En fråga
Varför är cirka sjuttiofem procent av patienterna på avdelning sexhundraarton hästtjejer?
Jag benämner avdelningen med nummer, för att markera att jag känner till den, att den, så att säga, är mina hoods.
För att göra det begripligare: Det är ätstörningsenheten. Ätstörning, äs. Jag blir så matt i fingrarna av att skriva mer än så.
Jag ska skriva om Kroppen. Det är några specifika kroppar, som jag ska skriva om. Jag ska bara försöka skriva, tillräckligt mycket och tillräckligt lite, för att det ska bli begripligt. Det känns omöjligt, eftersom det redan är för mycket.
Jag var en hästtjej. Min favorithäst var Candy. Candy betyder Godis. Hennes namn var Godis. Som om hon var Godis. Candy bet mig i handen, det blödde. Jag var väldigt rädd för Candy. Anorexi beskrivs ibland som rädsla för att äta, rädsla för maten. Var jag rädd för Godis?
Första gången jag var inlagd för äs var jag tretton. Jag älskade Candy, jag var rädd för Candy, jag var en dålig och opraktisk hästtjej, bättre på att rita hästar än att rida. Bäst på att läsa.
På sjukhuset läste jag hundratals hästböcker.
Hästens kropp fanns i boken. Flickans kropp fanns i läsarens position.
Jag kunde inte hålla min läsande kropp stilla, den hoppade stående, med boken i handen, jag läste hetsigt, läste som en hetsätning, tänkte jag någon gång, och dom kallar det slukaråldern. Jag läste om hästen.
Läs: ett L och detta: ÄS.
Det är ett läsöga som är en mun, att äta papper definieras som en del av den ätstörning som ibland kallas »pica« som inkluderar att äta saker som inte är mat, man kan fråga, om definitioner, man kan tänka på, en slukande ålder, att höra sin tid, som flicka, benämnas som slukande, vill du äta lasagne nu?
... vänligen minns, du bör gifta dig med en kille eller åtminstone människa, inte en häst ...
Den döda hästens kropp är giftig och inte heller användbar eftersom hästar ofta har vårdats med hjälp av diverse mediciner, hästköttsskandalen är en skandal, inte för att den innebär att människors livsmedelsföretag- och fabriker gör något mot hästen, utan för att den döda hästen riskerar människans hälsa riskerar innehålla en vårdande medicin som i Fel Mängd (ät inte för mycket ät inte för lite på avdelning sexhundraarton lär jag mig mäta mat med mått) blir ett gift (vänligen jämför, situationen med Jacques Derridas syn på språket i Platons apotek som just detta, den giftiga medicinen, [1] vänligen minns, du bör gifta dig med en kille eller åtminstone människa, inte en häst, tills döden osv).
I Inger Frimanssons bok Kan man älska Misja? (2012) står det:
Albert brukade reta henne ibland.
»Ska du ha lite smaskigt hamburgerkött på mackorna?«
Han visste att hon blev rasande när han sa så. Hon brukade jaga honom och slå honom allt vad hon orkade. Innan hon förstått var hamburgerkött kom ifrån hade hon tyckt om det. Men nu! Äta mördade hästar! Det var ju som att äta människor! [2]
I Inger Frimanssons bok Full galopp på Flinga (2015) står det:
»Äta?«, viskade Frossan. »Äter ni era hästar?«
[...]
»I det här landet måste vi ta vara på allt som går att använda«, sa han kyligt. »Vi har inte råd att slösa som ni gör hemma hos er.«
Frossan svalde hårt.
»Fast hästkött... De t skulle jag aldrig, aldrig kunna äta.«
»Det har du redan gjort.« [3]
Och:
Hästkroppen var varm och levande. Ett starkt litet hästhjärta pumpade runt blodet där innanför. Hur kunde man döda en häst? Hur kunde man stycka den och stoppa ner den i en gryta? [4]
Jag försökte skriva om detta. Jag skrev:
Hästköttet är en del av en skandalindustri. Böckerna är skrivna samtidigt som lasagneskandalen briserade. Hästköttsdebatten ingår också i en nationalitetsdiskurs. Den svenska kontexten framställs som riktig och god, den där hästar inte äts, medan den isländska skrivs fram som hårdhjärtad. Hur kunde man? Men denna problematiseras dock genom yttrandet om att det att inte äta hästar är ett ekonomiskt privilegium. Frossan ställs här i en position som å ena sidan ger henne skuldkänslor (hon är den privilegierade och hon medvetandegörs om dessa privilegier) å andra sidan gör henne fysiskt sårbar (hon kan ha råkat äta en häst utan att veta om det). Nationalitetsmarkörer finns också i relation till hästhållning i övrigt...
Innan detta, hade jag skrivit om hur hästarna och flickorna i Frimanssons böcker rörde sig nära döden, om hur den häst som inte längre är användbar, måste avlivas. Vad det lär flickan om döden, hur det gör hästen till kropp. Vad det säger om utsatthet och sörjbara kroppar.
Jag försökte skriva.
Det ville inte skrivas.
Helen Asklund (2013) har skrivit om hästflickor av olika slag, hon skriver om en slags hästflicka som hon kallar drömflickan. Det är en flicka som av någon anledning inte kan vara med hästens kropp, eller i stallet, på hästens plats. Istället drömmer hon. [5]
En dröm kan drömmas, i sjukhusets rum.
Kan drömmaren älska hästen?
Användbar? Hur? För vem?
(Jag hör det sägas att det är bra att ha drömmar, men Hästens Apotek lär påpeka, att Drömmen bör vara i Rätt Kropp i Rätt Tid i Rätt Mängd, och anpassad till en sund nations lagom ideologiska kontext.)
Elspeth Probyn (1993) har skrivit om flickor och hästar och läsande, hon har skrivit om flickans kärlek till hästen, den kärlek som finns i boken och den kärlek hon minns som en kärlek till hästens kropp, lik en queer kärlek och ett queert begär. Hon skriver om sin barndom, att hon bara minns flickor, flickor och hästar, hon minns inga pojkar. [6] På avdelning sexhundraarton finns inga pojkar.
Jag tänker på flickor som kollar på flickor som kollar på hästar som kollar på flickor.
Vad kan man se när man kollar på hästens kropp?
Vad kan man se när man kollar på flickans kropp?
Jag gjorde en kortfilm som hette Hästkött, den blev misslyckad och aldrig riktigt klar. Den handlade om flickor, flickorna är i stallet i filmen, dom flätar håret, dom tittar på varandra. Dom är på skoldisko dom dansar dom sminkar varandra. Flickorna kollar på hästarna, som att klappa med blicken smeka som en gaze och flickorna kollar på flickorna som kollar på hästarna jag försökte filma det som om ögat blev en hand som kunde röra sig genom pälsen, ansiktet, pälsen, in i fittan, som om dom kunde komma nära hästen som om dom hade kunnat vara ihop fastän dom kanske hamnar sen på ett skoldisko bli en flicka fixa sig, kan det finnas, andra platser om man kollar, som med ett annat öga.
Jag undrar:
Älskar dom varandra?
Ibland sägs det att hästtjejerna blir företagsledare. Ibland hamnar dom på äs-enheten.
Man kan tänka att man väljer sina hoods. Man måste ju prioritera.
(Minns att minnas: Rätt Mängd, Fel Mängd, osv, när du arbetar med din prioritering.)
Ibland tycks det mig som om man inte får prata om äs. Till exempel när Sara Meidell skrev boken Ut ur min kropp (2022). [7] Det blev en debatt. Jag tolkade det som att folk ansåg att Meidell inte var »frisk« utan uttalade sig som »sjuk« och därmed (?) hjärntvättad/opålitlig/partisk/galen. Det kändes som, för att säga något om detta, att det krävdes att man sa det i ett efteråt, där man tog avstånd, från den kropp som var man själv som var störd, men inte längre är. Om man inte var tydlig, frisk nu, riskerade man att trigga, skada, alla andra flickor, alla andra, skada, förstöra. Jag kunde inte sova för att jag tänkte på den.
Det är något med att tala.
Varifrån och när, undrar jag.
När kan man tala?
Kan man tala med hästen? Det finns massa saker skrivna om kommunikation med djur, till exempel med hästar.
Den handlar om en Annan Röst, denna röst som är Annan, Annan än någon annans röst, är tjejrösten.
Josephine Donovan har skrivit om relationer mellan människor och djur, om etiken i detta, i relation till något som hon kallar feminist care practice. Hon har skrivit om det som en lång tradition av kunskap som följer olika spår: Man kan tänka på djuren som alldeles andra än människor, som maskiner, kan man tänka, eller så kan man tänka på djur som lika människor, antropomorfisering kallas det, man kan tänka på vad som är etisk kommunikation, skriver Donovan, djurens röster, som saknade. [8] Det är något med att tala.
Det är något med att inte tala. Donovan skriver om djur och röst, och refererar till en bok som heter In a Different Voice av Carol Giligan (1982). Den handlar om en Annan Röst, denna röst som är Annan, Annan än någon annans röst, är tjejrösten. Giligans bok handlar om tjejer, det står att deras röst inte hörs, i samhällsdebatten, ungefär så står det. [9] Och så skriver dom, Donovan och Giligan, om maktpositioner, om arkiv av röster, om att höra och höras och inte höras.
Det är något med att tala.
Man kan fråga:
Vad är ett språk?
Ibland sägs det att sjukdomen är ett språk.
Jag undrar:
Vad säger språket om Candy?
Det finns en text som heter Om hesteteksten (2012) som Gisle Selnes skrivit. [10] Den handlar om hästar i litteratur och kultur. I den får hästen en väldigt speciell roll, jag försöker beskriva den, och tror att jag skulle beskriva den som starkt symbolisk och närmast metafysisk. Jag tycker mycket om den texten.
Jag läser texten och kopierar några stycken som jag tror fascinerar mig.
Jag har plötsligt blivit så osäker, jag vet inte längre vad jag försöker skriva.
... beryktede »hors-texte«, hvis eksistens Derrida på uvanlig lakonisk-apodiktisk vis benekter, om ikke et hint henvendt til engelske oversettere, slik Derrida hadde for vane, eller også et imperativ om å avstedkomme nok en neologisme, der hesten/teksten forenes, i en disjunktiv syntese, til »hesteteksten«? [11]
For ORS er hesten først og fremst en figur for leseopplevelsen; den rytmiske, assosiative, galopperende dis-cursusen er hans litterære signatur, og ORS’ hestetekst »lider av kronisk galopp«. B Ved begynnelsen av ORS’ forfatterskap finnes riktignok en særdeles sedat fjording, satt, mismodig, sta som ei husmannsstue – »Barndommens gamp«, fra debuten Hakk i hæl (1982) – og i oppfølgeren, Fra dette punktet trekker jeg en omkrets (1983), møter vi dens majestetiske motstykke: en abstrakt, kvasi-didaktisk ganger (»Kongen dreper hesten som ikke bærer hans vekt«). [12]
Aurelia vender tilbake til det opprinnelige mørket, men holder fast ved det »reelle« begjærsobjektet, som Slavoj Žižek (etter Lacan) ville kalt hennes sinthome: den feminine måten å begjære på, hesten som hun identifiserer seg med hinsides alle symbolske forordninger. B Oculus versus anus equi: er dette den »symptomale« forskjellen på den kvinnelige og den mannlige hesteteksten? [13]
Jag vet inte om den kopierade och inklistrade texten är begriplig? Jag vet inte om jag vill att den ska vara det?
Det är när jag läser den, som något händer i mig, det är något med texten, när det står om olika personer, om hur dom här personerna skriver om och skrivs om och hur hästen finns där, och hur det är ord, hur orden delar upp sig. Jag undrar om det är för att texten är skriven på norska och för att jag i läsningen missuppfattar något, när jag tror att svenskan och norskan är mer lika än vad dom är?
Är det så att hästens perception och flickans, är mer lika än vad man kunde tro?
Är det så att hästens situation och flickans, är mer lika än vad man kunde tro?
Det är något med orden. Det är något med den kvinnliga och manliga texten, eller hästen, eller hästtexten.
Det finns en abstrakthet, där hästen kan vara allt. Den kan vara så mycket att den upphör att vara.
På flera sätt påminner Selnes essä om boken Över alla hinder: en civilisationshistoria (2001), som också placerar hästen i centrum för kulturen. [14] Jag tycker mycket om den också. Men något i dessa texter, framförallt Selnes, gör mig ändå beklämd, tror jag. Det finns en abstrakthet, där hästen kan vara allt. Den kan vara så mycket att den upphör att vara. Andrea Petitt är antropolog och har skrivit mycket om kvinnor som lever med hästar, ofta utanför en västerländsk kontext. Petitts undersöker konkreta relationer och kroppar, kommunikation över artgränser. [15] Det är, tänker jag, som att närma sig en värld av hästar från ett annat håll. Där kroppen blir en helt annan sorts kropp, som en språkhandling i sig på ett sätt som jag inte kan beskriva (i ett språk som försöker vara, bara och en fullt ut, mänskligt och kommunikativt och begripligt...).
Om dessa perspektiv ställs bredvid varandra.
Texten vs kroppen.
Hästen i skarven.
Jag skriver om texten jag försöker skriva:
Jag var en hästflicka och ännu mer var/är jag en hästläsare. Jag har redan skrivit massor om hästböcker. Jag tänker på ett mellanrum. Att läsa om, läsa med, läsa genom, kropp och fysisk närhet till hästen. Jag tänker på hur den skrivs, relationer. Jag tänker på tjejer. Hästar. Abstrakt och konkret. Material, metafor. Donna Haraways kritik av Gilles Deleuzes djurfascination, som alltför abstrakt, fetish kanske. [16] Jag undrar var jag är på spektrat av hästrelationer. Text, kropp, kropp (s)om text, text som kropp. Min kropp, könad av någon kanske mig kanske någon annan, hästens kropp, blicken, hästens öga, textens och kroppens kunskap. Jag vill skriva om glapp mellan dessa perspektiv, men ännu mer om överlappning, vara i textkroppen, och att alltid behöva härbärgera både material och metafor i samma kropp samma tid osv, och samtidigt ha en blick, en annan, en häst, en relation i det metaforiskt materiella. Vad metaforen gör med relationen.
Jag försöker skriva den här texten.
Jag tänker att jag vill skriva till/om/för (?)
ALLA HÄSTAR
ALLA FLICKOR
Jag försöker skriva den här texten.
Jag är rädd.
Jag försöker skriva texten.
Jag är rädd att jag misslyckas.
Det är för mycket.
Jag skriver:
Det är som om det finns för mycket språk och för många ord och det har sagts så mycket att allting blir tyst.
(Är det. Fel. Mängd.)
Listar ord som innehåller bokstaven Ä:
häst, äta, älska, äga, rädd, läsa.
Är du mätt nu?
NOTER
Jacques Derrida, Platons apotek, övers. Jan Stolpe (Stockholm: Bokförlaget Faethon, 2022/1968).
Inger Frimansson, Kan man älska Misja? (Stockholm: Bonnier Carlsen, 2012), 57.
Inger Frimansson, Full galopp på Flinga (Stockholm: Bonnier Carlsen, 2015), 78.
Frimasson, Full galopp på Flinga, 83.
Helen Asklund, »Hästflickan i förändring i Linn [sic] Hallbergs och Pia Hagmars hästböcker« i Flicktion: Perspektiv på flickan i fiktionen, red. Eva Söderberg, Mia Österlund och Bodil Formark (Malmö: Universus Academic Press, 2013).
Elspeth Probyn, »Girls and Girls and Girls and Horses: Queer Images of Singularity and Desire«, Tessera 15 (december, 1993).
Sara Meidell, Ut ur min kropp (Stockholm: Norstedts, 2022).
Josephine Donovan, »Interpspecies Dialogue and Animal Ethics: The Feminist Care Perspective« i The Oxford Handbook of Animal Studies, red. Linda Kalof (Oxford: Oxford Handbooks, 2017), 208–224.
Carol Giligan, In a Different Voice (Cambridge: Harvard University Press, 1982).
Gisle Selnes, »Om hesteteksten« i Som fra mange ulike verdener. Om Ole Robert Sundes forfatterskap, red. Audun Lindholm (Oslo: Gyldendal, 2012), 129–159.
Selnes, »Om hesteteksten«, 131.
Selnes, »Om hesteteksten«, 135.
Selnes, »Om hesteteksten«, 154.
Anne Hedén, Moa Matthis & Ulrika Milles, Över alla hinder: en civilisationshistoria (Stockholm: Bonnier, 2000).
Se exempelvis: Andrea Petitt, »ConcFeptualizing the multispecies triad: Toward a multispecies intersectionality«, Feminist Anthropology 4 (2023), 23–37.
Donna Haraway, When Species Meet (Minneapolis: University of Minnesota Press: 2008).