Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
Vän med tiden
Text Elin Wikström | Illustration Hedvig Dillner
I rose this morning early as usual, and went to my desk.
But it’s spring,
and the thrush in the woods,
somewhere in the twirled branches, and he is singing.
And so, now, I am standing by the open door.
And now I am stepping down onto the grass.
I am touching a few leaves.
I am noticing the way the yellow butterflies
move together, in a twinkling cloud, over the field.
And I am thinking: maybe just looking and listening
is the real work.
Maybe the world, without us,
is the real poem. [1]
Att ta en paus i arbetet. Jag ser poeten Mary Oliver framför mig där hon står i dörröppningen. Hennes vita hår och silverfärgade glasögon. Hennes vakna blick och rynkiga händer. En varm tröja mot morgonkylan. Hon tillåter sig en paus innan hennes arbete ens har börjat. Hon har inte förtjänat pausen eller bett om lov. Hon bara tar den.
I en debattartikel på Expressens kultursidor skriver Joel Halldorf om vår kulturs acceleration. [2] Vi vilar allt mindre, trots att vårt moderna samhälle utlovar allt större välfärd och bättre levnadsvillkor. Kravet på evig tillväxt för att behålla det nuvarande välståndet gör att vi måste springa för att stå kvar på samma ställe, vilket utarmar inte bara våra personliga resurser utan också jordens. Att vår kultur accelererar får därmed existentiella konsekvenser som rör allt från vår inre stress till våra relationer, inte bara till andra människor utan också till världen omkring oss. [3]
För att förklara accelerationen hänvisar Halldorf bland annat till kapitalismens logik. [4] Principen är att vi behöver köpa saker för att företagen ska kunna gå med vinst. Göran Palm, svensk författare (och socialist), beskrev det som ett slags osäkerhetsparasiterande verksamhet som innebär att företagen får oss att tänka att vi måste köpa saker därför att vi inte duger som vi är:
Det finns inga hopplösa fall, det finns ingen obotlig ensamhet, och det finns inga människor som en gång för alla är uteslutna från lyckans rike – detta är det glada budskap som det kommersiella samhällets evangelister frambär till vårt folk, och de frambär det i form av varureklam. [5]
Företagen måste hela tiden sälja in det nya moderna för att kunna fortsätta gå med vinst, menar Palm. Det fungerar därför att den konsument som stannar upp blir omodern, och måste rusa vidare i sin konsumtion för att hänga med. [6]
Halldorf hänvisar i sin artikel till sociologen och filosofen Hartmut Rosa (1965–) som blivit känd för sina texter om acceleration som ett socialt fenomen. I Alienation and Acceleration – Towards a Critical Theory of Late-Modern Temporality (2010) beskriver han bland annat att den moderna människan i regel inte längre tror på evigheten och därför känner en större press att maximera den levda lyckan här på jorden. Effektiviseringen av i stort sett alla aspekter av livet har också gjort att vi faktiskt kan få en slags fördubbling av livet. Vi verkar, i vår effektiviserade värld, kunna leva mer än »ett liv«: byta jobb, partner, resa allt mer, bo på allt fler ställen. Men det har en baksida: »No matter how fast we become, our share of the world, i.e. proportion of options realized and experiences made to those missed do not rise, but falls incessantly.« [7] Den moderna människan får därför en känsla av att vara fast i ett hamsterhjul medan hennes hunger efter livet och världen inte blir tillfredsställd utan istället allt mer frustrerad.
I slutänden blir vi alienerade från oss själva eftersom vår egen identitet verkar utbytbar, den också
Accelerationen har också en annan baksida, menar Rosa, nämligen alienation. Han menar att vi genom accelerationen alieneras från platser, saker, och från andra, eftersom de blir utbytbara för oss. [8] När saker byts ut i snabb takt hinner vi inte få någon relation till dem, och upplever dem därför som främmande. I slutänden blir vi alienerade från oss själva eftersom vår egen identitet verkar utbytbar, den också. Numera verkar accelerationen driva på sig själv, i en cykel av teknologisk acceleration, följd av social acceleration, följd av acceleration av livstempot. [9]
Motsatsen till alienation är enligt Rosa resonans eller, med Halldorfs ord, »[v]ärldens tilltal till oss.« [10] Vi kan nog känna igen att det största i livet tar tid och, som Halldorf skriver »kräver begränsning«. [11] Rosa menar att avsaknaden av resonans till följd av det accelererande samhället är det allvarligaste problemet bland alla olika »patologiska« diagnoser som vi kan göra av vårt samhälle. [12] Vi upplever samhället som »stumt«:
For late-modern subjects, the world (including the self) has become silent, cold, indifferent or even repulsive. This, however, signals a most thorough form of alienation if ›responsivity‹ in the world-self-relation-ship is the adequate ›opposite‹ of alienation. [13]
Vad vi verkligen behöver är en djup förståelse för hur ett icke-alienerat liv skulle kunna se ut, men det är en fråga som Rosa inte tror sig kunna besvara på ett tillfredsställande sätt, även om religion och konst (däribland poesi och musik) verkar kunna leda till ökad resonans. [14]
En annan person som ser ett starkt samband mellan tid och relationer är teologen John Swinton (1957–). Han behandlar i Becoming Friends With Time (2016) förhållandet mellan tid och funktionsnedsättningar ur ett teologiskt perspektiv. I förlängningen handlar hans verk också om mellanmänskliga relationer. Alla människor lever inte i samma hastighet, och det är också uppenbart att den hastighet som vi människor rör oss i när vi går i vanligt tempo är en betydligt lägre hastighet än den som många av oss rör oss i till vardags. Jesus gick omkring när han mötte och hjälpte människor, och Swinton menar att vi bör vara uppmärksamma på att kärleken faktiskt är långsam, utan att vara slö. [15] Det är i jämförandet med andra vi kan uppleva låg hastighet som ett problem, beroende på vem vi jämför oss med. Jag tänker på Mary Oliver när hon låter våren leda henne ut för att beundra naturen och vidröra bladen i hennes trädgård. Jag tänker på Marguerite Duras: »Ibland tror jag att älska är att se.« [16]
Resonans, eller »världens tilltal till oss«, verkar också intressera filosofen Rosi Braidotti (1954–), även om hon själv nog inte använder just det ordet. I The Posthuman Subject (2019) kan vi läsa om hennes ståndpunkt att allt levande är potentiella subjekt, och att människans status som en privilegierad grupp därmed är en konstruktion. [17] Hon beskriver hur det fundamentala hos ett subjekt är dess relationalitet; att varje »jag« behöver ett »du«. Detta »jag« och »du« menar hon kan appliceras på allt levande som står i relation till något annat levande. Därför finns det för Braidotti inget som hindrar oss från att konstruera ett folk som innefattar allt jordiskt liv. [18] En organisk universell familj. Kan detta radikala förslag – att öppna upp våra begrepp på det här viset – kanske hjälpa oss att hitta en väg till resonans? Att låta världen tala till oss?
Hartmut Rosa påpekar också att vi, trots att vi verkar kunna skynda på det mesta här i världen, inte kan skynda på vissa biologiska processer. [19] I biologin ligger en naturlig, förutbestämd hastighet. Där verkar Rosa mena att vi kanske har en nyckel till inbromsning och resonans. I samma anda skriver Braidotti:
Intimacy with the world speaks of our ability to re-collect it and re-connect to it and hence of our capacity to find our homes within it […]. It also activates a deep sense of care and compassion for the damaged state of our planet. [20]
Att älska är att se. John Swinton påpekar att det är lätt att tiden blir en fiende om vi låter den styra oss genom regler eller mekanismer som handlar om att försöka bemästra den eller oss själva. Ur hans teologiska synpunkt bör vi förstås försöka hitta en relation till tiden som ligger närmare kärlekens, eller Guds, det vill säga där tiden är en gåva vi har fått som vi kan ge till andra eller till oss själva. [21] Där vi är något mer än producenter eller konsumenter. Då kan tiden bli en vän.
Noter
Mary Oliver, Devotions: the Selected Poems of
Mary Oliver (USA: Penguin Press, 2017), 234.
Joel Halldorf, »Nu måste vi prata om fyra dagars arbetsvecka«, Expressen, 2021-11-22, https://www.expressen.se/kultur/joel-halldorf/nu-maste-vi-prata-om-4-dagars-arbetsvecka/ (Hämtad 2021-12-05).
Halldorf, »Nu måste vi prata om fyra dagars arbetsvecka«.
Halldorf, »Nu måste vi prata om fyra dagars arbetsvecka«.
Göran Palm, Indoktrineringen i Sverige, (Stockholm: PAN/Norstedt, 1968), 126.
Palm, Indoktrineringen, 127.
Hartmut Rosa, Alienation and Acceleration: Towards a Critical Theory of Late-modern Temporality, (Köpenhamn: NSU Press & Nordiskt Sommaruniversitet, 2010), 30.
Rosa, Alienation and Acceleration, 83–97.
Rosa, Alienation and Acceleration, 33.
Halldorf, »Nu måste vi prata om fyra dagars arbetsvecka«.
Halldorf, »Nu måste vi prata om fyra dagars arbetsvecka«.
Rosa, Alienation and Acceleration, 100.
Rosa, Alienation and Acceleration, 100.
Rosa, Alienation and Acceleration, 100.
John Swinton, Becoming Friends of Time: Disability, Timefullness, and Gentle Discipleship, (London: Baylor University Press, 2016), 68–71.
