Den här hemsidan använder cookies för att garantera att du får den bästa tänkbara upplevelsen när du besöker webbplatsen. Se vår integritetspolicy för mer information om det här. För att godkänna användningen av icke-essentiella cookies, vänligen klicka "Jag håller med"
AvfärdaJag håller med
BUDDHISMEN OCH EROS
TEXT AXEL KOCKUM | ILLUSTRATION LOVISA SJÖGREN
I buddhismen är kärlekens historia begärets historia. Ordet rāga, som kan översättas till kärlek men även betecknar sexuell attraktion, har nämligen främst setts som en form av begär. [1] Men vad har då buddhismen haft att säga om begäret, och den med detta förknippade erotiken? Hur står sig en jämförelse med atenaren Sokrates filosofi, som var samtida med Buddha?
Buddhismen har sitt ursprung i en asketisk livshållning med en kritisk syn på den romantiska kärleken och sexualiteten. För Buddha (ca 485–405 f.Kr.) utmärktes existensen av lidande (dukkha). [2] Denna tes, som buddhismen kom att byggas på, presenteras i Buddhas första predikan, där begäret får en av de två huvudrollerna. I tur och ordning lägger Buddha fram sina ›fyra ädla sanningar‹ som sammanfattningsvis förklarar att:
1) existensen kännetecknas av lidande,
2) källan till lidandet är begäret,
3) lidandet kan upphöra genom att begäret upphör, och
4) metoden för att uppnå detta är ›den åttafaldiga vägen‹, Buddhas levnadssätt.
Att just begäret är lidandets yttersta orsak förklaras bland annat med att lidande uppkommer då begäret inte kan tillfredsställas: begäret är orsaken till återfödelse och de många plågor som livets strävan medför. [3] Följden blir att munkar och nunnor uppmanas befria sig från sina begär. Vilket, när det kommer till rāga, innebär att leva i celibat. [4]
I den tidiga buddhismen då Buddha själv ännu var vid liv, reglerades munkars och nunnors liv strängt av ett otal regler, varav många syftade till att stävja rāga och i synnerhet sexualiteten. [5] Dessa uttryckte förbud mot de flesta tänkbara (sexuella) relationer, innefattande platonsk kärlek och sexuella handlingar såsom onani och tidelag. [6] Även buddhister som inte var munkar eller nunnor omfattades (om än i mildare grad) och var till exempel förbjudna att ägna sig åt otrohet och vissa sexställningar. [7]
Kroppens sanna avskräckande natur, gömd bakom en bedräglig fasad av
skönhet, ansågs framträda vid kroppsliga processer såsom menstruation
och döden.
Förutom reglerna rymmer den tidiga buddhistiska litteraturen en mängd exempel på munkar och nunnors förbrytelser och felsteg. [8] En känd berättelse handlar om en munk som blivit förälskad i en vacker kvinna, Sirimā, till den grad att han blir sängliggande och slutar att äta. När den sjukliga Sirimā dör beordrar Buddha att hennes kropp ska läggas ut till allmän beskådan. Munken får efter några dagar se den hemska synen och blir då genast ›botad‹ och upplever en första upplysning. [9] Historien illustrerar den tidiga buddhismens syn på kroppen som något ofrånkomligen sinnligt och förgängligt, och därmed som förknippad med begäret och lidandet. Den kvinnliga kroppen var särskilt illa ansedd, då den dessutom utgjorde ett potentiellt hot mot munkarnas fromhet. Kroppens sanna avskräckande natur, gömd bakom en bedräglig fasad av skönhet, ansågs framträda vid kroppsliga processer såsom menstruation och döden. [10]
Efter Buddhas död skulle synen på begäret och rāga komma att variera. Den tydligaste skiljelinjen går idag mellan den mer puritanska theravādabuddhismen som dominerar i Sydostasien, och den mer förlåtande mahāyānabuddhismen som dominerar i Östasien. Ursprunget till de två traditionerna spårar den fransk-amerikanske forskaren Bernard Faure till de rådslag som hölls mellan munkar efter Buddhas död för att fastslå läran. [11] Det andra rådslaget i ordningen avhandlade fem påståenden om de munkar som nått slutet på den åttafaldiga vägen, arhater (sing. arhat), vilka lagts fram av en kontroversiell munk vid namn Mahādeva. Sammanfattningsvis hävdade Mahādeva att arhater inte nödvändigtvis uppnått andlig fulländning, utan att de bland annat kunde vara fortsatt föremål för sexuell förförelse – med andra ord, inte ens de munkar eller nunnor som fullbordat Buddhas levnadsväg hade helt gjort sig av med sin sexualitet. [12] Detta innebar en ny syn på buddhismens spirituella ideal. Det som skulle komma att bli mahāyāna- och theravādatraditionerna fick sina ursprung i Mahādevas parti – mahāyāna – respektive oppositionen. [13]
I theravādabuddhismen kvarstår arhaten som det eftersträvansvärda idealet, som en återspegling av den ursprungliga synen på begäret som lidandets källa. En arhat kännetecknas av att den frigjort sig från ›de tio bojorna‹, som bland annat innefattar just sexualiteten. [14] Theravādabuddhismen baseras på Tripiṭaka-kanonen, som i viss mån anses vara en dokumentation av den historiske Buddhas lärdomar och ord. [15] Inom mahāyānabuddhismen, som istället baseras på de senare tillkomna mahāyānasutrorna, skulle arhatfiguren som ideal komma att ersättas av bodhisattvan, något som tillät en mer varierad syn på hur munkar och nunnor borde leva. [16] En bodhisattva strävar efter upplysning inte bara för sin egen skull, utan också för alla övriga varelser i buddhismens kosmologi och betoningen ligger på medlidande. [17]
En annan nyhet inom mahāyāna som skulle få betydelse för synen på rāga var den förändrade synen på nirvāṇa. Nirvāṇa(ordagrant ›utslocknande‹) motsvarar i Buddhas första predikan den tredje sanningen om lidandets upphörande genom begärets utslocknande. I andra theravādasutror beskrivs nirvāṇa oftast apofatiskt (outsägligt) i negerande termer – det vill säga genom en beskrivning av vad det inte är. [18] I Nibbāna sutta innebär nirvāṇa enligt Buddha »varken förnimmelse eller icke-förnimmelse, eller denna värld […]«. [19] Nirvāṇa är väsensskilt från vardagens sinnlighet, och i förlängningen en flykt undan saṃsāra, återfödelsens och lidandets värld. [20] Men detta skulle komma att ändras inom mahāyānabuddhismen med dess doktrin om ›två sanningar‹. [21] Enligt denna doktrin kan världen förstås på två olika sätt: med en konventionell och med en absolut nivå av sanning. [22] Med denna doktrin kom de två begreppen nirvāṇa och saṃsāra att inom mahāyāna betraktas som endast skenbart antitetiska. [23] Den i sammanhanget inflytelserike mahāyānafilosofen Nāgārjuna (ca 150–250 e.Kr.) resonerade att påståenden om nirvāṇas och saṃsāras respektive existens eller icke-existens alla leder till absurda slutsatser. [24] Utifrån en radikal icke-essentialism menade han att begreppen på en absolut nivå inte går att skilja från varandra. [25] Istället för att vara sinnevärldens motsats blir nirvāṇa ett inomvärldsligt »rent erfarande«. [26]
Denna nya syn på den äldre litteraturens stränghet som en halvsanning får i förlängningen följden att konsekvensetik betonas starkare, istället för den äldre buddhismens fokus på regler. En upplyst (alltså en bodhisattva) anses stå över normer och regelsamlingar. [27] Med detta skulle synen på begäret komma att nyanseras. I mahāyānaskriften Vimalakīrtinirdeśa uttrycks denna filosofi av en namnlös gudinna, som undervisar en fiktiv version av Buddhas lärjunge Śāriputra i vad det innebär att vara en bodhisattva. Śāriputra tillrättavisas efter att ha frågat om inte befrielse innebär frånvaron av begär, hat och okunskap med orden:
»Att befrielse från lidande är att frigöra sig från begär, hat och okunskap var endast det som Buddha lärde de högmodiga. De utan högmod lärde Buddha att begäret, hatet och okunskapen till sin natur är samma som befrielsen själv.« [28]
Historiskt har munkar och nunnor förväntats följa celibatidealet – ibland inför en misstänksam omvärld. [29] Ett undantag är Japan, där munkar från och med 1800-talet tillåtits att gifta sig och inom tibetansk buddhism, där tantriska sexuella ritualer förekommer. [30] Begäret som en del av nirvāṇa och betoningen på konsekvensetik har också kommit till uttryck hos ett flertal mahāyāna-mästare som öppet brutit mot buddhismens regler, med bodhisattva-idealet som förebild (eller ursäkt). Av dessa framträder den japanske zenmästaren Ikkyū Sōjun (1394–1481) som den färgstarkaste personligheten. [31]
han drog sig inte för att åsyfta sexualitet i alla dess former, inklusive homosexualitet mellan munkar
Ikkyū föddes som utomäktenskaplig son till kejsaren Go-Komatsu och en hovdam, sändes redan vid fem års ålder till ett buddhistiskt tempel i Kyoto och påbörjade på det sättet sin levnadsbana inom buddhismen. [32]Men Ikkyū var en frekvent bordellbesökare och drog sig inte för att dricka alkohol och äta kött – med andra ord ägnade han sig åt vanor som var raka motsatsen till det som förväntades av en munk. [33] Dessutom kom han med tiden att skaffa sig en fast partner i den blinda danserskan Mori. I dikterna han lämnat efter sig framträder en bild av en munk med ett intresse för synden som kan mäta sig med markis de Sades: han drog sig inte för att åsyfta sexualitet i alla dess former, inklusive homosexualitet mellan munkar [34] och skrev rader som »de heliga skrifterna har alltid varit dasspapper« (i samlingen De heliga skrifterna torkar bort smuts) och »mina sutror är sake, kött och vackra kvinnor«. [35] Enligt den amerikanske filosofen Andrew K. Whitehead ryms i Ikkyūs texter vad han kallar en ›negativ etik‹. [36] Negativ etik innebär enligt Whitehead att etik inte kan formuleras i generella principer eller riktlinjer eftersom den alltid är bunden till konkreta, unika situationer – till skillnad från ›moral‹, som skapar dikotomier om vad som är gott och inte utefter de principer den sätter upp. [37] De som betonar regler allt för mycket, gör det enligt Ikkyū för att framstå som bättre än andra. [38] Att bryta mot etiska föreskrifter kan vara ett sätt att påvisa deras brist på oberoende existens och förlägga fokuset på handlingarnas faktiska konsekvenser. [39] Dikterna berättar också om sexualitet som ett naturligt och ofrånkomligt behov, liksom hunger eller törst, istället för det enbart fördärvliga begäret. [40] Men oavsett vad Whitehead tänker om saken är det förstås inte svårt att föreställa sig vad Buddha själv hade ansett om ett sådant beteende.
Jämfört med de olika buddhistiska synerna på sexualitet erbjuder Platons Sokrates (ca 470–399 f.Kr.) ett tredje synsätt. Den sokratiska filosofin med dess betoning på dygd, avhållsamhet och kontemplation och med dess lära om återfödelse har flera beröringspunkter med buddhismen, vilket gör en jämförelse intressant.
I Platons dialoger framställs Sokrates som avhållsam och stundom närmast asketisk: i Gästabudet berättar den yngre, vackre Alkibiades om sina många lönlösa förförelseförsök. Då han till sist krupit ner i Sokrates bädd under en övernattning för att slå armarna om honom svarar den orubblige filosofen endast med att han »ingenting är«, varpå natten passerar händelselöst. [41] I Faidon uttrycker Sokrates en skepsis mot det sinnliga som ligger nära Buddhas. Filosofen måste ringakta kroppen och dess begär:
Den fyller oss också med lustar, begär, rädslor, skenbilder av alla de slag och med strunt i sådan mängd att det verkligen blir precis som man brukar säga att man aldrig får chansen att tänka en tanke på grund av kroppen. Krig, revolutioner och strider – det är ingenting annat än kroppen som orsakar dem. [42]
Den äkta sanningen ligger i själens resonerande och filosofen måste följaktligen ta avstånd från det immanenta. Att ägna sig åt filosofi är att förbereda sig för döden. [43] Men denne inåtvände begrundare ger i Gästabudet och Faidros uttryck för en förvånansvärt nyanserad syn på kärleken och sexualiteten. I Gästabudet argumenterar Sokrates under en middag för att kärleken (erōs) är en form av filosofi. Kärleken är nämligen kärleken till det sköna (eller dess alstrande) och till de sköna tingen hör visheten. Liksom filosofen söker visheten då han eller hon inte är fulländat vis innebär kärlekens sökande efter det fulländat sköna en ofullständighet – kärleken själv är inte fullständigt skön. Sokrates återger en viss Diotima som förmanat honom: »Det tycks mig framgå av vad du säger att du trodde att Kärleken är det som blir älskat, inte det som älskar. Det var väl därför som du antog att Kärleken var heltigenom vacker.« [44]
I Faidros berättar Sokrates en historia om själens längtan till himlen. I berättelsens kosmologi är himlen skönhetens, visdomens och godhetens hemvist, medan jorden står för fulheten och ondskan. En människa föds då en själ förlorar sina vingar och faller till jorden. För att sedan kunna höja sig åter måste själen vandra på rättfärdighetens väg genom många liv i så länge som tiotusen år, varpå vingarna växer ut igen. Såvida inte själen älskar visdomen, eller älskar med filosofisk kärlek, då resan går något fortare. Den filosofiska kärlekens genväg innebär ett slags godartat vansinne: själen söker skönheten och vänder därmed blicken mot himlen, till skillnad från fördärvliga själar som istället ägnar sig åt »brutal lössläppthet«. I förälskelsen, som är en del av filosofin, betraktar den förälskade sin åtrådde med vördnad och fylls av rädsla och motstridiga känslor. Själen kan då liknas vid ett bevingat tvåspann med körsven, draget av en god och en usel häst: när körsvennen ser föremålet för sin förälskelse fylls han av längtan. Den goda hästen hålls tillbaka av blygsel medan den usla kastar sig framåt med lusta. Efter en långdragen kamp med många vändor från och till behärskas slutligen den lustfyllde hästen av körsvennen och själen och den åtrådde kan leva tillsammans som ett sansat par. [45]
Sokrates berättelser erbjuder enligt min mening en mellanväg mellan Buddhas stränga puritanism och Ikkyūs hedonism. Det som i Sokrates historia i slutändan får själens vingar att växa är längtan, som i förälskelsens objekt finner en återspegling av den sanna skönheten. Eros kan på så sätt (sinnlighetens fördärvlighet till trots) vara ett lärande mysterium för den vishetssökande.
Noter
[1] Bernard Faure, The Red Thread: Buddhist Approaches to Sexuality (Princeton University Press, 1998), 17; The Princeton Dictionary of Buddhism, Robert E. Buswell och Donald S. Lopez (New Jersey: Princeton University Press, 2014), s. v. »rāga«, »kāma«. Rāga betyder också begär i mer allmän mening. Mer specifikt kan sexuell åtrå översättas till kāmarāga.
[2] Andrew Skilton, A Concise History of Buddhism (Barnes & Noble Books, 2000), 19, 24. Tiden för Buddhas liv är sedan länge omdiskuterad. Årtalen i texten baseras på Skiltons bok, i vilken tiden kring 485 f.Kr. anges som Buddhas troliga födelsetid och Buddhas levnad uppges vara omkring 80 år. I Britannica Academic anges ett mycket större spann för tiden kring Buddhas födelse: 6:e–4:e århundradet f.Kr., se: https://academic-eb-com.ezproxy.its.uu.se/levels/collegiate/article/Buddha/105943.
[4] Paul Williams et al., Buddhist Thought: A Complete Introduction to the Indian Tradition (Oxford: Routledge, 2012), 40.
[5] Faure, The Red Thread, 65–66.
[6] Faure, The Red Thread, 74, 79–80, 83; George Francis Allen, The Buddha's Philosophy (Abingdon: Routledge, 2008), 145. Faure är otydlig men citerar Bhikkhunī Pāṭimokkha, Tripiṭaka-kanonens regelsamling för nunnor: »If a nun voluntarily has carnal relations, even with an animal, she is excluded, and no longer shares the religious life.« Förbudet uttrycks liknande i motsvarande regelsamling för munkar såsom den återges av Allen, även om förbudet mot just tidelag då anges vara ett »senare« tillägg: »A monk should not indulge in sexual intercourse – even with an animal.« (Allens kursivering).
[7] Faure, The Red Thread, 67.
[8] Faure, The Red Thread, 67.
[9] »Story of Sirimā the Courtesan« i The Great Chronicle of Buddhas: The State Buddha Sāsana Council's Version: Volume Four, red. Bhaddanta Vicittasārābhivaṃsa et al., övers. U Tin Lwin (Yangon, Myanmar: Ti=Ni Publishing Center, 1996), 221–228.
[10] Faure, The Red Thread, 54–57.
[11] Faure, The Red Thread, 7, 38–39.
[12] Skilton, A Concise History of Buddhism, 45–49.
[13] Faure, The Red Thread, 7, 38–39.
[14] Skilton, A Concise History of Buddhism, 33–38.
[15] Skilton, A Concise History of Buddhism, 73–84.
[16] Skilton, A Concise History of Buddhism, 99–108.
[17] Skilton, A Concise History of Buddhism, 109–114.
[18] The Princeton Dictionary of Buddhism, Buswell och Lopez, s.v. »nirvāṇa«; Soonil Hwang, Metaphor and Literalism in Buddhism: The doctrinal history of nirvana (Routledge, 2017), 10. Det som »utslocknandet« syftar på är antingen endast rāga (sexuellt) begär, eller i en bredare bemärkelse »de tre giften« (akuśala-mūla), som förutom rāga inkluderar hat (dveṣa) och okunskap (moha). Enligt Buswell och Lopez är båda dessa definitioner giltiga, Hwang nämner endast den bredare.
[19] There is, monks, that base wherein there is neither earth, nor water, nor fire, nor wind, nor that base consisting of endless space, nor that base consisting of nothingness, nor that base consisting of neither perception nor non-perception, nor this world, nor the next world, nor both sun and moon. Min översättning. »Chapter Eight: Pāṭali Villagers. §1. Nibbāna (1)«, i The Udāna, red. Peter Masefield (Oxford: The Pali Text Society, 1997), 165.
[20] The Princeton Dictionary of Buddhism, Buswell och Lopez, s. v. »nirvāṇa«; The Princeton Dictionary of Buddhism, Buswell och Lopez, s. v. »saṃsāra«.
[21] Faure, The Red Thread, 4–5, 39–40.
[22] The Princeton Dictionary of Buddhism, Buswell och Lopez, s.v. »satyadvaya«.
[25] Mark Siderits och Shōryū Katsura, Nāgārjuna's Middle Way: Mūlamadhyamakakārikā (Somerville: Wisdom Publications, 2013), 1–10, 289–305.
[26] […] pure experience […]. Min översättning. Faure, The Red Thread, 42.
[27] Faure, The Red Thread, 39–40, 93. Ordet ›konsekvensetik‹ används inte av Faure utan är min egen tolkning av hans text. En noggrannare genomgång av mahāyānabuddhismens etik finns i Damien Keowns The Nature of Buddhist Ethics (1992). En diskussion om konsekvensetik och mahāyānabuddhism finns i Gordon Davis artikel Traces of Consequentialism and Non-Consequentialism in Bodhisattva Ethics (2013).
[28] 佛為增上慢人。說離婬怒癡為解脫耳。若無增上慢者。佛說婬怒癡性即是解脫。Min översättning (kinesiska). »《維摩詰所說經》CBETA 電子版« [《Vimalakīrtinirdeśa-sutran》CBETA elektronisk upplaga], National Taiwan University Digital Library of Buddhist Studies, publicerad 2002-11-04, hämtad 2023-10-27, http://buddhism.lib.ntu.edu.tw/BDLM/sutra/chi_pdf/sutra9/T14n0475.pdf. »Begär, hat och okunskap« (婬怒癡) är här ›de tre giften‹, se not 22. Ordet ›befrielse‹ (解脫) motsvarar sanskrits vimokṣa med betydelsen befrielse från fjättrar och dylikt. Det som gudinnan och Śāriputra talar om kan alltså tolkas som nirvāṇa. Ordet motsvarande ›högmod‹ (增上慢, skr. abhimāna) är en buddhistisk term som refererar till det som någon som tror sig ha uppnått upplysning utan att ha gjort det gör sig skyldig till.
[29] John Powers, »Celibacy in Indian and Tibetan Buddhism«, i Celibacy and Religious Traditions, red. Carl Olson (Oxford University Press, 2007), 210; John Kieschnick, »Celibacy in East Asian Buddhism« i Celibacy and Religious Traditions, red. Carl Olson (Oxford University Press, 2007), 232; Faure, The Red Thread, 153–154. (Se Kieschnick för kommentarer kring munkar i Kina, Faure för kommentarer om munkar i Japan.)
[30] Kieschnick, »Celibacy in East Asian Buddhism«, 233; Powers, »Celibacy in Indian and Tibetan Buddhism«, 217–219.
[31] Faure, The Red Thread, 98–111. De historiska gränsöverskridande munkar som Faure namnger är Wŏnhyo, Mingcan, Puhua, Drukpa Kunle, Daoji och Ikkyū Sōjun.
[32] James H. Sanford, och Ikkyū Sōjun, »Mandalas of the Heart. Two Prose Works by Ikkyū Sōjun«, Monumenta Nipponica 35, nr. 3 (1980), 273–274.
[33] Andrew K. Whitehead, »Sex and a Drinking Song: The Ethics of Ikkyū Sōjun«, Comparative & Continental Philosophy 5, nr. 2 (november 2013), 158.
[34] Hameeda Lawansa Linog, »Sexuality and Zen Buddhism in Ikkyu Sojun’s Poetry«, International Journal of Sciences Basic and Applied Research 62 (mars 2022), 3.
[35] Thus, in a series of poems entitled »The Scriptures Wipe away Filth,« he writes things like »The scriptures from the start have been toilet paper,« or »The dog pisses on the sandalwood old Buddha Hall.« Min översättning. Faure, The Red Thread, 114; ›my Sūtras are sake, meat, and beautiful women‹. Min översättning. Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 158.
[36] Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 157.
[37] Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 166, 167.
[38] Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 171.
[39] Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 169, 160.
[40] Whitehead, »Sex and a Drinking Song«, 173.
[41] Platon, Platon: Skrifter. Bok 1, övers. Jan Stolpe (Falun: Atlantis, 2016), 202–205.
[42] Platon 2016, Platon, 226.
[43] Platon 2016, Platon, 228.
[44] Platon 2016, Platon, 184–185.
[45] Platon,
Platon: Skrifter. Bok 2
, övers. Jan Stolpe (Lund: Atlantis, 2001), 329–345.
