Christian Eriksen och den privatiserade döden

Text Ella Ortman | Illustration David Sundström


Tidigare i år besökte jag Galgberget i Visby, stadens gamla avrättningsplats. Galgen är belägen på Visbys högsta höjd och avrättningarna sågs som underhållning på en offentlig mötesplats med försäljning och förtäring av mat och dryck. Idag har detta lyckligtvis ersatts av andra offentliga evenemang som musik, teater och fotboll för människor att samlas kring. Årets herrfotbolls-EM fick en dramatisk start då den danske Christian Eriksen plötsligt föll ihop på hemmaarenan i Köpenhamn. Laget slöt chockat upp som en skyddande mur runt Eriksen, en finsk supporterflagga användes som skynke mot allmänhetens förfärade ögon. Livräddningen var en ytterst privat ensak mellan Eriksen och läkaren. Det blev markant obehagligt då det ett bra tag var oklart om vi just bevittnat någons död i direktsändning. Till skillnad från medeltidens Visbybor vill vi inte se något sådant i ett offentligt sammanhang. Hur ska vi förstå denna skillnad? Av Foucault får vi svaret att detta också handlar om en förskjutning av vår syn på döden. Och på makt.


…avrättningarna sågs som underhållning på en offentlig mötesplats med försäljning och förtäring av mat och dryck.
Foucault beskriver den suveräna statens makt, som den i medeltidens Visby, som innehavandet av rätten över liv och död, det vill säga döds- och kroppsstraff som disciplinerande åtgärd. [1] I utbyte får folket, subjekten, som lever under suveränen ett skydd mot andra suveräner (dansken exempelvis). Kontroll sker på en kroppslig nivå med tukt och uppfostran av kroppar som avviker. Eller med döden, som alltid är offentlig, så att andra subjekt blir påminda om suveräniteten – galgbacken i Visby tornar upp sig högt över staden. Foucault beskriver vidare att synen på döden var som en övergång från en mänsklig suverän makt till en gudomlig suverän makt, det vill säga himmelriket. Den offentliga döden kan således förstås som en form av övergångsrit för subjekten. Det som möjligtvis var upprörande för den medeltida åskådaren var att den avrättade (då den ju ofta sågs som syndare) inte skulle övergå till den goda suveränen, Gud, utan den onda, djävulen.

I samband med medicinens genombrott under 1700- och 1800-talet började stater intressera sig för att få kontroll över sin befolkning genom folkräkning, att föra statistik över antalet sjuka och döda samt korrigera de som avviker genom uppfostran, tukthus och anstalter. Detta beskriver Foucault som början på en ny typ av maktutövning: biopolitik, där maktens arena förflyttar sig från döden till livet, som opererar parallellt med den suveräna makten. Skapa liv och låta dö kallar han det. I stället för att enbart disciplinera enskilda kroppar som instrument för makt så riktar sig denna typ av maktsystem mot befolkningen, människor som en massa.


Döden är inte längre ett maktmedel utan ett medicinskt tillstånd, en privatsak som passar på ett sjukhus.


Processer som hör till livet skulle nu undersökas, kategoriseras och korrigeras: födsel, reproduktion, sjukdom och död. Människan blir en biologisk varelse med medicinska problem som ska behandlas medicinskt, snarare än en undersåte som ska styras med disciplinära åtgärder såsom dödsstraff. Livets naturliga processer, bland dem döden, blir medicinska angelägenheter där läkaren är (och kanske utser sig själv till) domare över liv och död. Döden blir privat, man kanske kan tolka den som ett medicinskt misslyckande, framför allt om det är en person som enligt den biopolitiska statistiken (en ung vältränad fotbollsspelare) inte ska dö än, utan har många arbetsföra år framför sig. [2] Döden är inte längre ett maktmedel utan ett medicinskt tillstånd, en privatsak som passar på ett sjukhus och absolut inte i något offentligt sammanhang, allra minst på en fotbollsarena där hälsa och fysisk kapacitet hyllas.

Nikolas Rose har utvecklat Foucaults biopolitiksbegrepp vidare och hävdar att ansvaret för hälsa och ett gott liv gradvis har förflyttats från staten till individen. [3] Även Karin Johannisson beskriver detta fenomen att »vilja vara frisk« som ett ansvar som läggs på individen genom normer kring ett gott liv. [4] Detta borde rimligtvis också innefatta ansvaret att undvika att dö, då en för tidig död ser dåligt ut i folkhälsostatistiken. Både Rose och Johannisson beskriver att skam och skuld är två känslor som reglerar detta beteende. Rose påtalar också hur mikrobiologins framsteg i det medicinska fältet möjliggjort en förskjutning i vad som anses vara ett »gott liv«. Med hjälp av mediciner, vaccinationer och operationer kan vi överleva i allt högre grad och alltså leva längre. Att dö i förtid och inte enligt statistiken blir alltså en anomali och ett misslyckande, och kanske var det dessa känslor vi kände av när vi följde direktsändningen från Köpenhamn. Vi kanske blev påminda om det oberäkneliga i döden, att den kan drabba oss när som helst, trots våra ansträngningar att lyda hälsorekommendationer, ta våra mediciner och gå på regelbundna läkarkontroller.

Vad Foucault kan hjälpa oss se är hur vår syn på döden förändrats: från medeltidens suveräna maktstat där döden användes som disciplinering av kroppar, till en biopolitisk stat där döden ses som en patologi, en privat angelägenhet mellan individen och sjukvården. Det blev ingen offentlig död i Köpenhamn och vi alla kunde andas ut när vi dessutom fick en medicinsk förklaring i Eriksens underliggande hjärtfel. Döden kunde åter bli en statistisk angelägenhet som sker på sjukhuset snarare än i ett offentligt sammanhang. Galgbacken i Visby står kvar som ett monument från en svunnen tid där döden användes som en arena för maktutövande, synligt för alla. Då var Döden en passage från en världslig suverän till en gudomlig, inte en privat patologi.


Noter

  1. Foucault, Michel, Karl Lydén (red.). Samhället måste försvaras: Collège de France 1975-1976. Hägersten: Tankekraft, 2008, 217–229.

  2. Foucault, Samhället måste försvaras, 217–229.

  3. Rose, Nicholas. »The Politics of Life Itself.« Theory, culture & society 18, nr. 6 (2001): 1–30. DOI: 10.1177/02632760122052020.

  4. Johannisson, Karin. »Folkhälsa: Det svenska projektet från 1900 till 2:a världskriget«. I Lychnos 1991: Årsbok för idé -och lärdomshistoria, redigerad av Karin Johannisson, 139-195. Uppsala: Lärdomshistoriska samfundet, 1991.