Att berätta sig såsom en läsare

Text Anna Nygren  | Illustration Hedvig Dillner

Jag läser. Det finns alltid en bok i min väska. Jag jobbar med text. Läser för arbetet. Läser för o-arbetet. Läser för att fördriva tiden, för att strukturera tiden. Tänker: Vad är ett liv om inte en text? Vad är en text om inte ett liv? Skriver den text jag läser, läser den text jag skriver. Försöker berätta om läsningen, vad den gör med mig.

Jag möter Martin Hellström för att vi delar två intressen eller professioner: litteraturvetenskapen och teatern. Han sätter upp min pjäs med sin teatergrupp, jag kommer på premiären. Som present får jag hans två böcker Pippi på scen. Astrid Lindgren och teatern (2015) och Mariagripelikt (2022). Den senare har jag sett fram emot. Min mamma, högstadielärare i svenska, skrev en gång en b-uppsats om Maria Gripe, och hon berättade om detta för mig och mina bröder. När jag pratar med mamma om Martins bok och frågar om hon vill låna, så säger mamma att hennes syster också läser Maria Gripe, varje sommar läser Lena Tordyveln flyger i skymningen. Jag tänker på Läsningen. Att läsa samma sak varje år. Läsningen som en akt som bygger upp året. Läsningen som en akt som bygger upp en själv, bygger upp den egna personen, i relation till världen och alla andra personer. 

För Hellströms bok om Gripe handlar om Läsningen. Den är ett forskningsprojekt där medforskarna är läsande barn, som under projektets gång blir tonåringar. Litteraturvetaren Hellström läser tillsammans med barnen Gripes böcker (inte alla, men jättemånga), de pratar, de formulerar sin upplevelse, böckernas handling, och de formulerar kvalitet, författarskap, utveckling, känsla. I den teoretiska inledningen skriver Hellström om hur forskning kring barnlitteratur lätt utesluter barns läsning. Och hans ambition är att ta den på allvar. En plan struktur för akademiskt tänkande, där begrepp formuleras i en kontext som skiter i vad forskarna kanske sagt innan, som uppvärderar en annan kunskap, den kunskap det innebär att vara barn, den flyktiga kunskapen om barndomen (den jag försöker fånga genom läsning, skrivning, den som för mig är en del av texten). 

Jag skriver in skammen och pinsamheten i en motståndsstrategi, gör min läsning till en klassmarkör och till ett ifrågasättande.

Jag blir så upprymd av läsningen. Mitt liv cirkulerar kring Texten (säger till min vän Hanna: jag tycker om dig som person, men jag älskar dig som text, eftersom jag hellre möter henne i brevväxlingen än irl). Jag skriver teaterpjäser. Jag skriver böcker. Jag skriver om böcker som litteraturvetare (är helt upptagen med en avhandling som snöat in sig på en enda bok, Monika Fagerholms Vem dödade bambi? (2019), som igen och igen tvingar mig att fråga: Hur kan en läsa om våldtäkt, på ett etiskt rimligt sätt? Jag måste bara fortsätta Läsa). Som lärare i litterär gestaltning läser jag och pratar och skriver om texter i process. Jag tänker på mig såsom en skrivare. Men ännu mer som en läsare. Det känns oftast som om texten jag skriver snarare skriver sig själv och jag blir dess första läsare. 

Och jag tänker på mig, såsom en läsare. Och jag skriver om min läsning, för att berätta om mig, som läsare. I Hellströms andra bok, om Astrid Lindgren, refereras Lindgrens brevkorrespondens och hennes uttalanden om den egna läsningen (Nietzsche och Schopenhauer, Dickens och Dostojevskij, och om kulturen i Vimmerby – som inte är som i Stockholm). Jag tänker på skrivandet om den egna läsningen som en framställning av hur andra texter bildar en väv för ens själ. Vilka texter jag väljer. Vilka texter som drabbar mig. Vilka texter jag väljer att omtala. Det blir ett slags narrativ om bildning. Jag tänker på mitt intresse för hur exempelvis min egen forskning utvecklas, hur olika texter och teorier når mig: I Gripe-boken berättar barnen om skolbibliotekarien Urban, som en central figur för läsningen. Urbans närvaro är inte stor, men den fyller boken, han nämns som en person som ger tips och rum för läsningen. Jag tänker att det innebär att läsningen aldrig är frikopplad från personerna – inte författaren, men den person som ger boken, förmedlaren – min mammas läsning av Pilchers Midvinter formar mitt sätt att uppleva den brittiska landsbygdsvintern som litterärt fantastisk och urmysig, om någon annan tipsat om boken, i annan ålder, hade det nog inte varit samma sak. 

Här synliggörs såklart också en hierarki, vissa böcker ger mer kapital än andra. Nietzsche, yes, där kom det, djupet. (Vad gör det med Lindgrens författarskap att tänka att hon var en Nietzsche-läsare, vad gör det med våra politikers uttalanden om Lindgren som deras favoritförfattare, får de samma avväpnande nationalistiska prägel?). När jag formulerar min egen läsning kallar jag den: Den djupt ytliga läsningen. Detta refererar till att jag (å, detta är så pinsamt att erkänna), nästan bara läser så kallad populärlitteratur. Har alltid gjort. 

Jag är en av dem som driver bloggen Bara Hästböcker. Den handlar om hästböcker. Där läser vi hästböcker och talar om hästböcker. Att erkänna sin läsning av hästböcker var länge lite pinsamt. Men nu har det blivit en feministisk ståndpunkt. Jag skriver in skammen och pinsamheten i en motståndsstrategi, gör min läsning till en klassmarkör och till ett ifrågasättande. Att läsa hästböcker som barn var min räddning och hotet mot mitt liv. Under perioder slukade jag hästböcker, istället för att äta mat. Jag älskade de fiktiva hästarna, men skrämdes av de fysiska. Jag byggde mig själv till en läsande ryttare, allierade mig med de narrativa strukturer som jag senare kom att fascineras av som litteraturvetare: framställningen av Flickan i hästens närhet, av den militära traditionen i kontrast till en omsorgspraktik, den ekonomiska genomlysningen, att-rädda-en-häst-narrativet, mänsklighetens definition genom hästens civilisering. Jag lärde mig läsa djupet genom ytan. Finns ytläsningen, den där jag glider genom pälsen, kvar? Jo, jag läser med glädje Star Stable-serien och älskar.

Men jag läser också på andra sätt (jag berättar mig som hundra läsare):

Som dramatiker vet jag att min teatertext kommer möta Läsare. Möta de mest noggranna läsare. Skådespelare är bäst. Scenografer och regissörer och kostymörer med flera är också bra, men skådespelare läser på ett särskilt sätt. För att lägga texten i kroppen. Det går inte att dölja textens brister för en skådespelare. Skådespelarläsningen placerar texten i en situation. När jag hör min text läsas av skådespelare, och när jag upplever den på scen, är det obarmhärtigt. Jag skäms, hur kan det låta så illa? Men så, vid enstaka tillfällen: Hur kan detta vara ord, som får mig att falla och flyga? Läsningen är ett avslöjande och en granskning, samtidigt som den är en omformulering, vridning, förtrollning. 

På tisdagsmötena på jobbet diskuterar vi: Hur läser vi här på litterär gestaltning? Det är ett samtal om en Konstnärlig läsning, vad en sådan skulle kunna vara. Jag försöker reda ut för mig själv. Toni Morrison skriver i Playing in the Dark. Whiteness and the Literary Imagination(1992) om hur hennes läsning förändrades efter att hon blev författare. Hon beskriver där hur hon som svart författare läser vita amerikanska författares texter och ser hur dessa skriver inifrån en vithet: vitheten innebär å ena sidan en tillgång till svarta kroppar som metaforer, som hon som svart författare inte har tillgång till, och å andra sidan ett misslyckande, en blindhet, inför hur den svarta erfarenheten, rasismen, bygger upp den litterära fantasin. Det är en läsning som avslöjar ett totalt våld. Ett våld grundat i narrativa och språkliga strukturer. En läsning som skadar (också när texten kan förtrolla en). Jag tänker på estetiken och etiken. En annan ingång hittar jag i det konstnärliga forskningsprojekt som jag är del av, Autistiskt skrivande och läsande. Här finns på ett liknande sätt en etisk aspekt, kopplad till vem som läser. Den autistiska läsningen kan också innebära ett avslöjande av funkofoba litterära strategier (exempelvis, användandet av psykiatriska diagnoser som metaforer för diverse saker, på ett sätt som reducerar en existentiell situation till en liknelse). Men det kan också vara ett sätt att läsa som är annat. En annan perception. Jag blev diagnosticerad med autism när jag var 28. Sedan dess har jag försökt förstå hur det autistiska i mig också är det poetiska. Min selektiva, hyperfokuserade, nördiga läsning, som ser detaljer och inte helheter, som läser bredvid normen, hittar andra vägar. Jag tänker på den läsande minoritetspositionen, och dess konstnärliga potential. En sidoväg, behovet av brott och skiftning. Glider i tanken in på fankulturens läsning, där (oftast unga) läsare, läser, uppslukas och uppslukar fiktionen och omformulerar den, bygger egna berättelser åt gestalterna, bygger egna begär. Det handlar om läsningens performativitet och läsarmakten. Morrison skriver om hur hennes redogörelse för den egna läsningen avslöjar hennes blick och hennes intresse – lika mycket som den avslöjar den lästa texten. Morrisons intresse ligger i att avslöja hur texten använder svarta kroppar i vita narrativ, utan egentlig egen agens. Vilket liknar mitt sätt att läsa hästarna och autisterna. Min person och mina allianser bygger upp mitt intresse för det etiska och det estetiska. Är det då motsatsen till en öppenhet inför läsningen? Rita Felski menar att litteraturen kan öppna upp för en annanhet. Och Toril Moi menar i »The Adventure of Reading« (2011) att det behövs en läsning som inte lägger ett lager av redan existerande filosofi eller teori över texten.[1] Felski och Moi skriver utifrån en litteraturvetenskaplig position – där de känner sig lite obekväma med tanken om att litteraturvetaren ska kunna förstå texten. De verkar dras mer mot känslan, den känsla som ligger i en textvärld – är den motsatsen till Morrisons kritik? Nej, jag tänker att kritik också är ett sätt att älska, ett sätt att känna. 

Den autistiska läsningen kan också innebära ett avslöjande av funkofoba litterära strategier...

Felski skriver om farligheten – på två sätt: 

And yet reading is far from being a one-way street; while we cannot help but impose ourselves on literary texts, we are also, inevitably, exposed to them. To elucidate the potential merits of such an exposure, rather than dwelling on its dangers, is to lay oneself open to charges of naïveté, boosterism, or metaphysical thinking.[2]

Och: 

[Don Quixote and Emma Bovary] are both foolish readers. Their stories remind us of the perils that await the intemperate lover of fiction. As readers ourselves, we are asked to think of our activity as both a poison and a cure: through the act of reading we will discover the dangers of certain ways of reading. [...] Increasingly, scholars are interweaving political analysis with a keen interest in the power of pleasure, fantasy, and imagination. Feminist scholarship, while keeping a firm grip on critical analysis, has clearly overcome its fear of feeling. In this respect, it is far ahead of most other forms of contemporary criticism.[3]

Jag fastnar i farligheten, rädslan och risken. Att våga vara naiv och metafysisk, att läsa med vetskapen att texten kan både skada och läka en – kanske samtidigt (för visst är det också det som händer i Morrisons läsning: Morrison skriver om att älska den vita amerikanska litteratur som hon vet skadar henne – ska jag kanske tänka på läsningen som en form av bdsm?). Felski låter också läsningen blandas samman med läsaren: i läsaren kommer den kritiska analysen ligga bredvid, slingra sig in i, njutningen, fantasin och känslan. Att läsa kritiskt och utifrån en tydlig position innebär därmed en mer öppen läsning än den påstått »objektiva« läsarpositionen. Det innebär en öppning av texten, en öppning med hjälp av jaget som verktyg. Samtidigt en öppning av jaget med hjälp av texten. Det är ingen enkelriktad gata.    

Men hur ska en våga? 

På internet finns det alla möjligheter att göra sin läsning till sin persona. Bokbloggen, bokinsta, jag håller inte riktigt koll men, jag blir alltid intresserad när någon lägger upp en bild på en boksida. Det känns så intimt. Som om jag kliver in i ögonen på den som läser. Jag följer flera queera läsare. Uppmärksamhetens riktadhet. Bygga upp identitet genom val av texter, genom hur texten läses. Och det är något med jaget. Det är svårt att skriva om det för det är lätt att bli moraliserande (och det klinchar med min jag-uppfattning men kanske bör jag bara omfamna att jag är en djupt moralisk person, vilket såklart resulterar i känslan av att ständigt vara Ondskan själv, totally evil, eftersom jaget som är jag inte håller mina mått). Men ja: min tanke är att läsningen som jag hittills försökt beskriva, lägger sig mellan en öppenhet för texten – en öppenhet som på inget sätt försöker vara neutral – och en öppenhet för jaget – låta sig drabbas och omformuleras av texten – och en tillåtelse att läsa personligt, eller egoistiskt, hitta sina issues och passioner och älsklingsdetaljer i texten och tillåta sig att ignorera helheter. Så kommer sedan den aktivitet som handlar om att placera denna läsning i en triangel av det jag läst, jaget, och den som kollar på jaget. Att göra sig själv genom sin läsning, på en offentlig plats. Jaget finns bara i relation till den som kollar på jaget. Jag tänker att berättandet om jaget rör sig mot en upplösning av identiteten som ett autonomt koncept när det görs genom referenser till andra texter. Jaget blir en textprocess. Det kan såklart också läsas som om texten kidnappas av jaget, men framförallt tvärtom. Det kan såklart läsas annorlunda. Ser den som kollar på jaget också texten – ja, visst, jag tänker på läsningen genom andras ögon, att jag läser andras läsningar som en genealogi av textslukande. Hästarna, hästarna! Läsning som farligt: för mig, för texten, för den som kollar på min läsning, hör min berättelse om vad jag läst. Texten som en farlig grej, som jag försöker kontrollera genom att göra ett narrativ av läsningen, skrivandet, texten, men där narrativet biter sig själv i sina versfötter. Texten som en grej av tid och ätande.

Olof Lagercrantz har en fin passage i Om konsten att läsa och skriva (1985) som beskriver hur han som ung läste alldeles snabbt, medan detta snabba ses ned på av akademiker och kulturpersoner. Jag tänker på snabbheten som begär. Jag tänker på snabbheten – det som Lagercrantz med en referens till Henry James kallar puddingläsningen – att läsa såsom man äter en pudding.[4] Och jag vill tro att den är värdefull. Det snabba, snabbt övergående. Jag tänker på den slukade texten. En upplevelse i rörelse, begäret: det rör sig. Och samtidigt tänker jag på de texter som jag inte orkar läsa, som jag börjar och sen känner mig överväldigad av efter två rader. Det snabbt lästa, det nästan-inte lästa. Texten som inte kan fångas. Jag gillar Lagercrantz eventuellt skeptiska inställning till idén om att läsning bör ske långsamt – men vänder mig lite mot en annan av hans åsikter om läsarjaget: när han säger att den som skriver om litteratur bör undvika citat för att det kan innebära att man inte riktigt fattar, eller att tolkningen döljs, eller att man »tappar sin läsare«.[5] För mig är det snarare något med citatet, de faktiska orden, som gör att jag får känslan av att texten äter sig genom min ätande läsning, orden i tarmarna, lager på lager av text-läsning-skrivande, som öppnar upp Tiden: att läsa citat, ana glapp och ana tid och ana. Det är något med texten, som gör att den aldrig kan bli mer än en aning. En aning om en värld som öppnar sig, som är allt.     

Det är något med texten, som gör att den aldrig kan bli mer än en aning. En aning om en värld som öppnar sig, som är allt.     

Så: jag tänker på Läsningen som process och blivande, upprepning, trygghet, förskjutning, omvandling. Samtidigt är Läsningen en Berättelse om den egna upplevelsen, det egna begäret, den egna smaken, som en formulering av en mer fast identitet – vilket är ett slags motsats till läsningens processkaraktär. Eller? Jag försöker berätta om min läsning. Avundas dem som kan ge skarpa läsningar och tydliga omdömen. Själv glider jag alltid ut (och när jag försöker formulera mig skarpt blir jag rädd att jag är orättvis). När jag tänker på berättelsen om min läsning blir den omöjlig, den blir helt icke-linjär (hästarna kommer tillbaka!). Vad är det att läsa? Det är, om det tillåts vara, allt. Det kan inte reduceras till en slogan om att »Läsning är att resa« eller »Läsa för livet«. För det är (i alla fall för mig) mer och utanför och inuti och bortom och bredvid, det är det som tillåter mig att förlora mig och att bli mig. 

Noter 

1. Toril Moi, »The Adventure of Reading«, Literature and Theology 25, nr. 2 (2011), 125–140.

2. Rita Felski, Uses of Literature (Oxford: Blackwell Publishing, 2008), 3.

3. Rita Felski, Literature After Feminism (Chicago: University of Chicago Press, 2003), 23.

4. Olof Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva (Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1985/2003), 20–24.

5. Lagercrantz, Om konsten att läsa och skriva, 71.