Idéhistoria ger resurser att tänka

Text Anton Jansson | Illustration Johan Gustavsson


Vi bad två idéhistoriker att skriva om vad som kännetecknar ämnet. Så här svarar forskaren Anton Jansson:

I.

"Vad människan är, kan enbart hennes historia säga henne.” Ungefär så formulerade den tyske tänkaren Wilhelm Dilthey den mänskliga belägenheten i slutet av 1800-talet. ”Vårt livs melodi”, fortsatte han, ”är betingad av ackompanjerande röster från det förflutna."

Vi är alla från födseln inkastade i en historia som redan pågår, en sång som redan sjungs. Och det är därför svårt att på djupet begripa vad som sker runt omkring en utan att vända sig till historien. Sedan är förstås ”historien” ett stort begrepp och man kan vända sig till den på olika vis. Man gör det inom ämnen som ekonomisk, politisk och kulturell historia. Men även inom idéhistoria – det som gäller människans försök att förstå och begreppsliggöra världen genom tiderna.

Röster ur det förflutna ackompanjerar oss på olika vis. Varför har vi de politiska system, partier och rörelser vi har? Varför är vetenskapen indelad som den är? Varför tänker jag som jag gör och har de ideal jag har? Varför delar inte alla runt omkring mig de tänkesätten och idealen? Sådana frågor har historiska svar. Långsamma utvecklingsgångar såväl som tvära kast har format dagens tillstånd. Historien handlar inte bara om ”hur det egentligen var” (som en död tysk historiker skrev), utan även om varför det blivit så som det är (som en levande svensk idéhistoriker formulerat det). Och för att förstå det behövs empiriska studier av det förflutna av historiker av olika schatteringar, inklusive idéhistoriker.

Men idéhistoria skiljer sig kanske något från andra historiska ämnen. Idéhistoria kan också ge tankemässiga resurser; vi kan lära oss av de idéer vi studerar. Vi går alla runt och tänker på en massa stora frågor och tror ibland bedrägligt att vi är de första som gör det. Men det finns tendenser, grundproblem, mänskliga och samhälleliga betingelser som liknar varandra och det har alltid funnits människor som formulerat sig kring dessa. Det märker vi redan i en grundkurs i idéhistoria. Vem är Gud? Vad är kön? Har människan ett värde? Hur ska vi förhålla oss till det förflutna? Hur kan vi egentligen veta något alls? Visserligen har sådana frågor ofta en samtida färgning och ingår i specifika debatter som påverkar våra svar. Men samtidigt kan vi få resurser att tänka bättre kring dem när vi studerar vad man tänkt och skrivit i andra tider.


Idéhistoria kan också ge tankemässiga resurser; vi kan lära oss av de idéer vi studerar. Vi går alla runt och tänker på en massa stora frågor och tror ibland bedrägligt att vi är de första som gör det.


Man kan tänka med idéhistorien, alltså. Men man behöver inte heller sätta gamla tiders tänkare på piedestal. Alldeles uppenbart är det så att det vi uppfattar som ytterst lärorikt, ja kanske till och med uppbyggligt, inte sällan samsas med rent förskräckliga åsikter. Det helt klarsynta med vad vi tycker är rena dumheter. Och även sådant som varken är förskräckligt eller dumt kan kännas främmande. Det som är främmande eller upplevs konstigt i historien kan dock också vara intressant, ett sätt att förstå oss själva på – genom kontrastverkan, alteritet.

Sedan finns det också röster i det förflutna vi ofta haft svårare att höra. Privilegiet att ha fått vara en som funderar och formulerar sig i skrift har tillkommit vissa i samhället mer än andra. Överklass snarare än proletariat, män snarare än kvinnor, slavägare snarare än slavar. Hur har förutsättningarna varit för olika grupper att få sjunga med? Kan vi hitta sätt att höra andra röster, utanför de sammanhang och genrer vi brukar studera? Vad kan de i så fall säga? Spelar det någon roll för idéer vem som formulerat dem? Även sådant är idéhistoriskt intressant.


II.

Nåväl, det var något om idéhistoria som sätt att tänka, kanske vi kan säga, men man kan också tala om det som ett universitetsämne. För hur idéhistoria faktiskt bedrivs är förstås avhängigt hur det har institutionaliserats. I Skandinavien, och särskilt Sverige, har det haft en lite egen utveckling. Medan det liknande intellectual history internationellt främst bedrivs på historieinstitutioner – men också inom andra discipliner som statsvetenskap och filosofi – blev i Sverige idé- och lärdomshistoria, som det kom att heta, ett helt eget ämne på 1930-talet.

Det uppstod då som ett utskott ur litteraturhistorieämnet, men den förste professorn Johan Nordström i Uppsala var också intresserad av vetenskapshistoria, vilket satte sin prägel. I början var idé- och lärdomshistoria ett litet ämne med ganska tydliga ramar. Med sunt förnuft och historisk inlevelse skulle man studera bildning och vetenskap i det förflutna. Främst skulle man undersöka och kartlägga den svenska lärdomens historia med den europeiska kontexten som fond. Gärna tidigmodern tid, mest det som försiggick i universitetsstäderna.

Men när ämnet väl institutionaliserats och växte under efterkrigstiden uppstod en mängd nytolkningar av hur man kunde forska och skriva, vilka typer av idéer man kunde utforska, i vilket material dessa kunde hittas, vad man skulle undervisa studenterna om. Vissa intresserade sig för den internationella politiska filosofin i mer direkt mening. Många sökte sig närmre den allmänna kulturhistoria som nu blev viktig i historieämnet. Andras idéer och mentaliteter än den bildade manliga elitens tilldrog sig ökat intresse. Ett slags allmän inlevelse i det förflutna ansågs otillräckligt – mer teoretiska resonemang gjorde sitt intåg och den metodologiska verktygslådan utökades.


Men när ämnet väl institutionaliserats och växte under efterkrigstiden uppstod en mängd nytolkningar av hur man kunde forska och skriva, vilka typer av idéer man kunde utforska, i vilket material dessa kunde hittas, vad man skulle undervisa studenterna om.


Idéhistorieämnet i Sverige har därmed kanske inte idag en tydlig kärna som gäller för alla i hela landet, eller ens för alla på samma institution. Internationellt kan man nog säga att det som idag oftast kallas intellectual history (snarare än history of ideas) ligger närmst, men svenska idéhistoriker har förhållit sig till en mängd andra traditioner inom vetenskaps-, kultur-, genus- och filosofihistoria. Resultatet har blivit något som man möjligen kan kalla en sorts inre tvärvetenskaplighet.

Grundkursen i idé- och lärdomshistoria är ofta en dramatisk flertusenårig resa genom filosofins och vetenskapens utveckling, till stor del utanför Sveriges gränser. Men sedan blir det mer splittrat. Och vad idéhistoriker sysslar med i sina forskningsprojekt skiftar starkt. Abortens historia, bortglömda encyklopedier, Hannah Arendts politiska och Martha Nussbaums pedagogiska tänkande, 1600-talets akademiska undervisning och 1900-talets veterinärutbildning eller kristna samhällsengagemang – allt det är möjliga idéhistoriska forskningsämnen i Sverige idag. Den spännvidden kanske gör att ämnet kan verka rörigt – men den gör det också roligt.

Roligt är ämnet, men vi idéhistoriker tror förstås att det också är relevant. Det sades på 1990-talet att historien tagit slut, men 1990-talet är nu historia, och historien är därmed tillbaka. Då behövs det sådana som har som sin särskilda uppgift att förstå och förklara människan som historisk varelse.