, där man dryftade litterära och politiska spörsmål. Handböcker började skrivas i syfte att förfina sättet att samtala och umgås, tidningsdistributionen ökade, och offentliga mötesplatser uppmuntrade en diskussion av konsten på ett annat sätt än tidigare. [11]
Två personer som i synnerhet hade inverkan på tidens sätt att tala om smaken var David Hume och Immanuel Kant. Hume hade likt Locke en ambition att granska möjligheter eller begränsningar som finns i den mänskliga kunskapsförmågan, och i Essay Concerning Human Understanding (1740) slår han fast att alla människans förnimmelser är av två slag: intryck och idéer: ”Kunskap om den yttre verkligheten kommer enbart till oss från sinnena”. [12] I frågan om det sköna menar alltså Hume att det som är skönt finns i betraktaren. Vi ser här en tydlig brytning med det antika och medeltida sättet att tala om skönheten.[13] Fokus flyttas från objektet till hur subjektet uppfattar objektet.
Vi konstaterade tidigare att smaken är förmågan hos individen att bedöma skönheten hos ett objekt (objekt ska här förstås brett och i motsats till subjekt) och det är nu man började komma in på denna förmåga. Eftersom Hume menade att det som är skönt finns hos subjektet kommer han in på smaken då han tar in den sociala eller kulturella aspekten i frågan. Även om vad som ska betraktas som vackert är subjektivt är det inte konstigt om ett sällskap som ofta umgås har liknande smakpreferenser.
Ett gemensamt sinne
Det är dock framförallt hos Kant vi möter idén om smaken som “förmågan att bedöma det sköna”. Huruvida något ska betraktas som skönt hör alltså till smaken, samtidigt är bedömningen av ett objekts skönhet det som görs i “blotta betraktandet”. [14] Till bedömningen av det sköna knyts lustupplevelser. Kort sagt innebär detta att smaken dels är subjektiv, dels universell. “Paradoxen” [15] löses genom att hänvisa till ”sensus communis”, ett ”gemensamt sinne”. Detta vill säga att vissa objekt är sköna och att när bedömaren vill visa detta genom t ex en kommentar, appellerar man till det gemensamma sinnet. Kant menade att de med tillgång till detta sinne också kommer förstå vad som menas härmed.
Kant avviker delvis från Hume i frågan om skönheten, men lägger än mer fokus på det som Hume hänvisade till som den sociala eller kulturella delen av bedömningen. Med andra ord kan man hos Kant tala om en radikalare separering mellan betraktaren och det betraktade, och det är häri man ska förstå Kant tredje kritik, Kritik av omdömeskraften (1790). Med idén om ”sensus communis” (eller i Humes hänvisning till en social eller kulturell enhet) kan man föreställa sig de nya offentligheterna som inspiration; det är just under samma period som smakbegreppet oftare börjar hänvisas till. Smaken blev det redskap man tog till för att förklara varför man anser något vara vackert.
Tidigare hade man lokaliserat skönheten i tingen, men i och med den nya tidens frambrytning började man i människan (subjektet) lokalisera den krok som ”skönheten” skulle finna.
Man skulle kunna uttrycka det så att estetiken i sin utveckling gått från att betraktas i objektet till att betraktas från subjektet. Tidigare hade man lokaliserat skönheten i tingen, men i och med den nya tidens frambrytning började man i människan (subjektet) lokalisera den krok som ”skönheten” skulle finna och inte som tidigare fokusera på den fångst kroken skulle gripa (objektet). Det är med anledning av detta som smakbegreppet knappast utläses av de antika och medeltida skrifterna. Här var det istället skönheten som stod i fokus – förstådd i antiken med begrepp som symmetri och harmoni [16] och under medeltiden med en betoning på det Umberto Eco kallar för den medeltida sensibiliteten. [17]
Smakbegreppet var centralt i de estetiska diskussionerna under 1700-talet, och här i Sverige känner vi igen begreppet från Svenska Akademins motto ”Snille och Smak”. Efter Kant började eleven Johann Gottlieb Fichte att bygga vidare på Kants system, och lade därmed grunden för den tyske idealismen där vi hittar namn som Schelling, Hegel, Schopenhauer och Wagner. Olikheterna till trots kan man se ett tydligt skifte i det att smakbegreppet nu riktades mer mot ”geniet” och jagets individuella skapandekraft. Fokus kom att ligga på subjektet och dennes kraft att skapa, med andra ord på betraktaren.
Sammanfattat kan man förstå rörelsen utifrån följande: under antiken och medeltiden lokaliserade man i första hand skönheten i det man betraktar. Under 1600- och 1700-talen blev frågan om vad som är skönt delat i det man betraktar och betraktaren. Subjektets roll blir än mer framträdande jämte objektet, och under 1800-talet har pendeln gått hela vägen och här står subjektet, jaget, i fokus i frågan om det sköna. För att återknyta till min inledning; frågan om vad som ska betraktas som vackert och inte är i grunden gammal och det enda säkra vi kan säga är att smaken är en naturlig del av människans disposition.
Monroe Bearsley, Aesthetics from Classical Greece to the present - a short history (1966).
Władysław Tatarkiewicz, A history of six ideas. Warsawa. PWN Polish publishers (1980): 41
Umberto Eco, Art and Beauty in the Middle Ages. (Yale university, 1986).
Charlotte Borgerud, Riddarna och deras värld. (Natur och kultur, 2021).
Svante Nordin. Filosofins historia. (Studentlitteratur, 2017): 272.
Sverker Sörlin, Världens ordning - Band I. Europas idéhistoria 1492-1918; Mörkret i människan - Band II. Europas idéhistoria 1492-1918. (Natur och kultur, 2004).
Sten Lindroth, Svensk lärdomshistoria - Stormaktstiden. (P.A Norstedt och Sönders Förlag Stockholm, 1976).
Denis Diderot, Introduktion till Salongen 1767. (öv.u.å): 132.
Faith E. Beasly, Salons, History, and the Creation of 17th-Century France. (Ashgate, 2006).
Nordin, Filosofins historia. (Studentlitteratur, 2017): 361.
Kjersti Bale. Estetik - en introduktion. (Daidalos, 2009).
Immanuel Kant. Kritik av omdömeskraften. (Thales, 2003): 57.
Bale, Estetik - en introduktion. (Daidalos, 2009).
Tatarkiewicz, A history of six ideas. Warsawa. PWN Polish publishers (1980): 13.
Umberto Eco, Art and Beauty in the Middle Ages. (Yale university, 1986): 61.
Referenser
Bale, Kjersti. Estetik - en introduktion. Daidalos. Göteborg, 2009.
Beardsley, Monroe. Aesthetics from Classical Greece to the present - a short history. University of Alabama press, 1966.
Diderot, D. (1767: öv.u.å). Inledning till Salongen 1767. IL1108 Estetikens idéhistoria HT 2020, Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Göteborgs universitet, kompendium nr 5.
Eco, Umberto. Art and Beauty in the Middle Ages. Yale university, 1986.
Immanuel, Kant. Kritik av omdömeskraften. (Thales, Stockholm, 2003).
Nordin, Svante. Filosofins historia. Studentlitteratur, Lund, 2017.
Sörlin, Sverker. Världens ordning - Band I. Europas idéhistoria 1492-1918. Natur och kultur. Stockholm, 2004.
Sörlin, Sverker. Mörkret i människan - Band II. Europas idéhistoria 1492-1918. Natur och kultur. Stockholm, 2004.
Tatarkiewicz, Wladyslaw. A history of six ideas. Warsawa. PWN Polish publishers, 1980.
