Hemsidan använder cookies. Se vår integritetspolicy för mer information. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, klicka "Jag håller med".
AvfärdaJag håller med
Slukad
TEXT EWA FLORIN| ILLUSTRATION JULIA TENGELIN
Jag är förälskad, upp över öronen, helt förblindad, snärjd av en annan som inte är jag. Tror jag på det? Tveksamt. Men här står jag nu i min för-älskad-het och undrar vad det är som brinner. Kanske någon törs fråga, och då finna svaret i friktionen. För att inte tala om fiktionen, fastän det verkar som att det är just den som snärjer mig. Det är en illusion: Allt är lika med det.
Vi börjar om, för att åberopa Gunnar Ekelöf. Krossar bokstäverna för att komma vidare. Följer det ena och det andra för att komma fram. Målet – vårt telos – är Eros. Med andra ord är det kärleken. Detta tidlösa tema och motiv som har lockat och bundit människan sedan födseln. För att följa denna skapade struktur börjar även jag i förlossningen, det steg som kommer innan vi frigörs, eller snarare lossas från, det tidigare. Den franska filosofins enfant terrible George Bataille benämner denna livets dialektik med kontinuitet och diskontinuitet, vilket blir en ytterst användbar dikotomi för denna framställning. Bataille beskriver förhållandet i samband med dödens betydelse för erotiken – en aktivitet som inte ska blandas ihop med fortplantning. Kontinuiteten upphör nämligen när ett blir två, och dessa två delar blir två diskontinuerliga delar. [1]
»Att ge sig hän till denna okändhet är det som på samma gång lockar och skrämmer mig till att vilja närma mig en annan.«
Det fantastmatiska i eros är dödens lockelse. Jag är kär: Jag vill dö. Men det är inte bara i kärleken jag vill dö då medvetenheten om mig själv likväl kan öppna för denna känsla. När jag möter den andre är det ett möte med diskontinuitetens gräns. En gräns som självfallet uppenbarar sig som en död, i och med att den i någon mån byter, bryter, ett system mot ett annat. Att ge sig hän till denna okändhet är det som på samma gång lockar och skrämmer mig till att vilja närma mig en annan. Och inte bara mig, utan människan. Det okända, denna totala negativitet som fantasin dock så gärna vill exploatera, föder lika mycket liv som den förgör. [2]
Överallt försöker jag fylla dessa luckor av okändhet med tanken, för att undvika osäkerheten. Fantasin är fantastisk, dess förmåga att fylla alla tomrum kräver en eloge, en som jag inte förmår att ge. Den är svår att mätta och med alla hål som fylls blir det lättare och lättare att även fylla de(t) kommande. Något som leder till att tomrummen täcks med allt mer lätthet samtidigt som framtiden mister sin potential som negativitet. Eva Illouz kommenterar det sistnämnda i sin studie beträffande att kärleken gör ont. För det första säger hon att det digitaliserade samhället har förändrat hur människan relaterar till frånvaro och närvaro eftersom de fysiska avstånden på sitt sätt suddats ut. För det andra noterar hon att fantasins roll i kärleken har förändrats och menar att den numera är styrd av att faktiskt bli tillfredsställd av verkligheten; det kärleksobjekt som låg till grunden för fantasin har därmed raderats ut och det är inte längre den andre i hennes annanhet som den fantiserande begär. Det enda som till synes kan tillfredsställa begäret är i stället den egna fantasibilden. Konsekvensen av denna nya struktur menar Illouz resulterar i att människan ständigt blir besviken. [3] En besvikelse som verkar medföra brist på förbindelser, förpliktelser och dedikation i kärleksrelationer.
Om jag är kär kommer jag inte att förbli det, det är vad litteraturen säger. Jag kommer i stället att förinta den jag ömmar för, ersätta denne mot mina egna begär, krav, bilder, viljor. Jag dödar henne som jag håller så högt. Då, när jag dräpt henne, blir ordet meningslöst. Avslöjat av carus, blir det tydligt att den jag betecknade som en »aktad« och »värdefull« person nu förvandlats till en frånvarande dröm. Kanske söker jag fortfarande efter denna dröm, men finner bara skärvor av den. Låt oss använda dessa spillror för att skära ut och befria oss från fantasin: Skapa öppningar för att både börja och sluta plåga oss – mellanrum. Skapa och sluta skapa bitar för att pussla ihop dem. Kan jag sluta underhålla och undanhålla mig från närvaro? För dessa sår drar bort mig från verkligheten. I alla fall om vi ska tro Simone Weil. För sanningen är att jag lever i en illusion: Det du som jag skapat är inte du och det är inte jag, och vi är då inte mer än detta. Och samtidigt är det något som gnager. Men är jag verkligen trött på denna friktion?
Det är i detta jag söker min egen död, i slukandet.
Vi börjar om. Snärjd av en annan. Weil skriver att vi ska möta Gud i mitten av en labyrint i vilken Gud kommer äta upp oss och transformera oss för att därefter återföra oss till labyrintens öppning. Det är detta som är kärlek. Från början är det skönheten som lockar oss att träda in i labyrinten, väl där inne är det bara den som är uthållig som når dess mitt. För människan vill enligt Weil egentligen penetrera skönheten och komma bakom den, ty skönheten är blott en yta som reflekterar vårt begär efter det goda. [4] Det är i detta jag söker min egen död, i slukandet. Jag vill bli äten av Gud, för jag vill fortsätta att älska, en operation som behöver vara förvrängt omvänd. Annorlunda uttryckt lever vi enligt Weil i ett samhälle som sätter ätandet högre än betraktandet, vilket hon belägger med min uråldriga namne. Genom min kvinnlighet bär jag på konsekvenserna av hennes handlande i dubbel bemärkelse och på samma gång kräver Weil min hängivelse åt betraktandet.
Livets stora smärta uppstår just i skillnaden mellan de två oförenliga, förutom hos Gud, operationerna att äta (manger) och att betrakta (regarder), menar Weil. Hon talar om begäret som ett begär efter näring (nouirre) och det är därför liknelsen är fruktbar, i ätandet eller i konsumerandet förloras den andre i hennes annanhet, vi gör henne till en del av oss själva, äter och assimilerar henne tills hon inte längre är sig själv. Leslie A. Fiedler noterar detta i det engelska förordet till Attente de Dieu när han skriver »[a]tt det är ›betraktandet‹ som räddar oss, inte ›ätandet.‹« [5] Uttalandet går även att känna igen hos vissa psykoanalytiska teoretiker som ser ätandet och kannibalism som möjliga symtom på en psykisk konflikt. Detta har bland annat analyserats i Prousts omfattande verk där berättaren vill sluka sin mor för att därefter stöta ut henne som Combray, avföring. Skeendet visar på detta prekära maktförhållande som hos Proust innebär ett mord. [6] Min önskan är att bli slukad av Gud, men ska jag tro Weil kan min önskan absolut inte vara avsiktlig. Det ter sig som att vi i resonerandet tappar kontakten med begäret, det efter näring och försöker i stället tillfredsställa det med fiktionen av den andre. Jag tänker och där försvinner det som inte råder under definitionens hierarki. Samtidigt verkar människan vara fast i sin diskontinuerliga kropp som söker förening.
Kan då tidsliga varelser börja om, krossa bokstäverna, makadam? Komma nära utan att äta en annan, upphöra att vara kannibaler. Kan jag lära mig att i konversationen betrakta det som inte är och är tillika! Denna brinnande vilja riktar sig mot och kanske är ett skapande. I eros är detta enligt Bataille kontinuiteten, föreningen, visavi Weils som benämner detta med att göra sig oskapad. Att som skapad oskapa sig för inte övergå till intet. [7] Jag drömmer ständigt efter denne andre men kan inte se henne, be henne, tala med henne utan att samtidigt få en annan relation med mig själv. Är det detta som snärjer oss i kärleken, och på samma gång låter oss vilseledas av det egna sinnet? Jag säger »Ät mig!« och är medveten om konsekvensen men kan aldrig veta vad resultatet av den är: Min egen död. Jag är rädd. Runt omkring mig slukar jag alla människor och lider av min egenskapade ensamhet. Denna kärlekens dödsdans kokar inom mig, denna brinnande eros agoni förvränger sättet att tänka. För hur kan vi både fantisera om denna död och frigöra oss från all fiktion? Det skaver. Vi börjar om.
Noter
[1] Georges Bataille, Eroticism, övers. Mary Dalwood (London: Penguin Classics, 2012), s. 13f.
[2] Simone Weil, Tyngden och nåden, övers. Margrit Abenius (Skellefteå: Artos & Norma Bokförlag, 1994), s. 59; 96.
[3] Eva Illouz, Därför gör kärlek ont. En sociologisk förklaring, övers. Svenja Hums (Göteborg: Bokförlaget Daidalos, 2016), 317f.
