DEN FÖRÄNDERLIGA TRÄDGÅRDSSTADEN
för många människor innebär kombinationen av stad och landsbygd det ultimata boendet. Vem vill inte kunna njuta av storstadens arbetsoch kulturutbud, för att sedan på rimligt avstånd cykla hem till en villa med lummig trädgård? Denna fråga har gett upphov till en av stadsbyggnadskonstens viktigaste balansakter: landsbygden erbjuder hälsosamma och trivsamma boendemiljöer, men för att det ska finnas underlag för det som många anser vara stadens fördelar – en kvalificerad arbetsmarknad, universitet, konserthus, subkulturer, butiker, teatrar, restauranger, barer, effektiv kollektivtrafik, och så vidare – krävs det en viss befolkningstäthet.
I början av 1900-talet ökade intresset för bostadsmiljöer som överlappade mellan stadens och landsbygdens värden. Anledningarna var flera, dels var det en motreaktion på industrialismens trångbodda och smutsiga innerstäder, dels innebar den kraftiga urbaniseringen att behovet av bostäder för olika grupper ökade, inte minst hos den stora grupp arbetare som flyttat från sina lantbrukarvärv för att ta arbete i städer. Det var därmed ingen slump att det inom två av 1900-talets stora stadsplaneideal – trädgårdsstaden och modernismen – experimenterades med boendeformer i skärningspunkten mellan det urbana och rurala. Trots att dessa stadsplaneideal låg nära varandra i tid – modernismen tog vid när trädgårdsstadsrörelsen under 1930-talet mattades av – målas de ofta upp som varandras motpoler. Men tar man sig förbi dessa två paradigms fernissa kan man se att stadsplaneidealen på olika sätt belyser hur stad och landsbygd kan kombineras, en fråga som för övrigt fortfarande engagerar och gäckar politiker i Sveriges byggnadsnämnder.
Trädgårdsstadsrörelsen bildades i England runt sekelskiftet 1900, med inget mindre mål än att skapa en socialistisk revolution, men till skillnad från många andra revolutioner skulle den genomföras med legitima och fredliga medel. Grundaren Ebenezer Howards (1850–1928) vision var att bryta det monopol som markägare i London utnyttjade genom att ta ut överhyror, och med ambitionen att locka till sig storstadsbor var hans plan att anlägga garden cities på kooperativt ägd mark några mil utanför stadsgränsen. Markpriserna i London skulle då sjunka och på lång sikt driva de privata fastighetsägarna till förändring eller i konkurs. [1] I To-morrow: A Peaceful Path to Real Reform (1898), som gavs ut i en andra upplaga med titeln Garden Cities of To-morrow (1901), argumenterar Howard för att trädgårdsstäderna kan erbjuda en sundare och bättre levnadsmiljö än Englands smutsiga, trångbodda och kostsamma storstäder. [2] Trädgårdsstaden skulle förena social progression med ett naturnära boende i en “hälsosam, naturlig och ekonomisk kombination av stads- och landsbygdsliv, och detta på mark ägd av kommunen”. [3]
Enligt Howard var trädgårdsstaden varken stad eller landsbygd, den var the town-country, och varje trädgårdsstad skulle bilda ett eget tätbebyggt småhussamhälle med självförsörjning på jordbruksprodukter, arbetskraft och arbetstillfällen. Tillsammans skulle dessa “enheter”, med upp till trettiotvåtusen invånare i varje trädgårdsstad, bilda ett nätverk som kopplades samman med järnväg. I verket finns detaljerade beskrivningar över hur invånarna tillsammans skulle sköta ekonomi och administration, men hur trädgårdsstäderna skulle detaljutformas lämnade Howard därhän. Han var varken arkitekt eller stadsplaneingenjör, utan stenograf vid det brittiska parlamentet, vilket också är förklaringen till varför de stadsplaner som finns i Garden Cities of To-morrow är ytterst rudimentära. De bilder som publicerats i boken är förvisso estetiskt tilltalande, men kan närmast beskrivas som geografiska diagram. [4]
På många sätt blev trädgårdsstaden en monumental framgång, men det som var viktigast för Howard, markreformen och den självförsörjande enheten, visade sig vara svårast att genomföra. Det lyckades faktiskt bara i den allra första trädgårdsstaden, Letchworth, som är belägen sex mil norr om London. De trädgårdsstäder som sedan tog form i Holland, Tyskland, Danmark, Norge och Sverige i början av 1900-talet består visserligen av vackra områden med småhus och mindre hyreshus, men de byggdes i regel som stadsdelar i anslutning till en befintlig stad. I Howards mening var de då inte trädgårdsstäder utan trädgårdsförstäder. [5] I Sverige uppfördes de i var och varannan stad – Enskede, Ålsten, Äppelviken, Änggården och Landala Egnahem är kända exempel i Stockholm respektive Göteborg. De ursprungliga trädgårdsstadsdelarna är tätbebyggda, ofta med hus nära gatan, vilket skapar en gemytlig småstadskänsla, och ska inte förväxlas med mer sentida villakvarter som har fler likheter med glesare amerikanska förorter.
Om trädgårdsstadsrörelsen byggde på tradition och småskalighet så hämtade modernismen kraft ur idén om framtida innovationer och en frigörelse från historiska stilkonventioner. I den högoktaniga inledningen till Den nya staden (1946) förklarar den schweiziskfranska arkitekten och modernistiska förgrundsgestalten Le Corbusier (1887–1965) strid mot trädgårdsstadsrörelsen:
Trädgårdsstädernas upphovsmän och de som är ansvariga för städernas oreda har högljutt förkunnat: åt envar hans lilla trädgård, hans lilla hus, hans tryggade frihet. Lögn och bedrägeri! Dygnet har endast tjugofyra timmar. Denna dag räcker inte till. Mot denna utbredda panikspridning måste en naturlag åkallas: människorna vill samlas för att hjälpa varandra, försvara sig och spara sina krafter. Om de sprider ut sig, såsom det i dag är fallet, på små jordlotter, beror det på att staden är sjuk, fientlig och inte längre fullgör sina uppgifter. [6]
Le Corbusier var medveten om att bilden av det egna huset med den lilla trädgården låg de flesta människor varmt om hjärtat. Han hade egentligen heller inget emot småhus, så länge de uppfördes i glesbebyggda områden, där han tyckte att de hörde hemma. Det han med emfas vände sig emot var att trädgårdsstäderna som spreds över Europa under 1900- talets första decennier alltså hade uppförts som stadsdelar i utkanten av större städer och inte enligt Howards vision om separat lokaliserade stadsbyar. Ett huvuddrag i Le Corbusiers kritik var att trädgårdsstadens typologi innebar ett ineffektivt nyttjande av resurser. Han menade att kostnaden per hushåll för vägnät, ledningar och offentlig service ökade med en låg exploateringsgrad, vilket enligt hans åsikt var ett “oförsvarligt och svindlande slöseri med offentliga medel”. Med det han kallar tjugofyratimmarslagen ville han skapa rationella samhällen där kostnader, tid på transporter och hushållsarbete skulle minimeras. [7]
Att trädgårdsstadsområden i realiteten leder till ökad resursförbrukning har dock varit kontroversiellt både före och efter Le Corbusiers tid. Raymond Unwin (1863–1940), arkitekten som framgångsrikt ritade stadsplanen för Howards projekt i Letchworth, utredde redan 1912 i Nothing Gained by Overcrowding hur det med trädgårdsstadens principer kunde rymmas mer vistelseyta och grönska mellan husen utan att kostnaden för infrastruktur ökade. [8] Trots att Le Corbusier förmodligen kände till Unwins manifest lät han sig inte blidkas. När han argumenterar för att den glesa planeringen: “slukar vanvettiga summor och belastar det moderna samhället med den oförutsedda börda som inte är någonting annat än ett nytt slaverisystem, eftersom utgiften endast kan täckas upp genom motsvarande intrång på arbetet vilket kan kräva ända upp till två, tre eller fyra timmar om dagen”, träder hans sociala och politiska projekt fram: med en stadsplanering där människor kunde bo tätare ville han för det första göra den enskilde invånarens liv mer bekvämt, och för det andra spara på samhällets gemensamma utgifter. [9]
Le Corbusier ville visa att man inte behövde acceptera de bristfälliga boendeförhållanden som ofta var ett arv från 1800-talets centralt belägna hyreskaserner, men att stadsbor skulle flytta till småhus i stadens periferi ansåg han alltså inte vara en gångbar lösning. Han ville ta naturen in i storstaden och reformera såväl 1800-talets industristäder som Howards låga, småskaliga trädgårdsstäder, och göra dem till tätbefolkade vertikala trädgårdsstäder. [10]
De flesta känner till den modernistiska stadsplaneringens grundprinciper – genom att placera höga byggnader på ett tillräckligt avstånd från varandra skulle solljus nå in i alla lägenheter och en känsla av rymd skapas, samtidigt som många hushåll per ytenhet fick plats. Mellan byggnaderna planerades grönområden för rekreation, odling och idrott – det som i Sverige kom att kallas hus i park – samt trafiksystem där motorfordon var separerade från fotgängare. [11] Målet var att människor skulle kunna bo centralt, med bekvämlig tillgång till service, arbete och gemenskap, men ändå kunna åtnjuta det Le Corbusier benämnde den moderna stadsplaneringens tre element – frisk luft, sol och grönska.
Det bör idag vara okontroversiellt att säga att miljonprogrammet hör till en av modernismens felnavigeringar ...
Till en början lyckades det relativt väl, den tidiga modernismen i Sverige stod under 30- och 40-talet för en helt ny estetisk inriktning, ofta med hög kvalitet – Övre Johanneberg, Guldheden, Traneberg och Södra Ängby är goda exempel i Göteborg och Stockholm. Politiska och industriella visioner kom dock att rikta rörelsen mot storskaliga avarter och under 60-talet ersattes vackra, funktionalistiska villor, radhus och hyreshus i stor utsträckning av massproducerade bostadsområden där prefabricerade byggelement och parkeringsplatser fick en dominerande roll. Det bör idag vara okontroversiellt att säga att miljonprogrammet hör till en av modernismens felnavigeringar, men mot bakgrund av Le Corbusiers teorier och 60-talets starka framtidstro blir ialla fall inriktningen mer begriplig, även om det inte försvarar de brutala rivningarna av innerstadsmiljöer, den naiva planeringen eller påvra arkitekturen.
En berättigad kritik mot modernistisk stadsplanering är att arkitekter och ingenjörer planerade för hur staden, likt en maskin, skulle fungera på det rätta sättet, men underskattade behovet av flexibilitet och möjlighet för staden att utvecklas över tid. Till exempel ritades många gator som återvändsgränder, vilket generellt sett gjort det svårt att bygga vidare på stadsdelarna från miljonprogrammet – i stället för en stadsväv som växer fram successivt skapades ofta separata enklaver. Det var heller inte ovanligt att byggnader placerades i mönster som kunde urskiljas från ritbordet men inte när man befinner sig på marknivå, sannolikt ville man ladda projekten med olika symboliska betydelser, men i efterhand ter det sig mest som märkliga försök till lustigheter. Det mest spektakulära exemplet är förmodligen Brasiliens huvudstad Brasilia, vars stadsplan från 1957 har den säregna formen av ett tio kilometer långt flygplan, alternativt en fågel. Byggnaderna längs med flygplanskroppens huvudgata kan tolkas som stolsrader och regeringsbyggnaderna är, med en symbolik som gränsar till komik, lokaliserade längst upp på samma gata – i cockpit. Allt detta kan ses på ett flygfoto men upplevs naturligtvis inte av dem som lever sitt vardagsliv i Brasilia. Liknande tendenser finns i svenska stadsdelar från samma tid – i Frölunda kan strykjärn, bokstäver och stjärnor ses från ovan, och i Biskopsgården kan storskaliga blommönster skådas på taken.
Efter att modernismen under ett antal decennier gjorde rent hus med andra stadsbyggnadsideal har Howards trädgårdsstadsbegrepp på senare år fått en renässans i Sverige. De ursprungliga trädgårdsstadsdelarna, som idag är omkring hundra år gamla, är attraktiva och det planeras nu för flera stadsdelar runt om i landet under begreppet trädgårdsstad. Med intervaller om ungefär femtio år har Howards trädgårdsstad alltså gått från hyllad till utskälld och förment anakronistisk, till hyllad igen. Med viss förenkling kan man säga att modernismen har haft en spegelvänd utveckling. I ljuset av att såväl trädgårdsstaden som modernismen var autentiska försök att förbättra samhället, båda dessutom med mål att skapa gröna städer med goda boendemiljöer och tillgång till service och transporter, kan man fråga sig varför pendelrörelserna mellan dessa två stadsbyggnadsparadigm varit så kraftiga.
Om viljan att dra nytta av ny teknologi – såsom bilism och nya konstruktionsmässiga möjligheter att bygga höga hus i glas, stål och betong – var en delförklaring till modernismens snabba intåg, är det svårare att underbygga trädgårdsstadens popularitet med samma medel. Några skäl som lyfts fram för att planera nya trädgårdsstäder idag är att de kan erbjuda attraktiva boendeformer för olika socioekonomiska grupper, i småhus eller flerfamiljshus, med en tillräcklig befolkningstäthet för att generera närhet till service och transporter. Det är helt i sin ordning, men man bör också notera att ungefär samma argument användes till förmån för modernismens framfart i mitten av 1900-talet.
Alla människor är förankrade i sin tid och kultur, och att tro att den egna generationen skulle sitta inne på alla svar om framtiden ter sig naivt. Kanske är pendelrörelser mellan olika stadsplaneideal ett resultat av att vi gärna omfamnar ett nytt ideal om det förra inte levererade den utlovade utopin. Våra städer kommer alltid fortsätta utvecklas, och om vi inte vill att även nuvarande ideal snart ska avlösas av nya, gör vi rätt i att försöka förstå mer om drivkrafterna bakom såväl Howards småskaliga och pittoreska trädgårdsstad som Le Corbusiers effektiva och vertikala.
Diagram som visar huvudorten (London) och två trädgårdsstäder. Enligt Howard visar den »det korrekta sättet för en stad att växa«.
Stadsplan över Brasilia.