Är humaniorans kris överdriven?

Text Anton Nilsson

IDÉ möter forskaren Hampus Östh Gustafsson

»Humanioras kris« har de senaste decennierna påtalats så ofta i debattartiklar och akademiska rapporter att det blivit en trop. Humanioras förespråkare har påtalat hur ämnesområdets status minskat och att de ekonomiska förutsättningarna inte ökat i samma takt som för teknik och naturvetenskap, men även samhällsvetenskap. Samtidigt så har det aldrig varit så många humaniorastudenter som idag. Politiker och opinionsbildare hävdar ständigt vikten av moraliska och kritiskt tänkande medborgare, värden som varit centrala för humanistisk bildning sedan von Humboldts universitetsreformer i början av 1800-talet. Så varifrån kommer krisdebatten?

Humanisten, Göteborgs Universitet

Vid seklets början var universitetsutbildning reserverat för en liten grupp medborgare, i första hand män från de övre samhällsskikten. Humanioras roll var i stor utsträckning att underbygga de nationalistiska idéerna som dominerade i Europa vid denna tid och att bidra till att skapa nationella identiteter. Demokratins genombrott efter första världskriget medförde att de nationalistiska strömningarna försvagades samtidigt som egalitarism blev en ledande princip. Samtidigt skedde ett skifte inom politiken – i Sverige såväl som i andra länder – där forskning och utbildning kom att ses som allt mer centralt för ett lands välstånd, vilket ledde till att universiteten kom att få en allt större del av statsbudgeten. Därmed gick universiteten från små elitistiska institutioner till att ägna sig åt massutbildning. Humaniora sågs allt mer omsprungna av teknik, medicin och samhällsvetenskap när pengarna skulle fördelas och på så sätt föddes bilden av humaniora i kris.

Namn Hampus Östh Gustafsson

Ålder 33

Bor Uppsala

Aktuell med avhandlingen Folkhemmets styvbarn: ­Humanioras legitimitet i svensk kunskaps­politik ­­1935–1980. (Daidalos, 2020).

Hampus Östh Gustafsson har i sin avhandling »Folkhemmets styvbarn – Humanioras legitimitet i svensk kunskapspolitik 1935–1980« undersökt hur synen på humaniora utvecklades under mitten av 1900-talet och vilka legitimeringsstrategier som kom att användas. På tiden då utbildning setts som en privatangelägenhet och bekostats med egna medel hade frågan om ett ämnesområdes legitimitet inte varit en stor fråga, men kombinationen av demokrati och kraftigt ökade anslag gjorde det nödvändigt för fakulteterna att motivera varför de skulle ta del av statsbudgeten.

Efterkrigstiden har ofta lyfts fram som en tid då det fanns en stark tro på att man med vetenskap kunde skapa ett nytt samhälle, men Östh Gustafsson argumenterar för att detta kan ses redan under 1930-talet. Med hjälp av »ingenjörsvetenskaperna« (vilka inkluderade samhällsvetenskap) skulle man skapa ett rationellt och effektivt samhälle, det folkhem som Per Albin Hansson talade om 1928 och som kom att bli en bärande idé under det långa socialdemokratiska styret under 1900-talet. Det fanns under denna tid en stark tilltro till teknikens och naturvetenskapens förmåga att skapa ekonomisk tillväxt, vilket humaniora hade betydligt svårare att argumentera för. Humanioras starka koppling till nationalismen och det gamla elitistiska universitetsväsendet bidrog också till att försvaga ämnesområdets legitimitet.

Östh Gustafsson har efter sin disputation vid Uppsala Universitet fortsatt sin forskarbana vid samma institution och vi möts över Zoom för att prata om hans avhandling och synen på humaniora.

Anton Nilsson (AN): När jag läste din avhandling förstod jag det som att det fanns ett brett politiskt stöd bakom prioriteringen av de tekniska ämnena som sågs som mer samhällsnyttiga, trots att det var socialdemokratin som formulerade folkhemsidén. Kan man säga att det fanns en enighet över höger–vänster-skalan när det gällde kunskapspolitiken i början av den tidsperioden du studerat?

Hampus Östh Gustafsson (HÖG): Ja, jag tycker det där är en riktig tolkning, för även om man såklart kan se en socialdemokratisk kärna i byggandet av välfärdsstaten så var det ju ändå som du säger, en väldigt stark konsensus kring den här planeringsrationalismen. Bland de tidigaste exemplen som jag sett, under 30-talet, när man verkligen trycker på att vi behöver ta ett mer samlat grepp kring utbildnings- och forskningsfrågorna tas de faktiskt från högern i riksdagen. Förändringarna inom högre utbildning transcenderade helt klart det socialdemokratiska folkhemsprojektet. Sedan blir det ändå i hög grad definierat av att de under så lång tid behåller regeringsmakten under den tiden som jag undersöker och där jag menar att man kan se framväxten av en form av legitimitetsregim med fokus på planeringsrationalism och jämlikhet.

AN: Ska man förstå krisdebatten som du har undersökt som ett allmänt ifrågasättande av humanioras värde eller rör den främst humanioras position inom högre utbildning?

HÖG: Skulle man göra anspråk på att beskriva hur allmänheten uppfattade humaniora skulle man behöva ha en annorlunda ingång i undersökningen. Många av de här troperna man diskuterar, till exempel humaniora som lyxproblem, verkar cirkulera hyfsat brett i dagstidningar men jag tror att det är viktigt att inte överdriva det där. Det är nog inte så att man satt hemma i folkhemmet och funderade över hur humanisterna skulle klara sig utan det är ett visst segment som bryr sig om det här, och det är till stor del humanister som själva formulerar den här legitimitetskrisen. På det sättet blir det en sorts legitimerinsstrategi i sig självt. Att peka på krisen blir ett sätt att rikta mer uppmärksamhet på sig själv och blir en sorts rop på hjälp.

Humanioras starka koppling till ­nationalismen och det gamla elitistiska universitets­väsendet bidrog också till att försvaga ämnesområdets l­­egitimitet

AN: Vari består den här krisen som lyfts fram, är det brist på resurser för undervisning, är det forskningen som är underfinansierad eller är det något annat?

HÖG: Det är klart att det förekommer en del klagomål på att man inte får tillräckligt med resurser för undervisning men det har inte alltid varit det. Vad som ligger i krisbegreppet har förändrats över tid. På 70-talet etablerades krisbegreppet och även om det såklart har varit olika krisdebatter sedan dess så har på något sätt »humanioras kris« varit ett stående epitet och funnits med som en referenspunkt. När det från 70-talet och framåt verkligen blir en tydlig legitimeringsstrategi att peka på krisen inom humaniora så hänger det samman med framväxten av kritisk teori. Tidigare var det så att många ledande humanister i Sverige försökte anpassa sig utifrån den planeringsrationalism där positivistiska vetenskaper omhuldades men under 70- och 80-talet börjar förespråkare för humaniora inta en rebellisk position, nästan som gerillasoldater. De försöker ta striden mot det etablerade kunskapssamhället och visa hur man från marginalen kan bidra med någonting annorlunda.

AN: Du lyfter fram metaforen om filosofin och humanioras roll som den stingande bromsen som kritiserar och utmanar samhället. Ska vi inom humaniora ta på oss den rollen?

HÖG: Ja det tycker jag definitivt, men jag tycker också att vi ska kombinera de kritiska, komplicerande rollerna med att också vara generativa och se över hur vi faktiskt kan bidra genom att ingå i olika typer av samarbeten. Det gäller att man är beredd på att jobba på olika fronter och beroende på sammanhanget kanske man måste inta olika roller och använda olika legitimeringsstrategier. Det handlar lite om vilken nivå man vill lägga sig på när man frågar vad humanioras samhällsroll är eller bör vara. I grund och botten tycker jag att det viktigaste med humaniora är att den vidgar våra vyer generellt, att man lär sig att ifrågasätta nuets skenbara självklarhet. I det finns det en väldigt grundläggande emancipatorisk potential, att man ser att saker har varit annorlunda och kommer kunna bli annorlunda framöver. Ska man däremot se det hela i mer konkret politiskt, som i frågan hur vi kan hantera klimatet, så får man kanske formulera sig i annorlunda termer.

AN: Filosofi och humanistisk bildning har historiskt nästan uteslutande varit något som aristokrater som inte behövt arbeta kunnat ägna sig åt och du nämnde tidigare att det ibland ses som ett lyxämne. Med tanke på att de flesta i västvärlden lever lika gott som äldre tiders överklass är det kanske inte överraskande att så många studerar humaniora idag? Humaniora som ett lyxämne, är det något vi ska bejaka eller en nidbild som borde bekämpas?

HÖG: Den här tropen etablerades under 1900-talet, särskilt med koppling till humaniora men den kunde gälla högre utbildning generellt också. Givetvis så var det en nidbild som kom fram då man pratade om till exempel »humanistiska hemmafruar« som ett typiskt lyxfenomen som man inte riktigt visste hur man skulle hantera inom den planeringsrationella kontexten som syftade till samhällseffektivitet. Som jag ser det är det över huvud taget en lyx att vi har det utbildningssamhälle som vi har idag där så många kan ägna sig åt högre utbildning. Rätten till högre utbildning ses nästan som en mänsklig rättighet. Det finns till exempel en nidbild att idéhistoria är ett ämne som man läser en termin medan man funderar på vad man ska studera sedan, men det finns säkert vissa som redan från början bestämt sig för att försöka göra sig en akademisk karriär inom området. Jag skulle själv gärna läsa en kurs i astronomi när jag får tid, så för mig skulle det istället innebära en lyx att få läsa ett fysikämne. Den där lyxtropen kan man verkligen försöka skjuta hål på.

AN: Men är det då inte en lyx, men en lyx som vi har råd med och borde kosta på oss eftersom det ger så mycket till de som ägnar sig åt det?

HÖG: Eller så vänder man på det och säger att vi kan vara stolta över att vi har skapat så progressiva utbildningssamhällen där det inte behöver vara en lyx som en liten elit har råd med, utan att i princip vem som helst kan ta studielån och faktiskt läsa de här ämnena inom humaniora, eller andra ämnesområden.

AN: Humaniora lyfts ofta fram som bildningsämnen som kan bidra till personlig utveckling och mer kritiskt tänkande medborgare. Jag har fått intrycket att de allra flesta som studerar humaniora inte ångrar sig, även de som inte får ett arbete inom det området, vilket tyder på att de upplever att de fått ut ett stort icke-ekonomiskt värde. I vilken utsträckning har det argumentet varit en del av diskursen?

HÖG: Det förkommer under hela perioden som jag har studerat personer som argumenterar för att humaniora har ett värde för det demokratiska samhället, inte minst som ett bålverk mot totalitarism genom att ge kompetenser som gör att man kan genomskåda propaganda. Det framstår dock inte som någon utpräglad humanistisk legitimeringsstrategi. Det som är tydligt under den period som jag tittat på är att samhällsvetenskaperna anses ha en viktig funktion att fylla för demokratin. Man tycker att ämnen som statsvetenskap har en enormt viktig roll för att befästa det nya demokratiska statsskicket. Jag tror att samhällsvetenskaperna sågs som mer moraliskt danande för den typen av medborgare som efterfrågades i det nya välfärdssamhället. Tidigare är det uppenbart att humaniora haft en sådan moraliskt danande roll för en elit under 1800-talet och tidigt 1900-tal.

Eller så vänder man på det och säger att vi kan vara stolta över att vi har skapat så progressiva utbildningssamhällen där det inte behöver vara en lyx som en ­liten elit har råd med, utan att i princip vem som helst kan ta studielån och ­faktiskt läsa de här ämnena inom ­humaniora

AN: Kan man se det som att grundskolan och gymnasiet tagit över rollen som bärare av humanistisk bildning och att det inte är något nytt att de flesta sedan utbildar sig inom områden med större ekonomisk vinning?

HÖG: Som du är inne på är det kanske mer rimligt att hela skolväsendet ska bidra till den sortens demokratiska mål och idag är demokrati och kritiskt tänkande jätteviktigt i kursplaner och mål för olika utbildningsnivåer. Trots att så många studerar på universitet idag är det hälften som inte gör det, så jag har svårt att se att det är där man främst skapar demokratiskt kompetenta medborgare. Samtidigt tror jag självklart att humaniora har en viktig funktion att fylla i det demokratiska samhället, inte minst i dessa tider där vi har populism och andra samhällsutmaningar att hantera.

AN: Kan det vara så att delar av humanioras värde inte upptäcks av alla för att det redan är så inbäddat i den grundläggande utbildning vi har idag?

HÖG: Så kan det definitivt vara. Titta på kärnämnen som svenska och engelska, klart att de är humanistiska ämnen. Problemet är väl att så många som diskuterar humanioras status fixerar sig så mycket vid hur läget ser ut på universiteten, där humaniora fått en relativt sett mindre roll över tid. Det är klart att vi får med oss mycket humanistisk kunskap i grunden och det känns avlägset att vi skulle avskaffa de humanistiska ämnena i grundskolan och gymnasiet. Tittar man på det sättet så har den humanistiska kunskapen fortfarande en enormt bärande samhällsroll.

AN: Samtidigt så ifrågasätts delar av humaniora ibland även i grundskolan. När Skolverket hösten 2019 föreslog att antiken skulle lyftas bort ur grundskolans historieundervisning ledde det till en omfattande debatt.

HÖG: Det skiftar såklart inom och mellan olika humanistiska ämnen vad som lyfts fram. Klassiska språk har det ju mycket kämpigare än moderna språk i skolan. Men överlag lär olika aspekter av humanistisk kunskap fortsätta att läras ut.

AN: Avslutningsvis, när du ser framåt, vad skulle du vilja forska vidare kring?

HÖG: Det är ju så att många som precis disputerat är ganska trötta på sitt avhandlingsområde så det brukar bli en ironisk effekt att just då man själv vill lägga det bakom sig så vill många andra prata om det. Det gör att man tvingas återbesöka de här sakerna som man trodde att man lagt bakom sig, men det gör också att man kan se dem i nytt ljus och ser nya potentialer i dem. Forskning om humanioras historia befinner sig på frammarsch internationellt så det känns som att jag inte riktigt vill klippa bandet till de här frågorna utan skulle gärna fortsätta att utforska humanvetenskapernas legitimitet i bredare bemärkelse och gå längre tillbaka i tid. Frågor om vetenskapens relation till olika former av tidshorisonter är något som jag hoppas kunna forska vidare kring, och detta gör jag delvis redan nu inom ett pågående projekt om hur universitetens styrformer förändrats över tid och hur universitetspolitiken präglats av kolliderande temporaliteter. Vetenskap tänks ju alltid som en del av ett större tidsligt projekt när den ska legitimeras. Vetenskapen behövs för att åstadkomma något i framtiden och hur man tänker sig framtiden beror också på vilken bild man har av det förflutna och nuet.